Jag tar det alldeles för personligt och direkt blir jag osäker. Tänker att jag måste tänka efter och höra mig för. Min svåger ler åt mig och säger att han inte är det minsta rädd för de farhågor jag målar upp. Han pekar mot en artikel i SvD där de hade visat på historien. Att samma problematik uppstått när synthesizern kom. En stor samling musiker gjorde stora gester och förespådde musikens undergång. Sen kom kassettbandet och samma klagosång satte igång. Men musiken överlevde och till och med berikades. Man måste väl följa tidens gång och måhända - i detta fall - lyssna till historien. Det kanske ordnar sig ändå? Och det är klart att det gör det. Att förändringar är till det positiva. Att stora skivbolag måste tänka om, att vi måste tänka om. Att Internet också är en enorm tillgång. Att så många fler når ut. Att egentligen vem fan som helst kan skicka ut en låt i etern och få gehör. Folk som via sin MySpacesida plötsligt blir upptäckta och nu står och glänser i rampljuset. Det är ju bra. Det har föresten aldrig varit lätt att vara musiker, eller filmare, eller någon med kulturanknytning. Konkurrensen är stenhård, chansen är liten att nå ut. Den är minimal. Så här tänker jag. Och jag tänker att vad är det då i mig – jag som tidigare varit någon mild variant av radikalvänster, som gått i demonstrationstågen, skrikit slagorden. Vad är det då som gnager i mig.
   Jag minns så väl den gång när jag tröttnade på motståndet, på missnöjet. Jag gick omkring och var arg hela tiden. Arg på allt. På Bush och U.S.A. På Göran Persson och vår regering. På alla auktoritärer och på i stort sätt alla som bar slips. Jag bojkottade allt som kom från Amerika och hade palestinasjal. Det nådde något slags klimax när jag deltog i ett Reclaim the Streets- tåg på första maj. Vi var alla i ett kollektivt medvetande och hurrade när någon slags ledargestalt ropade; ”Vi ska ta tillbaka vår stad, ta tillbaka människan, ta tillbaka kulturen! Ta tillbaka glädjen! Det här är en gatufest!” Ja, eller något liknande. Upprymdhet och iver fyllde mig. Nu jävlar, tänkte jag och höjde en knyten näve i skyn.
   Tåget startade från Medborgarplatsen och redan vid Göta Lejon – knappt hundra meter bort – började det spåra ur. En maskerad kille klättrade upp på taket till teaterns entré och brände amerikanska flaggan. Vi jublade. Jag med. Sen började dom slå sönder alla lampor som satt monterade där under. Med en käpp. Lampa för lampa. Det var inte helt lätt men skam den som ger sig. En annan hade klättrat upp i en lyktstolpe och tände en joppe bara för att visa att han sket i vilket. En tredje hade tagit sig upp på en husfasad och började spraya med svart färg. Först texten ”Fuck the system” sedan massa tags bara. Överallt på den orangeputsade husväggen från tidigt 1900-tal. Rakt över ett fönster där en gubbe stod och såg skrämt på. Tillsist sprayade grabben ett hakkors som jag tror han tänkt dra ett sträck över men färgen tog slut så det stannade av där. Ett hakkors bara. Mitt självsäkra leende hade svalnat lite. Jag var osäker på vad jag höll på med. Vad jag stod för. Reclaim the Streets hade blivit Destroy the Streets. Det kändes snarare som en masspsykos än ett motstånd. Jag kände mig som en hycklare där jag stod mitt i en kokande massa vars högsta önskan var att polisen skulle ingripa och ge de en anledning att börja kasta sten. Men polisen ingrep aldrig. De stod bara på avstånd och såg på medan vi fortsatta röja. Ett skyltfönster krossades och jag gick ner i tunnelbanan och åkte hem. Må hända besviken för att det som hänt var att jag slutat tro på något som var så stark anknutet till den grupp av människor jag umgicks med; missnöjet.
   Under en lång tid velade jag runt i något slags gränsland där jag inte visste av eller till. Det kändes som allt det jag tidigare uppskattat irriterade mig. Jag insåg att jag nog varit väldigt krigisk tidigare.

Hyckleriet ja. Det är kanske mer det som stör mig återigen. Mer än själva fildelningen i sig. Alla skuggzoner man gömmer sig i. Alla lagrum man pekar på. Alla ursäkter man lägger upp. Det är som att hjärtat och omtanken helt opererats ur människan. Det hela känns så egoistiskt bara. Hur många lagvridningar man än gör så förstår ju vilken vettig människa som helst att det inte handlar om integritetskränkning eller förmyndarsamhällen. De båda är för mig förjävligheter men min integritet är mitt privatliv förmyndarsamhällen handlar om kontrollbehov av just min integritet; var jag får röka, var jag får dricka, vad jag får säga osv.
   Att jag måste betala för varor är något annat. Det handlar om sunt förnuft och jag ser inte hur en lag om detta är kränkande. Det är ju inte ens så förfärligt dyrt längre.

Missnöjespartier och liknande rörelser har funnits i alla tider och det har varit nödvändigt för framåtrörelse. Hade vi inte haft folk som höjt rösterna gentemot orättvisor och kränkningar hade vi varit kvar i ett storbondesamhälle idag. Kvinnorörelser, antifascistiska motståndsrörelser, frihetsorganisationer, frihet, jämlikhet, broderskap. Ni förstår vad jag snackar om här. Enade vågor mot bättre förhållande.  Motståndet mot förtrycket. Nageln i ögat.
   Men nu är missnöjet annorlunda. Det handlar inte om massan längre utan bara om individen. Vi snackar inte om en förtryckt folkgrupp chans till jämvikt. Vi snackar inte om rätten till lika löner eller lika chans i samhället. Vi snackar om rätten att slippa betala för musik. En hel rörelse, ett helt parti som spås framgång idag, är helt uppbyggt på egoism och inte solidaritet. Missnöjet har vänt. Totalt.
   Och det är ju inte så konstigt kanske? Vi lever i ett samhälle där allt förväntas vara billigt eller helt gratis. Vi höjer på ögonbrynen om ett klädesplagg kostar mer än vad H&M erbjuder, Vi tycker allt som överstiger IKEAS möbelpriser är att lyxa till det. Vi handlar vår mat på Lidl för priser som egentligen är helt absurda. Hur kan det vara så billigt?
   Ursprungsland Sverige; Kossan göds upp här, slaktas i Polen, förpackas i Lettland, Fryses ner och tinar ett antal gånger. Forslas runt hela Europa för att slutligen komma tillbaka till sitt ursprungsland. Gör vi det annorlunda blir det för dyrt. Det går inte att konkurrera med ett tankesätt. Så industrin går på knäna. Folk varslas. Tacka fan för att det känns tacksamt att ett bord kostar 149 spänn, en t-shirt 59 kr och en kyckling går loss på 19.90 kg. Det känns som en ond spiral satts i rörelse och det ska mycket till för att hejda den. Verkliga saker tappar sitt värde medan vi i samma andetag köper datorer och iPods och LCD-teves för tiotusentals kronor. Och betalar över tiotusen i månaden för en hyresrätt eller köper en bostadsrätt för 4.5 miljoner med låtsaspengar du aldrig äger utan bara lånar. Det är ju knasigt alltihop.

Så här tyckte och tänkte jag när jag låg vaken inatt och vred mig i sängen bredvid min son och sambo. Ibland undrar jag varför jag är där jag är. I en bransch där allt bedöms och beskrivs. I en bransch där hundåren är många och långa. Och så tar jag det så personligt. Det är oproffsigt. Bara för att en mystisk person som kallar sig Grå, stiger in i mitt liv och ger en åsikt som skiljer sig från min egen försätter jag mig i försvarsposition och laddar bössan. Jag försöker tänka rationellt. Över hundra har läst gårdagens inlägg. Två har ventilerat åsikter som skiljer sig från mina egna. Är det bra eller dåligt? Jag blir osäker på mina ord.  Känner att jag måste kolla runt lite. Höra mig för. Hittar piratpartiets hemsida. Läser;

”Piratpartiet vill göra det lagligt att fildela musik och annat så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte. Kommer det innebära döden för skivbolagen? Svaret är mycket enkelt.

Med fri fildelning av musik på internet kommer skivbolagen att finnas kvar - om de tillför något som behövs. Annars kommer de försvinna. Svårare än så är det inte.

Det här är precis samma regler som gäller för all annan näringsverksamhet. Gör man något som människor är beredda att betala för, och gör det bättre än sina konkurrenter, då kan man tjäna pengar. Annars inte.”

Okej, tänker jag. Det låter ju faktiskt snarligt det jag uttryckte igår. Är jag kanske en Piratpartist jag med? Men sen tänker jag att om musiken ska vara fri men samtidigt, om den är bra, så ska folk betala för den. Frivilligt? Fast de inte behöver? För att dom är snälla? Bara av ren godhet. Är alla lagar verkligen till ondo?
   Vidare då. Så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte så är det fritt fram. Men om man tjänar pengar på upphovsrättsskyddad musik då ska plånboken fram. Fine! Jag surfar in på  The Pirate Bay.








Är det helt gratis att annonsera på The Pirate Bay? Delar vi alla på Jen, PumPum och Mendy i vår stora ideella förening? Kanske? Eller är inte detta en vinstdrivande verksamhet? Och finns det då utbetalningar till upphovsmän? Nej, hade det funnits det hade aldrig denna debatt funnits. Men fiffiga svar finns det gott om. Jag surfar in på The Pirate Bay igen. Läser;

”På servern finns enbart torrentfiler. Därmed finns inget upphovsrättsskyddat och/eller olagligt material lagrat hos oss. Det går därför inte att hålla personerna bakom The Pirate Bay ansvariga för materialet som sprids via trackern…”

Just det, jag glömde. Blir jag inte överkörd med finstilta kontrakt och blåst på alla pengar av skivbolag blir jag överkörd av kryphål i lagboken på ”The Pirate Bay. Det finns ju alltid ett svar.

Då jag verkar bli så illa berörd av arg kritik mot det jag skriver, och då jag har en vecka framför mig som jag skulle vilja fylla med kreativitet och inte ilska och frustration, har jag suttit i valet och kvalet om jag ska publicera denna text överhuvudtaget. Men så hittade jag utvägen. Återigen på The Pirater Bay, bara lite längre ner på samma sida.

 ”Medlemmarna på The Pirate Bay representerar en bred fildelningspublik. Därför kan material som verkar stötande finnas tillgängligt. Mejla inte oss om du finner något som otrevligt, fokusera istället på det material du finner positivt…”

Och vips är allt okej. Så, snälla. Kommentera mig inte om du finner min text otrevlig, fokusera istället på de delar du finner positiva… Då vill jag gärna höra dig.


_____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, upphovsrätt, piratpartiet, missnöjespartier, fildelning, hyckleri
intressant.se