Sitter på ett tåg. Ensam. Eller det är ju fel förstås. Här är fullt av folk. Bland annat sitter en pappa med sin son precis bakom. Pappan läser högt ur en Muminbok – jag vet inte vilken för Allan är lite för ung för Mumin och jag har inte läst dom där böckerna på över tjugo år - när jag själv var barn. Men efter denna resa som ska pågå i drygt fem timmar har jag kanske nött in dom för pappan läser väldigt högt. Högt och artikulerande. Där finns någon slags melodi i hans berättande fast den känns helt fel. Som om han sjunger falskt liksom. Jag misstänker att han tror att han är en hejare på sagoläsning. Jag håller inte med. Fast vem är jag att tycka sånt. Hans son lyssnar ju och följer. Kanske är det bara jag.
Jag försöker koncentrera mig på något annat. På Carl Johan Vallgren som läser ur sin bok ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Han läser bättre än pappan men dessvärre inte högre. Så samtidigt som jag försöker höra till min saga; sagan om Joakim vars far just dött och ett förväntat arv skulle kunna rädda upp allt så tränger sig Mumintrollet, Stinky och Snusmumriken in genom mina lurar. Dom går inte att stänga ute. Så ”Kunzelmann & Kunzelmann” får vänta. Sagan om Mumin kan inte vara så lång. Gud, pappan pratar till sitt barn på ett sätt som gör mig helt allergisk.

Koppla bort. Börja om. Jag sitter på ett tåg. Utan Allan. Han väntar på perrongen i Göteborg med sin mor. Jag har alltså fem timmar framför mig under vilka jag inte kan göra annat än att skriva, läsa, lyssna eller tänka. Och lösa sudoku. Och lägga patiens. Jag älskar att åka tåg på det här viset. Och nu. Det sätter igång något i mig – något som säkerligen skapas av mitt eget romantiserande kring tågresor. Att vara på väg till något nytt. Att något är på gång liksom.
Jag har med mig en termos med kaffe. Detta är detta de sista fem timmarna innan semestern. De sista fem timmarna då jag kan låta mig omslutas av mig själv och skita i allt annat. I samma stund som jag kliver av detta tåg är jag pappa igen. Pappa i ett litet hus i skogen. Pappa till ett barn som inte går på dagis. Älskling till en gravid kvinna. När jag stiger av det här tåget har jag semester och då är det slut på lugnet. Men fan, vad jag längtar efter den där fantastiska, underbara, älskade lilla skitungen och min kvinna – åh, denna kvinna och krabaten som sparkar och bråkar i hennes mage.

På återseende.
Kalle


___________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om tåg, mumin, semester, barn

05.58. Kalle ligger i sin säng. Han har somnat över sin bok och lampan är fortfarande tänd. Vid hans sida ligger ingen. Barnsängen är tom. Hans familj har åkt i förväg till västkusten och liksom smygstartat semestern. Kalle befinner sig alltså i en situation som sedan snart tre år tillbaka känts fjärr; han kan sova tills han vaknar. Där är ingen liten son som vill leka, eller äta, eller byta blöja eller någonting. Ingen flickvän som vill bli avbytt eller ens umgås. Där finns inget möte att gå på, ingen inspelning att åka till. Det finns inga åtaganden överhuvudtaget - förutom att sova och sedan vakna och varför inte somna om en stund till. Och med detta i tankarna hade Kalle utnyttjat torsdagen väl. Han hade arbetat flitigt fram till midnatt och sedan lämnat kontoret med sin kollega. Väl hemma hade han satt sig vid datorn och löst en soduko. Sen hade han satt på teven och bara stirrat på den med rätt hög volym. För känslan, och för att han visste att han inte skulle väcka nån. Vid tvåtiden hade han gått in i sovrummet, klätt av sig och krypigt ner. Han hade tagit med en kexchoklad i sängen som han åt samtidigt som han läste i ljuset från nattlampan. Han åt glupskt och det frasade och smulade men det gjorde inget för det var ingen som såg honom, ingen som skulle klaga på smulor eller ljud, ingen som skulle stå vid hans nattygsbord klockan 07.45 och storögt se på godispappret och säga; ”Pappa, jag vill ha choklad till frukost.”. Inget av detta kunde hända. Kalle var ensam i några dagar och spelreglerna hade ändrats.
   Trots att han längtat efter dessa dagar hade han natten innan legat oförklarligt vaken och saknat de små snarkningar som annars fyllde sovrummet. Det hade varit omöjligt att sova. Det hade stört honom oerhört – att han nu hade chansen och då funkade det inte. Men det var natten då han ville sova för då skulle han upp till ett möte klockan åtta. Då var somnlösheten ett problem. Nu var det inte det för nu ville han ju läsa för han kunde sova länge följande morgon. Ta igen förlorad nattsömn. Ta igen förlorad nattsömn från snart tre år tillbaka.
   Han vände blad i boken och tog den sista tuggan av chokladen. Han la det rutiga pappret fullt synligt på nattygsbordet och borstade bort smulorna mot den sida av sängen där det vanligtvis ligger en sambo. Sen bullade han till kudden, la sig till rätta på sidan och förflyttade sig till ett mytomspunnet asiatiskt land där samurajer och krigsherrar stred om makt och rikedom och framför allt om heder. Alltid denna högfärdiga, idiotiska heder. Sista gången Kalle kastade en blick mot klockan var hon tjugo minuter över fyra. Det gör inget, tänkte han och log, vad skulle kunna väcka mig?

Roger stjälper i sig det sista av kaffet och slänger sedan pappmuggen i en van gest över sin håriga axel. Gatan är fullständigt öde. Fåglarna kvittrar morgonpiggt och enträget. Det är redan varmt ute och hans stora kroppshydda gör honom svettig. Han torkar lite svett från pannan med en skitig trasa innan han sätter på sig skyddsglasögonen och tar klivet ner i gropen. Det är fredag och en hård men rättvis arbetsvecka närmar sig sitt slut. Men än är det åtta timmar kvar. Han ser på klockan. 05.59. Perfekt. Ett riktigt arbete börjar i arla morgonstund. Allt annat är sovmorgon och fjollerier. Han greppar tag i tryckluftsborren och kopplar den i ett stadigt och vant grepp. Han riktar in den och i samma sekund som klockan slår över till 06.00 startar han den extremt högljudda maskinen och fåglarna flyger skrämt iväg.


_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om sovmornar, byggarbetare, tryckluftsborrar
intressant.se

Midsommar. Vi var tre par varav två av kvinnorna i gruppen ammade och den tredje var gravid. Med oss fanns fem barn. Vi var på landet. Jag drack en snaps som jag bet av i tre. Vi la oss innan midnatt. Ingenting var som vanligt. Ingenting är som vanligt längre. Nej, allting är så mycket bättre. Det är extraordinärt.
   Vi firade själva högtiden på hembygdsföreningen. Vi trodde det skulle börja dansas runt stången klockan tre och gick dit till dess men vi hade misstolkat allt – man skulle börja klä stången då. Och ha med sig blommor. Vi hade inga blommor men hembygdsfolket blev ändå överlyckliga över att se att någon under sjuttio år dök upp. "Hej hej", kraxade dom och kom vankades mot oss med öppna, darriga armar. En tant frågade med sävlig dialekt om vi bundit en stång förut och det sa oroligt att vi faktiskt att vi hade det. Hon sa att hon själv bundit stång i över fyrtio år och hon skulle minsann visa oss några knep. Vi var självklart oerhört tacksamma. En gubbe lutade sig över de tre av våra fem barn som tog sig runt på egna ben och sa att om de små flickorna gick runt huset så kunde dom gå in och se hur man bodde i ett soldattorp för hundra år sedan. De små flickorna, min son inkluderad, sprang med små glädjehopp över gräsmattan och in i torpet och kastade en snabb blick på den öppna spisen och en på det över tvåhundra år gamla bordet och en på den hemvävda väggbonaden. Sen skrek dom till i ett falsk skratt och sprang rakt ut igen, nära att välta gubben i hallen. Jag tror inte dom riktigt förstått vad gubben lockat med och jag tror inte gubben förstått vad som roar barn för han hade nöjt linkat efter de små, gnidandes sina händer, redo att berätta för lystra öron och nyfikna ögon hur en soldattorpare gjorde eld förra seklet.  Jag stötte upp gubben igen innan han föll och gav honom en menande blick som sa något som skulle tolkas som; vi gör ett nytt försök om tjugo år, kompis. Tanten haffade oss vid utgången och såg nervöst på de tre barnen som i någon slags övertrötthet blandad med ett sockerrus utöver det vanliga bara sprang runt runt och skrattade och skrek. ”Ja, ha ha, vad heter di små flickorne”, undrade hon och baddade oroligt sin fuktiga panna med en spetsdekorerad näsduk. ”Noomi, Paloma och Allan”, sa jag och log vänligt för jag var verkligen vänligt inställd till tanten. Till en början.
   Vi hade med en skjorta till Allan men då alla andra barnen ju var tjejer och skulle ha små fina klänningar så blev han fly förbannad att han inte fick vara lika fin. Jag förstår honom. Jag känner likadant ibland - bara det att jag skulle aldrig våga dyka upp på en fest i en klänning hur fin den än är för jag är indoktrinerad. Han är inte det än så vi gav honom tveklöst vår välsignelse och lånade en blåsa. En blå med små blommor på. Jag förklarade detta för tanten och hon började nervöst berätta om en film hon just sett på teve om en pojke som ville ha flickkläder i skolan och hur det var problematiskt men sån var han bara och det var lite jobbigt för pojkens föräldrar att acceptera men tillslut gjorde dom ju det ändå och nu var dom ju på sätt och vis lyckliga, trots allt. Jag kände att jag inte orkade prata mer med tanten och gick bort för att klä stången istället. Pest eller kolera.
   Det började bra. En väninna till mig tog på sig att binda en av de två kransarna och jag hjälpte henne helhjärtad. Det kändes som om vi gjorde en god insats. Drog vårt strå till stacken liksom. Var del av en uråldrig tradition. Och vi har bundit stång tillsammans förr, jag och Anna, så vi visste vad vi sysslade men. Ändå kom hon smygande, tanten. Försiktigt kom hon bort till oss och gav små tips;”Jag bruker binde så di inte syns någre skälkar. Och så en stor röd blomme var femtonde centimeter ungefär. Men ni gör som ni vill. Di ble jättefint di där ni gör också”. Jag nickade och log. Det kom någon gliring och att vi hade för mycket snöre också och vi borde använda mera hundkex – allt inlindat i fina ord. ”Men man kan justera efteråt”, sa hon vänligt. Och det fick vi göra också. Fick bakläxa. Och sen kände jag att min insats i hembygdsföreningens midsommarfirande var väl utförd och att jag nu kunde sätta mig ner med gott samvete och dricka en kopp kaffe och se på när min transvestit till son och hans två bästa vänner skrämde slag på en hel socken.
   En gubbe värmde upp en ostämd fiol. Stämningen var hög. Tanten sprang runt och såg till att allt gick enligt hennes planer. Jag drack mitt kaffe och väntade på att dansen skulle börja. Det var ju därför vi var där. För att barnen skulle få dansa och uppleva en riktig svenskt tradition Plötsligt drog fiolen igång en svajig version av små grodorna. En samling av de yngre äldre männen lyfte högtidligt upp stången och började föra den runt den lilla gräsplanen. Tre varv. Andaktigt. Tillslut tog sig gruppen in mot mitten och lyckades med viss möda pricka ett litet hål i marken och i något ögonblick trodde jag att de skulle tappa greppet och få stången över sig men ingen annan reagerade så det kanske bara var jag. Nu stod den där. Och vi samlades alla runt den och började dansa. Nu var det igång. Nu hände det. Allan i fullständig extas. Små grodorna, små grodorna. Och sen grisarna. Så långt är jag med. Men sen kom små hästarna. Bara så där och från ingenstans - helt utan förvarning. Ja ja, tänkte jag och gnäggade så salivet sprutade. Gnägg gnägg gnägg gnägg. Och sen små kossorna. Och små hönorna. Och små fåren. Det var som om det aldrig ville ta slut. Det hade liksom hakat upp sig. Men Allan hade ju skitkul så det var bara att hoppa med. Hopp hopp hopp. Båd öron och svans. Till slut fanns det inte längre några små djur kvar att sjunga om.
   Då kom en grupp visor från förra seklet jag aldrig hört. Tanten rusade i ilfart till musikanterna mellan varje bit och dividerade och dominerade. Allt stannade upp hela tiden och det blev segt för våra små men tanten visste hur hon ville ha det. Hon hade gjort det fyrtio gånger tidigare. Hon var måhända lite desillusionerad. Det var inte som förr liksom. Barnen sjöng inte med i det avancerade texterna. De orkade inte dansa i trettio verser. Pojkarna bar klänningar. Papporna hade röda solglasögon och var orakade och hade barn med konstiga namn i märkliga sjalar på magarna. Hennes världsbild var ruckad. Hon drog igång "Räven raskar över isen" med en hysterisk entusiasm. Efter varje vers pekade hon på någon i ringen som skulle bestämma vems visa vi skulle sjunga. Hennes blick var galen och hennes finger riktat som en pistol så det var bara att öppna munnen; Bagarens visa ! Och efter att ha gått igenom kvinnornas, männens, pojkarnas, flickornas, skrattolles, grinolles, bagarens, fiskarens, gubbarnas, gummornas, bondens och fan och hans mosters visa blev det en paus. ”Och nu då?”; frågade hon i tystnaden som uppstått och jag antog att hon äntligen sökte en ny sång. ”Så göra vi”, sa jag som om jag kommit på nåt bra men effekten var motsatt. Jag hade klivit in i hennes territorium för det var inte dags för ”så göra vi” än. Det fanns en klar ordning, en fyrtio år gammal struktur som växt in i henne, som blivit ett med henne, som tagit över henne. En besatthet kring den perfekta midsommaren. Hon sa åt mig i en ton som nästan var hånande att vi ju inte var klara med ”Räven Raskar” än. Och så drog gnetolles visa igång och jag tog min utmattade, klänningsbeklädda son i handen och lämnade ledet.
   Vi åkte hem och satte oss i gräset och barnen plaskade i en upplåstbar pool och sjön nedanför var stilla och spegelblank och det var ett uppehåll i regnandet och solen var fin mot mig. Jag tänkte att man ska nog inte klaga.


__________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, små grodorna, räven raskar, midsommarstång, barn, ringdans
intressant.se

Det finns saker som gör mig så förbannad. Respektlöshet, egoism, krig, mord och orättvisor är några av dem men värst av allt - det som kan få mig helt skogstokig av raseri – är cyklisterna på Götgatsbacken. Jag blir så förbannad. Att bestiga denna gågata är ju som att spela rysk roulette. Värst är budcyklisterna som kör som fullkomliga idioter, frenetiskt plingandes på sina små ringklockor. Jag har varit nära döden ett par gånger. De har varit en hårsmån från att köra in i vår barnvagn när min son var liten och nu när han är stor och går för egen maskin fasar jag för vad som skulle kunna hända. Han har liksom inte alltid ögonen med sig utan kan plötsligt springa ut i gatan för att dra en dans utanför Bauer och den höga musiken eller något annat. Jag kan egentligen inte klandra cykelbuden. Jag vet att de har en otrolig press på sig att hinna leverera så många paket som möjligt för provisionen och överlevnaden. Men det måste ju ha skett olyckor? Kan inget hejda dem?
   Och för en tid sedan var olyckan så närstående att mitt hjärta var långt uppe i halsgropen och innan jag hann hämta mig fick jag en lång harang av; ”Se dig för din jävla söndagsseglare!” efter mig. Jag kände hur gnälltanten tog form och gick fly förbannad hem och skrev ett mail. Jag skrev ett mail till stockholmsstad och frågade vad för slags regler som gällde på en gågata. Så fick jag ett svar i form av ett brev på posten i vilket jag fick allting förklarat för mig.
   På en gågata får cyklar enbart framföras i en hastighet som motsvarar en fotgängares. Alltså en promenadfart. Underförstått; led cykeln eller ha väldigt god balans. Denna regel gäller även om en bil skulle behöva köra på en gågata vilket är tillåtet i form av varutransporter och de undantag som finns för boende i området.
   Nu visste jag något. Jag satt på ett svar. Och det var ju inte värt ett skit. Götgatsbacken är fortfarande en dödsfälla och jag kan inte göra något åt det. Jag vet nu om att i stort sett alla som cyklar på där bryter mot lagen men dom verkar inte själva veta det. Eller så skiter dom i det. Och dom passerar alldeles för fort för att jag ska kunna tillrättavisa. Jag hinner inte ens påkalla uppmärksamhet innan dom är utom hörhåll. Och om jag inte flyttar på mig blir jag påkörd. Om jag inte håller i Allan blir han påkörd. Det är ju så frustrerande alltsammans.
   Så jag har varit på Clas Olsson och köpt ett järnrör. Jo, men ett som passar in perfekt emellan ekrarna i hjulet och får det hela att stanna upp lite. Så man i lugn och ro kan sätta sig ner på knä och informera lite om att alla inklusive dig själv mår bättre om du stressar ner lite. Tar det lite lugnt och leder cykeln. För om man kör så fort som du gör då får man ju magsår tillslut. Eller så kör du på någon. Och det är inget bra. Inget paket som du forslar i ilfart mellan två häftiga kontor är värt det. Så bråttom är det aldrig även om någon chef eller kund påstår det.


_______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Götgatsbacken, cyklister, cykelbud, olyckor, gågator
intressant.se

Det helvita arket på skärmen garvar åt mig. Fast inte nu lägre för nu har jag ju lyckats banka dit dessa bokstäver, dessa ord, denna mening rakt i nyllet på dig. Nu har du det inte så jävla roligt längre, ditt ark.


_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ingenting, skrivkramp

En spännande resa har det varit. Minst sagt. Jag började med en fråga. Sen blev jag förfärad. Sen slog jag till med förbannad ironi. Och sedan försökte jag förklara vad jag menat med ett tydligt allvar. Sen började jag tänka om lite, när ilskan hade stillats kom jag till någon slags klarhet i mina tidigare åsikter men vände mig samtidigt mot de som varit mina allierade. Och sen såg jag rakt in i mig själv och tänkte måhända på ett nytt sätt. Resan har fått mig att ändra vissa åsikter kring vissa saker. Jag har tvingat mig själv att tänka, luska och rota både i mitt inre och i det yttre. Varje inlägg har tvingat tankarna vidare - har lett mig runt ett hörn där jag mer och mer lärt mig förakta det blinda raseri som drev mig till en början. Och slutsatsen då?

Nu sitter de där. Piratpartiet i EU som ett enfrågeparti med sin enda hjärtefråga. Jag är tacksam att SVT inte bröt sändningarna innan Rick Falkvinge anlände till tevehuset. Att de lät kamerorna rulla trots att sändningen tagit slut i tablån. Annars hade det ju ännu en gång funnits en anledning att peka mot någon märklig variant av diskriminering. Jag är tacksam för detta och det stör mig lite också. Tacksam? Är jag rädd för konsekvenser. Kanske. Men när en förtvivlad KG Bergström försöker ställa frågor till Rick men bara får meningslösheter till svar, exakt samma svar en förtvivlad TV4 reporter fick tidigare under kvällen, känner jag hur min rädsla tar några steg tillbaka. Rick Falkvinge har ju inget verkligt att komma med. Jag tycker mig se det på honom - att han vet det själv. Och hur han finner det otroligt ironiskt att han kommit så här långt i politiken helt utan politik. Allt han gör är att säga emot, att retas, att göra annorlunda. Och då känner jag snarare en lättnad. Han är bara ett Fuck You- finger mot ett samhälle och en industri som kanske behöver ett sådant. Men han är inget annat än en varning. Och förhoppningsvis har denna varning fått sådant gehör att det faktiskt sker något i politiken, på nätet, i skiv- och filmindustrin så att denna man är onödig till riksdagsvalet. Jag hoppas det. Att de inte sjabblar bort detta för om det sker...

Jag tänker på min snart två och ett halvåriga son. Han försöker in i det sista trotsa allt. Nej! Jag vill inte! Du får inte! Jag tänker inte! Det är så utmattande och mina egna sammanbrott har hela tiden besvärat och förvärrat hela situationen. Och han har fått mig dit han ville, den lille. Så många gånger har jag slängt något i golvet och skrikit, eller smällt i en dörr eller barnsligt sagt; ”Näha, då går vi inte ut alls då!” Till slut nådde jag detta, och det mycket på grund av den debatt som pågått, att jag slutade att låta mig provoceras. Så fort jag släppte garden och istället gjorde det han egentligen var ute efter; såg honom, då hände det något.
   När han är som jävligast på ett sätt som gör ont in i märg och ben. Då tar jag ett andetag. Jag sätter mig ner och förklarar den sanning som alltid kommer vara; "Allan, vad du än säger till mig så älskar jag dig." Först blir han förvirrad. Han fattar inte varför jag inte blir arg och han tar i ännu mer; "Nej, du älskar inte mig, Mamma älskar mig." Jag försöker bibehålla mitt lugn och fortsätter med mitt kärleksbudskap. Och det fungerar faktiskt. Sakta men säkert har trotset mildrats. Man kväver inte trots med trots, inte motstånd med motstånd.

Nu förstår jag att väldigt många finner det väldigt provocerande att jag jämför Piratpartiet med en två och en halvåring. Men egentligen är det inte så tokigt. Jag vet att han älskar mig lika mycket som jag vet att det Piratpartiet faktiskt är – det är just trots. För när en man i direktsänd teve står och säger att; i vårt parti har vi medlemmar från alla politiska åskådningar; från radikalvänster kapitalister och får det att låta som en hållbar kombination. Och vill ha ett internet helt utan insyn - där pedofiler och andra idioter får härja fritt. Där inga medel finns att tillgå när det behövs. Och när jag läser på The Pirate Bay att man inte ska maila dom om man finner något otrevligt bland torrenterna utan bara se till och kommentera det positiva. Eller när på samma sida skriver att alla eventuella klagomål från upphovsrättspersoner och/eller lobbyorganisationer kommer göras till åtlöje och hängas ut på siten och återigen samtidigt påstå att de höjt en knyten näve för yttrandefrihet och integriteten. Det är ju lite skrattretande. Jag förstår varför Rick Falkvinge ler så belåtet för jag tänker jag att denna åskådning är ju inte på allvar. Folk har röstat på namnet. För att det var så enkelt. Piratpartiet = Internet. Precis som det betydligt mer genomtänkta Miljöpartiet = Miljö. Inga konstigheter liksom. Och så gick det ju bra. Man behöver inte läsa på eller sätta sig in och hade man gjort det så kanske man insett att man köpt grisen i säcken. Förhoppningsvis blir det tydligt inom en snar framtid. Förhoppningsvis får vi inte ett parti i riksdagen där kapitalister och radikalvänster går hand i hand och banar väg för "otrevliga" saker på internet, tystar oponionen med hot och låter allt annat rasa ihop omkring dem i ren trots och ignorans. Det låter inte så bra. Tycker jag.

_____________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Rick Falkvinge, Piratpartiet, The Pirate Bay, EU-valet, barn
intressant.se

Jag tar det alldeles för personligt och direkt blir jag osäker. Tänker att jag måste tänka efter och höra mig för. Min svåger ler åt mig och säger att han inte är det minsta rädd för de farhågor jag målar upp. Han pekar mot en artikel i SvD där de hade visat på historien. Att samma problematik uppstått när synthesizern kom. En stor samling musiker gjorde stora gester och förespådde musikens undergång. Sen kom kassettbandet och samma klagosång satte igång. Men musiken överlevde och till och med berikades. Man måste väl följa tidens gång och måhända - i detta fall - lyssna till historien. Det kanske ordnar sig ändå? Och det är klart att det gör det. Att förändringar är till det positiva. Att stora skivbolag måste tänka om, att vi måste tänka om. Att Internet också är en enorm tillgång. Att så många fler når ut. Att egentligen vem fan som helst kan skicka ut en låt i etern och få gehör. Folk som via sin MySpacesida plötsligt blir upptäckta och nu står och glänser i rampljuset. Det är ju bra. Det har föresten aldrig varit lätt att vara musiker, eller filmare, eller någon med kulturanknytning. Konkurrensen är stenhård, chansen är liten att nå ut. Den är minimal. Så här tänker jag. Och jag tänker att vad är det då i mig – jag som tidigare varit någon mild variant av radikalvänster, som gått i demonstrationstågen, skrikit slagorden. Vad är det då som gnager i mig.
   Jag minns så väl den gång när jag tröttnade på motståndet, på missnöjet. Jag gick omkring och var arg hela tiden. Arg på allt. På Bush och U.S.A. På Göran Persson och vår regering. På alla auktoritärer och på i stort sätt alla som bar slips. Jag bojkottade allt som kom från Amerika och hade palestinasjal. Det nådde något slags klimax när jag deltog i ett Reclaim the Streets- tåg på första maj. Vi var alla i ett kollektivt medvetande och hurrade när någon slags ledargestalt ropade; ”Vi ska ta tillbaka vår stad, ta tillbaka människan, ta tillbaka kulturen! Ta tillbaka glädjen! Det här är en gatufest!” Ja, eller något liknande. Upprymdhet och iver fyllde mig. Nu jävlar, tänkte jag och höjde en knyten näve i skyn.
   Tåget startade från Medborgarplatsen och redan vid Göta Lejon – knappt hundra meter bort – började det spåra ur. En maskerad kille klättrade upp på taket till teaterns entré och brände amerikanska flaggan. Vi jublade. Jag med. Sen började dom slå sönder alla lampor som satt monterade där under. Med en käpp. Lampa för lampa. Det var inte helt lätt men skam den som ger sig. En annan hade klättrat upp i en lyktstolpe och tände en joppe bara för att visa att han sket i vilket. En tredje hade tagit sig upp på en husfasad och började spraya med svart färg. Först texten ”Fuck the system” sedan massa tags bara. Överallt på den orangeputsade husväggen från tidigt 1900-tal. Rakt över ett fönster där en gubbe stod och såg skrämt på. Tillsist sprayade grabben ett hakkors som jag tror han tänkt dra ett sträck över men färgen tog slut så det stannade av där. Ett hakkors bara. Mitt självsäkra leende hade svalnat lite. Jag var osäker på vad jag höll på med. Vad jag stod för. Reclaim the Streets hade blivit Destroy the Streets. Det kändes snarare som en masspsykos än ett motstånd. Jag kände mig som en hycklare där jag stod mitt i en kokande massa vars högsta önskan var att polisen skulle ingripa och ge de en anledning att börja kasta sten. Men polisen ingrep aldrig. De stod bara på avstånd och såg på medan vi fortsatta röja. Ett skyltfönster krossades och jag gick ner i tunnelbanan och åkte hem. Må hända besviken för att det som hänt var att jag slutat tro på något som var så stark anknutet till den grupp av människor jag umgicks med; missnöjet.
   Under en lång tid velade jag runt i något slags gränsland där jag inte visste av eller till. Det kändes som allt det jag tidigare uppskattat irriterade mig. Jag insåg att jag nog varit väldigt krigisk tidigare.

Hyckleriet ja. Det är kanske mer det som stör mig återigen. Mer än själva fildelningen i sig. Alla skuggzoner man gömmer sig i. Alla lagrum man pekar på. Alla ursäkter man lägger upp. Det är som att hjärtat och omtanken helt opererats ur människan. Det hela känns så egoistiskt bara. Hur många lagvridningar man än gör så förstår ju vilken vettig människa som helst att det inte handlar om integritetskränkning eller förmyndarsamhällen. De båda är för mig förjävligheter men min integritet är mitt privatliv förmyndarsamhällen handlar om kontrollbehov av just min integritet; var jag får röka, var jag får dricka, vad jag får säga osv.
   Att jag måste betala för varor är något annat. Det handlar om sunt förnuft och jag ser inte hur en lag om detta är kränkande. Det är ju inte ens så förfärligt dyrt längre.

Missnöjespartier och liknande rörelser har funnits i alla tider och det har varit nödvändigt för framåtrörelse. Hade vi inte haft folk som höjt rösterna gentemot orättvisor och kränkningar hade vi varit kvar i ett storbondesamhälle idag. Kvinnorörelser, antifascistiska motståndsrörelser, frihetsorganisationer, frihet, jämlikhet, broderskap. Ni förstår vad jag snackar om här. Enade vågor mot bättre förhållande.  Motståndet mot förtrycket. Nageln i ögat.
   Men nu är missnöjet annorlunda. Det handlar inte om massan längre utan bara om individen. Vi snackar inte om en förtryckt folkgrupp chans till jämvikt. Vi snackar inte om rätten till lika löner eller lika chans i samhället. Vi snackar om rätten att slippa betala för musik. En hel rörelse, ett helt parti som spås framgång idag, är helt uppbyggt på egoism och inte solidaritet. Missnöjet har vänt. Totalt.
   Och det är ju inte så konstigt kanske? Vi lever i ett samhälle där allt förväntas vara billigt eller helt gratis. Vi höjer på ögonbrynen om ett klädesplagg kostar mer än vad H&M erbjuder, Vi tycker allt som överstiger IKEAS möbelpriser är att lyxa till det. Vi handlar vår mat på Lidl för priser som egentligen är helt absurda. Hur kan det vara så billigt?
   Ursprungsland Sverige; Kossan göds upp här, slaktas i Polen, förpackas i Lettland, Fryses ner och tinar ett antal gånger. Forslas runt hela Europa för att slutligen komma tillbaka till sitt ursprungsland. Gör vi det annorlunda blir det för dyrt. Det går inte att konkurrera med ett tankesätt. Så industrin går på knäna. Folk varslas. Tacka fan för att det känns tacksamt att ett bord kostar 149 spänn, en t-shirt 59 kr och en kyckling går loss på 19.90 kg. Det känns som en ond spiral satts i rörelse och det ska mycket till för att hejda den. Verkliga saker tappar sitt värde medan vi i samma andetag köper datorer och iPods och LCD-teves för tiotusentals kronor. Och betalar över tiotusen i månaden för en hyresrätt eller köper en bostadsrätt för 4.5 miljoner med låtsaspengar du aldrig äger utan bara lånar. Det är ju knasigt alltihop.

Så här tyckte och tänkte jag när jag låg vaken inatt och vred mig i sängen bredvid min son och sambo. Ibland undrar jag varför jag är där jag är. I en bransch där allt bedöms och beskrivs. I en bransch där hundåren är många och långa. Och så tar jag det så personligt. Det är oproffsigt. Bara för att en mystisk person som kallar sig Grå, stiger in i mitt liv och ger en åsikt som skiljer sig från min egen försätter jag mig i försvarsposition och laddar bössan. Jag försöker tänka rationellt. Över hundra har läst gårdagens inlägg. Två har ventilerat åsikter som skiljer sig från mina egna. Är det bra eller dåligt? Jag blir osäker på mina ord.  Känner att jag måste kolla runt lite. Höra mig för. Hittar piratpartiets hemsida. Läser;

”Piratpartiet vill göra det lagligt att fildela musik och annat så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte. Kommer det innebära döden för skivbolagen? Svaret är mycket enkelt.

Med fri fildelning av musik på internet kommer skivbolagen att finnas kvar - om de tillför något som behövs. Annars kommer de försvinna. Svårare än så är det inte.

Det här är precis samma regler som gäller för all annan näringsverksamhet. Gör man något som människor är beredda att betala för, och gör det bättre än sina konkurrenter, då kan man tjäna pengar. Annars inte.”

Okej, tänker jag. Det låter ju faktiskt snarligt det jag uttryckte igår. Är jag kanske en Piratpartist jag med? Men sen tänker jag att om musiken ska vara fri men samtidigt, om den är bra, så ska folk betala för den. Frivilligt? Fast de inte behöver? För att dom är snälla? Bara av ren godhet. Är alla lagar verkligen till ondo?
   Vidare då. Så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte så är det fritt fram. Men om man tjänar pengar på upphovsrättsskyddad musik då ska plånboken fram. Fine! Jag surfar in på  The Pirate Bay.








Är det helt gratis att annonsera på The Pirate Bay? Delar vi alla på Jen, PumPum och Mendy i vår stora ideella förening? Kanske? Eller är inte detta en vinstdrivande verksamhet? Och finns det då utbetalningar till upphovsmän? Nej, hade det funnits det hade aldrig denna debatt funnits. Men fiffiga svar finns det gott om. Jag surfar in på The Pirate Bay igen. Läser;

”På servern finns enbart torrentfiler. Därmed finns inget upphovsrättsskyddat och/eller olagligt material lagrat hos oss. Det går därför inte att hålla personerna bakom The Pirate Bay ansvariga för materialet som sprids via trackern…”

Just det, jag glömde. Blir jag inte överkörd med finstilta kontrakt och blåst på alla pengar av skivbolag blir jag överkörd av kryphål i lagboken på ”The Pirate Bay. Det finns ju alltid ett svar.

Då jag verkar bli så illa berörd av arg kritik mot det jag skriver, och då jag har en vecka framför mig som jag skulle vilja fylla med kreativitet och inte ilska och frustration, har jag suttit i valet och kvalet om jag ska publicera denna text överhuvudtaget. Men så hittade jag utvägen. Återigen på The Pirater Bay, bara lite längre ner på samma sida.

 ”Medlemmarna på The Pirate Bay representerar en bred fildelningspublik. Därför kan material som verkar stötande finnas tillgängligt. Mejla inte oss om du finner något som otrevligt, fokusera istället på det material du finner positivt…”

Och vips är allt okej. Så, snälla. Kommentera mig inte om du finner min text otrevlig, fokusera istället på de delar du finner positiva… Då vill jag gärna höra dig.


_____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, upphovsrätt, piratpartiet, missnöjespartier, fildelning, hyckleri
intressant.se

Nu vet jag inte längre vilka som är värst. Dom som respektlöst snor vår tid och suger ut vår kreativitet eller vi som tanklöst slår mot allt som rör sig på ett sätt som gör hela den här fighten meningslös. Jag har själv varit där. På sätt och vis placerat några slag under bältet för det är så lätt och bli offer för ursinnet. Hopplösheten. När den omsluter en och man tänker; ”Herregud vad är det för mening.” Då skjuter man vilt omkring sig i panik utan att sikta för att försöka rädda något. Vad som helst.
   Och då känns det så tröttsamt att behöva ställa sig bakom ett gäng konservativa herrar i tweedkavajer med skinnlappar på armbågarna. En samling gubbar som strider för CD-skivans överlevnad och sätter förbud som provocerar. Som strider mot en hel generation. Som strider för stridandes skull känns det som och det gäller båda parter i detta krig. Och i mitten står vi som kanske värnar för musiken och kulturen. För det borde väl vara det detta handlar om och inte en rund plastbit med ett hål i? Jag förstår det nu.
    Men jag kan inte ställa mig bakom piratpartiet och fildelarna – de stjäl från mig och jag finner dem barnsligt provokativa, blint missnöjda och fruktansvärt egoistiska. Men samtidigt känner jag mer och mer hur jag även backar från bakåtsträvarna som verkar bedriva en ogenomtänkt kampanj med så mycket fumligheter, dumma uttalanden och klavertramp som bara kan leda till att de snart skjuter sig själva i nacken – om de inte redan gjort det. Domarskandalen, idiotiska uttalanden, bitska bloggar, förbud mot deltaganden i debatter och så vidare. Och sympatierna för piratpartiet bara växer och växer. Jag förstår det. Dom sätter ett stort jävla fuck you-finger i vägen för en hel rörelse och det är klart att dom gör likadant tillbaka. Det är ju precis det rörelser gör. Pekar finger. Det kunde sätt annorlunda ut om det istället hade sträkts fram en hand..
   Alla dessa misstag har fått mig att stanna upp. Bromsa, sakta ner och tänka efter. Jag har själv viftat mållöst med armarna men jag har vägt mina uttalanden och skrattat åt ironin. Dock har jag tänkt om på en punkt; vi kan inte ta striden kring den där jävla CD-skivans fortvarande. Jag minns i sanning knappt när jag själv stoppade in en sån i en stereo. Jag äger inte ens en stereo för tusan. All musik jag lyssnar på hörs från datorn. För visso ärligt inhandlad från iTunes eller förtärad via en ström från Spotify men ändå - ur datorn.
   Tillgängligheten är nyckeln. Det är där striden måste ske. På internet. De tjänster som finns måste förädlas. De buggar och irritationsmoment som faktiskt existerar måste bort. Om jag till exempel köpt en låt på iTunes måste jag få göra vad jag vill med den. Kopieringsskyddet som nu är gör mig förbannad och den striden har föresten redan gått av stapeln och förlorats i och med kassettsbandets födelse. En låt måste bli billigare. Tillgängligheten ökas i form av länkar på tjänster som Spotify - så du enkelt kan köpa och ta med låtar du tycker om. Men framför allt måste kvalitén på musiken ökas. Den kollektiva känslan, som jag själv också innehar, är att allt för stor mängd musik faktiskt är för dålig för att betala för om det inte är absolut nödvändigt. Och då kanske vi inte ska göra det heller. Men här uppstår det moment 22 som jag och många med mig förfasas av. Om ingen köper musik finns ingen vinst från produktionen och finns ingen vinst från produktionen finns inga pengar till nästa platta. Budgeten för vad en skiva får kosta enligt branschen sjunker och därmed kvalitén. Det säger sig självt. Och det är sorgligt. Man ser till gångbarhet och radiovänlighet och musikaliska utsvävningar blir mindre och mindre vanliga. De pengar som finns läggs på säkra kort. Man vill ha hits som låter som allt annat fast lite annorlunda. Jag har själv fått förfrågon om just såna låtar. Och manus också för den delen. Snygga låtar och snygga filmer och serier med snygga människor. Så sött så man får tandvärk.
   Det är så svårt men vi måste få så många att tänka om, tänka rätt, och börja betala för något de alltid fått gratis. Ge musiken ett värde igen.

Hörde en historia igår från en musiker jag känner. Dennes dotter skall ha frågat sin far vart alla CD-skivor som han har stående i källaren tar vägen; skivor med hans eget band som han tar med på deras spelningar. Han svarar med viss stolthet i rösten att han säljer dem och att lagret därför minskar. Hon rynkar pannan i djupa veck och antar en min av svår tveksamhet. Hon säger; ”Du skojar?”
   Denna tös är nio år gammal. Hon är den kommande generationen. Hon är vår blivande musikkonsument. Hon säger sanningar vi bör lyssna till.
   CD-skivan måste kanske dö men musiken måste få leva.


______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, piratpartiet, upphovsrätt, musik, musiker, cd-skivor
Intressant.se

Ååååäoooooooooooooooppppppooooooikooööööööööööööööööööööööläöläölöpåpoåplopåpp

Jag vet inte vad det var för skit som letat sig in genom fönstret och lagt sig som en gegga över mitt tangentbord men när jag nyss försökte ta bort det skapades den rad ni kan läsa här överst. Geggan försöker säga mig något och jag förstår inte riktigt men visst kan man utläsa ordet pojke någonstans i mitten av raden. Och sen ett plopp framåt slutet. Och däremellan massa skrik och jämmer i form av ån och ön. Egentligen är det ju solklart. Och jag vet inte varför detta sätt att spå spädbarns kön skulle vara mindre trovärdigt än alla andra. Vi har fött barn sedan människans gryning och än så länge har ingen lyckats bekräfta en metod som faktiskt fungerar (bortsett från ultraljud och möjligen vissa andra kirurgiska ingrepp).  Ändå har alla en åsikt. Magens form hit och dit och jaså mår du så illa då väntar du en sån och månens dragningskraft och sannolikheter och osannolikheter och man läser i ögonen och man känner på huden och man känner det till och med på sig. Vi väntar med säkerhet en tjej, en kille och tvillingar ska ni veta. Sannolikheten att någon utbrister; ”Vad vad det jag sa!” i december är väldigt hög. Vi kommer liksom inte undan i år.


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, kön, pojke, flicka, tvillingar
intressant.se

Ja, men visst är det helt underbart när solen skiner. Jag har sagt det förr men jag säger det igen; solen tinar och gör att mungipor letar sig uppåt. Allt blir enkelt. Man klär sig och sina barn på ett enkelt sätt och det är enkelt gjort. Man går ledigt bort till en park – man spatserar, njuter, skyddar sig inte från något som faller från himmeln. Man slår ut en filt i något gräs och sätter sig och sen sitter man där. Det är inte svårare. När solen skiner. Och jag tänker att om jag nu mår så här bra i det här klimatet och kanske inte dåligt men dock sämre när det är kallt och regnigt och slaskigt och snöigt – varför bor jag då i Sverige? Varför envisas jag med att bo i ett land i vilket jag kan uppnå total livskvalité enbart två månader om året. Det är ofattbart. Så går sommaren fort som fan förbi och det som möter mig på andra sidan är längtet efter nästa sommar. Och det längtet – visheten om att det finns något annat, något behagligt som anländer i maj/juni – det lotsar mig igenom hela året. Trist att man ägnar så mycket tid åt att längta efter något man kanske inte ens får. Kanske är jag på inspelning den vecka solen bestämmer sig för att komma på en blixtvisit.
   Och därför blir jag stressad. För min sommar hotar mig ständigt med att dra. Lämna mig i sticket över en natt och plötsligt vara som bortblåst. Varje vacker, varm kan vara den sista. Och det kan den ju verkligen vara så jag vågar inte göra något annat än att vara ute på det där fantastiska gräset så fort solen skiner för imorgon kanske det regnar och tänk den ångesten. Ångesten över att spenderat sommarens sista dag på jobbet. Det kan jag inte leva med så jag jobbar inte. Jag ligger i solen och drömmer mig bort till ett land där jag kan ta sommaren med lugn. Där jag kan sitta inne en hel dag och bara jobba och tänka; ja, ja, jag skriver lite till för solen skiner ju imorgon också.

Idag regnar det. Vilken tur att jag njöt igår om det nu var sista soldagen för i år. Men det var det väl inte? Tror ni?



________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om sommar, sol, gräs, arbetsmoral, livskvalité

Solen var stark och många, många människor hade letat sig ut på Djurgården och till lekplatsen vid Rosendahl. Ett myller av barn lekte runt oss och lika många föräldrar såg på. Jag såg på Allan; där uppe på den lilla scenen. Han och hans kusin hade någon slags teaterpjäs. De sa att det var det i alla fall och jag hade löst en barkbitsbiljett och satt mig på en stubbe för att betrakta.
   Pjäsen i sig var väl, till en början, ingen höjdare måste jag medge. De är ju väldigt små båda två och det hela var obegripligt, pladdrigt och överspelat. Den ena sjöng en sång jag aldrig hört förut samtidigt som den andra höll en monolog om tåg. Jag tror det var tåg i alla fall. Och så höll det på och det var på väg att bli lite långtråkigt när Allan tar upp en pinne och börjar suga på den och ropar; ”Titta, jag röker!” Jag visste inte om jag hört rätt och log lite fånigt. ”Vad sa du, Allan?”, frågade jag till och med, dum som man ibland är.  ”JAG RÖKER, PAPPA!” Han säger det nu högt och med viss stolthet i rösten och hans kusin har blivit intresserad också. Hittar en egen pinne. Pappor och mammor ser på mig utan att visa det för tydligt. Men jag känner det. Oj, vad det bränns i nacken.
   Jag därför går fram och tar pinnen från Allan och säger med myndig röst så att alla åskådare hör att; ”Allan, man ska inte röka. Det är inget bra alls”. Allan blir sur. Det syns på honom och det hörs när han skriker; ”Jag vill ha röka!” Jag skrattar till och ser mig om för att se om någon hört det där sista och det hade alla gjort. En del fnissade åt det som faktiskt var roligt och andra såg rent utsagt förolämpade ut. Och Allan bara fortsatte skrika det så – som en ramsa liksom; ”JAG VILL HA RÖ-KA, JAG VILL HA RÖ-KA, JAG VILL HA RÖ-KA” Kusinen föll snabbt in och ropade med i mantrat. Nu började den här föreställningen verkligen ta form och bli värd sin barkbit. Det här var bra. Och jag borde förstås ha låtit det vara bara bra. Bara låtit dom skrika klart och sen få syn på något annat; en boll, pudel, flygplan, vad som helst hade säkert flyttat fokus från ämnet. Fått dom att glömma. Vad som helst. Utom det jag faktiskt sa för jag sa; ”Vet du Allan. När du säger så där tror folk att du vill ha hasch" och gjorde därav bara bra till spektakulärt med enbart några få ord.
   Han lät inte många sekunder passera innan han rappt svarade på det sätt han så ofta gör när det inte längre handlar om riktiga saker utan om att bara säga emot för att han kan. För att det är hans lilla tur att visa var skåpet ska stå liksom och då spelar det ju ingen roll om han förstår innebörden av det han säger - bara den är motsatsen till vad jag säger. Så han tar i från tårna och skriker gällt så att även de föräldrar som gungar sina barn långt borta vid gungorna hör; JAG VILL HA HASCH! Och sen blev det en ny ramsa av denna ordföljd och den skapar till och med en liten dans. En ringdans kan man säga. Där på den upphöjda scenen mitt i allas blickfång dansar de två små kusinerna och skriker; vi vill ha hasch, vi vill ha hasch om och om igen tills de upptäcker att det roliga ordet ju är hasch så de bantar ramsan till just det. ”HASCH HASCH HASCH HASCH HASCH” fyllde området kring Rosendahls Trädgårdar och säkert hela den jävligt kungliga djurgården. Och jag. Jag vände bara blicken bort och sköt ner mina röda solglasögon över ögonen och tänkte att värre saker har väl hänt mig. Eller?

Ett tillägg; Jag röker inte. Det slutade jag med för länge sen och började istället att snusa. När jag fick veta att vi väntade barn slutade jag tvärt med snusandet också. Inte så mycket för de moraliska aspekterna utan för att jag ogillade tanken att vara tvingad till något inför mitt barn. Ett beroende. För det är något jag inte kan förklara; Jag snusar och röker för att jag bara måste. Det klingade illa så jag blev tvungen att bevisa för mig själv och mitt blivande barn att jag inte alls behövde och att denna därför inte heller behöver. En god förebild helt enkelt. Och när detta väl var bevisat var jag ju fri och då kände jag ingen anledning att börja igen. Alltså är jag en bra pappa. Bara så ni vet. Och till alla ni som stod där på lekplatsen och tror att jag röker både det ena och andra med barnen i typ bilen med stängda fönster på långsemestrar och tänder mitt röka  med biltändaren och aldrig tömmer askkoppen - till alla er som tänkte precis så kan jag bara säga att; jag har inte ens ett körkort.


__________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om röka, barn, Allan, kusiner, hasch, djurgården, rosendahl