Dåliga kärleksballader öser ut ur högtalarna. Utanför rör sig världen – fram och tillbaka – bilar svischar förbi. Latten är för varmt smakar verkligen inget vidare. Den gör sällan det och det tycker jag är märkligt. När man går in på ett riktigt baristacafé får man ju en klanderfri latte som smeker en ömt i gommen och är läckert dekorerad med ett mjölklöv eller mjölkhjärta eller någon annan kul form. Det tar inte längre tid att göra den, det ser enkelt ut och det kostar inte så mycket. Hur svårt kan det vara att lära ut alla dessa cafétöser att göra juste kaffe? Eller det är väl just det. Att 90 % av alla som jobbar på café är unga, snygga tjejer utan ambition att jobba kvar. Nej, de jobbar ju bara tills vidare. Baristan har ju gjort kaffe till en livsstil. Och då kan man ju kanske förstå att de snygga tjejerna skiter fullständigt hur kaffet smakar – de bara betar av timmarna. Men jag då? Ja, jag kan väl gå till ett baristaställe om det nu är så viktigt för mig. Ja, det är ju rätt förstås. Jag bara klagar. Det kanske är med kaffe som med pizza. Jag gillar fulpizza mer än finpizza till exempel. Och det finns dom som gillar blasköl och de som gillar lite tyngre sorter, som jag, och det är inte alltid så kul för det blir så himla dyrt att gå på krogen. Vissa kanske gillar den brännhetta beska brygd jag har framför mig och jag – jag gillar ljummet kaffe som smeker sig ner i strupen. Men trettio spänn för skiten tycker jag ändå är lite magstarkt.
   Utanför, på andra sidan gatan, lyser ett ord i neonbokstäver; Barista. Det är lite ironiskt att jag sitter här när det jag söker finns bara ett stenkast bort. Och där spelar de säkert inte skvalmusik i högtalarna – där är det nog tyst. Ett rofyllt cafésorl bara. Hur tänkte jag?