En vanlig dag i lekplatsen

Solen var stark och många, många människor hade letat sig ut på Djurgården och till lekplatsen vid Rosendahl. Ett myller av barn lekte runt oss och lika många föräldrar såg på. Jag såg på Allan; där uppe på den lilla scenen. Han och hans kusin hade någon slags teaterpjäs. De sa att det var det i alla fall och jag hade löst en barkbitsbiljett och satt mig på en stubbe för att betrakta.
   Pjäsen i sig var väl, till en början, ingen höjdare måste jag medge. De är ju väldigt små båda två och det hela var obegripligt, pladdrigt och överspelat. Den ena sjöng en sång jag aldrig hört förut samtidigt som den andra höll en monolog om tåg. Jag tror det var tåg i alla fall. Och så höll det på och det var på väg att bli lite långtråkigt när Allan tar upp en pinne och börjar suga på den och ropar; ”Titta, jag röker!” Jag visste inte om jag hört rätt och log lite fånigt. ”Vad sa du, Allan?”, frågade jag till och med, dum som man ibland är.  ”JAG RÖKER, PAPPA!” Han säger det nu högt och med viss stolthet i rösten och hans kusin har blivit intresserad också. Hittar en egen pinne. Pappor och mammor ser på mig utan att visa det för tydligt. Men jag känner det. Oj, vad det bränns i nacken.
   Jag därför går fram och tar pinnen från Allan och säger med myndig röst så att alla åskådare hör att; ”Allan, man ska inte röka. Det är inget bra alls”. Allan blir sur. Det syns på honom och det hörs när han skriker; ”Jag vill ha röka!” Jag skrattar till och ser mig om för att se om någon hört det där sista och det hade alla gjort. En del fnissade åt det som faktiskt var roligt och andra såg rent utsagt förolämpade ut. Och Allan bara fortsatte skrika det så – som en ramsa liksom; ”JAG VILL HA RÖ-KA, JAG VILL HA RÖ-KA, JAG VILL HA RÖ-KA” Kusinen föll snabbt in och ropade med i mantrat. Nu började den här föreställningen verkligen ta form och bli värd sin barkbit. Det här var bra. Och jag borde förstås ha låtit det vara bara bra. Bara låtit dom skrika klart och sen få syn på något annat; en boll, pudel, flygplan, vad som helst hade säkert flyttat fokus från ämnet. Fått dom att glömma. Vad som helst. Utom det jag faktiskt sa för jag sa; ”Vet du Allan. När du säger så där tror folk att du vill ha hasch" och gjorde därav bara bra till spektakulärt med enbart några få ord.
   Han lät inte många sekunder passera innan han rappt svarade på det sätt han så ofta gör när det inte längre handlar om riktiga saker utan om att bara säga emot för att han kan. För att det är hans lilla tur att visa var skåpet ska stå liksom och då spelar det ju ingen roll om han förstår innebörden av det han säger - bara den är motsatsen till vad jag säger. Så han tar i från tårna och skriker gällt så att även de föräldrar som gungar sina barn långt borta vid gungorna hör; JAG VILL HA HASCH! Och sen blev det en ny ramsa av denna ordföljd och den skapar till och med en liten dans. En ringdans kan man säga. Där på den upphöjda scenen mitt i allas blickfång dansar de två små kusinerna och skriker; vi vill ha hasch, vi vill ha hasch om och om igen tills de upptäcker att det roliga ordet ju är hasch så de bantar ramsan till just det. ”HASCH HASCH HASCH HASCH HASCH” fyllde området kring Rosendahls Trädgårdar och säkert hela den jävligt kungliga djurgården. Och jag. Jag vände bara blicken bort och sköt ner mina röda solglasögon över ögonen och tänkte att värre saker har väl hänt mig. Eller?

Ett tillägg; Jag röker inte. Det slutade jag med för länge sen och började istället att snusa. När jag fick veta att vi väntade barn slutade jag tvärt med snusandet också. Inte så mycket för de moraliska aspekterna utan för att jag ogillade tanken att vara tvingad till något inför mitt barn. Ett beroende. För det är något jag inte kan förklara; Jag snusar och röker för att jag bara måste. Det klingade illa så jag blev tvungen att bevisa för mig själv och mitt blivande barn att jag inte alls behövde och att denna därför inte heller behöver. En god förebild helt enkelt. Och när detta väl var bevisat var jag ju fri och då kände jag ingen anledning att börja igen. Alltså är jag en bra pappa. Bara så ni vet. Och till alla ni som stod där på lekplatsen och tror att jag röker både det ena och andra med barnen i typ bilen med stängda fönster på långsemestrar och tänder mitt röka  med biltändaren och aldrig tömmer askkoppen - till alla er som tänkte precis så kan jag bara säga att; jag har inte ens ett körkort.


__________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0