Jag är så där lagom trött på det mesta och då menar jag förstås att det aldrig slutar regna och att våren verkar ha så otroligt svårt att få tummen ur och hejhejtanter så. Och till råga på allt kom det in ett helt dagis på bussen där jag satt i morse och jag kände direkt ett tryck över min högra tinning trots att jag gillar barn. Barnen lät och stojade och kommenderades till olika säten av en ensam fröken som verkat gett upp lite och hennes vetskap om att uppgiften är henne övermäktig lyste avslöjande. Det här var ingen bra början på en dag.

Bussen åkte vidare och barnen sjöng och skrek och kastade hårda leksaker på varandra medan Fröken Hopplös gjorde allt som stod i hennes makt för att upprätthålla ordning. Jag undrar om hon är ensam för att någon sjukanmält sig i sista stund eller för att ekonomin inte tillät fler fröknar.
Så stannade bussen vid nästa hållplats och dörrarna gick upp. Jag kikade bort mot dörren och tänkte att med tanke på hur den här dagen startat stiger det väl på ett gäng nynazister nu, eller en till dagisklass eller något annat otäckt. Men det gjorde det inte; det steg på en dvärg.
Det var som om någon slängt en hink med vatten på Fröken Hopplös. Svetten forsade ner för hennes panna och det var ett sånt där ögonblick som det blir i vissa filmer. Jo men som i Terminator 2 när Sarah O'Connor får se Arnold S gå runt hörnet på en korridor på mentalsjukhuset och blir så rädd att hon faller skrikande ihop och allt går i slow-motion och klipps i takt till pampig musik. Det är alltså innan hon förstår att i den här filmen är Arnold S snäll till skillnad från elak och nu tror jag inte att dvärgen på min buss någonsin varit elak men Fröken Hopplös såg problematiken i att få en grupp på tjugo sexåringar att inte påpeka mannens längd och blev därför lika rädd som Sarah.
Men hon är inte dum, Fröken Hopplös. Efter bara några sekunder höjde hon ett myndigt finger i vädret och sa; Okej barn. Nu ska vi leka en lek; Jag vill att ni försöker räkna alla ombord på den här bussen och den som har rätt först får trycka på knappen när vi ska gå av.
Denna lek väckte mitt intresse. Jag funderade på om hon sa det för att vinna tid, eller i ren panik eller om hon trodde att det faktiskt var en bra lösning vilket det självklart inte var. Det gick i och för sig några tysta minuter medan barnen ohyfsat pekade på alla passagerarna och mumlade siffror i ologisk ordning men sen reste sig en rödlätt, rätt smutsig kille i en randig Polarn och Pyret toppluva upp stolt och utropade; Fröken! Jag är klar.
Man fick intrycket om att fröken Hopplös mycket hellre velat att den söta lilla snälla tjejen bredvid killen skulle varit först men hon räknar fortfarande snällt fel i sin hörna.
Fröken Hopplös suckade och sa uppgivet; Ja, Johan, hur många är vi?
Och Johan svarade glatt; Tjugesju styckna. Tjuåtta om man räknar med bävern!

Hela bussen kvävde ett skratt och jag tror att dvärgen gjorde likadant, men för Fröken Hopplös var detta ett steg närmre avgrunden och jag tycker faktiskt lite synd om henne. Poängen är väl att barnen inte såg ner på dvärgen som Fröken Hopplös faktiskt gjorde och Johans drypande kommentar kan bara uppfattas som söt medan hennes rädsla blir direkt otäck. Sen är det ju svårt med ord. En sexårings ihopblandning av orden dvärg och bäver är kanske mer förlåtligt än det faktum att jag valde att inte skriva ut Arnolds efternamn ovan för jag har faktiskt ingen aning om hur det stavas och är lite för lat för att kolla upp det. Men jag kommer komma undan med det för nu är det tryckt ord precis som att Johan senare fick trycka på knappen fast han tyckte att bävern stod lite utanför de vanliga personerna i bussen.

 

Det är en dag som vilken som helst. Jag och min lille son är i affären för att handla. Hejhejtanten sitter vid kassan med sin stora mage. Ibland förundras jag över att växellådan kan komma ut, den där magen är ju som en stor airbag. Vi handlar lite grejer; mjölk, ost, bröd och sånt. Det är tidig morgon och vi ska överraska med en härlig frukost. Sånt är ju kul. Ute är det blött och dimmigt. Hejhejtanten säger hej hej till nästa kund. Hon har ett speciellt sätt att säga det på. Det första hejet är rätt normalt, lite glatt uppåtstigande, inger en förhoppning om ett trevligt bemötande. Men sen följs det raskt av det andra hejet som är molligt, utdraget och mörkt. Som en ond suck. Alltid på samma sätt. Hej Heeeej.
   Vi har handlat klart och jag går till den lilla kö som slingrar sig mot kassan. Min lille son går till plockgodiset som ju som bekant står otroligt tillgängligt vid utgången. Jag ropar åt honom att komma, att vi ska betala och gå, men han hör mig inte för han är som i trans. Åh, alla dessa färger, tänker han, vad härliga färger. Rött, rosa, blått, grönt, och mjukt och hårt och sött och segt. Fy fanken, som om jag vore i paradiset, tänker han och jag ropar igen men lite mer bestämt. Hej hej, säger Hejhejtanten till mig och börjar, utstrålande en smärtsam leda till allt och alla, blippa mina varor. Till och med de annars så glättiga blippen tycks nedstämda. Kom nu! Ropar jag till min dräglande son som ännu en gång totalignorerar mig. Hejhejtanten mumlar entonigt vad jag är skyldig henne och jag betalar med kort. Och godkänn, säger hon med en suck och jag gör om hon säger. Nu, tänker jag och samlar kraft till vad som komma skall, nu tar jag honom. Jag går fram till den lille precis som han är på väg att gräva ner sin hand bland ferarribilarna. Jag säger att nu ska vi faktiskt gå och försöker lyfta honom men det går ju inte. Hon förvandlar sig själv till ogreppbar gelé och faller ihop på golvet – gallskrikandes, vrålandes. Jag försöker förhandla, snacka honom bort till utgången, men det är lönlöst Han bara skriker. Jag försöker fånga honom men han kränger och sparkar och gör sig omöjlig. Folk kollar nu, granskande blickar bränner i nacken, hela affären stannar liksom upp för någon sekund innan alla minns att det är fult att stirra och lägga sig i och låtsas inte höra ungen som vrålar som om han blir misshandlad. Tillslut lyckas jag koppla ett fast grepp och lyfter upp honom. Går snabbt mot kassan och vagnen där en ny konflikt uppstår. INTE SITTA VAGNEN, GOOOODIIIS! Han är nere på golvet igen och det är det är då det händer. Jag möter Hejhejtanten granskande blick och hon suckar besvärat. Jag blev vansinnig.
   Suckar du åt mig? Jag ska säga dig att inte fan är det mitt fel att min son ligger här och skriker. Han är två år gammal och drivs uteslutande av känslor och infall. Han ser inte framåt utan befinner sig i nuet. Och nu vill han ha godis. Ert färgglada, söta, sega godis som ni valt att placera mitt framför hans ögon vid kön. Frestelsen är för stor och han tänker inte; ja ja, jag får vänta till lördag. Det är ett jävla sätt faktiskt att ni gör så här. Att ni spelar med stressade föräldrar och sockergiriga barn som är på väg hem från dagis. Ni vet att vi inte orkar stå emot, att vi oftast löser konflikten lät genom att köpa lite snask bara. Klirr, klirr i kassan. Men jag tänker inte köpa, jag tänker kämpa emot ert sätt och han får skrika och du ska lyssna för det är ditt fel, Hejhejtanten, bara ditt fel att han just nu ligger här.
   Precis så ville jag säga till den suckande Hejhejtanten, men det vågade jag förstås inte. Jag bara föste mitt krisande barn framför mig ut genom skjutdörrarna, ut i friheten, bort från godiset och lockelsen. Och till slut hade han ju glömt det där och allt var bra igen tills nästa kris kom.

Jag pratade om det senare under dagen med min bästa vän. Hon sa att hon talat sin egen son till rätta. Hon hade berättat hur det låg till, att allt godis stod där det stod bara för att lura honom att vilja ha. Att det var ett stort elakt lur bara och efter ett tag så köpte han förklaringen och det blev till en rolig utmaning att gå att handla. Hon berättade att han ibland, när de stod i matkön, kunde rycka henne i byxan och säga med viss lidelse i rösten; Mamma, nu känner jag hur godisbolagen håller på att lura mig.

Så där sitter vi alltså i soffan och degar och kollar Karlsson på Taket. Min son sitter naken och ska strax sätta på sig en pyjamas och hoppa i säng. Ja, så enklelt är det förstås inte.
   Hur som helst. Helt plötsligt utropar han - i ett  röstläge som antyder på att det som just hänt är det absolut häftigaste och mest häpnadsväckande han någonsin upplevt; UNDER SNOPPEN!!? MAMMA! PAPPA!? UNDER SNOPPEN?!!
   Han verkar just ha upptäckt sin pung. Den har liksom hängt där i två och ett halvt år men det var just i denna stund - då Karlsson På Taket säger "Det är en världslig sak, en bokhylla? Hälsa din mamma det" - det är precis då han upptäcker sitt bihang och han finner denna lilla påse ytterst fashinerande.
   Ja titta, säger vi, vad är det?
   Han sitter tyst en liten stund, verkar faktiskt ge det en riktig funderare. Klämmer, trycker, tänker och säger med en helt underbar självklarhet; Två små äpplen.

Det var bara det.

Pust… Min plan att kicka igång det nya året med oerhörd styrka och stor kreativitet gick i stöpet. Big time. Det började med en irriterande halsbränna; som om halsmandlarna mötte ett rivjärn vid varje svälj. Men bara ett litet rivjärn - ett sånt som man har för vitlök, ni vet. ”Hmm”, tänkte ”jag, borde kanske ta mig en C- vitaminbrus”. Men det räckte inte. Det som väntade var en kraft så ondskefull att ingen C- vitaminbrus i världen kunde stoppa den, inte ens en med extra mineraler och havsalger. Jag var rökt, utan möjlighet till räddning - smittad av den fruktansvärda Influensan 2009!
   Fy fan, säger jag bara… vilken snyting. Jag trodde jag skulle dö. Jag bad faktiskt till Gud vid ett svagt ögonblick när min feber överstigit fyrtio grader. Och jag brukar inte vara så gudfruktig. Men det är ju faktiskt så att man kan aldrig så noga kan veta. Vad händer när man dör? Var kommer man?

Jag hade en teori om detta som ung. Att man självklart skulle återfödas till jordelivet. Jag tyckte mig ha tydliga bevis på detta och allt var baserat på nära- dödenupplevelser där man glider fram i mjuka tunnlar och ser ljus. För mig talade detta sitt tydliga språk; man var mitt uppe i en födsel. Alltså; tunneln var resan från livmodern ut till verkligheten – mjukt, varmt och böljande. Ljuset var läkarsalen utanför. Med andra ord får en människa sin själ i det ögonblick kvinnan är öppen tio centimeter och det är dags att födas. Vidare trodde jag att när man väl kommer ut minns man fortfarande sitt förflutna och blir då varse om att man förstått meningen med livet. Denna vetskap är ju övermäktig, man skriker till av ren förskräckelse och man hör att skriket är från en bebis och man blir ännu räddare och skriker ändå mer och barnmorskan lyfter upp en till sin nya mamma för trygghet, värme och tröst – det känns bra. Såja, såja, snart är det bra, snart är allt glömt. Din  nya kropp och hjärna är så outvecklad att man fort faller in i en jollrande ny verklighet och får börja om från början. Om barnet dör vid födseln, ja då fortsätter ens gamla liv och du har fått en nära dödenupplevelse och en chans till. Dessa upplevelser ser ju olika ut och det förklarade jag genom att födslar ser olika ut. Vi har kejsarsnitt och sätesbjudningar och vi föder ståendes, liggandes, under vattnet och så vidare. Dessutom utvidgade jag min teori med att man kan återfödas till vad som helst levande på jorden; rådjur, råtta, myra, elefant, haj, gädda eller sork. Spelar ingen roll. Detta bräddade också antal sätt att födas på och lade grund till en annan teori; att det alltid finns ett oförändrat antal levande själar på jorden. Mänskligheten ökar, djurlivet minskar. Så fort någon dör måste någon födas, någonstans, till någonting. Slår någon ihjäl en fluga i Hong Kong, kommer svaret omedelbart med att en sälunge föds på Skansen, Hoppar ett sadistisk barn i en myrstack vid Hellasgården – ja, då blir det en babyboom i Kina. Det föds och dör folk hela tiden och om vi skulle kunna räkna alla levande organismer på Jorden, inklusive insekter och fiskar och sånt, ja då skulle vi finna att det alltid var samma siffra. 4 345 985 923 456 765 000 431 typ.

  Det var min åsikt som femtonåring. Inte helt dum faktiskt med tanke på att den är ett direkt sprungen ur en boffhallis. Må hända lite fantasifull men när man tänker efter är väl tanken att komma till en himmel också det? Eller att det bara ska bli svart? Allt det här är ju jävligt knasigt faktiskt.
   Nu dog jag ju inte utan jag blev sakta bättre och bättre och fick tillit till livet igen och slutade tro på gud och nu, en dryg vecka senare, är jag fortfarande lite kallsvettig och svag men vid gott mod och så pass kry att jag orkar hamra ner dessa ord. Från det ena till det andra; det är fachinerande hur pigg en grabb på två och ett halvt är - trots 39 graders feber. Hlt otroligt faktiskt. Och sen hur fullkomligt oförstående han ställer sig till att pappa är den totala motsatsen vid samma gradantal. Så det har blivit mycket Alfons.
   Nu, ute ur dimman, ser jag tillbaka på den fruktansvärda veckan – Vecka 3. Den verkar förbannad. Jo, men på riktigt. Någon häxa eller jag vet inte vad, placerade en förbannelse över vecka 3 det är jag säker på. För förutom min influensa, lunginflammation, fyrtiogradiga feber, hela min familjs insjuknande, en plötslig och oväntad refusering av ett manus som kändes hemma och tvånget att tacka nej till två reklamfilmsjobb och därav massa pengar på grund av mitt sjukdomstillstånd så var min flickvän för sjuk för att gå på en intervju till ett jobb hon verkligen ville ha och som nu gått förlorat. Min bäste vän fick sin jättedyra cykel snodd av proffsiga banditer med vinkelslip och blev någon dag senare av med sitt jobb på jävligt lösa grunder. Dessutom har min älskade palm på kontoret börjat sloka ordentligt nu.
   Är det någon annan som håller med om att Vecka 3 har något förbannat över sig? Berätta för mig. Jag tror att om vi får ihop tillräckligt med bevis så kan vi få de borttagen från almanackan nästa år.

Okej, julen är förbi. Jag tycker att det hela var riktigt trevligt. Att min son förvandlades till ett girigt monster kan jag numera bortse från. Han har kämpat gott och är i dagsläget fri från både sitt okontrollerbara julklappsbegär, sina tomtehallisar och sitt svåra missbruk av pepparkakor. Det var tufft men det gick. Allt handlar om positiva målbilder och starka förebilder vilket jag tror vi kunnat bidra med. Och granen ligger i kartongen och julsakerna i en flyttlåda och julmusiken på sin plats i hyllan och saffranet är slut ochch ett nytt år har angripit oss. Jag ska bli en bättre människa, och även jag har målbilder och starka förebilder. Det är bra Jag har börjat träna på gym och känner mig mogen nog att påstå att jag tränar för en bättre hälsa och ett gott fortsatt liv istället för att jag ska vara ”snygg på stranden i sommar” (för det kommer ju hur som helst inte hända – på den punken är jag säker). Jag har även kommit så långt att jag inte skäms då jag väljer att lyfta de vikter man hittar på ett separat ställ vid sidan av de ”riktiga” vikterna. Alltså de som väger mellan en och tio kilo. Jag tycker inte heller det är pinsamt att jag stönar och stånkar och blir röd i ansiktet av att köra magmuskelmaskinen utan någon vikt alls. Man måste börja någonstans. Eller hur? Rom byggdes inte på en dag.

Så nu är det alltså 2009? Det är fan galet. Jag minns ett tillfälle i min ungdom då jag låg i min säng som man kunde fälla upp och ner med en knapp. Den var jävligt skön föresten, smal men skön. Jag tror det hade med den extremt fluffiga bäddmadrassen att göra. Man liksom sjönk ner och försvann i en härlig omfamnande mjukhet. Så tryckte man på ”upp-pilen” och den började burra och sakta landade man i ett ”tevetittarmode”. Och det var ju dit jag ville komma för jag kollade på teve vid detta tillfälle. Säkerligen var det på natten för det visades ett gammalt avsnitt av Mission Impossible från 1966 där uppdraget var att locka fram information om något, av någon - jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så. Hur som helst kom James Phelps och hans minst sagt kreativa crew på den brillianta idéen att få skurken att tro att en epidemi brutit ut och att de måste, med hjälp av banbrytande teknik, frysa ner honom (skurken) om han ville överleva katastrofen. Detta sker och de väcker upp honom till ett påstått åttiotal med svävare, bildtelefoner, robotar och andra coola gadgets. Det återgavs en minst sagt naiv bild av vad mänskligheten skulle hinna med på tjugo år. Det var helt fantastiskt. Minns tyvärr inte varför detta fick honom mer talför men det var mycket pastellfärger i bild.
   Sen tänker jag på Kubrik’s ”2001 – ett rymdäventyr”. Nu är vi ju redan vid 2009 och har inte lyckats kolonisera månen eller skickat folk till yttre galaxen. Vi ligger efter filmens vision av framtiden – minst sagt. Men det gör ingenting, tycker jag. Det känns skönt att vi har lite sånt där kraft framför oss så vår barn också får uppleva lite banbrytande nymodigheter. Dom har ju missat både Nintendo 8-bit, Herrey’s och laserdiscen. Låt dom bosätta sig på Mars så dom får nåt att bli ihågkomna för!


________________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om nyårsafton, nostalgi, framtidsvisioner, mission imposseble, james phelps, 2001 - ett rymdäventyr