På knä

Sommar och semester. Blå himmel och hav. Högt gräs och skog. Barfotaben.
Jag stod naken på alla fyra i stugans vardagsrum och sköt upp min bakdel likt ett barn som vill bli torkad. Bakom mig stod min flickvän och min son. Min flickvän lite road, min son ärligt nyfiken. Min flickvän med en pincett, min son med viljan att hjälpa till och i min röv ett litet svart kryp med stor aptit. En fästing hade valt ett minst sagt genant ställe att bita sig fast i.
Mina skinkor särades ytterligare och pincettens kalla stål kändes mot huden. Jag bet ihop och hon nöp till och drog. Några hårstrån följde med. Jag stod kvar med tårfyllda ögon och väntade på domen. Allan nynnande på elefantmarschen från Djungelboken och min flickvän säger; ”Nä, huvudet är nog kvar. Jag hämtar en nål”
   Jag undrar om Allan någonsin kommer kunna ta sin far på allvar igen.



___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sopsorteringsångest

Igår kom vi hem från landet. Vi kom hem och blev plågsamt påminda om att vi lämnat Stockholm i all hast – som det ju heter. Vi möttes av ett berg av disk, osorterad tvätt, smulor under köksbordet, leksaker överallt, en obäddad säng och ett golv i behov av en dammsugning. Omständigheter hade gjort att vi bara inte hunnit innan. Och så står jag där följande morgon - i detta kaos - med Allan i handen redo att gå till dagis och sen åka ut till kontoret för att för en gång skull bli klar med det där projektet som aldrig blir klart. Men så säger jag till min flickvän som är ledig och hemma att; ”Vad gör vi med allt stök då?”
   ”Äsch”, säger hon med ett lögnaktigt leende. ”Det fixar jag – inga problem!”. Jag känner hur samvetet brottas med mig. Det brottas och slåss mot min jobbmoral och mitt kreativa jag. Och samvetet vinner storslaget så när jag lämnat lillkillen går jag helt enkelt hem och hjälper till – för jag kan välja att göra det. Jag är dessvärre min egen boss.
   Så det blev en städdag och ingen jobbdag. Disken var riktigt vidrig efter tre dagar men det försvann tillslut. Och sen kastade jag mig raskt över sopsorteringen.
   Så vi sopsorterar alltså i vårt hus. Inrymt på källarplanet hittas sopsorteringscentralen. Där sorteras tidningar, blandpapper, hårda plastförpackningar, metallförpackningar, färgat glas, ofärgat glas, pappersförpackningar och brännbart. Där finns även en korg för batterier och en för ljuskällor. Under varje kategori står en tydlig specifikation till vad som hör dit och vad som inte gör det. Enkelt och fantastiskt… vilken ångest jag får varje gång detta skall tas itu med för det har på något sätt blivit min uppgift.
   Ångesten kommer av flera anledningar. En anledning är allt det där som inte faller in under kategorierna. En plastpinne som suttit på en ballong. Är den av plast? Definitivt! Är  den en plastförpackning? Knappast! Vad ska den då ligga? Brännbart? Den brinner med säkerhet men är inte plaströk giftig? Borde den inte återvinnas med plastförpackningarna ändå?
   Och så sitter jag på golvet i ett hav av sopor och har beslutsångest kring varenda pryl. Tandborste? Fönsterkuvert? Yoghurtförpackningar med pappersunderdel men överdel av plast? Toalettrullar? Trasiga dricksglas? Målarburk? Roller? Glansigt reklampapper? Allt det som liksom faller emellan. Det som verken är det ena eller det andra. Där har ni en del av min ångest! Så när jag sen står där nere och försiktigt - och med en oskyldig vissling - droppar ballonghållaren i plastförpackningstunnan hoppas jag innerligt att ingen kommer in och ber mig förklara mig. Jag kollar efter övervakningskameror i taket. Jag vill ju bara väl.

Den andra delen i sopsorteringsångesten bottnar i resultatslösa försök att motverka ovanstående problem redan innan det uppstår. Jag har en tunna för pappersförpackningar, en papperspåse för alla olästa DN som kommer dagligen, Ett skåp med en hylla för metallburkar, en för plast och en för glas. Jag hade till och med märkt ut dessa hyllplan med text. Där stod; METALL, PLAST och GLAS. Tydligt och fint. Inga konstigheter. Men någon i min familj tycker att det är viktigare att det är rent bakom spisen än ordning i skåpen så mina enkla riktlinjer följs inte. Och jag går ner för sällan. Och tillslut går inte skåpet och stänga. Och då börjas det samlas i plastkassar istället. Och detta sker i vinterklädergarderoben i hallen. Och till slut går inte den att stänga. Och så samlas det i hörn och skrymslen. Och här vill jag förtydliga att allt är tömt och diskat så ingen lukt medföljer. Där har ni en annan del av min ångest. När jag sitter i mitt sopberg en halvtimma innan dagishämtning och tänker att; Den här dagen är helt meningslös. Det enda jag hunnit göra är att stöka ner ännu mer och inte allt följt det kloka ordspråket – väck inte den björn som sover. Jag kunde ha skrivit massa bra gjejer. Istället har jag hittat sopor.

En sista del av min sopsorteringsångest ligger alltså i mängden sopor vi lyckas gömma undan i lägenheten. Det är helt sjukt vad mycket det är och när jag tillslut lyckats bestämma mig i vilken påse jag ska lägga alla delar av vårt sopberg och dessutom lyckas få ut allt i hissen så det blir överskådligt tänker jag att; Herregud, den sammanlagda golvytan är en fjärdedel av min lägenhet! Hur lyckas jag?





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nallen

Allan älskar källaren. Jag antar att det har att göra med allt pryttel – alla saker överallt och gångar och vrår och galler och spännande, mörka prång. Själv är jag inte lika entusiastiskt. Källaren är ett ställe dit man går och hämtar något eller lämnar något. Sen vill man ju vidare upp till jordytan igen. Fort. För lampan slocknar ju efter några minuter och lämnar en i ett totalmörker. Och så är det ju Nallen förstås.
   Nallen är ett väsen som jag tror innehar krafter utöver det vanliga. Den är, till ytan, en vanlig, kramgo nalle av abnorma mått men inom den gror en ondska som saknar motstycke. Det syns i dess svarta ögon, dess blick, dess utslagna armar som för den naive inbjuder till en kram men som egentligen är ute efter att få strypa dig. Jag vet det. Alla mina varningssignaler går igång när jag ser Nallen sitta med sitt falska leende i det mörka hörnet vid ingången. Den är farlig. Punkt slut.
   Det var kanske ett år sedan som den kom till vår källare. Jag skulle gå ner med något – en pulka kanske, eller väska – och hoppade till av ren och pur skräck när den mötte mig vid dörren. Den var så oväntad liksom. Så det blev en dålig start och jag skyndade förbi med kalla kårar i ryggraden, låste in vad som nu skulle låsas in i vårt förråd och när jag gick förbi Nallen igen på vägen ut höll jag upp handen som ett skydd – för att slippa möta dess blick. Just in case.
   Sen har den suttit där, på samma sätt, på samma plats – hotfull. Vilket bara styrker min tes om att det inte är någons utan att den tagit sig dit av egen maskin. Släpat sig dit. Sakta, sakta. Hasandes. Fräsandes.
    Allan hyser inte alls samma känslor som jag. Han verkar snarare ha etablerat någon slags bekantskap med Nallen. När vi kommer in genom källardörren höjer han glatt på handen och utbrister; ”Hejsan, Nallen. Hur är det, Nallen”. Paus. ”Mmm, jaha.”
   Vadå? Som om Nallen svarat något. Som om Allan faktiskt förstår honom? I see dead people. Jag tar Allan i handen och drar honom vidare. Vi låser in något och går sedan ut. Allan vinkar och säger; ”Hej då, Nallen. Vi ses imorgon, Nallen!” Konstigt.
  
En gång kom vi ner ochoch fann att Nallen var borta. Jag drog en suck av lättnad. Någon hade tagit mod till sig och slängt den, tänkte jag, och över denna någon vilar kanske en förbannelse nu. Nallens förbannelse. Allan sa inget om Nallens försvinnande. Det var som om Nallen var bortglömd, som om den aldrig varit där.
   Det gick några månader och vid ett besök i tvättstugan skulle Allan tvunget in i källaren också. Vi hade inget ärende där men jag tänkte att det kanske var kul för honom att springa av sig lite. Och det gjorde han och jag sprang efter. Jag förvånades över hur stor källaren var – jag som bara gått den korta biten till vårt förråd och tillbaka, fann nu att gångarna grenade ut som åt alla håll och att jag mycket väl kunde gå vilse där nere. Bakom varje hörn blottades en ny korridor och ett nytt hörn. Allan sprang förtjust utan mål några meter framför mig. Han rundade ett hörn och stannade upp. Såg för en sekund lite rädd ut men sken sedan upp; ”Hejsan, Nallen. Hur är det, Nallen”. Jag frös till is.
   Mycket riktigt – där satt den; djävulen förklädd i en mjuk och gosig syntetpäls. Nallen var tillbaka. Fast egentligen hade den aldrig försvunnit. Den hade bara förflyttat sig till ett annat hörn. En återvändsgränd. Den hade gömt sig. Och där kunde de sitta tyckte jag.
   Men en tid senare var den tillbaka på sin plats vid dörren. Den var fan förbannad. Den hade rört sig igen. Inte nog med det. Framför den stod nu en gammal gunghäst. Trasig och sliten och som hämtad ur en skräckfilm. Jag hade starka funderingar på att flytta upp allt vi förvarar där nere till lägenheten – trots att lägenheten skulle bli proppfull med onödigt bråte man samlar av nostalgiska själ. Men nu när Nallen och gunghästen gaddad ihop sig vid ingången kändes det bara inte säkert längre. Allan red på gunghästen och pratade samtidigt med Nallen. Jag undrade om min son behövde träffa en exorscist.
   Gunghästen försvann lika plötsligt som den dykt upp. Kanske har den glidigt bort till något annat hörn – en avkrok – jag har inte letat. Men jag tror Nallen tagit den – slukat den för att visa sin överlägsenhet.
  
Så en dag för inte allt för länge sedan stod jag ensam där nere. Jag hade klättrat in i vårt överfyllda förråd – klättrat över en nedmonterad vävstol och några flyttlådor med urvuxna barnkläder för att nå en vinterjacka. Man kan säga att jag krånglat in mig i bråte och då – då slocknar lyset. Det blir becksvart och jag ser inte ens handen framför mig. Ett totalt mörker – tjockt och ogenomträngligt. Mina tankar landar oundvikligt på Nallen. Detta är Nallens verk. Den lockar mig ner i avgrunden nu. Den har makten över lysknappen som finns någonstans strax ovanför dess huvud. Panik. Jag försöker ta mig ut ur förrådet, trotsa terrängen. Jag trampar igenom en låda och välter något innan jag känner betonggolvet under mig. Jag tar några steg med utsträckta armar och känner en fuktig stenvägg framför mig. Jag intalar mig själv att ta det lugnt nu. Jävligt lugnt. Andas. Jag trevar mig framåt längst hönsgaller och cementpelare. Försöker minnas avståndet till hörnet jag måste runda. Avståndet till lysknappen Avståndet till Nallen. Jag tänker att om jag ska dö nu så ångrar jag åtminstånde inget. Hörnet kommer, jag känner hur en ny gång öppnar sig åt vänster och går ditåt. Jag känner Nallens diaboliska andedräkt i luften. Slutet är nära nu, tänker jag, hoppas Lisa vet att jag älskar henne. Kommer Allan glömma bort mig? Mitt ben snuddar vid något mjukt och luddigt. Nallen?! Redan?! Jag hoppar till och hjärtat stannar för en sekund. Den har flyttat på sig. Sen sträcker jag mig mot väggen som torde vara precis framför mig men inte är det. Jag faller framstupa över den enorma Nallens kropp och skriker till. Nu är det fan kört. Nallen har mig, tänker jag och kämpar för att komma på fötter. Jag är fullkomligt disorienterad och gör hastiga utfall åt höger och vänster för at hitta en lysknapp eller möjligtvis mota bort Nallen. Klick.
    Det blir ljust. Nallen ligger på rygg men blicken är fäst mot mig. Den ler. Alldeles säkert ler den.

När jag gick ner i dag för att ta denna bild satt Nallen upp igen. Varför är jag inte förvånad?




______________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Plantarreflexen positiv med tåspretning och stortån uppåt

Jag har en hjärnskada. Då var det sagt. En hjärnskada - på riktigt. När jag var sexton var jag med om något som vi kanske lite felaktigt kallar "olyckan". Det var en olycka förstås på det sätt att det inte var planerat och fick förödande konsekvenser men det var ingen bilkrash eller fal från en hög höjd eller sånt. Nej, det var en sjuksköterska som klantde sig. Jag förstår att detta, för den ovetande, låter jättespännande men de var inte själva "olyckan" detta skulle handla om. Nej, jag vill förlägga handlingen i nutid. Idag närmare bestämt. 10.40 för att vara exakt. Då jag går till en kiropraktor för att behandla en överjävlig ischiassmärta och han blir helt till sig i trasorna när jag berättar min historia. Den som ni alltså inte får höra. I alla fall inte här och nu.

Min skada är tydligen något utöver det vanliga. Strax efter det att jag på ett mirakulöst sätt kommit tillbaka till livet och lärt mig gå och tala igen. Fått tillbaka synen och allt det där. Ja, då var jag ett hett ämne och ett objekt för forskning. Fick förfrågningar om att vara med på läkarkonferanser och sånt. Men jag tackade nej och hoppade av karusellen. Satsade på tonårsheten och ignorerade sjukdomen. Det var nog min lilla terapi. Att ignorera där andra kanske läser på och lär sig allt om sitt tillstånd. Därför vet jag väldigt lite om de latinska termerna, namnen och orsakerna till att min kropp beter sig som den gör. Den bara gör det. Jag är sådan och jag är väldigt nöjd med det liv jag lever och den jag blivit. Läkarna däremot - de har svårare att hålla samma coollugn kring min kondition.
 
För kanske tre år sedan var på på ett vanligt husläkarbesök angående något jag inte minns. Det är oväsentligt. Min läkare, som jag tycker mycket om och respekter djupt. Mest för att jag ringde henne från Spanien en gång och frågade om råd då jag bodde i ett hus där det också bodde en katt, Nisse, vilket orsakade mig astma och så var det något problem med en försvunnen medicin och oj - vilken lång parantes detta blev. Hennes svar, tilllika medicinska slutsats misstänker jag, var i alla fall ett utrop som jag minns tydligt; "Kalle, Get the fuck out of there!". En läkare med det vokabuläret måste man hålla hårt i förstår ju vem som helst. Nu har jag tappat bort mig helt.
   Jo, just det. Hon gjorde bort sig en gång då hon lät läkardjävulen i sig ta över och hon lite upphetsat förklarade att jag är ett unikt fall, en once-in-a-life-time-patient liksom. Och om hon fick visa upp mig för en läkarstudent, vi kan kalla honom Magnus, som hon hade under sina vingar skulle han berikas och bli en mycket bättre läkare. Typ. Det är ju svårt att tacka nej till en sådan förfrågan. Man ville ju inte att Magnus skulle fråntas chansen att lyckas i livet. Så jag sa ja.
   I all upphetsning tappade hon det förtroliga förhållande vi hade till varandra. Medan hon visade upp mig för Magnus kände jag mig som ett objekt. Hon gick runt mig -  gjorde plötsliga utfall mot mina knän med reflexklubban och de båda släppte ifrån sig suckar av häpnad. De latinska namnen haglade. Jag förstod ingenting och kände mig lite som en cirkusbjörn i en bur för uppvisning. Hoppla! Jag blev besviken på henne då, minns jag, men det är som sagt glömt och förlåtet.

Idag hände det igen. Medan jag berättade för min kiropraktor om min historia såg jag hur hans ögon vidgades. Och när han sedan hade mig på sin brist i bara kalsongerna stönade han nöjt medan han följde min ryggrad med fingrarna. Han försvann bort och kom tillbaka med reflexklubban. Slog mig både här och där och stod sedan helt perplex en stund innan han fann orden. "Du måste förstå att du är ett unikt fall som man bara läser om i skolan men aldrig får uppleva" "Jaha", sa jag nästan blygt och visste inte om jag skulle känna mig hedrad eller tycka synd om mig själv. Han fortsatte förklara att jag hade ditten och datten och massa latinska namn och grejer. "Oj då..." sa jag. Han var bara tvungen att testa en sak, förklarade han, och drog med en sticka under min högra fot som reagerade med att min stortå ställde sig i givakt rakt upp. Han nickade, nöjd över sin upptäckt, och förklarade att detta med tån är helt enormt. Han sa att Plantarreflexen var positiv med tåspretning och stortån uppåt (eler något liknade) och det verkade vara något av de mest fashinerade man kunde se. Ovanligt som snö i Sahara. Jag kände mig faktiskt hedrad. Lite stolt. Tänk att lilla jag hade allt det där. Och en positiv stortå till råga på allt. Min känsla kring hans agerande var helt motsatt det jag uppevt med husläkaren. Jag förstod hans upphetsning och den gladde mig. Jag kände förtroende för honom medan han knäckte min rygg så det frasade.
   När jag sen klädde på mig fick jag för mig att jag kanske borde ringa upp läkarhögskolan eller liknande och låta mig exprimenteras med. Kanske kan jag lära någon något.
   Dessvärre var ischiassmärtan kvar. Hur blir man av med den då?

____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett beslutsmeddelande

Så vadå… (aah, här kommer en ”så vadå-blogg”. Det är ju de texterna jag tycker allra mest om. Dom där när man bara kastas in i ett skönt nonsens. Ett ingenting fast med en mening. De där detaljerna som ger livet en guldkant. Bling blinget liksom. När man går nöjt ifrån vad skit man nu kan ha upplevt och tänker ”Satan i gatan, vilken bra filmscen det här kommer bli, eller novell, eller roman. Eller en blogg kanske?” I detta fall blir det en blogg för med viss eftertanke så var det kanske inte så jävla spektakulärt.) Dock;

Så vadå. Det var bara dags att ge caféskriveriet en chans till. Denna gång gick jag direkt dit jag trodde mig trivas och visst var det ett kaffe som lekte i gommen – jajjemän, och dessutom rättvisemärkt. För samvetet och smaklökarna…
   Skitsamma. Jag slog upp datorn och satte genast igång med lite nödvändigt ont. Brev som skulle skrivas och skickas hit och dit. Och så mailen förstås. 1 new message. Från konstnärsnämnden. Subject; Kalle Carmbacks ansökan om Projektbidrag‏. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Gud, vad oromantiskt, tänkte jag. Ett mail? Det här är ju viktiga saker, för fan. Kanske början till något stort. Det borde ju gå ut via den riktiga posten. Jo, men visst känns det så? Man vill kolla brevet genom en lampa innan man öppnar, känna vikten i handen. Är det mer än ett A4? Om det är det – är det i så fall bra eller dåligt. Är adressen skriven för hand? Är det i så fall bra eller dåligt. Ja, ni vet och så där håller man ju på och ponerar tills någon i ens närhet med mindre tålamod än en själv skriker åt en att lägga av och river upp kuvertet i ett enda svep. RITSCH. Och så har man sitt svar där på svart och vitt. Du har fått så här mycket pengar att göra film för eller så här mycket eller inget alls. Men ett mail? Det enda man kan göra är ju att klicka på det. Klick.

Dnr 41-48/2009
 
BESLUTSMEDDELANDE
 
Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 9 mars 2009 beslutat avslå din ansökan/dina ansökningar om arbetsstipendium/målinriktat arbetsstipendium/projektbidrag.
 
I denna ansökningsomgång sökte 708 personer 989 stipendier/bidrag. Av dessa beviljades 153 st. Totalt fördelades 12 327 000 kronor. Ytterligare information och förteckning över samtliga stipendier och bidrag finns på… bla bla bla

Eva.


Avslag. Det var vår i Stockholm idag. Inte så man kan gå i uppvikta jeans och t-shirt men ändå lite vår. Kyligt, men vår. Är solen varmare än vanligt? Eller är det så enkelt att solen är. Punkt. Eller vet ni vad jag tror? Jag tror att vintern är luktlös. Om det är kylan som pajar snoken eller något annat det vet jag inte - men det är något med lukterna och dofterna. Eller hur?
   ”Det luktar vår!”, utbrast jag lite högfärdigt igår när jag gick hemåt på skeppsbron med min flickvän och hon undrade vad det var som luktade. Jag funderade, sniffade och kom fram till att det jag kände var sopor, avgas och piss i en smakfull blandning. Och hav. Vår. Vintern luktar inte. Våren gör det.
   Avslag. Det faktum att vårsolen smekte min kind genom fönstret. Det faktum att kaffet var så himla gott. Det var det som ändå fick mig att le åt meddelandet och tänka att; ja, ja… det var ju väntat. Jag hade sökt pengar för en film jag inte hade en susning om hur jag skulle genomföra. Min budgetkalkyl var ett par osäkra skott från höften. Min förklaring var att jag med pengarna skulle ta reda på hur fan jag ska bete mig i ärendet. Min förhoppning var att de var galna nog att tro mig. Det gjorde de alltså inte. Avslag. Ja, ja.
    Jag drack mitt kaffe och skakade det av mig. Tänkte på SFI och andra spännande alternativ till finansiärer. Andra väntetider. En tjej stannar vid mitt bord och pekar på en ledig stol bredvid mig. Hon frågar på amerikanska om hon får sitta ner och jag kan ju inte neka henne. Hon förklarar att hon, precis som jag, ska jobba lite med sin dator. Vi når något slags samförstånd i detta och jobbar på var sitt håll. Lite som ett kontorslandskap. Så plötsligt lutar hon sig mot mig och frågar om jag är bra på engelska – på engelska alltså. Och jag svarar jakande. Hon ser lite lättad ut och vrider sin dator mot mig. Visar ett mail på svenska och ber mig översätta det åt henne. Hon förstår inte svenska så bra, säger hon – på engelska. Jag läser;

Dnr 41-54/2009
 
BESLUTSMEDDELANDE
 
Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 9 mars 2009 beslutat avslå din ansökan/dina ansökningar om arbetsstipendium/målinriktat arbetsstipendium/projektbidrag.
 
I denna ansökningsomgång sökte 708 personer 989 stipendier/bidrag. Av dessa beviljades 153 st. Totalt fördelades 12 327 000 kronor. Ytterligare information och förteckning över samtliga stipendier och bidrag finns på… bla bla bla

Eva.

Avslag. Jag kan inte låta bli att börja skratta och hon tror nog för att ögonblick att jag har ett positivt besked att delge henne. Men det har jag ju inte. Jag förklarar mig. Att hon nekats sitt projektbidrag men att jag också nekats det en halvtimma tidigare bara centimetrar bort. Hur stor är chansen? 708 personer sökte 989 bidrag och 153 beviljades. Vi bor tio miljoner i Sverige. Hon var inte ens svensk? Jag vet inte hur jag ska kunna räkna ut någon slags statistik eller sannolikhet på dessa variablar. Jag är helt enkelt för dålig på matte. Men det känns ju som om chansen är rätt liten att två stycken personer i en grupp av 708 råkar slå sig ner bredvid varandra och mottaga exakt samma mail med samma svar. Att den ena dessutom ber den andra översätta? Men den stora frågan är förstås; vad fan betyder det? Är det bra eller dåligt? Kan jag väga det i handen och tjuvläsa svaret genom att belysa det en lampa? Kan jag?


______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

Lite om inspiration

För åtta år sedan gick jag ut Stockholms Filmskola. Jag var hungrig och hoppfull. Och ung och dum förstås. Det gör ju sitt till. Så helt ansvarslöst sket jag i allt vettigt som jobb och pengar och karriärer och satte igång att göra film. Det blev inte så mycket gjort tyvärr – några kortfilmer som jag i och för sig tycker håller något slags mått fortfarande, men dock – gjorda av en tjugotvåårig slacker. Det blir ju som det blir. Sen skrevs det mycket och vi vann mark. Jag och min kollega klättrade och det visade sig att det inte var omöjligt att tjäna pengar på att skriva filmmanus trots att de aldrig blev gjorda. Vi skrev och blev mycket uppskattade – fick uppdrag. Blev kaxiga och till viss mån odrägliga. Det slöts optionsrätter och gavs förtroende men inget hände. Jag vågar kalla mig manusförfattare för jag är avlönad men inga av mina verk har någonsin blivit film. Det är lustigt.
   Sedan kom jag av en slump in i reklamfilmsvärlden. Det är en fantastisk värld där det rullar film och absurda idéer blir verklighet. Jag kunde kasta ur mig de mest knasiga och kostsamma situationer till – till exempel ICA-reklamen – och en vecka senare filmade vi dem. Det hände något. Orden blev till bild trots att det inte längre handlade om konst eller kultur utan om att sälja Findus färdigrätter, eller MQ´s kläder eller en trisslott eller vad det nu kunde vara. Jag hade fruktansvärt kul i alla fall. Jag tjänade pengar och glömde bort att skriva och göra film. Glömde faktiskt bort hur man gjorde.
   Sen fick jag barn. Jag tror det räcker med att nämna det utan längre förklaring. Ett barns närvaro gör allt annat onödigt. Och sömnlösa nätter dödar det lilla, lilla av det som blir kvar efter att allt annat blivit onödigt. Och så är det. Ett tag.

Efter två år är lekplatserna inte så kul längre. Man har åkt rutschkanan, man har puttat gungan, man har snurrat gungan, man har grävt i sanden, man har lekt affär i lekstugan, men har spelat fotboll och bandy och basket med en tvååring och är det dessutom kylig vinter eller spöregn eller töväder – ja, det är då man tänker; Gud, vad skönt det vore att få jobba lite igen – skapa något. Och sen skriker man; Akta gungan!
   Dagis blev en frälsning och precis i rätt tid. Inspirationen fick andrum. Jag skaffade mig ett kontor – eller byggde ett kan man nästan säga. Och nu är jag här. I denna stund. Och jag ler åt att min hjärna börjar fungera igen. Nu jävlar, gör den det.
   Och det är ju så skönt att jag nu förstår att jag ändå brinner där inne. En liten - men intensiv låga skriver dessa texter och det har faktiskt, precis som jag hoppats, gett mersmak. Nu händer det saker. Idéerna kommer – Inspirationen kommer. AttGöraListan kommer;


Lite om att träna musklerna

Jag har gått vidare i mina tankar kring muskler. Förr i tiden handlade det om att vara snygg, deffad och markerad (vilket jag kan lova er att jag aldrig varit och aldrig kommer kunna bli). Men jag har i mitt gångna liv tränat till och från med detta i sikte – och alltid blivit lika besviken. Nu är jag snart trettio. Och jag har tänkt om. Det handlar inte längre om utseende utan det handlar om att leva smärtfritt vid sextiofem.
   Så nu går jag på gym, på friskis, och av en kanske mer vettig orsak – att må bra.

Dock finns ju det där i tankarna. Det där om att lyfta stort och mycket. Och medan jag stod i gångmaskingen och trampade läste jag i Friskistidningen och där stod en glädjande sak om muskler. De hävdar att man under sin första månad kommer att bli dubbelt så stark, lyfta dubbelt så mycket. Vad skönt, tänkte jag som tar i så jag nästan spricker när jag lyfter fem kilo i axelmackapären. Men sen forsatte min tanke; om man lyfter trettio kilo, ja då blir ju ökningen markant. Sextio kilo är ju väldigt många plattor. En stor hög, minst sagt. Men när mina fem dubblas till tio. Ja, då är det ju bara en platta till. Jag lyfter två plattor istället för en. Och stönar fortfarande besvärat samtidigt. Hur mycket tjänar jag på det?
  Tur att jag tränar för hälsa och inget annat. Det är tur.

Lite om min egen förlovning

Tidig morgon. Lördag. Jag är snabb som en iller när den lille vaknar. Tar honom och går upp medan hon sött och ovetande sover vidare. Jag ger honom frukost så tyst jag kan. Barnvakten kommer tjugo minuter senare. Liten slussas ut och lämnar oss för några timmars lek med farmor och farfar. Hon sover fortfarande. Den första etappen av mitt uppdrag är avklarad. Den del som kunde ha gått åt helvete då det är svårt att få en sådan liten krabat att vara tyst på kommando.
   Men nu tog ju den nervösa biten vid. Mitt framträdande. Jag svidade om i min finaste (enda) kostym och dukade fram passionsfrukt, vindruvor, jordgubbar och annat gott på en bricka. Jag torkade av champagneglasen och korkade upp Champangen. Jag kände ringen i kavajfickan. Min puls var hög, hjärtat dunkade fort och hårt. Det var inte det att jag var nervös över utgången. Att hon skulle svara ja – det visste jag. Jag var nervös för att jag, min idiot, alltid måste göra allt så komplicerat och speciellt. Jag kunde ju inte bara gå in där och fråga henne rakt upp och ner. Öppna Champangen och ropa Hoppla! Åh nej, jag var ju tvungen att skriva en sång.
   Initialt var tanken att jag skulle ta hem tre violinister som ackompanjerade min smäckta kärleksballad. Tänkte jag skulle fråga några begåvade gatumusikanter jag sett i gamla stan men jag släppte den idéen då jag insåg att hon skulle väckas ur sömn, vara nyvaken, rödmosig, naken och så vidare. Inte mig emot, eller henne heller tror jag, men det kanske var bättre att hålla förlovningen inom familjen. Så jag gick in i studion, spelade in låten med stråkarrangemang och vad blev det mer; pukor och cymbalkrashar bakgrundskörer och ja - man kan säga att vi tog i lite. Så det blev ett singback framträdande med musiken genom små ipodhögtalare. Mycket portabelt. Mycket romantiskt.

Klockan var väl strax efter 08.00 då jag tryckte på play och sköt upp dörren. Hon vaknade och satte sig förvånat upp. Jag började sjunga med till en början svajig röst men när stråkarna växte och blåset kom smygande så kände jag mig tryggare och framåt slutet sjönk jag ner på knä och sjöng ut frågan med ringen höjd mot henne. Hon sa ja. Och vi drack champagne och pussades lite och… åt vindruvor.

Jag kan medge att jag gärna berättar om detta. Jag är ju lite mallig över hela grejen. Och får man väl vara. Ibland. Lite Mallig och tyst viska; Det du, Daniel…
Jag inser ju nu att jag inte borde lämna er här. Har man sagt A måste man säga B. Men låten är ju väldigt personlig, det måste ni fatta och det är ju lite pinsamt dessutom – för jag sjunger som bäst i duschen. Ni måste också förstå att den är överdrivet romantisk – så till den milda grad.
   Ni får helt enkelt inbilla er hur jävla fin den är…

Pennan

Jag var på första-hjälpenkurs igår. För barn. Och det känns ju som om en sådan kurs borde vara obligatorisk för alla. Men samtidigt som det var ett kunskapslyft och en nyckel till att våga agera när något händer så var det jävligt skrämmande för när man låg där på golvet och blåste luft i små babydockor med små plastbröstkorgar som höjdes och sänkes så bad man ju samtidigt till alla möjliga makter att detta får ju aldrig hända på riktigt - får inte! Och lärarinan spelade upp scener om andnöd och medvetslöshet och fy fan vad hon var realistisk. Blodet stannade i ådrorna och jag tog djupa andetag vill jag lova. Hjälp, ropade hon ut i luften och talade samtidigt till sig själv; Baby-Ann andas inte, mumlade hon, herregud, hon får ingen luft.
   Jävlar...

Men det var inte det jag skulle skriva om. Nej, för när vi satt där på kursen och försökte låtsas få liv i Baby- Ann mindes jag att jag vid ett annan tillfälle gjort samma sak. På BVC fick man nämligen en betydligt mindre kurs i samma ämne och Baby- Ann var med där också. Om än mer realistisk med en liten skumbit i halsen som man skulle få ut med hjälp av olika dunkar och tryck. Alla mammorna satt där (för det var bara mammor på de där träffarna, och jag förstås). Ja, de satt och dunkade och skumbitar flög hit och dit, Bra, nu andas Baby-Ann hörde man BVC-tanten säga. Till alla. Utom mig. Hur jag än bankade och dunkade och skakade satt den där jävla biten kvar. Till slut satt alla bara och tittade på mina desperata försök att få plastdockan att andas men det hände inte till slut gav jag upp. Det var ju ändå bara en docka. Vi pratade aldrig om det sen. Bara sköt det åt sidan och gick vidare till nästa punkt i mammagruppens agenda. Min Baby- Ann var tragiskt nog död.

Och sen mindes jag en annan dråplig historia.

Vi gick en kurs under graviditeten. En profilaxkurs! Och som något slags bevis på hur långt man kan nå med rätt målbild skulle vi slå en blyertspenna i två delar med pekfingret. Man skulle satsa all kraft strax under pennan och inte på den för att kunna slå sönder den. Precis så skulle vi fokusera senare på förlossningen, hette det. Vi skulle visualisera framåt - att vi låg med barnet i famnen och inte på det smärtsamma och jobbiga vi upplevde i stunden. Alla fick en penna. Partnern höll upp den och folk slog. Knak knak knak. Läraren la till; se detta som en symbol för er egen förlossning.
   Jag höjde mitt pekfinger, siktade strax under pennan, tog några koncentrerade profilaxandningar och slog till med all kraft. Pennan gick inte sönder. Den slogs ur min flickväns händer och for med udden neråt - rakt ner - och in i hennes fot. Hon skrek tll, det blödde lite. Jag drog pennan ur hennes kropp men udden blev krar där inne. Vi fruktade blyförgiftning och jag drog ett dråpligt skämt om symbolik.
   Nu blev vår förlossning rätt dramatisk faktiskt. Om det berodde på att jag slog in en penna i min flickväns fot vet jag inte. Det verkar inte så troligt. Och någon blyförgiftning har ännu inte dykt upp trots att  blyertspetsen fortfarande är kvar strax under huden - som ett minnesmärke över något... kul?

Charles Bukowski

Året var 2002 och det var december månad. Ännu en jul närmade sig. Kan väl tänka mig att det i denna svunna tid, fortfarande snöade om vintern och kanske till och med att snön låg kvar i mer än några timmar. Det var i alla fall så pass kallt att jag bar mössa och halsduk. Jag var tjugotre år gammal och halsduken var en sjal snarare än en halsduk, en palestinasjal. Jag var väldigt politiskt som tjugotreåring, förstår ni. Mycket reclaim the street, skrik, rödvin, billig whiskey och missnöje. Mycket lägereldar och mycket åsikter i stil med att; Alla som bar slips omedelbart borde arkebuseras! No Mercy. Mycket sympatier för palestinier fast jag inte hade någon egentlig koll på vad det hela handlade om. Mycket snack och lite verkstad. Mycket Tom Waits. Jag skrev noveller, hade författardrömmar och blev ständigt refuserad. Jag hade internationalen som ringsignal på mobilen Jag kämpade mig igenom Kafka och Dostojevskij utan att egentligen förstå så mycket. Alltså, jag var ju inte helt jävla korkad. Allt jag gjorde var inte ren idioti. Det var bara det att jag kanske egentligen hade hanterat exakt samma saker, mot samma mål. på helt andra sätt om jag bara vågat. Värderingarna var det inget större fel på egentligen och de har jag kvar fortfarande men jag agerar på ett mer nyanserat sätt. Det är inte så svart på vitt längre, och jag bär till och med slips rätt ofta. Kanske är det så enkelt att jag vuxit upp.
   Men då; jag hade valt att syssla med film. Med kultur. Och med det kom en livsstil som jag bara accepterade och aldrig ifrågasatte.
   Men det fanns en räddning. Det fanns böcker som faktiskt fick igång mig på riktigt och som fortfarande, trots sin enkelhet, hade stor respekt bland mina vänsterpolare: Jack Kerouac, Ken Kesey, Ulf Lundell… och Charles Bukowski – åh, denna underbare gamla slusk till farbror som söp och slogs och knullade sig igenom livet. Hans texter var som att tugga ett hallontuggummi. Man skrattade och blev eftertänksam och fick kåtslag på samma gång. Man ville gå på luffen, man ville jobba med skitjobb och ha det eländigt fattigt och genom den smärtan och lidelsen bli stor konst.
   Fast jag var uppvuxen i Vasastan under goda förhållande och utan svår ungdomsacne så vi spelade liksom inte i samma liga. Jag hade vid tjugotre år aldrig haft ett jobb, om man inte räknade med min praoperiod på restaurang Pampas, och jag bodde fortfarande hemma (det finns förklaringar till allt detta men det kan vi ta senare, eller aldrig)
   Jag drömde om att få det sämre och tvingas till svår dekadans men självklart vågade jag inte ens närma mig det livet.
   Nu blev det ett lite väl långt sidospår här. Den här texten skulle ju handla om den där vinterdagen då jag stod med min mössa och palestinasjal på Centralstationen och väntade på min dåvarande flickvän som skulle rulla in med Göteborgståget (hon hade också palestinasjal – fast svart). Så jag väntade och väntade i godan ro och plötsligt knackade någon mig på axeln. Där stod tre personer; två yngre tjejer och en äldre man med en kamera på magen. Hej, sa dom, vi kommer från Aftonbladets Pulsbilaga. Kan vi ställa dig en fråga? Fråga ni, sa jag. Och så frågade dom. Vad ska man ge sin killkompis i julklapp?
   Mitt hjärta började slå snabbare, lite svett bildades vid hårfästet under min svarta mössa. Här har jag min chans, tänkte jag. Jag kommer med i tidningen! Jag måste säga något riktigt klyftigt nu. Så alla vänstervänner kan klappa mig på axeln runt lägereldarna och säga; Vi såg dig i tidningen. Jävligt bra sagt! Jävligt bra, Kalle. Du är en stor tänkare och en sann vänstervän.
   Men jag stod under tidspress. De tre tittade förväntansfullt på mig och jag tänkte och tänkte och fan vad svårt det var och klämma fram en politisk tanke när man som mest behöver den. Tillslut kände jag att tiden var ute och sa bara; man kan väl ge en bra bok.
   Pulsgänget var inte helt nöjda med mitt tråkiga svar. Kan du ge ett exempel på en bra bok, frågade dom. Och här högg jag direkt; Vad som helst av Charles Bukowski funkar.
   Pulsgänget hade aldrig hört om denna gigant och jag njöt inombords av tanken på att jag visste mer än dessa skämt till journalister medan jag bokstaverade B-U-K-U-W-S-K-I-. Sen tog dom en bild och tackade. De försvann in i folkmassan jag kände att jag ändå gjort bra ifrån mig. Jag kunde självklart sagt något mer reaktionärt eller mumlat fram något om fred på jorden eller en plats i Riksstaden och chansen att förändra eller nåt. Bättre värderingar. En smäll på käften – det hade ju varit coolt sagt! Men jag tyckte att Charles Bukowski gjorde mig rättvis. Inte tillräckligt bra för ryggdunk kanske, men en gillande nick var jag väl värd. Några veckor senare kom jag i tryck:



Det var ju lite snopet. Jag har många gånger undrat om det skett ett missförstånd eller om de medvetet kryddat mitt svar. Något enkelt? Det är ju faktiskt jättekonstigt. Är det inte?

RSS 2.0