Empati

För några år sedan bodde jag i Bagarmossen och jag nyttjade snus. Det ena har egentligen inget med det andra att göra mer än att det båda är delar av denna historia. För det var ur Bagarmossens tunnelbana jag klev upp en kväll strax efter nio och mitt snus var slut. Jag skyndade mot Konsum och tänkte att jag kanske kunde haffa en personal därinne och få köpa en dosa fast det var stängt. Men ingen personal fanns att finna. Ica var också stängt. Det fanns en kvällsöppen kiosk men dom tog inte kort och det var där jag hade mitt kapital – fast på kortet med ett saldo under hundralappen. Bankomaten funkade alltså inte. Hopplöst tänkte jag och paniken stegrade sig i min kropp. Det väntade en natt utan snus. Hur fan genomlider man det, undrade jag skräckslaget och det var precis då, i den stunden, som det knackade på min axel. Jag vände mig om och mötte en suddig blick. Alltså riktigt svajig. Blicken tillhörde en uteliggare. ”Har du en femma”, så han sluddrigt, ”eller några spänn räcker”. Jag slog på skinnjackan för att påvisa min situation. Att jag var pank. Han log. ”Det är okej. Vad gör du?”, sa han och pekade mot konsum och skyltfönstret jag just kikat in i. ”Ska du göra ett intjack”. Jag skrattade och förklarade att jag ville köpa snus och så det där med kortet och hundringen och ja - ni fattar. Han fattade också och sa något så oväntat som; ”Ja, men för i helvete. Låna av mig.”

Paus.

Så jag måste bara spinna vidare på det här med människan och hennes beteende. Vi är ju långt ifrån klanderfria. Vi är rädda, fördomsfulla, stressade, fega och det är ju bara början. Jag är likadan. Det är liksom svårt att hänga av sig allt det där man lärt in. Det finns där. Alltid. Mer eller mindre. Hos alla… utan möjligen Thomas Di Leva då. Fast han har säkert sina sidor också. Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt här. Kanske att jag tror vi begår många misstag. Att vi uppfostrar våra barn fel. Man ska ha vassa armbågar för att klara sig i livet. Man ska kämpa sig fram för världen är hård. Kall och elak – inget är gratis. Ta för dig. Jag vet inte men är inte världen precis vad vi gör den till. Den är hård och farlig till viss del, absolut. Men är den verkligen så svårlevd att varje människa måste vara en entreprenör av hög klass för att ta sig fram överhuvudtaget?

Vi hade ett utvecklingssamtal på dagis för några dagar sedan. Pedagogen Mimmi sa att Allan var omtänksam, hjälpsam och empatiskt. Och jag blev så glad. Det är ju precis de egenskaper som man vill att ett barn ska ha. Jag drog mig till minnes ett samtal jag haft med några andra föräldrar angående Allans motvilja till att ta för sig. Han satt mest hos oss när andra barn var med och blev snabbt ledsen när någon leksak stals ur hans hand. Vi kände oss som dåliga föräldrar som hade ett passivt barn som inte tog plats. Som blev ledsen istället för att slå tillbaka. Fast jag tror vi både kände att det är klart att man blir ledsen när någon kommer fram och snor något helt fräckt ur handen på en. Blir inte du det?
    ”Gå och ta tillbaka bilen då”, sa jag ändå alltid prövande men jag hoppades att han aldrig skulle göra det. ”Ingen fara”, sa de andra föräldrarna, ”Vänta bara tills han börjar på dagis – då kommer han få lära sig att ta plats och ta för sig. Det kommer bli mitt och ditt för hela slanten”. Jag sa att jag trodde att det inte var ett måste men fick inget bifall. ”Han blir sån, sa dom”. Punkt slut.

Jag är en mer erfaren förälder nu. Mer självsäker i papparollen och jag vill lite malligt medge att dom hade fel. Allan har också stunder av ”min och din” men hans armbågar är mjuka och underbara. Än så länge. Och om egenskaper som empati och omtänksamhet är dåliga – ja, då är det väl åt helvete med den här världen. Då offrar jag tragiskt nog mitt barn till vargarna för jag tänker fortsätta uppfostra honom att ge istället för att ta.

Så hur gick det med uteliggaren i Bagis. Inget vidare. Jag kunde inte ta emot hans pengar. Han ville låna mig, till och med ge mig stålar med motiveringen; ”Nästa gång bjuder du mig.” Men jag gick inte med på det. Jag kunde inte bjuda honom på glädjen att få hjälpa en medmänniska då jag var så fast besluten om att det var han som behövde hjälp. Inte jag. Jag var kanske rädd för att hamna i tacksamhetsskuld till en luffare, jag var full av fördom kring hela hans personlighet. Han ville bara hjälpa men jag tillät det inte. Det hela slutade med att han jagade mig runt torget - fly förbannad med tjugolappar regnande efter sig och vrålandes; ”Är du för fin för mina pengar, din jävel”
   Han ville ge men jag ville inte ha – inte ta. Jag tror inte jag får ihop den här bloggen riktigt men det får man inte alltid. Sånt är livet.

Kommentarer
Postat av: Carina Lundqvist

Hej Kalle!

Du skall veta att jag läser din blogg väldigt ofta och tycker det är så himla skoj. När jag är ute på havet så går jag mycket natt och myser med din blogg. Shit vad duktigt du är! Prata med mamma igår och berättade om din blogg (hon fattar inte riktigt vad blogg är tror jag..men..men) och hon bad mig hälsa. Hon hade faktiskt Spanien-folk på middag så det var vino och högljutt prat att höra i bakgrunden.

Oj, kanske man inte skall skriva så långa kommentarer?

Ja, ja.. i varje fall så är jag så glad för att du verkar ha det bra. Låter klyschigt kanske men jag är det. Skrattar när jag tänker på tiden i spanien :)

Stor kram från dom norska haven!

2009-03-14 @ 04:39:13
Postat av: Anonym

Carina. Du är alltså kvar till sjöss? Du måste vara en riktig sjöman vid det här laget. Och pratar norska och grejer. Jag har själv lite anknytning till Norge kan man säga då jag är med och jobbar på de norske ICA reklamfilmerna. Jag minns att jag tyckte att norska lät så jävla kul i början men efter ett tag så lärde jag mig melodin och nu känns det helt naturligt. Jag kan till och med ta dem på allvar ibland. Hur känner du?



Jag känner att mitt bloggande varit så negativt på sistonde. Så mycket missnöje och klagan och den här sista är ju nästan så att jag blir irriterad på mig själv då jag ju verkar placera mig och mitt sätt uppfostra över allt och alla. Ibland känner man ju så dock. När det skrevs hade jag både grav ischiassmärta i benet, klåda i röven och en inkommande förkylning. Då kan ju minsta motgång få en att rasa mot världen. Detta är ingen dementi, jag står för det mesta jag skriver - dock vill jag förklara att de föräldrar jag nämnde i texten inte är några monster utan uppfostrar sina barn med stor kärlek och ömhet. De är fantastiska människor med fantastiska barn. Och sen kan jag medge att jag själv gör tusen misstag om dagen som pappa. Ja, så nu vet du det - Carina och alla andra.



Spanien - Jo, det var jävligt kul. Dock är det en svunnen tid. Jag kommer nog aldrig återvända. Gud, det här är ju inget kul för andra att läsa. Maila eller ring eller nåt. Hälsa morsan din. Och tack för alla fina ord.

2009-03-14 @ 19:01:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0