Usch, jag har blivit dålig i mitt bloggande, men desto bättre i mitt jobbande. Man får ge och ta liksom. Det ena blir lidande och det andra frodas och då jag verkar vara helt utan ambitioner att tjäna pengar på bloggen är det ju nog bra att jag fokuserar på jobben. Men samtidigt händer det så mycket spännande. Igår la vi till exempel en krona på min stående flickväns mage och den låg kvar. Bara en sån sak.


________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om gravidmagar

Jag var så arg den dagen och det var en sån där dag som är dömd till förfall och elände från första början. En sån där dag som man bara ska ignorera fullständigt - bara dra täcket upp till hakan och säga; "Nej, den här dagen går inte jag upp till. Jag gör det bara inte." Och sen somnar man lättsamt om och vaknar igen - fast först nästa dag. En bättre dag som man kan skönja en viss mening i. Så barnslig kunde man vara innan man fick barn.
   Barn ser inte på dagar som jag för de tycks angripa dem all oavsett hur jävliga de är; med fyrtio graders feber eller kräksjuka eller muttrande pappor eller gravida illamående mammor. De skall upp och de ska leka till varje pris, varje dag i veckan året om. Det går inte att ligga kvar och somna om - möjligheten existerar inte.
   Så man biter ihop och tänker att det tjänar inget till att klaga. Man låter det rinna av och ger dagen en chans att reparera, att bli en bättre och bra dag istället för den där dåliga. Man tänker ut roliga saker man ska göra tillsammans utflykter man ska göra med buss och roliga mostrar man ska träffa över en fika. Man anstränger sig för att vrida ur dagen dess essenser och ta vara på dem i en enda skön harmoni. Ibland lyckas man - ibland lyckas man inte.

Några timmar senare står jag på Katarinavägen med Allan. Vi är grovt försenade och han vägrar sitta i vagnen. Jag vill att han ska sova för alla vårat välbefinnande men han sjunger inte på samma låt. Han vill gå balansgång på muren som avgränsar trottoaren från ett femtiometer lodrätt stup och jag vill inte det. Jag har bett, och lirkat, och mutat, och lovat, och hotat vi befinner oss nog i vad vi filmdramaturger kallar för point of no return för vi kommer liksom inte längre. Jag greppar tag i hans lilla arm och vrider åt den lite - lagom mycket för att få kontakt och poängtera allvaret. Jag väser fram mellan ihoppressade tänder att; "Nu, jävlar Allan! Nu gör du som jag säger för hade jag fått bestämma hade vi aldrig ens gått upp idag!" Han säger helt oberört; "Nej.." Jag suckar högt och mumlar något om en skitunge samtidigt som jag vänder mig om och möter ett bekant ansikte.

"Kalle?" säger hon som jag inte sett på kanske sex år. Den lilla droppe av hopp jag hade kvar att förlita mig på föll till marken och sögs upp av den varma gatustenen. Mitt otroligt ilskna, enochenhalvtimmeavkonstantbråkandemin föll bort och ersattes av förvåning. Sen irritation över att hon fångat mig precis när jag vrider om min sons arm och kallar honom skitunge. Att jag framställt mig själv i så dålig dager för man vill ju så gärna att alla ex ska anse att de förlorat något fantastiskt. Varför vill man det föresten? Det är ju tramsigt. Självgott och idiotiskt. Och när det gäller just det här exet så känner jag nog att jag redan är körd på den biten. Att jag skulle vara något fantastiskt för henne känns väldigt avlägset. Detta möte blev nog snarare som någon slags bekräftelse för henne och jag fann det nästan lite befriande på något märkligt sätt.
   Och när jag inte alls långt senare såg henne försvinna ner mot Slussen, för vårt möte varade bara precis så länge som artighetsfraserna känns någorlunda trovärdiga,  tänkte att nu - nu har dagen peakat, nu kan det väl bara bli bättre. Och det kunde det faktiskt.

____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ex, barn, trots, dåliga dagar

Så låg vi där i sängen – jag och Allan. Han hade redan druckit mjölken och vi hade läst både Jag flyger, Min nya cykel och God natt, Alfons Åberg. Jag älskar att läsa den boken för Allan –God natt, Alfons Åberg. Det är liksom vår bok och definitivt mitt paradnummer. Med den boken i handen är jag den bästa sagoläsaren i världen. Tycker jag. Och Allan klagar inte. Men allt det här var som sagt avklarat och vi låg där i skenet av en nattlampa och Allan bad mig i vanlig ordning att; ”Pappa, inte sjunga”, vilket är störigt då jag även anser mig vara världens bästa godnattvisetolkare. Men låt gå. Jag höll käften och Allans lilla hand kröp in under min nacke och han drog mig till sig. Jag hamnade med mitt huvud på hans axel.  Jag uppkrupen i någon slags fosterställning. Han på rygg med ena handen lekandes i mitt hår och den andra bakom sin egen nacke. Det var liksom bara ciggen som fattades och jag föreställde mig hur tjejer (eller killar) skulle ligga där på hans axel och känna sig trygga och tillfreds om en si sådär femton år.
   Så såg han på mig och sa; ”Pappa, om det blir en pojke ska han heta Bä Bä Vita Lamm och om det blir en flicka ska hon heta Badbyxa.”. Jag nickade och höll med. ”Det är väldigt fina namn, Allan”, sa jag och funderade på om Bä Bä Vita Lamm skulle vara en grupp med både tilltalsnamn och mellannamn – ja, som om ungen skulle heta Bä i förnamn och ha mellannamnen Bä, Vita och lamm – eller om det skulle vara ett namn bara. Bäbäivitalamm. Vi får fundera på det. Vi har ju till december på oss.
   Det är bara vecka tolv än så länge.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om godnatt, Barn, Allan, Alfons, vecka tolv, namn

Så det är ju sånt där mellanväder idag. Åh, det är svårt. Det är lite kallt i luften och blåsten leker runt kring halsen så man drar åt sjalen ett extra varv. Samtidigt går man runt ett hörn och träder in i solen, in i lä. Och man smälter. Mjuknar. Stegen blir slöa och tunga och man dras ofrivilligt in i fantasier om bättre tider. Det ordnar sig tänker man naivt och får en förnimmelse av en fuktig flaskhals i handen och grässtrån som kittlar ens bara tår och en len vind som letar sig upp innanför en uppvikt jeansbyxa. Man ler och känner hur arbetsmoralen bara sjunker. Sakta, sakta övertygas man om att det där manuset som jag skriver kan jag skriva senare. Man undrar var närmaste systembolag ligger och börjar nynna på en dikt av den helt brillianta Bob Hanson;

”Det har börjat handla om mannen. Han som ringer upp till sitt arbete och säger att; Jag kan inte komma och jobba idag. Nehä, säger dom, är du sjuk? Nej, ha ha! Jag är alldeles för frisk för att komma och jobba idag men jag kanske kommer imorgon om jag känner mig sämre. Eller en annan man som ringer in till ett annat arbete och säger att jag kan inte heller komma och jobba idag för solen skiner ju. Och dom; vadå? Är du helt sjuk i huvudet! Ska du bara komma och jobba när det regnar? Nääää… det är ju det som är problemet, säger han. Jag tycker ju om de regniga dagarna ännu mera ju. Ännu mera ju. Ja ja…”

Jag kan den utantill och läser den på dålig skånska tyst för mig själv. Kör solen, kör! Människan har börjat minnas... i huvudet och jag kisar mot solen. Arbeta kan man göra de dagar när man känner sig sämre, tänker jag. Kanske ska jag ringa upp mig själv och säga att jag inte kommer idag? Vad dumt.
   Men så rundar jag hörnet och går in i skuggan och vinden rycker tag i sjalen. Blåser alla tankar om välkylda Coronas och parkhäng ut ur huvudet på mig. Det är inte dags än. Jag lommar upp till kontoret och sätter mig i tystnaden en stund. Med en kaffe. Och jag ler och tänker att; fan alltså. Man ska inte klaga. Och sen skriver jag detta. Och nu är det gjort.

__________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Hansson, Kör solen kör, värme, sommar, Coronas, arbetsmoral, poesi

Så vadå? Han stod ju bara där och lutade sig mot en lyktstolpe och hade inte den där hunden pissat honom på benet hade dagen kunnat sluta rätt bra. Men det gjorde den inte. Åh, nej. Han vände sig snällt mot hundens matte och undrade om hon sett vad som hänt. Tanten ryckte till som hon blivit skrämd av att lyktstolpen talat och ursäktade sig på följande sätt; ”Förlåt vi såg er inte, ni stod ju så stilla.” Sen gick hon bara iväg. ”Din jävla hund pissade på mig!” skrek han efter henne men hon hörde inte. Hon kanske hade nedsatt hörsel. Så kan det varit. Eller så var hon bara rädd.
   Han såg ner på sitt blöta ben och förundrades över att en så pass liten hund kunde kissa så himla mycket. Hans högra ben var verkligen dränkt i urin från knäet och neråt. Det var blött i skon också. Han tog ett steg och hörde hur det klafsade. Han tänkte att han bara borde gå. Klafsa hem fort, krypa ner i sängen, sova bort resten av dagen men då klockan inte var slagen fyra än kändes det alternativet dumt. Fåfängt försökte han borsta av kisset med handen med det gick ju självklart inte. Det enda som hände var att han blev helt kladdig. Då knackade det på hans axel.

   Hon var söt. Sötare än på fotot och hon log och presenterade sig. ”Jag är Frida”, sa hon. Han kände en omedelbar rodnad över kinden. ”Hasse”, sa han, ”Eller Hans, eller Sesse – det är upp till dig”. Nervöst skratt. Han sträckte fram handen men ångrade sig genast. Hon såg undrande på honom. ”Hundpiss”, sa han och tänkte att nu springer jag bara. Jag bara tokrusar iväg utan ett ord. Vi kommer aldrig ses igen. Hon kommer inte ringa. Jag springer. Jag springer. Och så gjorde han det.


____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hundpiss, blinddate, korta berättelser

Så det blev inget jobb idag heller. Vad bidde de då då? Det bidde Willy´s i Sickla köpkvarter och inhandling av mat för tvåtusenfemhundra kronor. Det är inte så dyrt egentligen - vi fick ju mycket mat för pengarna (och många nya förpackningar att sopsortera) - men det är klart; man drabbas alltid av ett nervöst flin när kvittot åker ut och det är typ lika långt som en mindre människa och kassörskan frågar; var det bra så? Ja, det var det!
   Det sista jag grabbade tag i innan jag gick mot kassorna var en tanborste av märket Pepsodent med två små sugproppar till fötter. Den var till Allan för den han har är så sliten och jag har lovat honom en ny - en orange. Den här var orange och när han fick den - för kanske tjugo minuter sen - så blev han så där glad och så sa han det till mormor i telefon att; "jag har fått en ny taaaanborte, mormor - tan-bor-te", sa han stolt till mormor och sen till morfar och han sa att den var "oraaaa-ge" och jag tror dom förstod. Sen försvann han bort medan Lisa pratade klart med sina föräldrar och jag fyllde diskmaskinen. Plötsligt stod han i köket igen. Han hade ingen blöja på sig. Under hans lilla pung stack två små oranga sugfötter ut. Vi stannade upp och såg på vår son en stund, en konstpaus liksom, och jag bara; "Va fan, Allan. Du kan väl inte köra upp tandborsten i rumpan?" Och han, högt och tydligt och mycket glatt; "JAG VILLE KÖRA TANDBORSTEN I RUMPAN!"
   Okej, då säger vi så.

(Nej, jag tog ingen bild)

Så det blev inget jobb idag heller. Bättre lycka imorgon.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, Allan, tandborste, Pepsodent, rumpa

Igår kom vi hem från landet. Vi kom hem och blev plågsamt påminda om att vi lämnat Stockholm i all hast – som det ju heter. Vi möttes av ett berg av disk, osorterad tvätt, smulor under köksbordet, leksaker överallt, en obäddad säng och ett golv i behov av en dammsugning. Omständigheter hade gjort att vi bara inte hunnit innan. Och så står jag där följande morgon - i detta kaos - med Allan i handen redo att gå till dagis och sen åka ut till kontoret för att för en gång skull bli klar med det där projektet som aldrig blir klart. Men så säger jag till min flickvän som är ledig och hemma att; ”Vad gör vi med allt stök då?”
   ”Äsch”, säger hon med ett lögnaktigt leende. ”Det fixar jag – inga problem!”. Jag känner hur samvetet brottas med mig. Det brottas och slåss mot min jobbmoral och mitt kreativa jag. Och samvetet vinner storslaget så när jag lämnat lillkillen går jag helt enkelt hem och hjälper till – för jag kan välja att göra det. Jag är dessvärre min egen boss.
   Så det blev en städdag och ingen jobbdag. Disken var riktigt vidrig efter tre dagar men det försvann tillslut. Och sen kastade jag mig raskt över sopsorteringen.
   Så vi sopsorterar alltså i vårt hus. Inrymt på källarplanet hittas sopsorteringscentralen. Där sorteras tidningar, blandpapper, hårda plastförpackningar, metallförpackningar, färgat glas, ofärgat glas, pappersförpackningar och brännbart. Där finns även en korg för batterier och en för ljuskällor. Under varje kategori står en tydlig specifikation till vad som hör dit och vad som inte gör det. Enkelt och fantastiskt… vilken ångest jag får varje gång detta skall tas itu med för det har på något sätt blivit min uppgift.
   Ångesten kommer av flera anledningar. En anledning är allt det där som inte faller in under kategorierna. En plastpinne som suttit på en ballong. Är den av plast? Definitivt! Är  den en plastförpackning? Knappast! Vad ska den då ligga? Brännbart? Den brinner med säkerhet men är inte plaströk giftig? Borde den inte återvinnas med plastförpackningarna ändå?
   Och så sitter jag på golvet i ett hav av sopor och har beslutsångest kring varenda pryl. Tandborste? Fönsterkuvert? Yoghurtförpackningar med pappersunderdel men överdel av plast? Toalettrullar? Trasiga dricksglas? Målarburk? Roller? Glansigt reklampapper? Allt det som liksom faller emellan. Det som verken är det ena eller det andra. Där har ni en del av min ångest! Så när jag sen står där nere och försiktigt - och med en oskyldig vissling - droppar ballonghållaren i plastförpackningstunnan hoppas jag innerligt att ingen kommer in och ber mig förklara mig. Jag kollar efter övervakningskameror i taket. Jag vill ju bara väl.

Den andra delen i sopsorteringsångesten bottnar i resultatslösa försök att motverka ovanstående problem redan innan det uppstår. Jag har en tunna för pappersförpackningar, en papperspåse för alla olästa DN som kommer dagligen, Ett skåp med en hylla för metallburkar, en för plast och en för glas. Jag hade till och med märkt ut dessa hyllplan med text. Där stod; METALL, PLAST och GLAS. Tydligt och fint. Inga konstigheter. Men någon i min familj tycker att det är viktigare att det är rent bakom spisen än ordning i skåpen så mina enkla riktlinjer följs inte. Och jag går ner för sällan. Och tillslut går inte skåpet och stänga. Och då börjas det samlas i plastkassar istället. Och detta sker i vinterklädergarderoben i hallen. Och till slut går inte den att stänga. Och så samlas det i hörn och skrymslen. Och här vill jag förtydliga att allt är tömt och diskat så ingen lukt medföljer. Där har ni en annan del av min ångest. När jag sitter i mitt sopberg en halvtimma innan dagishämtning och tänker att; Den här dagen är helt meningslös. Det enda jag hunnit göra är att stöka ner ännu mer och inte allt följt det kloka ordspråket – väck inte den björn som sover. Jag kunde ha skrivit massa bra gjejer. Istället har jag hittat sopor.

En sista del av min sopsorteringsångest ligger alltså i mängden sopor vi lyckas gömma undan i lägenheten. Det är helt sjukt vad mycket det är och när jag tillslut lyckats bestämma mig i vilken påse jag ska lägga alla delar av vårt sopberg och dessutom lyckas få ut allt i hissen så det blir överskådligt tänker jag att; Herregud, den sammanlagda golvytan är en fjärdedel av min lägenhet! Hur lyckas jag?





Läs även andra bloggares åsikter om sopsortering, förpackningar, ångest

Så la jag mig ner mot den uppvärmda klippan och slöt ögonen. Vi hade hittat lä och molnen rusade fram på himlen och solen kom och smekte mig med allt längre intervaller. Vågskvalpet från den steniga stranden bara någon meter nedanför, Allans glädjerop över att få kasta en stenar och pinnar och snäckor i Gullmarsfjorden, den tidvis brännande solen i ansiktet, kvittret från någon sort mindre fågel, lukten av skog och fuktig mossa och tång och det underbara ljudet av tystnaden som ju lyfter fram vind, lövprassel, återigen vågorna och den där jävla fågeln. Vad är det för fågel? Varför vet jag inte det? Vem som helst en generation över mig skulle svara direkt; koltrast, rödhake, blåmes, pingvin? Men det spelar ju ingen roll. Inte just nu.
Allan kommer klättrandes uppför klippan. ”Här kommer mig!”, ropar han glatt. ”Ja, här kommer dig” svarar jag lojt utan att öppna ögonen och ber honom sen att lägga sig bredvid mig. Han gör för en gångs skull som jag säger och så ligger vi där bredvid varandra på en klippa utanför Lysekil. Utsikten som breder ut sig framför oss är makalös men vi ser den inte för vi blundar och jag säger att; ”Allan, det här förstår du, det här är det man kallar livskvalité” och han svarar ”Jaaa aaa!”, med eftertryck som om han verkligen förstår vad jag säger och dessutom håller med. Sen skriker han förtjust att vi ska åka rutschskana och väntar inte på svar utan glider bara ner från klipphällen förföljd av ljudet från grovt friktionsansträngda jeans. Jag ligger kvar och skiter i det. Mormor är säkert där nere och tar emot, tänker jag och inser att livskvalitén ser olika ut från person till person. Dock finns den i allra högsta grad närvarande – här och just nu - för oss alla. För Allan i sitt livs äventyr – vid havet, bersklättringar, skogsutforskningar, i möten med gråsuggor, hästar, daggmaskar och fåglar jag obildat inte vet namnet på. För mig i tystnaden och alla dess ljud, i lukter i lugn och i ro. För mormor längst strandkanten i utsikter och örtagårdar och svampar och tusen fler saker. Varför och varför och varför i helvete bor jag på Götgatan i Stockholm. Jag förstår det inte. Kan någon motivera mig att bo kvar?


PS. Jag är medveten om att filmen i förra inlägget inte funkade för alla. Klantigt av mig. Tar itu med det när jag motvilligt återvänder till civilisationen. DS


___________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om lysekil, sol, barn, gullmarsfjorden, skog, livskvalité

Så för en sekund tvekar jag och tänker; kan jag göra så här? Kan jag röja min anonymtet på detta sätt och hänga ut både barn och röst och hemmamiljö för allmän beskådning. Men så är det ju den bästa film jag gjort. Och han är ju så söt och rolig att jag blir gråtfärdig och jag är ju självfallet stolt över allt detta och då tänker jag att det ska ni få se. Så jag tar ett djupt andetag, nickar beslutsamt och publicerar denna lilla mobilfilm med raka klipp på 7.20 och hoppas att ni orkar se hela för den blir bara bättre och bättre. Mycket nöje.



_______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Fisher Price, LP-skiva, LP-spelare, barn, dans, Baccara, Zorba, 45 varv, scratching

SÅ vadå? Ibland är man sån. Att man bara skriver utan att tänka. Utan stopp. Bara för att se var det leder. Bara för att man ju måste skriva något varje dag och varje dag är dessvärre varje dag.
    Tiden är knapp. Om fem minuter måste jag blada. Jag ska vara någonstans. Kommer detta inläggg finna en mening på fem minuter? Antagligen inte. Men kanske det dövar stressen ikväll när Allan somnat - tillslut - och den där stunden uppstår. Stunden när man kan vara vuxen och kärleksfull. Stunden då jag vanligtvis tänker; men fan, jag har ju inte bloggat idag? Vad ska Fia, Malin, Sassa och Ullisar säga? Och så bankar det dåliga samvetet på och säger hej hej och man tvingas till datorn och skriver plikttroget trots att man bara borde ta det lugnt. Och andas. Nu kan jag det . Idag har jag bloggat!


______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ingenting

Min arbetskollega Paul Tilly skrev i sin blogg ett inlägg med namnet ”Fördelen med att vara B-kändis” för några månader sedan. Det handlade kortfattat om en inbjudan han fått till ett jippo på Taco Bar där han, i utbyte mot hans närvaro, kunde hämta ett VIP-kort som gav honom ett minst sagt fördelaktigt pris på ovan nämnd snabbmatskedja. Fantastiskt!

Jag har inte dessa fördelar – eller vadå fördel föresten? Det är ju ett högt pris att betala för att få käka lite billigare mexikansk mat. Med B-kändisskapet följer väl minst lika många nackdelar. Som att låsa hela sin karriär till ett specifikt varumärke till exempel. Ja, ja, jag har inte fördelarna och jag har inte heller nackdelarna men vad jag har är en hjärna som inte förstår sig på siffror och kalkyler och buget och företagsformer och sånt där skit - så att fylla i en F-skattansökan var för mig en omöjlighet även efter det att jag gått en heldagskurs på NyFöretagarCentrum (Kursen hette föresten; Hur man fyller i en F-skattsedelansökan.)
   Nej, men jag fattar det inte. Det går inte att få in moms och räknaskapsår i mitt huvud. Det var som om skatteverketpersonligheten som stod framför mig med en färgsprakande PowerPointShow pratade ett totalt obegripligt språk. Detta trots att han gick igenom varje kolumn och ruta i turordning och i stort sätt berättade vad vi skulle fylla i där. Jag började bra med att fylla i namn och adress och det där man sen var det tvärnit.
   En vecka senare bokade jag en personlig rådgivning och satt en timma över ansökan med en korrekt dam i kritsträcksrandig dräkt men gick därifrån om möjligt mer förvirrad. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle få min firma trots att jag hade en redan fungerande och inkomsbringande affärsidé. Men det var inte för mig verkade det som. Eller? Nej, jag ska visa dem att jag också kan, tänkte jag och rigde en ekonom jag känner.
  Några veckor senare hade jag min firma startad och det blev ett rätt bra första år och nu följer med största sannolikhet ett mindre bra finanskrisår. Men det löser sig väl det med. Jag förstår ingenting av vad jag gör - jag bara fakturerar och sparar kvitton och sen ger jag allt i ett kuvert till min ekonomiska vän och får tillbaka ifyllda papper med siffror på.

Varför skriver jag om detta. Jo, i och med att man har tagit kurser hos NyFöretagarCentrum – sifferidiot eller inte – får man deras nyhetsbrev och möjlighet till fördjupningskurser och annat spännande som jag inte orkar ta del av. Så det ligger en hel drös av dessa brev, oöppnade på en gammal mailadress, och idag kände jag att det var dags att gå igenom dem. Kanske finns där något att ta till sig, tänkte jag duktigt och mycket riktigt; jag fann ett mail med följande subjekt;

Inbjudan till FinalGala från Stockholms NyföretagarCentrum

Oj, spännande, tänkte jag och öppnade brevet med ett darrigt musklick.

 Du är mycket välkommen till en festlig kväll där du kan mingla med Maud Olofsson, Stockholms Finansborgarråd Sten Nordin, Stockholms Handelskammares VD Peter Egardt och Företagarnas VD Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Jag tänkte efter - länge. Men hur jag än vände och vred på ordvalet i mitt huvud fick jag inte ihop det. En festlig kväll? För det lät allt annat än kul tyckte jag - sifferidioten - och undrade drömmande hur Taco Bar-Festen hade varit.




Läs även andra bloggares åsikter om nyföretagarcentrum, paul tilly, taco bar, skatteverket, f-skattsedel

Jag kan förundras så av många lägenhetsannonser på Björns Bostadsbytare. Vad folk väljer att skriva om sin lägenhet – vad folk väljer att visa av sin lägenhet. Hur folk använder en kamera. Vad tänker till exempel den människa som lägger ut fjorton bilder på sin lägenhet – på rum i alla möjliga vinklar samt en mängd detaljbilder – fast det är så jävla stökigt överallt att man inte kan se den, i texten så omskrivna, nyslipade parketten. Varför inte städa innan du tar och fotar bilderna som ska sälja din lägenhet?
   Eller när det är en lägenhet på nedre botten med  ”en fantastiskt uteplats” i någon grön förort och de tre bilderna som finns är; en suddig bild på ett trångt kök, en suddig bild på ett sovrum med gräsliga tapeter och en plastmatta och det sista bilden är ett suddigt foto av en hemskissad planritning.
   Det är mycket sudd i allmänhet tycker jag. Folk ställer inte skärpan, fotar i mörker med långa slutartider – och det är inte alltid så lätt med sånt där. Men att bara acceptera suddet och lägga ut bilderna istället för att försöka igen tills det blir bra…
   Eller han på Drakenbergsgatan – med tre utsiktsbilder märkta; utsikt från sovrum 1, utsikt från sovrum 2, utsikt från kök – bara det att fönstrena låg på en rad och hade – med några centimeters differens – exakt samma vy. Inte en bild fanns inifrån lägenheten – bara tre snarlika foton i fågelperspektiv av samma drake, i samma lekplats. Och hade kameran tiltats upp lite från draken hade man alldeles säkert sett Tantolunden och kanske lite vatten. Men det gjorde man alltså inte.
   Eller alla dessa detaljbilder på konstiga möbler och sådant som säkerligen inte stannar kvar i flytten – närbilder på lampor eller gungstolar eller ekmöbler – ja, bilder som bara visar just det och inget annat. Och alla toalettbilder sen. De är en standard verkar det som. Man ställer sig som om man ska pissa stående och riktar linsen ner mot locket. Klick klick. En porslinsstol. Vit. Med  en knopp man kan dra i. Klinkers under eller kanske en plastmatta. Pissbestänkt. Varför tror du jag vill se din toalettstol? Jag förutsätter att den finns där och att den är vit och har en knopp. Jag lever i en stad och i ett land där dess ickevarande vore förvånande och värt att fota. Eller om den kanske är svart eller röd eller hårig eller gjord av människoben eller om man bajsade ner i en hajkäft eller något annat spännande – då vill jag se den, annars låt bli. En toa är en toa är en toa.
   Ja, osv.
    
Vi har hållit på ett litet tag nu och det påverkar oss alla tre. Det kommer folk och tittar och man måste hålla fint och vara trevlig. Allan har hållit sig undan vid de flesta visningarna stått bakom mina ben och kikat ut. Lyssnat och uppenbarligen lärt för vid dagens visning visade han säljarförmågor av hög kvalité. Han börjar med att visa upp sin halvuppätna klubba som om den hade något med bytet att göra. Sedan hämtar han sin keps och läser högt upp sitt namn som står med textilpenna i den. Ja, för att legitimera sig kanske – det är ju mycket bedragare i mäklarbranschen. Sen lyckas jag ta över en stund och lotsar oss till köket – påvisar de fantastiska fönstrena som går från golv till tak. Allan avbryter högljutt och får uppmärksamhet. Han pekar med hela armen mot sovrummet och säger; ”Och här är sängen!” Han går in i sovrummet och vår spekulant, som säkert hade kunnat dröja sig kvar i köket en stund till, känner sig manad att följa efter. Den lilla bilhandlaren fortsätter, lika högljutt som övertygande; ”Och här är Pippi!”. Han lyfter på täcket i sin säng och mycket riktigt – där är hon. Jag försöker berätta lite om stundande stambyten men Allan har dykt ner på golvet och avbryter efter att med en magisk gest lyft på överkastet; ”Och här är under sängen… OJ!”
   Under sängen är där vi stuvat allt det vi inte orkat städa och allt det har Allan nu fått syn på. Jag skyndar på visningen mot badrummet Allan kommer efter med en dammig kotte och börjar berätta om en utflykt till Hagaparken med farmor och farfar där denna kotte förvärvats. Hon förstår ingenting.
   Till slut isoleras Allan i ett badkar och visningen avslutades utan avbrott. Han är en stjärna, min lilla Allan – för hon gillade vår lägenhet. Frågan är om vi gillar hennes. Det återstår att se.



Läs även andra bloggares åsikter om björns bytare, björns bostadsbytare, lägenhetsannonser, lägenhetsvisningar, barn
intressant.se

Försommarkvällens sorl letar sig uppför fasaden och in i vår lägenhet. Man hör tydligt att folk har trevligt där de sitter och mumlar från Söders många uteserveringar. Kvällen är ljummen. Det är lördag. Dagens dos av sol sticker i huden. Allan sover i sin säng. Vi sitter i soffan och snackar och dricker saft – utanför avslutar folk sina härliga stekar på Longhorn eller en riktigt god öl på OT. Jag tycker det är lagom att delta så här; lite på avstånd. Som trött småbarnsförälder är det perfekt och jag tänker; fan, vad det är mysigt att bo mitt i stan ändå.

Senare; Ett bröl hörs utanför. Någon ropar ESSSEEEEMMGUUUULLD! Jag vaknar och förstår inte vilket SM han syftar på. Innebandy? Softboll? Förvirring. Han skriker igen. Strilandet av piss mot husväggen. Ett annat bröl. Två hannar ryker ihop i gränden. Ilskna röster ekar. Svordomar studsar mellan väggarna; långa haranger av ofördelaktiga slangord på det kvinnliga könsorganet och så HOOOORAAAA förstås. En tjej gråter hysteriskt. Glas som går sönder. En polissiren drar igång i och en bil gasar förbi med skrikande däck bort mot Medborgarplatsen. En fotbollsramsa. Raj raj. Ytterligare hannar mopsar upp sig för att imponera på en hona. De skriker och sjunger och kräks – hon fnittrar förtjust. Glaskross igen. Skrik. Piss. Gråt. Högljudd diskussion som försvinner bort. Jag bjuds på ännu en fotbollsrelaterad visa. Det är omöjligt att utröna vilken spelare den handlar om för det är en sluddrig sångare som framför stycket – att den besjungna spelaren är homosexuell framgår dock tydligt och med eftertryck. En krossat hjärta skriker ut sin sorg – ”Hur kunde han!?” En förstående vän tröstar – ”Men, gumman…” Det tystnar i några minuter innan ett riktigt dunderbråk bryter ut på gatan. Flera personer inblandade. Mycket testosteron i omlopp. Höga klubbor. Ett billarm drar igång. Polissirener. Snabba fötter. Lugn. Nytt piss. Tomt prat. Gråt. Fniss. Ett billarm igen och någonstans i denna sommarnattskackafoni lyckas jag somna om. För det är inget upplopp jag hör – det är en smått uppvärmd lördagnatt.

Jag tar Allan i handen och går ut i söndagen. Vi ska köpa smör för vi ska baka chokladbollar. Allan är mycket uppspelt. Någon har pissat ordet ”fitta” på väggen mitt emot min port. En riktig prestation måste jag ändå medge. ”Vad står det?”, frågar Allan och jag skyndar på stegen. Det är helt öde. Inte en själ syns till fast klockan är efter nio. Längs trottoaren ligger sönderslagna flaskor och pisspölar och spyor. Jag hade inte blivit förvånad om en omkullvält, utbrunnen bil hade mött oss utanför O´learys men det gör det inte. Dock har jag svårt att skaka av mig känslan av att svininfluensan just utrotat mänskligheten. Hejhej- tanten sitter inkilad bakom kassan i affären så hon verkar ha överlevt i alla fall. Det var ju skönt. Vi hittar vårt smör och betalar. Det har börjat röra sig lite utanför. Fler överlevare. Världen verkar klarat sig den här helgen också.


______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om piss, män, sport, lördag, söndag, natt, bråk, poliser
intressant.se