Jag vabbar idag. Och har haft en väldigt skön, lugn konfliktfri dag. Trots att vi varit inne hela dagen och inte gjort ett jota har Allan varit på gott humör. Det är skönt. Och nu sover han trött på en alldeles för stor kudde.
   När sonen sover, då öppnar sig möjligheter. Och det finns ju så mycket att göra. Jag skulle till exempel kunna skicka iväg en faktura. Eller fylla diskmaskinen, den är bra. Jag skulle kunna brygga mig en riktig god kopp kaffe och lösa en sudoku - det är min nya grej - sudoku. Eller plocka upp alla leksaker, sortera mina skivor i bokstavsordning igen för jag är en sån som vill ha saker sorterat; böcker, skivor, filmer - chop, chop, chop. Jag vet inte varför det är så viktigt men det är det. Kanske kommer det från min pappa för han är likadan och vi skäms inte för det. Men med en tvååring i närheten är bokstavsordning inget alternativ, för han kan inte alfabetet. Han säger A, K, J, B, R, Q, S, V, A, A - och det blir sån oreda. Då skulle man kunna köra med en färgskalesortering då, tänker då nu förstås, men nej. Det känns som om färgerna inte sitter heller. Vad är det här för färg?, frågar man undervisande och håller upp något rött framför Allan. Rött, säger han stolt. Bra, och det här (något grönt)? Gult, säger han självsäkert. Hmm... Det här då (blått)? Grönt, säger han fast lite frågande. Man håller  upp det röda igen, samma pryl. Men den här vet du ju, Allan? Grönt, säger han glatt och går därifrån.
   Oj, vad han hostar nu.
   När Allan sover skulle man kunna vecka pannan över balansräkningen för min firma som ligger framför mig på bordet. Men den säger mig ingenting. Jag förstår den bara inte. Det är som att titta på ett papper med kinesiska tecken - eller rymdskrift eller något. Balansräkning är för mig som alfabetet och färgerna är för min son - en enda röra.
   När han sover skulle jag kunna skriva på den bok som inte finns eller skriva en fin sång eller något - planera en film. Vad jag verkligen borde göra - det är att sova för jag kommer vara helt slut långt innan denna dag är slut. Det är ren fakta. Jag jobbade nämligen igår. Gick upp 06.00 och kom hem 23.30, varvade ner till 01.00. Men det var en kul film vi gjorde och jag fick äran att jobba med Ara Abrahamian - fan, vilken hjälte han är egentligen? Liksom väldigt snäll mot de snälla men hård mot dom hårda. En som säger till när något är fel, en som vet var skåpet ska stå. Jag önskar jag vore sån ibland. Det har funnits så många tillfällen i livet då man borde slagit näven i bordet istället för att böja sig framåt och dra ner byxorna. Så många tillfällen då man borde lämnat tillbaka medaljen och gett folk fingret... Men det ska vi inte älta i nu, nu sover ju Allan och tiden är knapp.
   Undrar vad Ara Abrahamian gör när barnen sover?

Jag var lite risig igår. Inte tillräckligt för att det skulle vara synd om mig men ändå risig och jag tänkta att jag nog skulle ta ledigt idag. Rå om mig själv, titta på teve, göra ingenting alls hela dagen liksom. Såna dagar har man för få av. Jag såg framför mig hur jag vinkade av flickvännen när hon gick till jobbet, lämnade lillkillen på dagis. Sen gick hem, poppade lite popcorn, tog med täcket till soffan och såg på Chuck Norris, eller Dr. Phil, eller Montel eller vad det nu är som går på teve om dagarna nu för tiden. Ah, underbart. Vilket livsnjuteri! Sådant kan man bara göra som förälder när man är ensam hemma. Är lillkillen där faller det sig naturligt att popcornen stannar i skåpet, att Chuck Norris byts ut mot Fem Myror. Är vi hemma allihopa har man alltid känslan av att men inte kan ligga och slappa för man har ett gemensamt ansvar. Så är det ju. Även om vi unnar varandra stunder att njuta på infinner sig inte njutningen riktigt och så inträffar något oväntat och man blir illa tvungen att rycka in. Men helt ensam... Helt allena tills klockan slår fyra. Ack, så underbart. För risig för att jobba men frisk nog att vara uppe och softa. Bara sitta still, teven strålar, lösa ett par sudokus, läsa en bok - när gjorde man det senast?
   Nu blev det ju förstås inte så. Lillkillen vaknade med feber - 38,9, och min goda flickvän stannade hemma från jobbet då jag inte kunde garantera hur jag skulle må. Så vi blev tre hemma. Och teven är avstängd. Jag medger att jag är besviken men vad fan... sånt är livet.

Läste en liten artikel i DN igår. En liten notis i en hörna på ledarsidan där det ställs en fråga; Varför har media haft så lam bevakning på en detalj i Pirate Bay- rättegången? Nämligen att Carl Lundström, en av de åtalade, är öppet högerextrem, har satsat stora pengar i Nationaldemokraterna, är medlem i BSS (Bevara Sverige Svenskt) och har tillsammans med ett skinnskallegäng misshandlat en invandrare svårt och tydligen blivit åtalad för det.
   Varför skrivs det inte om detta? Ja, det är en bra fråga. Det är ju lite ironiskt att vårt nedladdande gör att Carl Lundström via reklamannonser kan betala nationaldemokrater och hjälpa rasister till makten. Varför är detta hysh hysh?

   Så då kommer min motfråga till DN. Varför blir en sådan här, minst sagt upprörande artikel, bara en notis i ett hörn? Jag försökte hitta artikeln på DN.se för att läsa igenom den ännu en gång men jag lyckades inte hitta den. Konstigt.


_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se

Den här bloggen startade ju med ett löfte - ett löfte om en bok som ska skrivas och jag kan snopet medge att det gör den inte. Den sitter väldigt långt inne, den där förbannade boken. Vad är det för bok? En deckare? Nja, i så fall något i Paul Auster-anda. Något man ler åt? Troligtvis. Märkligt nog är alla filmmanus jag nogonsin skrivit väldigt tragiska, men när det gäller den här boken så känns det som om den måste vara rolig. I alla fall lite lustig. Vad är det för en bok?
   I och för sig... Jag har faktiskt skrivit två böcker under denna min första tid som bloggare. Två barnböcker. Men det känns inte som om det räknas riktigt. Dom är ju så korta. Och  så har jag skrivit massa låtar, det är ju också något.
   Framför allt har jag skrivit denna blogg. Den slukar mycket tid, bloggen. Jag lägger ner hela förmiddagen på den. Tänker ut vad jag ska skriva vid morgonkaffet. Hittar på lite finurliga meningar på bussen ut till kontoret. Skriver igenom en gång, två gånger, rättar slarvfel, publicerar, läser en gång till och hittar några slartvfel till - rättar.

Hade jag lagt lika mycket tid på "boken" hade den ju varit mer än påbörjad nu. Men det är den inte. Den är inte alls.

Så här satt jag nyss och skrev en lång arg, artikel om människans oförnuft. Den handlade kortfattat om hur förbannad jag är på alla dessa som ärligt tycker att musik och film ska vara helt gratis. Ett minst sagt aktuellt ämne. Och på radio och teve hör man alla dessa egoister tala på ett, för mig, varje gång lika förvånande sätt. ”upphovsrätten ska dö”, sa en av grundarna av Pirate Bay. ”Jag tänker aldrig betala för musik”, sa någon annan. Det verkar som om detta är den åsikt som dominerar. Vad hände? När blev artisten och dennes musik så värdelös? Var det när tillgängligheten och frestelsen blev för stor? Var det när artister börjarjade förnedras i teve i program som Idol och producenterna höjdes upp som hjältar?
   Så hur ska det då gå till? Artisten förväntas ägna ett halvår åt en skiva och sen dela ut den gratis till mänskligheten och tänka; ja, ja, jag ska ju vara tacksam för jag jobbar ju ändå med musik och det är ju inte alla som får den chansen. Nej, dom andra får ju betalt för sina jobb och kan köpa sina plasmateves och tvättpelare och talande kylskåp och framför allt datoriserade hem med mycket hårddiskspace och snabba bredbandsuppkopplingar. Ja, så dom får plats med all musik och jag hoppas verkligen att de har köpt sig ett par riktigt bra högtalare så jag hörs bra för det är mycket, mycket kärlek nedlagt i dessa låtar, mina vänner. Jaså, 15 000 kronor från Hi-Fi-klubben? Bra där.
   Varför skulle nån göra det? Hur kan folk tro att man så lättvindigt jobbar gratis. Jag minns en tid då en skiva hade ett värde. Den inhandlades och användes. Man lyssnade på musiken och uppskattade den. Man bläddrade i konvolutet och lärde sig låtarna. Det finns inte kvar idag.

Min bästa vän är musiker. Han berättade att han relativt nyligen stod på en scen någonstans i Sverige med sitt band. Deras nya skiva hade sålt i ohyggliga trehundra exemplar. Stället de spelade på var fullsatt; femhundra personer såg dem spela och alla sjöng med i låtarna och kunde texten. Han stod där och visste att han borde vara charmad av att så många uppskattade musiken dock gick inte ekvationen ihop riktigt. De var alla tjuvar. För så krass tycker jag man kan vara.

Är det inte märkligt? Har hela världen gått in i en gigantiskt masspsykos. Musik kommer gå under, fattar ni inte det. Det lämnas inget utrymme för kreativitet och spelglädje. Artisten måste göra allt själva; vara artist, entreprenör, trevlig, otrevlig, smart och tacksam. Kunnig inom allt från marknadsföring till webbsidor och gärna göra sin egen musikvideo själv med en dv-kamera. Ack, alla dessa härliga musikvideos. Vad hände med er?

Jag jobbade med en musikvideo för ett tag sen. Det var ett av Sveriges då största band som gjorde en video till en låt som utan tvekan skulle bli årets låt. Och så blev det. Vi jobbade tjugofyra timmar i sträck men jag fick ut en obetydlig summa pengar. Jag skulle nog känna att jag varit delaktig i något stort. Det fanns inga pengar i Sveriges då största band. Punkt slut.

Det är svårt att lösa detta. Det kanske inte ens går. Snart kommer kanske skivor finansieras av företag och låtar med produktplacering kommer att skrivas. Skivor kommer att se ut som fotbollsarenor. Okej, trist med då får det bli så. Då får vi fixa det och hitta på andra vägar. Men vad som gör mig tårfylld är nonchalansen, den totala oförståelsen till att musik har ett värde. För det har den, ett stort värde!

Detta var alltså ett sammandrag av min långa klagosång. Jag kände att jag blev för arg och lät känslorna ta över. Det blev för anklagande, för barnsligt liksom. Blint fäktande med långsvärdet hit och dit. Jag skrev lite om rättegången och om media som inte verkar ta något ansvar. Jag jämförde Pirate Bays grundare med ofördelaktiga djurarter och drog en passning mot att de, som står så för att allt ska vara gratis, själva blivit ohyggligt rika med sin sida på mist sagt tvivelaktig reklam. Jag svarade på frågan; ”Hur kan vi stämma och fördöma en hel generation?” med något mummel om nazisterna. Jag slog några slag under bältet helt enkelt men jag valde att ta bort det för sån vill jag ju inte vara. Nej, inte jag inte.




_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se

Jag är nästan alltid lite sen till hämtning på dagis Och jag vet inte varför det blir så. Det är som om jag varje dag tror att det tar tio minuter från kontoret till dagis men att det varje dag visar sig ta tjugofem. Och jag blir alltid lika förvånad.
   
   I förra veckan kändes det dock som att jag var i tid. Jag satt redan på bussen och bakom mig satt två unga tjejer och pratade; ”jag laddade hem en rätt bra film igår, The Wrestler, har du sett den?” Den andra tjejen hade inte gjort det så en detaljerad beskrivning följde; ”Alltså det börjar med att Mickey Rourke, han är en sån där gammal wrestlare som typ inte sett sin dotter på trettio år…” Och det bara fortsatte.   
   Jag försökte att inte lyssna för jag hade inte laddat hem filmen utan tänkte se den på bio då den haft premiär istället. Det har jag dessutom sett fram emot. Men att ”inte lyssna” var inget alternativ. Det gick inte för hennes röst var överallt. Den gick inte att stänga ute bara så där, mentalt i huvudet liksom. När hennes okänsliga resumé av filmen närmade sig slutet gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag vände mig om mot henne, som alltså satt rakt bakom mig, och talade. ”Jag sa; Ursäkta, men jag har faktiskt inte sett The Wrestler.”
   Jag hade tänkt säga det lite med glimten i ögat. Som ett träffande skämt. Och att hon skulle skratta till och inse sin fadäs och sen skulle de börja snacka om något annat, nåt besvärligt läxförhör eller billig vinsort eller vad fan vet jag. Men så blev det inte. För när jag vände mig om i min perfekt åtsmitande rock och i flera varv omvirade halsduk var det som om hela min utstyrsel tog ett stryptag runt min hals och varenda ord jag sa blev fullkomligt obegripligt. ”Urskt, mn jg rr fktskt nt stt th wrstlr.” Just så kan det ha låtit. Helt vokallöst. Det kändes dessutom som att snaran gjorde att mina ögon stod ut lite och jag blev röd i ansiktet. Tjejerna tystnade och såg skräckslaget på mig. Sen på varandra. En av dem sa ett skrämt och svajigt; ”Ursäkta?”
    Jag försökte igen. Nu var jag dessutom nervös och pratade för fort och jag tror inte de förstod mig denna gång heller. De såg inte ut att gjort det i alla fall. Fördömt. Jag vände mig fram för lite luft. Svetten rann, jag var varmt klädd. Jag såg mig omkring och upptäckte till min förfäran att alla i bussen hade tystnat och gjorde allt för att inte se åt mitt håll. Jag var tvungen att reda ut det här. Jag vände mig mot tjejerna igen, denna gång med hela kroppen. Jag sa nästan artikulerande att jag inte sett filmen ”The Wrestler” och hon var på väg att avslöja hela handlingen. Hon sa ”jaha”, ryckte osäkert på axlarna och kastade en blick mot sin kompis som övergett henne och nu såg ut genom fönstret.
   Skämtet var gammalt. Sarkasmen låg död i gången. Ironin hade övergett mig. Ingen förstod mig. Jag kände mig jättedum och la till meningen; ”Men jag vill ju inte förstöra ert samtal så prata ni vidare så håller jag för öronen”. Där satt den, tänkte jag. Komik man kan ta på funkar alltid långt ner i åldrarna. Jag vände mig framåt och satte fingrarna i öronen. Men de fortsatte inte snacka, varken om ”The Wrestler” eller om något annat. Det var knäpptyst bakom mig… och framför mig, och bredvid mig.
   Jag insåg sakta att ingen på denna buss gillade mig något värst, att fingrarna jag tryckt in i mina öron nog inte uppfattades som så lustigt eller osjälviskt utan som otroligt drygt. Och vad gör jag nu, tänkte jag. Efter ytterligare stund av total tystnad från samtliga i bussen tog jag ut fingrarna ur öronen och agerade som om inget hänt. Fumlade fram min telefon låtsades skriva några viktiga SMS, kliade mig i nacken, kollade på klockan. Jag var sen igen. Typiskt.

Året var 2002 och det var december månad. Ännu en jul närmade sig. Kan väl tänka mig att det i denna svunna tid, fortfarande snöade om vintern och kanske till och med att snön låg kvar i mer än några timmar. Det var i alla fall så pass kallt att jag bar mössa och halsduk. Jag var tjugotre år gammal och halsduken var en sjal snarare än en halsduk, en palestinasjal. Jag var väldigt politiskt som tjugotreåring, förstår ni. Mycket reclaim the street, skrik, rödvin, billig whiskey och missnöje. Mycket lägereldar och mycket åsikter i stil med att; Alla som bar slips omedelbart borde arkebuseras! No Mercy. Mycket sympatier för palestinier fast jag inte hade någon egentlig koll på vad det hela handlade om. Mycket snack och lite verkstad. Mycket Tom Waits. Jag skrev noveller, hade författardrömmar och blev ständigt refuserad. Jag hade internationalen som ringsignal på mobilen Jag kämpade mig igenom Kafka och Dostojevskij utan att egentligen förstå så mycket. Alltså, jag var ju inte helt jävla korkad. Allt jag gjorde var inte ren idioti. Det var bara det att jag kanske egentligen hade hanterat exakt samma saker, mot samma mål. på helt andra sätt om jag bara vågat. Värderingarna var det inget större fel på egentligen och de har jag kvar fortfarande men jag agerar på ett mer nyanserat sätt. Det är inte så svart på vitt längre, och jag bär till och med slips rätt ofta. Kanske är det så enkelt att jag vuxit upp.
   Men då; jag hade valt att syssla med film. Med kultur. Och med det kom en livsstil som jag bara accepterade och aldrig ifrågasatte.
   Men det fanns en räddning. Det fanns böcker som faktiskt fick igång mig på riktigt och som fortfarande, trots sin enkelhet, hade stor respekt bland mina vänsterpolare: Jack Kerouac, Ken Kesey, Ulf Lundell… och Charles Bukowski – åh, denna underbare gamla slusk till farbror som söp och slogs och knullade sig igenom livet. Hans texter var som att tugga ett hallontuggummi. Man skrattade och blev eftertänksam och fick kåtslag på samma gång. Man ville gå på luffen, man ville jobba med skitjobb och ha det eländigt fattigt och genom den smärtan och lidelsen bli stor konst.
   Fast jag var uppvuxen i Vasastan under goda förhållande och utan svår ungdomsacne så vi spelade liksom inte i samma liga. Jag hade vid tjugotre år aldrig haft ett jobb, om man inte räknade med min praoperiod på restaurang Pampas, och jag bodde fortfarande hemma (det finns förklaringar till allt detta men det kan vi ta senare, eller aldrig)
   Jag drömde om att få det sämre och tvingas till svår dekadans men självklart vågade jag inte ens närma mig det livet.
   Nu blev det ett lite väl långt sidospår här. Den här texten skulle ju handla om den där vinterdagen då jag stod med min mössa och palestinasjal på Centralstationen och väntade på min dåvarande flickvän som skulle rulla in med Göteborgståget (hon hade också palestinasjal – fast svart). Så jag väntade och väntade i godan ro och plötsligt knackade någon mig på axeln. Där stod tre personer; två yngre tjejer och en äldre man med en kamera på magen. Hej, sa dom, vi kommer från Aftonbladets Pulsbilaga. Kan vi ställa dig en fråga? Fråga ni, sa jag. Och så frågade dom. Vad ska man ge sin killkompis i julklapp?
   Mitt hjärta började slå snabbare, lite svett bildades vid hårfästet under min svarta mössa. Här har jag min chans, tänkte jag. Jag kommer med i tidningen! Jag måste säga något riktigt klyftigt nu. Så alla vänstervänner kan klappa mig på axeln runt lägereldarna och säga; Vi såg dig i tidningen. Jävligt bra sagt! Jävligt bra, Kalle. Du är en stor tänkare och en sann vänstervän.
   Men jag stod under tidspress. De tre tittade förväntansfullt på mig och jag tänkte och tänkte och fan vad svårt det var och klämma fram en politisk tanke när man som mest behöver den. Tillslut kände jag att tiden var ute och sa bara; man kan väl ge en bra bok.
   Pulsgänget var inte helt nöjda med mitt tråkiga svar. Kan du ge ett exempel på en bra bok, frågade dom. Och här högg jag direkt; Vad som helst av Charles Bukowski funkar.
   Pulsgänget hade aldrig hört om denna gigant och jag njöt inombords av tanken på att jag visste mer än dessa skämt till journalister medan jag bokstaverade B-U-K-U-W-S-K-I-. Sen tog dom en bild och tackade. De försvann in i folkmassan jag kände att jag ändå gjort bra ifrån mig. Jag kunde självklart sagt något mer reaktionärt eller mumlat fram något om fred på jorden eller en plats i Riksstaden och chansen att förändra eller nåt. Bättre värderingar. En smäll på käften – det hade ju varit coolt sagt! Men jag tyckte att Charles Bukowski gjorde mig rättvis. Inte tillräckligt bra för ryggdunk kanske, men en gillande nick var jag väl värd. Några veckor senare kom jag i tryck:



Det var ju lite snopet. Jag har många gånger undrat om det skett ett missförstånd eller om de medvetet kryddat mitt svar. Något enkelt? Det är ju faktiskt jättekonstigt. Är det inte?

Så där låg vi i sängen. Allihopa. Som vanligt. Klockan var väl runt tre igen och persiennerna och allt det där. Plötsligt väcks vi av ett skrik så hjärtskärande att man tappade andan för en sekund. Han sitter där igen, den lille, rakt upp och gråter. Han hade drömt, det visste jag, men ännu en gång var det svårt att förstå.
   Jag tänkte på vad som skulle fått mig att skrika så och jag tänkte att jag nog ska raffinera mina tankar genom att tänka som ett barn. Så vadå? Monster, spöken och sånt är ju läskigt förstås. Men han har ju knappt kommit i kontakt med den världen. Spökena i Alfons är ju rätt harmlösa för att inte tala om Spöket Laban. Jag tänker vidare att det är ju en rätt modig grabb ändå. Han verkar oberörd inför det mesta av det som vanligtvis skrämmer barn - sånt som syns på teve eller filmer. Så det är nog precis som föregående natt, tänker jag, en ilska över något. En konflikt. Det sägs ju att en två-åring genomlider tjugofem konflikter om dagen. Eller hur var det nu?

Hur som helst; efter en kort stunds tröstande blir hans skrik tydligare; Inga fickor på pyjamasen!

Nej, det har han ju helt rätt i. Det kan ju få vem som helst förbannad.

Klockan är tre på natten. Det är stilla i rummet. Persiennerna skapar mönster i taket tillsammans med ljuset från gatubelysning och billyktor. Någon snarkar sött. Vi ligger tre i sängen. Alla sover. Men då, helt plötsligt, fylls stillheten och tystnaden av ett avgrundsvrål. Min son sätter sig upp i sängen. Han är upprörd, ledsen, rädd -  jag vet inte? Gråter gör han i alla fall. Så mycket att vi inte förstår ett ord av vad han säger. Våra försök till tröst och trygghet verkar lönlösa. Inget kan trösta denne lille krabat för han måste ha drömt något fruktansvärt. Jag ser in i mig själv och frammanar de bilder som skulle få mig att skrika på det sättet. Oj, det är mord och våldtäkter och barnadråp och drunkningsolyckor. Det är orättvisor och elände och onödigheter. Krig, sjukdomar, biologiska och kemiska vapen, diktaturer, avrättningar. Det är hopplösheten. Rasism, nazism, fashism. Den är total mänsklig utplåning, atombomber. Det är fan jordens undergång.
   Efter mycket kramar och ryggsmek och milda röster lyckades vi få honom lite lungare och tillslut hörde vi honom säga det han tidigare vrålat till ohörbarhet; Jag vill ha banan och russin!!!

Ja, det kan ju vara nog så jobbigt.

Så vad då? Det var en sån där eftermiddag som skulle kunnat gå förlorad på bara velande och så sa någon; Jag vet, Vi drar till Lek och Bus! Och det lät ju väldigt kul. Lek och bus på samma gång, det kan bara inte gå fel. Ett 5000 kvadratmeter stort, inhängnat, vadderat, färgglatt, mjukt, hårt, bajsblöjadoftande land. Klätterställningar, bollhav, gummi, kalasrum och föräldrarna - dom fick gå in gå in helt gratis! Vi bestämde oss för att skynda oss dit. Det var måndag, det mulet, det var Hissingen - det var Göteborg.
   Och alla barn var så glada. Vi sprang in hand i hand i ett långt skrattande led och köpte glatt entrén till de små, själva kom vi ju som bekant in gratis. En stor, ja, jag vet inte vad, uppenbarade sig. Och jag kände bara att jag måste in i den där labyrinten - nu! Men så talade en vuxen röst inom mig och tyckte att vi nog borde äta först. Så långt var ju allt bara kul. Så långt. Och det var sen... vi mötte.. personalen...
   Vilka trötta människor! Det kände som om de lite gett upp. De kändes som om det inte spelade någon roll alls. Inget. Så när den svettiga tioåringen som klättrat upp och ner i labyrinten kanske trehundrafyrtio gånger, och skjutit med bollkanonerna, och klättrat upp till vulkanen, och åkt galna rutchkanor - när han gick fram till den unga kassörskan i lekochbuslandetkläder och bad flämtande om lite lekochbuslandsvatten så öppnade lekochbustjejen sin lekochbusmun och sa; nej. Jag hajade till, sa hon nej?
   Du måste ha en mugg, förklarade hon inrepeterat, det är våra regler.
   Jag han tappat den, sa killen och smackade med munnen. Lekochbustjejen suckade.
   Du får du köpa en ny för en tia, sa hon.
   Tioåringen hade mjukisbyxor med musse pigg på, för tusan, jag var osäker på om de ens hade fickor. Det kändes lite magstark att kräva honom på en tia. En kort diskussion uppstod dem emellan och jag stirrade och jag tror min blick brände för efter ett kort tag kastade hon en kort, besvärad blick på mig och nästan röt åt killen; Ja, men ta den här då!
   Hon räckte åt honom en liten pyttemugg - en sån som man får hos tandläkaren när man ska skölja. Killen sprang iväg och lekochbustjejen suckade och himlade med ögonen. Försökte få mitt medkännande om att barn, det var det värsta man kunde råka ut för me hon fick det inte. Jag tyckte istället att om hon nu hyser sådant starkt agg mot barn borde hon kanske göra något annat. Så tänkte jag och blev strax därefter avbryten i mina tankar av att hon skriker högt, lutad över disken; Killen! skriker hon, KILLEN!!
   Han hade tagit sin pyttemugg och gått bort till läskstället och börjat fylla på med cola. Det var inte okej. Nej, han skulle genast, hette det, hälla ut all läsk han hade i muggen. Han fick bara ta vatten. Killen försökte med ett vagt, a mä, men hällde sedan ut drycken i rännan. Såg den försvinna till avloppet och tänkte säkert, precis som jag, vad det där skulle varit bra för. sen tog han vatten och gick.
   Ja, herregud, tänkte jag. Nu får det väl ändå vara slut med tokigheterna, men ack. Efter att ha betalt hutlöst mycket pengar för sketen mat försvann en av dagens glada deltagare. En vuxen man, ja, visst. Borta. En stund. Och sen kom han och vi frågade; vart har du varit. Jag har tjafsat med mattanten, sa han. Vad fan menar du, sa vi.
   Tydligen hade en konflikt uppstått kring ketchupen på en hamburgare. Min vän, tål inte ketchup, och när han kikat in under brödet så fanns det där i överflöd. Det brukar vara ketchup på burgare så hans argument att det inte stod något om ketchup på menyn var förvisso korrekt men ändå vagt. Han bad om en ny, fast utan ketchup men vägrades den.
   Du stod här när jag gjorde hamburgaren före din, sa hon övertygat, du måste ha sett att jag la ketchup på hamburgaren före och därför bett mig att inte göra det på din.
   Som om det är hans skyldighet som kund att kontrollera föregående maträtter.
   Du kan få en servett att torka av köttet med men någon ny hamburgare får du inte, sa hon och satte sina knytna nävar vid höften. Icke sa nicke. Njet.
   Det är ju helt absurt! Vad är detta för en parodi. Det slog mig hur mycket pengar det är i omlopp i denna 5000 kvd stora hangar vid Hissingen. Shit, pommes frites. Och så kan de inte bjude på en ny hamburgare till en allergisk, eller ett glas vatten till ett törstigt barn. Och någonstans där kände jag en avsmak för ett ställe som gör barns lek till bussiness. Jag tänkte på alla parklekar som ska säljas ut i Stockholm. Hur kan man tjäna penger på en parklek? Åk rutchkanan - endast tio kronor. Gunga - tre minuter för en tjuga. Låna mickron - lägg en femkrona i myntinkastet. Men sen samlade jag mig kvävde känslan att bara gå. Jag åt upp mina silikonfasta köttbullar (som säkert skulle studsa minst fyra gånger om man hivade dom i golvet) och pulvermos för åttiofem spänn och la till ett stort smile. Jag tog min son i handen och tillsammans sprang vi, nu jämngamla, in i labyrinten och försvann och jävlar i min lilla låda vad kul det var. Man får leka som vuxen om man gör det med sitt barn. Det var dock bara jag som trotsade regeltexten; inga vuxna i studsmattan.
   Nåt skit skulle dom ju ha bara.

Jag är väldigt trött just nu fast jag skriver några rader ändå. Man kan ju inte bara starta en blogg och börja dela ut löften till höger och vänster och sen aldrig skriva något. Man har förpliktelser och... Gud, vilket skitigt tangentbord vi har här hemma. F-tangenten = gammal intorkad glass. Eller vadå? T = en snorbuse (inte min). M = något blått? Antagligen en tushpenna. 4= Vad är det? Brunt och klibbigt. Trycker man till 4:an lite hårdare än nödvändigt så fastnar fingertoppen en liten stund. Och om man tittar in under tangenterna... nej, det gör man bara inte. Ja, herregud. Och bilen går bra? Jovars... hade jag haft någon så hade den säkert rullat en stund till.
   Jag har jobbat på reklaminspelning hela dagen. Blev upplockad 06.30. Blev avsläppt 21.02. Jag är väldigt trött nu men jag skriver ändå. Jag tänkte faktiskt att jag skulle göra en kupp och skaffa lite mer läsare genom att kvala in på "mest aktiva - listan". Så man syns lite. Sen såg jag att den minst aktiva på" mest aktiva-listan" skrev två gånger i halvtimmen, dygnet runt typ. Den minst aktiva. Hur ska jag någonsin kunna matcha det? Om jag skulle skriva så ofta skulle jag ju inte ha något vättigt att säga. Bloggarna skulle vara meningslösa. Och när skulle jag umgås med min son? Min tjej? När skulle jag jobba? Och när skulle jag sova. Jag ska ju bli hämtad 06.30 imorgon också. Och dan efter det. och ända till tisdag. Har jag föresten nämnt att jag ser NK klockan från mitt kontor? Och vatten ser jag också. Jag lovar, en dag ska jag lägga in ett foto här så ni får se själva. Gud vad jag är trött. Det blir ingen kupp. Det får gå ändå. Ibland gör det det.