Så där satt vi runt en uppäten middag och smackade belåtet. Allan iklädd en randig morgonrock. Jag på sofflocket. Lisa med ett glas citronvatten framför sig. Inte för att det spelar någon roll - men så var det i alla fall. Vi började tala om det lustiga i att man ofta pratar engelska över ens barns huvud om man inte vill att dom ska förstå. Och att man vid det här laget måste ha använt de engelska orden för glass och godis så många gånger att de borde vara avslöjade för länge sen. Barn är ju inte dumma har vi fått erfara. De vet så mycket mer än vi kan ana.
    Vi tänker att det finns ju bara ett sätt att få reda på huruvida vårt kodspråk håller måttet eller inte. Vi frågar helt enkelt; ”Allan, Vet du vad en icecream är?”
   Allan ser på mig en kort stund och jag ser att han tänker. Sen säger han; ”Det är pappas tröja” Så säger han men han låter inte alls övertygad och söker nickande sin mors blick för bekräftelse. Hon nickar tillbaka och ler sen mot mig. Vi förstår att glasskoden är intakt. It’s a go green for icecream. Jag tar ett djupt andetag och ger mig direkt på eldprovet: ”Vet du vad Candy är då?” frågar jag. Allan ler stort och hugger direkt denna gång helt utan tvekan. ”Ha ha ha”, skrattar han som om han just kommit på mig att ställa en billig kuggfråga. Sen vänder han sig direkt mot Lisa och förklarar; ”Candy, det är ju pappas kompis!”

(Oj, vad jag känner att denna lila anektod inte alls komer till sin rätt i skriven text. Förstår man ens vad som är så fruktansvärt kul?)


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om candy, icecream, barn, kodspråk

Sommar och semester. Blå himmel och hav. Högt gräs och skog. Barfotaben.
Jag stod naken på alla fyra i stugans vardagsrum och sköt upp min bakdel likt ett barn som vill bli torkad. Bakom mig stod min flickvän och min son. Min flickvän lite road, min son ärligt nyfiken. Min flickvän med en pincett, min son med viljan att hjälpa till och i min röv ett litet svart kryp med stor aptit. En fästing hade valt ett minst sagt genant ställe att bita sig fast i.
Mina skinkor särades ytterligare och pincettens kalla stål kändes mot huden. Jag bet ihop och hon nöp till och drog. Några hårstrån följde med. Jag stod kvar med tårfyllda ögon och väntade på domen. Allan nynnande på elefantmarschen från Djungelboken och min flickvän säger; ”Nä, huvudet är nog kvar. Jag hämtar en nål”
   Jag undrar om Allan någonsin kommer kunna ta sin far på allvar igen.



___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, fästingar, genanta ställen, landet

Så där satt vi i bilen. Svärfar bakom ratten. Bredvid honom värdens största väska – med bälte. I baksätet vår lilla familj. Allan i bilstol, jag i mitten, Lisa och magen bakom svärfar. Bagageutrymmet packat till bristningsgränsen. Och värmen. Denna olidliga värme. Bara så ni förstår under vilka förutsättningar vi gav oss iväg.
Vi skulle resa i knappa två timmar från Göteborg till Lysekil. Allan började protestera redan när vi backade ut från parkeringsplatsen. Han gillar inte att sitta fastspänd. Och jag förstår honom; i en sån där bilbarnstol sitter man ju fastspänd som inför en rymdfärd. Tryckt mot stolsryggen som med sina sidoskydd skymmer honom från att kunna se ut genom fönstret. Typ. Så jag lossar lite på bältet så han kan luta sig fram. Ger honom mitt förtroende. Omedelbart börjar han krångla sig loss och jag får spänna igen. Ja, ja, det är väl så bara. Vi laddar med underhållning. Sjunger och stojar och leker och busar. Har riktigt skoj faktiskt. Och vi kör på – sakta genom stillastående köer och kråksången och så släpper det och krokodilsången och sen fram med lite godis och vipp-på-rumpan-affär. Jag är i högform och Allan har uppenbarligen glömt att han är fjättrad. Jag spexar, han tittar – jag börjar trolla och efter ett tag – när vi åkt nästan hela vägen och börjar närma oss färjan som ska ta oss över Gullmarsfjorden ytttrar han den dräpande kommentaren;

Mamma, kan inte du trolla bort pappa.

Så sa han. Och gav mig en trött blick innan han suckade och såg bort. Jag satt tyst resten av resan.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, bilresor, barnstol, göteborg, lysekil, trolleri