Juletid... folk verkar stressade. Det handlar om julmat, släktbesök och framför allt om julklappar. Vi lever i ett samhälle uppbyggt på shopping och denna tid är dess peak. Shoppa bort dina problem, shoppa till dig en identitet, shoppa dig lycklig - men jag får inte ihop det? Folk man ser på stan verkar inte så lyckliga. Man jagar runt efter den där julklappen till brorsan, prisspannet ligger mellan två och trehundra. kostar den mindre är man snål, kostar den mer gör man sig till och känns för mer än alla andra. Kompisen - hur mycket ska vi lägga på kompisen julklapp i år? (Vad är han värd?
   Men ändå hittar man ju ingenting mellan två och trehundra som brorsan vill ha. En bra pocketbok är för billig, en snygg tjocktröja för dyr. Och så slutar det med att man köper den där onödiga saken på designtorget för tvåhundrafemton spänn och brorsan ler och tackar ödmjukast och påstår kanske till och med att det var något han önskat sig - Chop2Pot "en skärbräda för dig som tröttnat på att den hackade löken hamnar på spisplattan istället för i kastrullen". Kanterna viks enkelt ihop när man trycker ihop handtaget och det är ju jävligt smart, att påstå något annat vore att ljuga. Jag kanske egentligen är lite sugen själv.

Nu har jag ingen bror och inget av ovanstående drabbar mig i år för vi har proklamerat "en julklappsfri jul". I finanskrisens eftervärkar och köpbegärets tidsålder kändes det väldigt bra att slippa konsumera. Kändes bra. Men fy fan, vad tråkigt! Något barnsligt i mig skriker efter en onödig klapp att ta hem och ställa undan. Och mitt mogna medvetna jag nickar stolt över min mogna medvetenhet. Man är ju ändå en vuxen en pappa, en förebild...

Men nu var det ju inte detta denna blogg skulle handla om; Jag skulle ju skriva en bok. Vilket känns lite krystat just nu eftersom jag inte gör det. Jag gör annat viktigt. Jag bloggar.


_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Jul, juletid, julstress, shopping, julklappar, julklappsfritt
Intressant.se

Min allra första blogg. Det är lite som min sons födelse. Titta, där fick jag med det också. Att jag är farsa. Farsan Kalle och jag är nästan trettio och det roliga har precis börjat och samtidigt har det pågått så länge. Tanken med denna blogg är enkel. Den är en morot, en sporre. Jag skriver film och nu täker jag skriva bok. Dock har jag ingen arbetsmoral. Den finns inte och har aldrig funnits hos mig. Där arbetsmoralen borde suttit, någonstans i hjärnan kanske eller i ryggmärgen som hos en riktig knegare, där finns ingenting. Eller kanske någon liten skön lirare i mjukisbyxor som dricker elvakaffe och tänker på allt han borde göra men aldrig gör. Så är det nog. Så nu har jag tagit mig i kragen. Skaffat mig ett kontor, startat firma, klippt mig, bär slips, tjänar pengar. Och så ska jag då skriva. En bok. Och för att kunna göra det måste jag sporras, så jag tänker att jag basunerar ut budskapet så här, naket och ocensurerat; Jag ska skriva en bok! Titta i närmsta boklåda snart! Så då vet ju ni det. Och väntar, och väntar. Och då och då skriver jag lite här för att få igång skrivarglöden. Skriva igång dagens arbete med lite meningslöst nonsensbloggande. Vem vet? Kanske blir jag klar. Nån gång.

Frågan är bara vad det ska handla om? Några idéer?


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om starta blogg, skriva bok