Ibland förstår jag inte mig själv. Mitt agerande. Mina val.

Som här.



Med facit i hand så hade förstås det bättre alternativet varit att stoppa honom, att kasta sig fram och skrika; ”Nej, Allan! Inte HD- Boxen!”, och sen slita hammaren ur hans små händer. Men istället tog jag ett kort. Ett kort som dessutom, i all iver, blev suddigt.
   Men det var mitt val. Mitt dåliga, dåliga, dåliga val.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, hd-box, hammare

Oj, oj, dålig stämning på bloggen. Ilskna röster. Jag var helt enkelt tvungen att undersöka och har nu läst mitt inlägg några gånger och finner inte att jag någonstans försöker mig på en analys av domen i sig – mer än min första åsikt (som mer var där för att sätta resterande text i perspektiv och skapa en spänning)  Det är heller inte min uppgift att göra analyser av domen det för den argumenteras för eller mot av mer sakkunniga i tusentals bloggar och artiklar. Om ni tvunget vill ha min personliga åsikt i saken har jag svårt att leverera. Även då jag är tydlig i min åsikt – att upphovsrätten bör respekteras -  vet jag inte om domen i sig är korrekt utdelad. Det är klart att TPB kan tolkas som en sight för laglig fildelning – motsatsen går inte att bevisa. Och ska vi då stämma hela internet och Google och allt det där? Jag sysslar inte med juridik så jag lämnar detta till dom som kan och hoppas att de gör ett bra jobb.

Nej, mitt inlägg var en lång sarkasm skapad ur en irritation. Det var en högst personlig tankegång framställd ur hjärtat. Något jag behövde få ur mig i stunden. Jag försökte påvisa att jag tyckte det var ironiskt att vi daltade så mycket med TPB- gänget. Att så pass mycket människor stod enade bakom dem när de – för vad jag vet – hade en del smuts i bagaget.
   Dessa påståenden har jag hämtat ur media – ur nyhetsrapporteringar på teve och artiklar ur tidningar. Jag har fastnat för det faktum att Carl Lundström, enligt DN, är öppet främlingsfientlig och detta tjatade jag på om och ironiserade kring. Då han ingår i den dom som fallit - som delaktig – så har jag har valt att tro på det. Precis som många andra säkert valt att tro på Peter Sunde när han hävdar i sina interna och hemredigerade ”presskonferanser” att han aldrig träffat Carl Lundström och att han inte har några som helst anknytningar till TPB. Carl Lundström alltså.
   Om man väljer att tro på det spåret är ju min text förstås väldigt provokativ – men om man tror att rätten dömt rätt - om så enbart i frågan att Carl Lundström är inblandad så ser jag inget fel i mitt sätt att beskriva det.
   Jag hävdar att TPB – oskyldiga eller inte – har råd att betala skadeståndet men då Peter Sunde har ju gjort klart att han aldrig kommer göra det – av ren princip verkar det som – så det spelar väl egentligen ingen roll hur stort detta belopp är.
      Jag hävdar min åsikt i att namnet The Pirate Bay för tankarna till en plats där pirater delar upp sitt byte och det måste jag ju få göra. Är det verkligen en så långsökt tanke? Oavsett namnets ursprung så landar mina tankar ändå där.
    Jag tänker inte ens förklara mig i mitt argument att jag tycker att musik är värt pengar. Jag orkar inte helt enkelt för jag tycker det är så uppenbart. Och jag tvekar inte på att det finns hundratals fiffiga argument med någon laglig prövad grund som bevisar motsatsen - det finns alltid kryphål i lagboken. Jag påstår inget annat än att jag personligen sätter ett värde på musik och önskar att andra också skulle göra det. Min snabbköpsliknelse var en  metafor i vilken jag försökte förklara en känsla – inte ett lagrum. Jag tyckte helt enkelt att det var lite roligt.

Jag har valt att ta bort vissa partier som jag själv fann svajande. Jag ursäktar mig för dessa klavertramp och kan bara försvara mig med att jag lät pennan jobba snabbare än tanken. Inga barnporrsanspelningar eller nazistpariskämt alltså.

Jag erkänner att jag personligen inte känner, har träffat eller vet särskilt mycket om de män som stått åtalade. Jag har bara skrivit en ironiskt text som uppstod i min hjärna medan jag satt i Björns Trädgård och frågade mig själv vad jag egentligen tänkte om Piratrörelsen – så här tyckte jag, visade sig, och det står jag för tills motsatsen är mig bevisad. Jag har läst om pedofil.nu, om B.S.S, om uttalanden som ”Upphovsrätten ska dö!” och jag har blivit upprörd och tyckt att detta kan jag inte sympatisera med. Jag har tyckt att det är ett stort hån och därav nästan ironiskt att så många människor blint sluter upp bakom det här gänget. Jag har tyckt detta och skrev om just det – inget annat.

Egentligen startades hela den här piratrörelsen under en tid då skivor var det enda alternativet och faktiskt var väldigt dyra - uppåt tvåhundra kronor för en skiva och man debatterade hur mycket artisten fick och av det och så vidare. Ett motstånd är mycket behövligt. Annars händer det ju inget. Man fastnar i ett vakuum liksom. Men nu har det ju hänt en hel del; de flesta skivor kan man finna för under hundralappen och en mängd lagliga alternativ finns; allt från Spotify till iTunes. Jag tycker att vågen har vänt åt rätt håll och hoppas på fortsatt utveckling. Jag vill inte sitta här och hurra för compact discen – den känns väl i nuläget lite meningslös. Dock hoppas jag på en annan utveckling – ett nytt tänk som gynnar alla parter. Dock anser jag att upphovsrättens död inte är svaret för det gynnar ingen i det långa loppet.

Det var allt.


______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ftp, carl lundström, piratpartiet, The Pirate Bay, dom, åtal, Peter Sunde
intressant.se

Det är uppror. Jag hör helikoptrar som snurrar runt runt i himlen. Arga röster på gatan. Läser bloggar om bestulen integritet och ett helt skruvat rättssystem och jag förstår inte vad ni snackar om. Jag förstår faktiskt ingenting. Jag har sagt det förr och förr och nu säger jag det igen; Släng piraterna i finkan och svälj den förbannade nyckeln. Vad är det ni tjafsar om?

Så började jag denna text och tanken var att den skulle fortsätta med något i stil med att alla dessa jämnförelser som det kryllar om: att pedofiler och mördare får låga straff eller går fria medan pirater straffas så hårt. Ja, som om det ena var en direkt konsekvens av det andra. Det är klart att pedofiler ska straffas hårdare än de gör, att såna som våldtar och mördar och förstör hela liv ska sitta inlåsta i all evighet. Där är rättsväsendet galet - det är helt korrekt utläst. Men det har väl inget med filstöld att göra?
   Det här skulle jag skriva men så var jag tvungen att släppa bloggandet och gå till dagis och så ville Allan gå till en park och så sken ju solen så där härligt och värmande och tinade upp hjärtat på mig. Och Allan gungade och skrattade så där galet som bara ett barn kan  göra och han kastade fnittrande sand i luften och ropade; "Titta, pappa. Det regnar." Och jag drack en lagom varm kaffe från seveneleven och satt där under ett träd bland alla lekande, livsinspirerande ungar och tänkte att livet är bra härligt ändå. Livet är fint och "Nä, Kalle; nu får du faktiskt ta och sluta gnälla", sa jag till mig själv, "det är bättre och må bra och rulla med som alla andra gör". Så sa jag och log inåt. Det är ju förstås helt galet att stämma dessa stackars utfattiga pirater (med utlandskonton) på den ofantliga summan 30 000 000? Hur ska dom kunna fortsätta sina liv efter det? Kommer dom någonsin kunna betala tillbaka? Dom som gör värdefulla insatser för de utstötta och tar från de rika och ger till de fattiga? Fast förlåt, de tar ju ingenting? Nej, deras livsverk är ju ett sökverktyg för fildelning - de hade ju aldrig tänkt ens tanken på att någon skulle lägga ut piratkopierat material på The Pirate Bay. Nej, det är klart - det är ju en rent sagt idiotiskt anklagelse. Att namnet skulle vara en metafor till sagornas piratvikar där tjuvgods delades ut - ha ha ha- det är ju långsökt. Och upphovsrätten föresten? Vad är det för skit! Menar dem på fullaste allvar att man ska behöva betala för musik, film, spel och program?!! Herregud, var är världen på väg? Betala! Med pengar!? Ha ha ha... Nej, det kan ni ju glömma era jävla storebröder, era sittpisssare. Musik är gratis! Det är ju det som är så fantastiskt. Att de är så justa menar jag, alla de där musikerna som gör musiken åt mig. Dom ska ändå bara vara tacksamma för dom får ju hålla på med musik och allt det där. Föresten tycker jag att allt ska vara gratis. Så borde det ju vara! Grymt, tänk att bara sitta där i snabbköpskassan och blippa gratisvaror och sen när månaden är slut så får jag ett lönekuvert som är helt tomt. Och jag bara till chefen; "Hörru din jävla utsugare - tror du jag vill sitta här och blippa varor gratis hela dagarna eller?" och han ler och säger att; "Du, pysen - varorna är gratis så jag har inga pengar och ge dig" och jag bara rasar och säger att jag kan väl för fan inte jobba utan lön och han säger att det kan jag visst. Så vadå?
   Nej, vilket jävla land man lever i alltså? Sverige? Det enda dom vill är att sätta dit en och rövknulla en. Det är allt det går ut på. Det är då man står emot - slänger gatsten liksom. Virar in halsen i en palestinasjal och skriker "Ner med kapitalet" med en Marlboro röd hängandes i mungipan. "Musik är för dyrt", skriker man - man skriker; "Man gynnar bara kapitalet och storbolagen". Sen går man och köper ett nytt ciggpaket från Phil Morris och drar hem och spelar lite Sony Playstation på sin Samsung LCDteve och knäcker en Carlsberg - proberbly the best beer in the world!
   Nä, det är synd om piraterna. Dom är ju helt oskyldiga. Alltså det där snacket om att de skulle backa upp nynazizter med pengar från the bay - det är ju bullshit! Där är ju allt gratis - det är ju det som är grejen. Vadå? Jaha - du menar reklamen med de nakna tjejerna - det är väl ingen reklam? Det är ju bara bilder. Dom tjänar väl inga pengar på TPB - det är ju superjusta killar ju. Helt vanliga KTH - nördar med rejäla skatteskulder. Hipp hipp hurra för Piratpariet! Jag tycker att vi alla ställer oss upp och bugar oss djupt för dessa herrar som så innerligt berikar våra liv och höjer en knuten näve mot övermakten. Dom har i alla fall humor som har fått så många vänstervridna och antifashister och Timbuktu för bövelen och invandrare och hip hopare och alla andra också att gå i bräschen för ett företag som finansieras av en man som donerar pengar till B.S.S, är öppet högerextrem och misshandlar invandrare i Gamla Stan. Jag menar det är väl lite ironiskt. Och att svara på frågan varför man registrerat domänen pedofil.nu med en hänvisning till yttrandefriheten och att; "jag förmedlar bara adressen, sen får kunden göra vad de vill med sidan" och sen komma undan som någon slags cyberhjälte och få hela Sverige att börja lipa...Jag tar av mig hatten för er.

Heja Piratpartiet. Ni är bara för goa!


_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se

På femteplats kommer ett stycke poesi.
   Efter ett besök på Aquarium med farmor och farfar berättar Allan ivrigt om att de varit i en djungel och att det blev natt och att farmor blev rädd och Allan också för det blev mörkt och började regna och blixtra och åska medan de tre sökte skydd under ett basttak eller liknande. Farfar var inte rädd. ”Tyckte du det var läskigt?” frågade vi och Allan la pannan i djupa veck och sa; ”Jaa, åskan skriker…”

På fjärdeplats hittar vi en riktig hjärtekrossare.
   Jag har i flera dagar nu lovat Allan att raka mig, men det blir liksom aldrig av för det prioriteras bort hela tiden. Så skägget bara växer och växer och igår sa jag det igen; ”Ikväll ska jag raka mig – jag lovar.” Men så var det ju så att det var tvättstugan och det skulle handlas och det bara hopade sig.
   Klockan är nära läggdags och jag klär mig för ett sista besök hos tvättmaskinerna och att direkt efter gå och handla mat. Allan sitter i soffan och myser med sin mor och jag, som är stressad, bara ropar in till honom att; GOD NATT, KOMPIS! VI SES IMORGON”
Jag går ut och stänger ytterdörren. Tar några steg mot hissen och hör Allan få ett utbrott genom dörren. ”NEJ, PAPPA RAKA SIG”, skrek han, ”JAG VILL HA EN PUSS SOM INTE STICKS”
   Vilket svek. Det första jag gjorde i morse var att raka bort skägget.

På en tredjeplats lägger vi huvudet på sned och ler osäkert men ärligt.
   Min flickväns farmor gick bort i veckan - nittiofem år gammal och hon var en härlig tant har jag förstått. Dessvärre fick jag aldrig någon riktig chans att lära känna henne. Vi träffades vid några enstaka tillfällen i stökiga miljöer med mycket barn och stoj - och då hon hörde väldigt illa och jag pratar lite otydligt hade vi väldigt svårt att förstå varandra. Men hon skickade oss fina brev i vilka hon visade stor kärlek, visdom och humor. Nu är hon död och hon har förklarat för alla barnsbarnsbarn att hon kommer bli en stjärna i himlen – hon och gammelfarfar – och att de ska se ner på dem alla och vaka över dem.
   Så dagen efter hennes bortgång kommer Allan in i vårt sovrum där vi ligger och mornar oss. Han har hittat ett kort på gammelfarmor någonstans och han visar det för oss och säger hänförd; ”Hon är en stjärna i himlen”

Ett citat fyllt av misstänksamhet landar på en andraplats.
   Påsklunch hos mina föräldrar. Min mamma har gjort en förrätt – en chevrétoast med en röra på bestående av soltorkade, finhackade tomater i en koriandersmet smaksatt med honung. Jag kan varmt rekommendera denna rätt som smakade lite utöver det vanliga. Alla fick en toast och började direkt och med en nyfiken iver att mumsa i sig skapelsen – alla utom Allan. Han ser ner på sin macka med stor skepsis. Efter ett tag undrar vi varför han inte äter, han som älskar ost av alla de slag. Allan skakar försiktigt på huvudet och petar med fingret i den brungröna koriandersmeten. ”Det är bajs”, säger han med en övertygelse i rösten som förvissar oss om att inga motargument i världen kommer rubba hans vetskap.

Och på en obestridd förstaplats uttalas något som skulle kunna rubriceras som en fräckis.
   Allan tenderar att kalla alla - tjejer som killar, män som kvinnor, tanter som gubbar – med samma pronomen; Han. Hon liksom har fallit bort - om det någonsin existerat. Och som de genusmedvetna föräldrar vi är tycker vi detta är lite jobbigt (fast med viss distans). Så vi driver en liten honkampanj.
   Häromdagen står hela familjen samlad i garderoben i stånd att klä oss. Allan berättar något om en tjej men säger fel. ”Han gjorde det, Carla”, eller nåt i den stilen. ”Hon”, säger jag med pedagogisk stämma, ”Carla är en tjej – och då säger man hon”. Allan ser ut som ett frågetecken och jag hukar mig ner för att komma i samma nivå som honom. ”Du vet”, börjar jag, ”Det finns killar och det finns tjejer. Du, Allan, är en kille och pappa är en kille”. ”Och mamma är en kille”, fyller Allan i. ”Nej, nej, nej”, förklarar jag, ”Mamma är en tjej. Det finns en skillnad. Okej, så här då; Pappa och Allan och farfar och morfar och Viggo och Malte och Andreas – vi har alla snoppar. Eller hur?”. Allan tittar ner och lyfter lite på blöjan för att se efter och mycket riktigt – där var den. Jag forsätter; ”Men mamma- hon har ju ingen snopp”.  Allan ser upp mot sin mamma och skakar på huvdet. Han undrar - och det känns nästan som om han ställer frågan till sig själv; ”Vad har mamma då?” Jag stannar upp och försöker komma på det korrekta ordet och frågar tillbaka – mest för att vinna lite tid; ”Ja, vad har mamma?”
   Allan försätter pannan i djupa veck och nickar sedan helt kort och säger; ”Hårstrån!”

_____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om citat, barncitat, barn, åska, skägg, pussar, död, stjärnor, chevré, bajs, hårstrån
Intressant.se

Onsdag. Tvättstugedag. Sista tvätten ska hämtas. Jag öppnar dörren och stiger ut i trapphuset och där står han - Hundmannen med sin hund. Jag hejdar mig för en kort sekund men går sedan fram och ställer mig bredvid honom i väntan på hissen. "Hej hej", säger jag med överdriven uppsluppenhet. "Tjeeena", väser han kort tillbaka utan att se åt mitt håll. Hissen kommer och vi stiger på. Han trycker på B och jag dinglar med hissnyckeln som för att påvisa att jag ska vidare ner i tvättstugan. Hissen börjar sin nedåtfärd. Han vänder blicken mot mig och säger lugnt; "Jaag veeet viiisst  vaad een blogg äär". Jag mumlade fram ett nervöst "Jaha" och sänkte omedelbart därefter blicken mot marken - men där stod hunden alltjämt stirrandes med sina tomma, otröttliga ögon och tvingade mig att se upp igen, till mannen som jag tror log fast på en osynligt sätt. Jag såg framåt - rakt in i spegeln och mig sjäv och mannen och hunden med - för dom syntes. Men vad fan ska jag titta då, tänkte jag förvirrat, kan inte den här förbannade hissen stanna någon gång. Och så stannande den och mannen klev av. Han morsade lite nonchalant som avsked innan hissdörren gled igen.


__________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, män, grannar, hissar, tvättstuga, vardagsskräck

06.20. Allan sitter upp i sängen och pratar uppsluppet med Pippidockan. Jag klipper med ögonen och betraktar halvsovande skådespelet. Efter en kort stund får han syn på mig och säger; "Gå upp, pappa" och jag försöker med en harang om att det ju är mitt i natten och vad kan man rimligen vilja göra uppe vid den här tiden? "Leka!", säger Allan och hoppar piggt ur sängen och går ut i vardagsrummet. Ljudet av hundra Duplobitar som hälls ur sin korg förvissar mig om att min dag har börjat.
 
Sedan har det bara pågått utan vila och vi behöver inte gå in på detaljerna men jag är nu jävligt trött helt enkelt. Och nu lägger jag kraftreserven på denna text som dök upp i huvudet på mig då jag nyligen halvsov framför "Aja Baja Alfons". Avsnittet börjar med att Alfons rider på sin pappas rygg och pappan röker samtidigt på sin pipa så det står härliga till och små rökpuffemoln stiger mot taket. Vadå, röker han inomhus?!! Med sitt barn!?? Och leker samtidigt!?? Ja, det gör han faktiskt och jag tänker att den filmen hade inte fått mycket stöd om den gjordes idag. Tanken att pappan skulle röka i bild överhuvudtaget skulle ju inte ens dyka upp-  jag menar pappor slutar ju röka - om dom någonsin rökt - i graviditetsvecka 10 för det står så i regelboken. Nu märker jag hur detta verka landa i att jag tycker att det är bra att föräldrar röker men det gör jag absolut inte. Jag förkastar det högljutt. Men jag tycker det är lite charmigt att Alfons Pappa gör det.
   Och sen tänkte jag vidare på alla sexuella anspelningar som döljs i Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter. Brasse skulle ju kunna förväxlas med en pubertal kåtbock med bara en sak i hjärnan; att ha sex med Eva. Och hur han vid ett tillfälle råkar svära. Jag tror han säger "Men vad fan", och sedan snyggt döljer det i ett generat fniss och massa ord.
   Och jag tänker på hur Svantes morsa i Karlsson på Taket ska ge honom lite bullar och varm choklad och lassar upp typ femton stycken - nej, okej - sju åtminstånde. Men sju bullar är ju rätt många. Skulle jag ge Allan ett fat med sju bullar på... Nej, det skulle jag ju bara inte.
   Och jag tänker på Pippi som Allan tycker så himla mycket om. Hon är ju fan helt jävla vrickad egentligen. Jag menar, vad sysslar hon med? Drar med sig två icke ont anande barn på ett rädddningsuppdrag - i en luftballongssäng, över havet för att krasha på ett högt berg och bygga ett flygplan av gammalt skrot och flyga över en vulkan och kracha igen fast denna gång på en ö med livsfarliga vilda djur och sen kapa ett piratskepp och inta en piratborg och ligga gömnda i en brunn i en hel dag - ja, ni fattar. Det som är mest underligt är väl det faktum att Tommy och Annikas föräldrar lämnar sina barn vid Pippis dörr och drar på en tvåveckors. Eller den fantastiska lilla Annika som är på god väg att bli den perfekta hemmafrun som tvättar Pippis och Tommys kläder på piratskeppet - inte helt politiskt korrekt.
   Och Emil - alla shaking baby syndroms som måste uppstått vid den inspelningen och hans pappa är ju rent agressiv och borde väl egentligen spärras in.
   Och Ramus som går på luffen med suputen Paradis Oskar och Madicken som klättrar på tak och listan kan bli lång.
   Och så tänker jag på Teletubbies och Mor Annas Hjälplinje och Nicke Nyfiken och Dora -The Explorer och herregud tänker jag- Vi måste återinföra omoralen i barnfilmen så vi föräldrar kan känna oss mänskliga igen.


____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, alfons åberg, fem myror, pippi, karlsson på taket, rasmus, emil, barnfilm
intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om nötter, choklad, kan innehålla spår av, död, cynism
Intressant.se

Jag vaknade i morse av att dörren slängdes upp och Allan rusade in och skrek något jag aldrig hann uppfatta. I vardagsrummet ekade ljudet av slutstriden i Djungelboken - när Baloo och Sherikan drabbar samman vid det kala trädet och gamarna sjunger och blixten slår ner och allt vad det nu är. Det var min tur att gå upp. Lisa skulle få sova.
   I världen mellan vakenhet och dröm kan kluriga saker hända. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle i min fagra ungdom tyckte mig sväva upp i luften och ut genom fönstret på mitt rum. Sov jag eller var jag vaken? Jag var faktiskt osäker då och är det fortfarande. Jag rökte lite maja ibland som tonåring men jag tror inte det var det. Det är väl så enkelt att hjärnan spelar oss ett spratt bara för när man står med ena foten i dröm och andra i verklighet så kan man inte så noga veta.
   Det sprattet min hjärna spelade mig imorse är ingen verklighet trots att det tycktes verkligt på det sätt att jag är säker på att jag själv inte framkallat det - inte medvetet i alla fall.
   "Kom upp, Pappa!", ropade Allan och i mittt huvud hörde jag ett pling - ett för mig mycket välbekant pling - det Macintoshiska felmeddelandeplinget - och framför mina halvslutna ögon dök en textruta upp; Du får nu ström från reservbatteriet och kommer stängas ner om tio minuter.
   Jag läste texten och blinkade lite med ögonlocken innan den försvann. Jag log och tänkte att min hjärna hade humor. Den är kul. Tio minuter senare satt jag och sov i soffan medan Allan åt upp min macka. Den lilla tjuven.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Macintosh, Felmeddelande, Allan, Barn, Trött

Allan har tidigare varit rädd för att doppa huvudet i vatten och duscha håret. Fast rädd är kanske fel ordval. Han har tyckt att det har varit obehagligt, och det kan man väl förstå. Men nu har det svängt lite. Han tvättar håret frivilligt och till och med ber om det. Men han vill ligga mot min axel när jag sköljer och säger "nej, nej, nej, nej..." medan jag gör det. Det låter ju lite hemskt men i nejen hörs en förtjusning, ett ja liksom. Ni fattar nog.

Igår tvättade vi håret. När han kom upp från min axel ställde han sig framför mig och såg minst sagt konfunderad ut. Perplex - men också nyfiken som om han just upplevde något han aldrig upplevt förut. Som om det skrämde honom lite samtidigt som han gillade det. Sen nästan skrek han; "Pappa, jag ser  inget!". I någon sekund tänkte jag att vad tusan det var ju inget bra alls. Men sen förstod jag att han sagt fel. Han hörde inget. Så skulle det ju vara.
   Allan började dra i sina små öronsnibbar och efter varje gång sa han; "Ahhhhhh...", med hög röst. Och sen; "Hallå, hallå!", som om han utförde ett inre soundcheck - vilket han ju faktiskt också gjorde. Hela tiden log han och jag bara låg där i det ljumna vattnet och såg förundrat på.Det här löser han nog själv, tänkte jag och mycket riktigt; en kort stund senare skiner han upp och säger något helt underbart. Han säger; "Så pappa, nu lyssnar jag igen".


___________________________________________________________ 
 Läs även andra bloggares åsikter om Barn, allan, vatten i öronen, badkar

Och så steg jag då oannonserad in köket och fann min son torrjucka mot Pippi Långstrump på köksgolvet. Jag tappadde helt talförmågan och såg generat bort. Allan fortsatte släta över Pippi som inte gjorde något större motstånd. När han till slut noterade min närvaro sa han; "Oj, hoppsan" och skrattade tillgjort.


(Ursäkta skärpan, det fanns helt enkelt ingen tid för finjusteringar.)

--------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om pippi långstrump, allan, torrjuck

Jag bor i ett dockhus. Det ser åtminstone så ut när man står på gatan och ser upp mot fasaden. Stora fönster från golv till tak – på gott och på ont. Tanken att göra en dokumentär om de som bor i fastigheten är minst sagt lockande. Varje människa har ju en historia som är mer eller mindre intressant – det beror på upplägget. I detta hus bor det väldigt mycket intressanta personer verkar det som. Udda personligheter, kufar, halvkändisar, gamla och unga, vanliga och ovanliga, upcomers och vad nu motsatsen till det skulle kunna tänkas vara. Bara på min våning finns det ett väldigt intressant persongalleri. Jag ser en öppningsbild. En total på fasaden och dess inrutning. Det är skymning och tänt i lägenheterna. Vi ser folk i varje fönster göra vad dom nu gör – mina karaktärer. Det är fint.
   Men dokumentären får vänta. Här tänkte jag mig en liten bloggessä om min våning. En följetong. Men jag vet inte om jag vågar. Även då det är mestadels positiva tankar jag har om mina grannar så vill man ju inte hänga ut folk med bara antaganden. Jag vet ju inget om dem. Jag antar. Antar och fantiserar och det gör dom ju så himla mycket mer intressanta. Jag kan ju forma dem hur jag vill. Ja, vi får se.

Hundmannen vågar jag dock skriva lite om mest för att jag är tämligen säker på att han inte ens vet vad en blogg är. Han är ingen potentiell läsare liksom.
   Hundmannen har, som hans namn antyder, en hund – en stor schäfer. Hundmannen talar långsamt med en aningen nasal och väsande röst. Han låter lite elak fast han ler alltid. Han är i sextioårsåldern och har bruna gubbyxor. På vintern har han raggsockor över byxbenen. Han känns som en frisk man i det avseendet att han går långa promenader med sin jycke och man kan till och med möta dom vid tvåtiden på natten – springandes?!! Men samtidigt är han väldigt grå och rödögd. Hmm…

Han envisades med att kalla Allan för Rödluvan i säkert ett och ett halvt års tid. ”Tjeenaa Röödluuvan”, väste han varje gång vi mötte honom i hissen eller på gatan utanför. ”Akta diig såå intee stygga vargen ääter upp diig”, väste han vidare och  visade mot sin hund. Jag vet inte om jag gillade det där riktigt. Jag vet inte heller om han trodde att Allan var en tjej eller om rödluvesnacket var tänkt mer som en fiffig sagometafor med syftning på hunden. Efter ett och ett halvt år gjorde jag hur som helst tydligt att Allan var en pojke - trots sitt långa hår - och då blev det hastigt andra bullar. ”Aaaallaaaaan”, väser han ”Spelaar duu Allan?”. En klassiker man redan hört sig mätt på.
   Men jag tror Hundmannen gillar Allan. Han tycks skina upp när han ser lillkillen och drar alltid något gammalmodigt och fullkomligt obegripligt skämt som han själv skrattar åt. Han kan dröja kvar i trapphus och hålla upp portar i evinnerlighet medan man försöker få på Allan ett par fingervantar eller något annat omöjligt och man bara önskar att han släpper dörren och går men han väntar otröttligt kvar och maler på med väsande obegripligheter; ”Kaan man lååna vagneen nåån daag föör huunden börjaar bli gammaal” eller något liknande. Vad förväntas man svara på det?
   Igår hade vi besök och en minst sagt ivrig skara barn stod vid ytterdörren och drog i handtaget. Vi skulle till parken och dom ville iväg. Plötsligt ringer det på dörren och min vän öppnar för jag står hukad på golvet och snörar på mig skorna. Jag ser inte honom men jag hör Hundmannens bekanta stämma ”Näämen Aaallaan. Ooch Aaallaans koompiis” Sen hörde jag honom gå in i hissen och åka ner. Varför ringde han på? Han bor i helt motsatt hörn och kan omöjligen ha kommit åt knappen av misstag. Ringde han verkligen på för att få säga; ”Näämen Aaalaan. Ooch Aaallaans koompiis”? Märkligt.

En gång mötte jag honom ensam i trapphuset. Vi steg liksom ut samtidigt, hälsade som sig bör och hamnade sen bredvid varandra medan vi väntade på hissen. Hunden såg på mig med granskande blick och började plötsligt morra. Jag är inte hundrädd men när en stor schäfer, gammal eller inte, morrar åt en blir man ju lite knäsvag. Hundmannen kastade en blick på mig och såg sedan framåt igen. En blick bara och sen sa han; ”Ceasar äär en gammaal knaarkhuuund, föörstår duu.”  Det var allt han sa och sen kom hissen med ett klick.

Här vill man ju sluta texten men jag måsta bara förklara att jag inte ”knarkat” sen jag var sjutton. Det var allt.

---------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om grannar, hyreshus, hundägare, hundar, schäferhundar, knark, rödluvan, allan

Jag satt vid köksbordet och tittade på Allan som iklädd enbart sina fem-myror-kalsonger åt en torftig lunch bestående av snabbmakaroner och ketchup. Tidigare låg det också fem falaflar (en falafel, flera falaflar?) på tallriken men han genomskådade dem fort och plockade dem åt sidan. ”Inte köttbullar”, sa han bara och la upp dem på en rad på bordet för att inte se åt dem mer. Jag hade aldrig påstått att det var något annat än falafel men jag orkade inte protestera. Jag hade sedan länge ätit klart och jag var lite stressad trots att jag lovat mig själv att inte vara det idag. Jag hade lovat mig själv att bara rulla med och låta Allan styra mig istället för att jag tålamodslöst försöker styra honom. Allt blir mycket enklare då. Men så kom det där samtalet med den trevliga inviten om parklek i vårsol och kaffe och allt vad det var och jag lockades ofrivilligt ditåt. Det var ju för Allans skull vi skulle gå till en park intalade jag mig själv och sa att; ”Allan, vet du vad? Vi ska gå ut”. Allan såg upp på mig och log pillemariskt. ”Inte än, jag ska äta upp först”, sa han bara och tog upp en makaron mellan sina små prinskorvsfingrar och stoppade dem sakta i munnen. En makaron. En enda av kanske trehudrafyrtiosex stycken. Och så en till (en av trehundrafyrtiofem).
   Jag skulle inte bli stressad. Det hade jag ju bestämt. Jag tog ett djupt andetag och log tvingat. Det är inte varje dag han vill äta upp så snart kommer han tröttna och vilja gå. Det visste jag alldeles säkert.
   Jag trummade med fingrarna i bordet. Allan fortsatte med pincettgreppet. En makaron i taget. Tvåhundrasjuttiotre kvar. Trumm trumm. ”Allan, kan du inte skynda dig lite?” Åh, vad jag avskyr när föräldrar säger så till sina barn och där gjorde jag det själv i samma äckliga tonläge och jag måste medge att jag menade varenda ord. Kanske är det bifogat ibland då, tänkte jag. Kanske har jag dömt ut en hel del föräldrar helt orättvist. Allan lät sig dock inte påverkas. Han tog upp en ny makaron, granskade den noggrant och lät en ketchupklick droppa ner på bordet. Splat. ”Jag har inte bråttom”. Det är orden han väljer att placera i en helt korrekt mening – den lilla satans språkbegåvningen – och jag bestämde mig omedelbart för att släppa garden helt och kasta in handduken för den här fighten kunde jag inte vinna med föräldrahedern i behåll.
  
Han pillade i sig varenda jävla makaron och jag frågade helt oförklarligt om han ville ha mer. ”Nej, nu är jag mätt”, sa han som tur var och hoppade ner från kökssoffan. Han stannade ögonblickligen upp i ren förskräckelse när han såg att han spillt en hel del på golvet - uppåt trettiotvå ketchupkladdiga snabbisar för att vara mer precis-  och han ville promt städa upp efter sig. Och jag bara kände att vad fan kan jag göra, grabben vill städa och vi är ändå så sena att det liksom inte spelar någon roll längre. Allan hämtade en sopborste och jag gick iväg för att klä mig själv för jag insåg att det där kommer ta lite tid. Sopborstar och kladdiga makaroner på vinylgolv gifter sig ju inte direkt.
   Inte långt där efter - jag har kanske hunnit få på mig ett par jeans och valt T-shirt - beklagar sig Allan från köket. ”Oj!”, säger han, ”Oj oj oj, jag kissade lite”
   Nej, han hade inte kissat lite utan han hade kissat ut hela Mälaren på köksgolvet. Makaronerna badade där de låg kvar (utom den enda han lyckas pilla upp på sopskyfflen). En bok av Lena Andersson låg där också och simmade bredvid en kulturdel från DN och lite paljetter och en gummisnodd och jag undrade vad alla dessa saker gjorde på golvet. Fem-myror-kalsongerna åkte av och jag ställde honom i duschen. Jag fick för mig att det var precis dit han ville. Att den påstådda olyckan inte alls var en olycka utan ett smidigt sätt att få sin vilja igenom och då ska ni veta att vi redan badat tidigare under dagen. Allan älskar vatten.
   Han ville hålla duschmunstycket själv med jag visste med säkerhet vad som skulle hända då och sa nej. Det får finnas någon hejd på tokerierna – jag hade ju hunnit klä upp mig i mina finaste stretchkjeans. Han krisar och skriker som om jag aldrig lät honom göra något kul men jag gav mig inte utan stängde av vattnet när han var ren och drog åt kranarna ordentligt. Få honom ur badkaret var värre så jag lät det vara för tillfället och fortsatte min egen ekipering istället. Sa att; ”När du vill följa med ut och göra något kul med mig så säg till”. Det brukar fungera. Tillslut förstår han sitt egen bästa och ger sig. Han brukar säga att; Pappa, nu vill jag följa med!” Eller; ”Allan måste följa med” och man bara ”Åh, vill du det, vad roligt!”
Så brukar det bli men denna gång slutade det i en oväntad tvist; ”Oj, pappa jag kissade... igen”. Jag tittade ner i badkaret och fann min son i lotusställning med en gul pöl i knät. Han plaskade lite med handen i den och skrattade till.

Dagen blev precis som jag planerat den från början; Jag bara rullade med och lät Allan styra mig. Det fanns liksom inget annat sätt.

----------------------------------------------------------------------------------


Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om stress, makaroner, allan, barn, viljor, bad, kiss, parklek

Jag tycker det är så gulligt när han säger fel, Allan. När han kallar Karlsson på taket för Claesson på taket och Emil i Lönneberga för Emil i Bergen eller Herr Nilsson för Herr Nilssons (med ett s på slutet). Eller att han, när han trollar, högtidligt viftar med armarna och säger Hokus Pokus Filly Frukost - och sen helt resolut slänger ballongen eller legobiten eller vad han nu hade i handen bakom ryggen, säger TATA och förväntar sig en applåd. Vilket han ju får. Varje gång. Trots att han nog är världens sämsta trollkarl.

Det var bara det. För nu.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om felsägning, barn, trolleri

Det är ju så härligt att ibland ta i lite - liksom slita och svettas och stå ute i skogen och lyfta tunga lådor. Och filma. Ja, det var så jag fick det förklarat för mig när det kom upp i bilen ut till set i morse. "Jag är filmarbetare", sa någon och en annan undrade vad en sådan gör "Tja, lyfter massa tunga lådor" Det är en sanning i det för filmlådor är alltid så jävla tunga. Gud, varför måste allt som har med film att göra väga så förbannat mycket. Egentligen är det nog inte innehållet i lådorna som väger mest utan själva lådorna. Otympliga, stora metalllådor med spetsiga hörn och handtag som alltid skär in i handflatan. Man blir mörbultad lägst benen när lådan börjar vobbla och skyndar fram i någon slags styltgång innan man blodig tappar greppet. Nej då, det är inte riktigt så illa. Men nästan. Och sedan kan man aldrig hitta en lättillgänglig plats att filma på utan den ska alltid ligga längst upp på en kulle över en knädjup älv i lera och dy och glashala klippor och Kalle; tappa inte den där lådan den är värdefull! Hela produktionen hänger på den där lådan du just nu bär på.

Jag filmar den här veckan. Reklamfilm - och jag tänker på er mina kära läsare. Jag tänker och tänker på allt det där fina jag ska skriva när den här veckan är över för den tar ju slut redan imorgon. Då har jag hunnit med både det ena och det andra. Jag har varit med beväpnade vakter vid en gränsstation i Azerbadjan (fast inte på riktigt). Jag har varit med skäggiga motorcykelknuttar i en klubblokal i Barkaby. Jag har varit i ett slott. Jag har varit i en skog. Jag har varit. För det är ju så härligt att då ta i lite - liksom slita och svettas och stå ute i skogen och lyfta tunga lådor. Och filma.

Man är så manlig och värkande när man kommer hem mitt i natten med sju lager arbetsläder. Fleece och vindbyxor som en annan knegare och så ropar man; Hooooney, I´m home! Fast det gör man ju inte utan man är knäpptyst för att alla sover och så klär man av sig alla lager kläder och smyger in i sovrummet och där ligger dom och sover; Lisa och Allan. Så sött. Lugna andetag som gör en varm i hjärtat och jag sitter länge och bara ser dom och tänker att äntligen... äntligen är jag hemma igen.

----------------------------------------------------------------------------

Läs även andra bloggares åsikter om filminspelning, reklamfilm, tunga lådor, barkaby, knegare