Jag vaknade i morse av att dörren slängdes upp och Allan rusade in och skrek något jag aldrig hann uppfatta. I vardagsrummet ekade ljudet av slutstriden i Djungelboken - när Baloo och Sherikan drabbar samman vid det kala trädet och gamarna sjunger och blixten slår ner och allt vad det nu är. Det var min tur att gå upp. Lisa skulle få sova.
   I världen mellan vakenhet och dröm kan kluriga saker hända. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle i min fagra ungdom tyckte mig sväva upp i luften och ut genom fönstret på mitt rum. Sov jag eller var jag vaken? Jag var faktiskt osäker då och är det fortfarande. Jag rökte lite maja ibland som tonåring men jag tror inte det var det. Det är väl så enkelt att hjärnan spelar oss ett spratt bara för när man står med ena foten i dröm och andra i verklighet så kan man inte så noga veta.
   Det sprattet min hjärna spelade mig imorse är ingen verklighet trots att det tycktes verkligt på det sätt att jag är säker på att jag själv inte framkallat det - inte medvetet i alla fall.
   "Kom upp, Pappa!", ropade Allan och i mittt huvud hörde jag ett pling - ett för mig mycket välbekant pling - det Macintoshiska felmeddelandeplinget - och framför mina halvslutna ögon dök en textruta upp; Du får nu ström från reservbatteriet och kommer stängas ner om tio minuter.
   Jag läste texten och blinkade lite med ögonlocken innan den försvann. Jag log och tänkte att min hjärna hade humor. Den är kul. Tio minuter senare satt jag och sov i soffan medan Allan åt upp min macka. Den lilla tjuven.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Macintosh, Felmeddelande, Allan, Barn, Trött