A blast from the past

Jag var så arg den dagen och det var en sån där dag som är dömd till förfall och elände från första början. En sån där dag som man bara ska ignorera fullständigt - bara dra täcket upp till hakan och säga; "Nej, den här dagen går inte jag upp till. Jag gör det bara inte." Och sen somnar man lättsamt om och vaknar igen - fast först nästa dag. En bättre dag som man kan skönja en viss mening i. Så barnslig kunde man vara innan man fick barn.
   Barn ser inte på dagar som jag för de tycks angripa dem all oavsett hur jävliga de är; med fyrtio graders feber eller kräksjuka eller muttrande pappor eller gravida illamående mammor. De skall upp och de ska leka till varje pris, varje dag i veckan året om. Det går inte att ligga kvar och somna om - möjligheten existerar inte.
   Så man biter ihop och tänker att det tjänar inget till att klaga. Man låter det rinna av och ger dagen en chans att reparera, att bli en bättre och bra dag istället för den där dåliga. Man tänker ut roliga saker man ska göra tillsammans utflykter man ska göra med buss och roliga mostrar man ska träffa över en fika. Man anstränger sig för att vrida ur dagen dess essenser och ta vara på dem i en enda skön harmoni. Ibland lyckas man - ibland lyckas man inte.

Några timmar senare står jag på Katarinavägen med Allan. Vi är grovt försenade och han vägrar sitta i vagnen. Jag vill att han ska sova för alla vårat välbefinnande men han sjunger inte på samma låt. Han vill gå balansgång på muren som avgränsar trottoaren från ett femtiometer lodrätt stup och jag vill inte det. Jag har bett, och lirkat, och mutat, och lovat, och hotat vi befinner oss nog i vad vi filmdramaturger kallar för point of no return för vi kommer liksom inte längre. Jag greppar tag i hans lilla arm och vrider åt den lite - lagom mycket för att få kontakt och poängtera allvaret. Jag väser fram mellan ihoppressade tänder att; "Nu, jävlar Allan! Nu gör du som jag säger för hade jag fått bestämma hade vi aldrig ens gått upp idag!" Han säger helt oberört; "Nej.." Jag suckar högt och mumlar något om en skitunge samtidigt som jag vänder mig om och möter ett bekant ansikte.

"Kalle?" säger hon som jag inte sett på kanske sex år. Den lilla droppe av hopp jag hade kvar att förlita mig på föll till marken och sögs upp av den varma gatustenen. Mitt otroligt ilskna, enochenhalvtimmeavkonstantbråkandemin föll bort och ersattes av förvåning. Sen irritation över att hon fångat mig precis när jag vrider om min sons arm och kallar honom skitunge. Att jag framställt mig själv i så dålig dager för man vill ju så gärna att alla ex ska anse att de förlorat något fantastiskt. Varför vill man det föresten? Det är ju tramsigt. Självgott och idiotiskt. Och när det gäller just det här exet så känner jag nog att jag redan är körd på den biten. Att jag skulle vara något fantastiskt för henne känns väldigt avlägset. Detta möte blev nog snarare som någon slags bekräftelse för henne och jag fann det nästan lite befriande på något märkligt sätt.
   Och när jag inte alls långt senare såg henne försvinna ner mot Slussen, för vårt möte varade bara precis så länge som artighetsfraserna känns någorlunda trovärdiga,  tänkte att nu - nu har dagen peakat, nu kan det väl bara bli bättre. Och det kunde det faktiskt.

____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett dåligt val

Ibland förstår jag inte mig själv. Mitt agerande. Mina val.

Som här.



Med facit i hand så hade förstås det bättre alternativet varit att stoppa honom, att kasta sig fram och skrika; ”Nej, Allan! Inte HD- Boxen!”, och sen slita hammaren ur hans små händer. Men istället tog jag ett kort. Ett kort som dessutom, i all iver, blev suddigt.
   Men det var mitt val. Mitt dåliga, dåliga, dåliga val.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Äntligen måndag!

Jag var nog inte riktigt mig själv förra veckan. Minimala motgångar tryckte ner mig i skiten bit för bit och efter ett tag blir man ju så där bitter och cynisk och sjukligt självgod som jag verkat i mina senaste texter. Jag vill inte dementera dem – för jag tror fortfarande att jag kan stå upp och argumentera för dess innehåll. Dock vill jag bara förklara att jag är långt ifrån den perfekta pappan och de föräldrar som kommenterats i förra veckans texter är fantastiska sådana som uppfostrar sina barn med stor kärlek och ömhet. Jag älskar er!

Så. Vad är det då som fick mig att fullständigt tappa hoppet på mänskligheten? Jag vet inte riktigt. Det började med den där bussincidenten som påminde mig om det ena och det andra. Allting blev så tydligt tyckte jag där jag satt i mitt svarta hål. Och inget fick jag gjort på jobbet och andra motgångar som att en köksrenovering på kontoret inte är ekonomiskt försvarbart - ja, det kan ju få vem som helst ur balans. Och varför kommer aldrig det där svaret från konstnärsnämnden? Jag ville inte ens skriva mina bloggar för jag kände mig bara äcklig i dem. Ni fattar, den ena föder den andra som göder den tredje som sänker den fjärde fullständigt och plötsligt är jag en lika dålig farsa, som en hopplös idiot och ett fullkomligt obegåvat fan - det är lika bra att dra ner rullgardinen för gott.
   Dessutom hade jag ischiaskänningar, analklåda och en irriterande känsla i halsen – en känsla av att en förkylning var på väg. I så fall den fjärde i år. Ni kan tro att jag var ur balans. Så förlåt.

Helgen fortsatte i samma anda. Det är något med helgerna. En känsla av lugn och ro, en tid för skoj och mys och familjehäng. En känsla. Och man satsar högt för att få den precis så där fantastisk som man vill ha den. Så där så man helt spontant kan utbrista; Gud, vad vi hade det kul i helgen, vilken helg, härligt! Och så har man massor av frisk energi till en lång och plågsam vecka. Men så blir det inte så. Istället tömmer man ut sig fullständigt så att måndagen kommer som en befrielse. Fast den där energin – den är mer som en avlägsen dröm, en hägring.
    Jag var nära en gråtattack i går. Ibland är det så otacksamt att vara förälder. Jag skrek faktiskt åt Allan; ”Men kan inte någonting - nån jävla gång - vara kul?!!”. Och sen ville jag böla lite men det gjorde jag alltså inte. Han hade då ägnat hela dagen åt att göra motstånd och få hysteriska utbrott åt allt vi tog oss till. Vår helg;

Lördag. Packat en picknick korg med mackor och varm choklad. Vi säger; ”Allan, vi ska åka till skogen” ”Jaaa”, skriker han upphetsat, ”skoooogen!”. ”Kom så klär vi på oss”, säger vi. ”Nej”, säger han. Fyrtiofem minuter senare är jag så nära att slänga de där jävla termobrallorna i väggen och skrika; ”Nu skiter jag i det här!!”. Men det gör jag inte utan vi lirkar och ber och bråkar och när vi äntligen står utanför dörren är all lust till dagen som bortblåst. Alla är osams med alla, irritationen är som en tjock slemmig massa kring hela familjen. Dock blir ju Allan på topphumör så fort han ser snön och skogen och alla möjligheter. Det vet vi ju annars skulle vi aldrig kämpa så. Och efter ett tag smälter även vi. Jag gör en stilig snögubbe. Allan tar genast sönder den men det är inget jag kan skälla på trots att jag blir helt knäckt. Jag var väldigt stolt över den där gubben. Sen tar chokladen slut och vi fryser och det regnar och vi vill gärna åka hem. Vi vill… inte Allan.



Söndag. ”idag ska vi gå på bio?” Jaaaaa, biiiioo!” ”Kom så klär vi på oss!”. ”Nej…”
   En dryg timme senare sitter vi på Burger King. Utmattade, hungriga, griniga. Vårt biobesök närmar sig och jag är lite svajig inför hela grejen. Sist vi försökte blev han ledsen redan när de släckte ner i salongen och börja ropa högt; ”TÄNDA LAMPAN, TÄNDA LAMPAN”. Vi gick efter någon minut. Men nu är han ju äldre.
    Vi fick våra hamburgare och han åt väldigt mycket. Vi hade riktigt trevligt vill jag medge och vi bad varandra om ursäkt och tyckte att vi nu skulle se fram emot det som väntade. Jag och min Lisa började bena i var i problemet ligger. Stressen och alla påtvingade måsten och all trafik och betong kom på tal. Vi insåg vad vi behövde göra. Vi behövde flytta. Vi trivs inte i stan. Vi vill inte att Allan ska behöva växa upp här, mellan Götgatan och Hornsgatan. Vi vill slippa avgaser och svart snö och stress och faror. Många av mina vänner skulle skratta åt tanken på att jag skulle bo i hus på landet men jag tror dom har fel. Jag tror det är precis där jag skulle må som bäst. Man måste ju testa i alla fall. Så vi skakade hand på följande;
   Vi ska köpa ett hus, lantligt – en bit ifrån Stockolm. En så pass lång bit att priset är rimligt men ändå så nära att vi kan ta oss dit. Ett lantställe. Till en början. Lantställe, men inget ruckel. Vinterbonat med el och vatten och hela fadderullan så vi kan flytta dit om andan faller in. Det får kosta lite extra. Tyckte jag, så det fungerar från början. Runt en miljon – i Gnesta. Perfekt! Då saknas det bara - en miljon!
   Handskaket kändes ändå bra. Vi hade en plan. Det är en början. Jag frågade Allan när vi skulle flytta; ”Om ett halvår eller om tre år?” Han nickade och såg ut genom fönstret. Jag frågade igen och han såg på mig med en klarhet i blicken sällan skådad och sa; ”Tomteluva!”
   Då så.
   Bredvid oss slog sig en familj ner. Mamma, pappa och två barn. På tre och fem kanske. De ser lite lantliga ut. Ena barnet säger att det vill ha korv och mamman förklarar följande; ”Det finns inte korv här. Här finns hamburgare. Vet ni vad en hamburgare är?” Båda barnen, alltså tre och fem år gamla, skakar på huvudet. ”Det är en sån sak som flickan där äter”, förklarar mamman och pekar mot min son. Ja, han blir alltid förväxlad som en flicka för att han har lite längre hår och röda termobyxor. Alltid.
   Vi håller lite fånigt upp Allans hamburgare för att introducera skräpmatskulturen för de två små underbarnen bredvid oss. (Det slog mig att Allan fick sin första hamburgare när han var runt året gammal. Det var sommar och jag var hungrig och ville hänga lite i en park så jag köpte en Whopper till mig och en liten cheesburgare till Allan. Men jag skämdes så över detta näringsövergrepp att jag satte mig bakom en buske i Fatbursparken och matade i honom skräpet – i smyg. Jag såg mig försiktigt omkring vid varje tugga. Han gillade det. Jag vet inte om det var smaken eller hemlighetsmakeriet som tilltalade honom. Båda delar kanske. Han var helt gul av senap runt munnen minns jag och jag hade inga våtservetter så jag doppade papper i Fanta och försökte torka. Det gick inget bra, han blev bara helt sockerkladdig, och han var märkt resten av dagen av min dåliga karaktär. Detta var en parantes.)

Vi lämnade Burger King strax därefter. Flydde den perfekta famijen och gick på bio. Lennarts Hellsings ABC. För de allra minsta stod det i annonsen. Jag fattade ingenting. Det var som ett psykadeliskt äventyr som lika gärna skulle kunna ha gjorts av en påtänd William Burroughs. Droger måste varit inblandat på något sett i varje fall. Men Allan gillade det. Han var lite rädd i början men kröp sen upp i mitt knä och satt uppmärksamt hela tiden medan han höll hårt i min hand. Och åt Alhgrens Bilar fast det inte var lördag. Det var fint. Och så tog filmen slut och kläder skulle på och skriken tog vid och tålamod tänjdes.

Det var sen, hemma igen. När ingenting funkade och man kände sig som den uslaste av pappor med bara ett ord i vokabuläret; nej, nej NEJ! Det var då jag utbrast; ”Men kan inte någonting - nån jävla gång - vara kul?!!” och började nästan gråta. Det hade kanske varit bra. Att släppa lite på trycket. Men samtidigt har jag fått för mig att det skulle skapa någon slags skuld i den lilla två-och-ett-halvt-åringen. Att han skulle tro att jag gråter för att han gjort fel och inte förstå att det är tvärt om; att jag vet att det testas gränser och tålamod och att han är den finaste lilla kille på jorden – men att jag gråter för att mitt tålamod tagit slut, att min bägare runnit över. Min bägare. Det kanske är fel. Jag bet ihop i alla fall. Frågan skapade ett ögonblicks tystnad i lägenheten. Det var som om min undran hade träffat honom. Som om han förstod - kanske bara för ett ögonblick – förstod mig, min frustration.
   När vi sen sa god natt kom han nära och la sin panna mot min. Han var tyst en stund och så sa han; ”Pappa”, sa han och jag sa ”ja”. ”Det var jätteroligt med bio.” Sen pussade han mig på munnen och la sig ner. ”God natt”, sa han.

Jag bävade lite för denna morgon. Lisa började tidigt och var borta redan när vi vaknade. Jag bävade - för det mesta av trots och motstånd riktas mot mig. Det kan ta en evinnerlig tid och kraft att klä på honom och komma iväg till dagis Men det hände inte idag. Jag hade den underbaraste av mornar. Lugnt och skönt. Vi åt upp all frukost. Vi hjälptes åt med påklädning och gick förvånande tidigt ut genom dörren. Så skönt. En fantastisk start på veckan.
   Sen väl på kontoret hittade jag en kökshurts i en korridor med texten; Ska slängas om ingen tar den. Vi tog den. En renovering av köket är numera lite mer ekonomiskt gångbart. Och det är bara måndag. Innan lunch. Vad mer kan denna vecka bjuda på?

Empati

För några år sedan bodde jag i Bagarmossen och jag nyttjade snus. Det ena har egentligen inget med det andra att göra mer än att det båda är delar av denna historia. För det var ur Bagarmossens tunnelbana jag klev upp en kväll strax efter nio och mitt snus var slut. Jag skyndade mot Konsum och tänkte att jag kanske kunde haffa en personal därinne och få köpa en dosa fast det var stängt. Men ingen personal fanns att finna. Ica var också stängt. Det fanns en kvällsöppen kiosk men dom tog inte kort och det var där jag hade mitt kapital – fast på kortet med ett saldo under hundralappen. Bankomaten funkade alltså inte. Hopplöst tänkte jag och paniken stegrade sig i min kropp. Det väntade en natt utan snus. Hur fan genomlider man det, undrade jag skräckslaget och det var precis då, i den stunden, som det knackade på min axel. Jag vände mig om och mötte en suddig blick. Alltså riktigt svajig. Blicken tillhörde en uteliggare. ”Har du en femma”, så han sluddrigt, ”eller några spänn räcker”. Jag slog på skinnjackan för att påvisa min situation. Att jag var pank. Han log. ”Det är okej. Vad gör du?”, sa han och pekade mot konsum och skyltfönstret jag just kikat in i. ”Ska du göra ett intjack”. Jag skrattade och förklarade att jag ville köpa snus och så det där med kortet och hundringen och ja - ni fattar. Han fattade också och sa något så oväntat som; ”Ja, men för i helvete. Låna av mig.”

Paus.

Så jag måste bara spinna vidare på det här med människan och hennes beteende. Vi är ju långt ifrån klanderfria. Vi är rädda, fördomsfulla, stressade, fega och det är ju bara början. Jag är likadan. Det är liksom svårt att hänga av sig allt det där man lärt in. Det finns där. Alltid. Mer eller mindre. Hos alla… utan möjligen Thomas Di Leva då. Fast han har säkert sina sidor också. Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt här. Kanske att jag tror vi begår många misstag. Att vi uppfostrar våra barn fel. Man ska ha vassa armbågar för att klara sig i livet. Man ska kämpa sig fram för världen är hård. Kall och elak – inget är gratis. Ta för dig. Jag vet inte men är inte världen precis vad vi gör den till. Den är hård och farlig till viss del, absolut. Men är den verkligen så svårlevd att varje människa måste vara en entreprenör av hög klass för att ta sig fram överhuvudtaget?

Vi hade ett utvecklingssamtal på dagis för några dagar sedan. Pedagogen Mimmi sa att Allan var omtänksam, hjälpsam och empatiskt. Och jag blev så glad. Det är ju precis de egenskaper som man vill att ett barn ska ha. Jag drog mig till minnes ett samtal jag haft med några andra föräldrar angående Allans motvilja till att ta för sig. Han satt mest hos oss när andra barn var med och blev snabbt ledsen när någon leksak stals ur hans hand. Vi kände oss som dåliga föräldrar som hade ett passivt barn som inte tog plats. Som blev ledsen istället för att slå tillbaka. Fast jag tror vi både kände att det är klart att man blir ledsen när någon kommer fram och snor något helt fräckt ur handen på en. Blir inte du det?
    ”Gå och ta tillbaka bilen då”, sa jag ändå alltid prövande men jag hoppades att han aldrig skulle göra det. ”Ingen fara”, sa de andra föräldrarna, ”Vänta bara tills han börjar på dagis – då kommer han få lära sig att ta plats och ta för sig. Det kommer bli mitt och ditt för hela slanten”. Jag sa att jag trodde att det inte var ett måste men fick inget bifall. ”Han blir sån, sa dom”. Punkt slut.

Jag är en mer erfaren förälder nu. Mer självsäker i papparollen och jag vill lite malligt medge att dom hade fel. Allan har också stunder av ”min och din” men hans armbågar är mjuka och underbara. Än så länge. Och om egenskaper som empati och omtänksamhet är dåliga – ja, då är det väl åt helvete med den här världen. Då offrar jag tragiskt nog mitt barn till vargarna för jag tänker fortsätta uppfostra honom att ge istället för att ta.

Så hur gick det med uteliggaren i Bagis. Inget vidare. Jag kunde inte ta emot hans pengar. Han ville låna mig, till och med ge mig stålar med motiveringen; ”Nästa gång bjuder du mig.” Men jag gick inte med på det. Jag kunde inte bjuda honom på glädjen att få hjälpa en medmänniska då jag var så fast besluten om att det var han som behövde hjälp. Inte jag. Jag var kanske rädd för att hamna i tacksamhetsskuld till en luffare, jag var full av fördom kring hela hans personlighet. Han ville bara hjälpa men jag tillät det inte. Det hela slutade med att han jagade mig runt torget - fly förbannad med tjugolappar regnande efter sig och vrålandes; ”Är du för fin för mina pengar, din jävel”
   Han ville ge men jag ville inte ha – inte ta. Jag tror inte jag får ihop den här bloggen riktigt men det får man inte alltid. Sånt är livet.

Medan han sover

Jag vabbar idag. Och har haft en väldigt skön, lugn konfliktfri dag. Trots att vi varit inne hela dagen och inte gjort ett jota har Allan varit på gott humör. Det är skönt. Och nu sover han trött på en alldeles för stor kudde.
   När sonen sover, då öppnar sig möjligheter. Och det finns ju så mycket att göra. Jag skulle till exempel kunna skicka iväg en faktura. Eller fylla diskmaskinen, den är bra. Jag skulle kunna brygga mig en riktig god kopp kaffe och lösa en sudoku - det är min nya grej - sudoku. Eller plocka upp alla leksaker, sortera mina skivor i bokstavsordning igen för jag är en sån som vill ha saker sorterat; böcker, skivor, filmer - chop, chop, chop. Jag vet inte varför det är så viktigt men det är det. Kanske kommer det från min pappa för han är likadan och vi skäms inte för det. Men med en tvååring i närheten är bokstavsordning inget alternativ, för han kan inte alfabetet. Han säger A, K, J, B, R, Q, S, V, A, A - och det blir sån oreda. Då skulle man kunna köra med en färgskalesortering då, tänker då nu förstås, men nej. Det känns som om färgerna inte sitter heller. Vad är det här för färg?, frågar man undervisande och håller upp något rött framför Allan. Rött, säger han stolt. Bra, och det här (något grönt)? Gult, säger han självsäkert. Hmm... Det här då (blått)? Grönt, säger han fast lite frågande. Man håller  upp det röda igen, samma pryl. Men den här vet du ju, Allan? Grönt, säger han glatt och går därifrån.
   Oj, vad han hostar nu.
   När Allan sover skulle man kunna vecka pannan över balansräkningen för min firma som ligger framför mig på bordet. Men den säger mig ingenting. Jag förstår den bara inte. Det är som att titta på ett papper med kinesiska tecken - eller rymdskrift eller något. Balansräkning är för mig som alfabetet och färgerna är för min son - en enda röra.
   När han sover skulle jag kunna skriva på den bok som inte finns eller skriva en fin sång eller något - planera en film. Vad jag verkligen borde göra - det är att sova för jag kommer vara helt slut långt innan denna dag är slut. Det är ren fakta. Jag jobbade nämligen igår. Gick upp 06.00 och kom hem 23.30, varvade ner till 01.00. Men det var en kul film vi gjorde och jag fick äran att jobba med Ara Abrahamian - fan, vilken hjälte han är egentligen? Liksom väldigt snäll mot de snälla men hård mot dom hårda. En som säger till när något är fel, en som vet var skåpet ska stå. Jag önskar jag vore sån ibland. Det har funnits så många tillfällen i livet då man borde slagit näven i bordet istället för att böja sig framåt och dra ner byxorna. Så många tillfällen då man borde lämnat tillbaka medaljen och gett folk fingret... Men det ska vi inte älta i nu, nu sover ju Allan och tiden är knapp.
   Undrar vad Ara Abrahamian gör när barnen sover?

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag var lite risig igår. Inte tillräckligt för att det skulle vara synd om mig men ändå risig och jag tänkta att jag nog skulle ta ledigt idag. Rå om mig själv, titta på teve, göra ingenting alls hela dagen liksom. Såna dagar har man för få av. Jag såg framför mig hur jag vinkade av flickvännen när hon gick till jobbet, lämnade lillkillen på dagis. Sen gick hem, poppade lite popcorn, tog med täcket till soffan och såg på Chuck Norris, eller Dr. Phil, eller Montel eller vad det nu är som går på teve om dagarna nu för tiden. Ah, underbart. Vilket livsnjuteri! Sådant kan man bara göra som förälder när man är ensam hemma. Är lillkillen där faller det sig naturligt att popcornen stannar i skåpet, att Chuck Norris byts ut mot Fem Myror. Är vi hemma allihopa har man alltid känslan av att men inte kan ligga och slappa för man har ett gemensamt ansvar. Så är det ju. Även om vi unnar varandra stunder att njuta på infinner sig inte njutningen riktigt och så inträffar något oväntat och man blir illa tvungen att rycka in. Men helt ensam... Helt allena tills klockan slår fyra. Ack, så underbart. För risig för att jobba men frisk nog att vara uppe och softa. Bara sitta still, teven strålar, lösa ett par sudokus, läsa en bok - när gjorde man det senast?
   Nu blev det ju förstås inte så. Lillkillen vaknade med feber - 38,9, och min goda flickvän stannade hemma från jobbet då jag inte kunde garantera hur jag skulle må. Så vi blev tre hemma. Och teven är avstängd. Jag medger att jag är besviken men vad fan... sånt är livet.

RSS 2.0