Jag och Allan åt frukost. Vi hade det mysigt må jag säga men jag var samtidigt lite stressad. Jag ville hinna med mycket den dagen. Ville vara ute på kontoret så länge det bara gick och mjölka tiden till sista droppen. Och Allan satt där i sin gamla kissblöja som han sovit i och snigelåt en tunnbrödmacka med messmör. Medvetet drog han ut på varje tugga och smaskade och mmmade. Han ville inte till dagis och det skulle bli en liten kamp. Det visste jag alldeles säkert.
    Tillslut fanns det ju ingen macka kvar att dröja med och vi började klä oss. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Lisa sov och jag var oerhört nöjd över att hon fick göra det. Så var vi plötsligt klara för att gå och jag kände mig glad att vi inte bråkat. Och jag tänkte oj, nu är vi på dagis innan nio och jag kan dra direkt till kontoret sen och sätta igång. Så tänkte jag och upptäckte att mina nycklar var försvunna. Jag kollade nyckelkroken, kände i jackfickor, vände upp och ner på vagnsväskan men de var spårlöst försvunna. Jag frågada Allan om han visste var de var. Tänkte att han kanske lekt med dom och gömt dom.
     ”I din ficka pappa.” sa han och pekade. Jag log åt hans urgullighet men skakade på huvudet.
    ”Nej, där kollade jag ju först”
    Hade det inte varit för det att mina kontorsnycklar satt på samma knippa hade jag kunnat låta det vara. Bara lämnat dörren olåst och gått. Lisa var ju ändå hemma. Men nu gick ju inte det. Jag gick in till henne och ursäktade mig så himla mycket. Jag förklarade situationen som uppstått och undrade om hon sett nycklarna. Det hade hon inte. Yrvaket. Hon tog sig upp och gav sig in i jakten.
    Efter kanske tio minuter tänkte jag att det var bäst att lämna Allan på dagis och sen komma tillbaka och fortsätta leta trots att det gick rakt emot mina tidigare planer. Vi var ju sena nu och han var påklädd, varm och otålig. Sagt och gjort. Lisa förblev vaken och lyfte på saker när vi gick.
    När jag kom tillbaka såg jag att hon hade gått på rätt hårt. Soffan var uppriven och låg utspridd på golvet. Låga möbler var flyttade på. Hon stod och såg ner på en knuten soppåse vi inte slängt än.
    "Tror du Allan lagt dom i soporna?”, undrade hon.
    ”Jag vet  inte. Kanske?”, sa jag. ”Vi får väl se efter”
    Så grävde vi bland sopor en stund och sen fortsatte vi in i garderoben. Vände upp och ner på smutstvätten och precis då jag stod i stånd att riva ut alla kläder i garderoben - om det nu varit så att nycklarna rasat ut ur byxfickorna när jag slängt upp dom där kvällen innan – då fick jag en ond aning. Någonting kändes mot sidan av mitt ben. Något hårt och metalliskt. Jag stannade upp och kastade en blick mot Lisa som plockade ur alla tidningar från tidningsstället på toaletten. Jag slog mot benet och hörde klirret. Jag svor. Hon vände sig och fattade direkt. Nycklarna låg i min ficka. Fickan hade förvisso snurrat sig och flyttat dem ut mot benets sida och då mina jeans var så förbannat tajta och av stretchtyg hade nycklarna stannat så - några centimeter från där de alltid låg. Och där hade de legat hela morgonen och skrattat.


_________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, försvunna nycklar, förvirring

Jag vet att jag varit extremt frånvarande på sistonde. Jag har inte skrivit alls. Det har ju varit sommar så det finns ju en ursäkt men nu är ju semestern över och jag borde väl inte ha bättre för mig än att plita ner mina små texter till er. Men det har jag faktiskt haft. Bättre för mig. Eller i alla fall annat för mig. Jag lovar att vara igång med denna sida så snart det finns tid. Tills dess kan ni ju alltid kolla in min musik här. Detta projekt som för nu heter AngelCarmback har tagit måga timmar i anspråk och kanske kommer det sluka några till. Det hoppas vi ju i alla fall. Har ni något fiffigt namn till vår grupp/projekt så plita ner en kommentar här under.
     Om ni ändå inte kan acceptera Conversations frånvaro kan ni ju alltid köpa bloken i vilken jag samlat den första säsongens texter. Perfekt att ha på toa och läsa i när ni skiter. Eller kanske blir det årets julklapp, vem vet?

Jag ska skriva när andan faller på men det blir kanske inga varje dag inlägg på ett tag. Men jag kommer tillbaka. Håll ögonen (och öronen) öppna.


_____________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Angelcarmback, Carmback, Andreas Angel, musik, blok, bloggböcker
Intressant.se

Du lilla, lilla barn i magen. Pappa ber om ursäkt nu. Du är liksom helt bortglömd. Det har aldrig varit min mening att glömma dig. Det har bara skett. Jag tror den största orsaken är din bror. Han tar liksom plats. Och fokus. Missförstå mig inte nu. Han gör det inte med mening. Han älskar dig innerligt och längtar efter dig. Han visar det tydligt då han kramar och pussar dig där genom mammas buk och säger; ”Jag älskar bebisen”. Han kommer nog bli en fantastisk brorsa den där.
   Jag älskar dig också. Innerligt. Jag förstår att du tvekar. Vi pratar nästan aldrig om dig. Jag känner sällan dina sparkar. Ibland kan jag komma på mig själv att en hel dag gått utan att jag ens ägnat dig en tanke. Det är ju fruktansvärt.
   Annat var det med din bror. När jag fick veta att han fanns där i magen så var det som om någon ryckte bort en matta under mina fötter och jag föll rakt in i ett bottenlöst hav av oro och tvivel och glädje och pirr. Men då var jag bara Kalle och skulle plötsligt bli en pappa. Nu är jag en pappa som ska bli en pappa. Igen. Jag vet vad som väntar liksom. Med din bror var det ett helt mysterium. En ny värld. Ett steg från något jag såg som ett friare liv till något jag kanske trodde skulle bli lite mindre fritt.
   På sätt och vis var det ju så. Men nu vet jag ju att livet även blev rikare. Häftigare. Värdefullt. Så den lilla frihet som om möjligt begränsades var ju en bara piss i nilen i jämnförelse med det som öppnades. Det jag fick. Din bror.
   Så att du inte får lika mycket tid i mina tankar, lille vän, är kanske inte så konstigt.

Men häromkvällen fick jag en aha-uppevelse. Jag låg vaken bakom din mamma som sov och kramade henne med en hand på magen. På dig. Jag var upprymd av idéer och tankar och kunde inte finna ron att somna själv. Så jag låg där. Vaken. Din bror sov. Din mor sov. Du sov… inte. Du började plötsligt sparka som en tok därinne, rakt på min hand. Och där var vi. Du och jag. Ensamma i det mörka rummet. Vi låg så och kommunicerade en lång stund innan jag somnade ifrån dig. Men jag hörde dig och förstod att du var förbannad.

Så.

Förlåt.


_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ursäkt, barn, tvåan, graviditet

Semestern är slut. En vardag tar vid. Dagis börjar.  Allan vaknar och stiger upp. Vill absolut inte gå till dagis. Inte en jävla chans i helvetet att jag går dit – det var det han menade men han sa bara; Nej. Inte dagis, sa han men det var ju inte så mycket att orda om. Jag visste ju att hur problematiskt det än skulle bli att få på honom kläderna, hur många utbrott som än skulle rasa ner över mig, hur många stopp han än skulle göra på vägen dit och säga ”Jag ska bara…” och ”Oj, titta…” och ”Jag tänkte…” och i någon mycket väl planerad disträhet gå ner och upp för trappan bara en gång till eller dröja sig kvar vid travhästen i fönstret på spelbutiken och gnägga lite för länge för att jag ska tro att det faktiskt roar honom eller vilja slå koden till porten fel fem gånger och varje gång fnissa förnöjt och sedan be om ett nytt försök och hur mycket han än kommer klänga sig fast i mitt ben och skrika och gråta när jag ska gå som om jag lämnade honom rätt i käftarna på hungriga lejon så vet jag att han efter bara några minuter bland lejonen kommer tycka att det är kul och hänga där och kanske till och med älska det – alla vänner, den sköna personalen – och när jag sedan hämtar honom kommer han självklart att fixa och trixa och gråta och bråka och skrika hela vägen hem igen.
   Så jag låter hans klagosång gå förbi och brer honom en messörsmacka och häller upp lite juice. Vi kryper upp i soffan och kollar Bollibompa. Tar det lugnt. Stundvis glömmer han dagisstarten och njuter av sin goda macka.
   Jag för min del är trött som ett as. Klockan är strax över sju och jag bara tuggar mekaniskt i mig frukosten. Ser spöket Laban, Olly Ubåt och alla de andra passera på teven. Väntar - för snart är det min tur att sova en timme till. Samla kraft till dagisbråket, –  kampen att få honom dit och de plågsamma sekunder när man lämnar honom där – sen ut till kontoret och skriva. Skriva för glatta livet tills fingrarna blöder för det är så mycket som samlats i huvudet under denna långa semester. Jag känner hur jag nästan exploderar av kreativitet och lust och hur hela hösten lyser som en enda stor härlig framgång. Jag ler och snart blir det min tur att slockna. Vi byter av och jag kryper ner. Jag somnar snabbt.

08.45 väcks jag. Jag väcks inte med ett; ”God morgon, älskling”, eller en kyss på kinden eller ens av att Allan kittlar mig under foten eller kanske skrattandes drar täcket av mig. Nej. Jag väcks av; Kalle, vakna. Han är helt prickig!

Tjena vattkoppor - vilken komisk timing! Adjö dagisstart. Men en blogg blev det i alla fall. Det var ju på tiden.


____________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisstart, barn, semesterslut, vattkoppor