Ja. Då var det sagt. Nu är det slut med den här skiten. Jag skyfflar en stor spade med jord över den här bloggen och säger: må du vila i frid och av jord skall du också vara (eller hur det nu är). Du var min första blogg och du har lärt mig så mycket. Bra grejer och dåliga grejer. Roligt och tråkigt... (jag är ingen talare)

This Conversation is over.

Jag sa någon gång att jag döpte bloggen till det bara för att få avsluta den på detta vis. Med de där orden på engelska som säkert uttalats i tusentals filmer och nu kan jag inte komma på en enda. Den här konversionen är slut men jag slutar självklart inte skriva. Nej, det här är bara början. Följ med till PAPPA KALLE. Där forsätter allt precis som vanligt. Fast lite snyggare och lite lite lite bättre.

Shit - och jag som slog på stora trumman och ropade ut att jag är tänd till tusen och nu rivstartar bloggen igen och nu är det slut på tystnaden. Och sen.

Tyst.

Men det är inte tyst. Inte här hemma i alla fall för min son hostar oavbrutet. Det bara pågår där inne i sovrummet: host host host host host. Och jag vabbar och tänkte att det finns ändå tid till att skriva, tid till att skapa men det gör det inte.  Och igår kväll satt jag och hamrade på tangenterna och tänkte att jag skulle skriva den där sköna historien om det trötta kaninen i Tanto som jag sparat bara till er i en hel månad men det blev inget bra och efter tre försök la jag ner. För den lilles hostningar skär genom kroppen och jag kan inte koncentrera mig. Det känns som om jag borde göra något annat – typ badda hans varma panna eller viska lugnande ord i hans öra istället för att försöka göra mig lustig i ord. Och i morgon fyller han år. Tre år. Och vi har inte hunnit med allt det där vi skulle fixat till hans stora dag för han skulle ju varit på dagis och inte hemma med fyrtio graders feber.

Det här inlägget betyder ingenting. Ännu en ursäkt bara för min egen otillräcklighet. Men vi kan väl säga så här då; Jag utlyser en tävling och priset är äran.

Jag tänkte byta bloggmotor – och byta namn på bloggen – men behålla innehållet precis som det är. För det här är ju redan en pappablogg – eller hur? Det känns ju konstigt att förneka. I första hand är det just vad det är.

Jag vill ha ett bra pappabloggsnamn. Så kom med förslag medan min son tillfrisknar. Och sen jävlar…

Jag och Allan åt frukost. Vi hade det mysigt må jag säga men jag var samtidigt lite stressad. Jag ville hinna med mycket den dagen. Ville vara ute på kontoret så länge det bara gick och mjölka tiden till sista droppen. Och Allan satt där i sin gamla kissblöja som han sovit i och snigelåt en tunnbrödmacka med messmör. Medvetet drog han ut på varje tugga och smaskade och mmmade. Han ville inte till dagis och det skulle bli en liten kamp. Det visste jag alldeles säkert.
    Tillslut fanns det ju ingen macka kvar att dröja med och vi började klä oss. Det gick faktiskt lättare än jag trott. Lisa sov och jag var oerhört nöjd över att hon fick göra det. Så var vi plötsligt klara för att gå och jag kände mig glad att vi inte bråkat. Och jag tänkte oj, nu är vi på dagis innan nio och jag kan dra direkt till kontoret sen och sätta igång. Så tänkte jag och upptäckte att mina nycklar var försvunna. Jag kollade nyckelkroken, kände i jackfickor, vände upp och ner på vagnsväskan men de var spårlöst försvunna. Jag frågada Allan om han visste var de var. Tänkte att han kanske lekt med dom och gömt dom.
     ”I din ficka pappa.” sa han och pekade. Jag log åt hans urgullighet men skakade på huvudet.
    ”Nej, där kollade jag ju först”
    Hade det inte varit för det att mina kontorsnycklar satt på samma knippa hade jag kunnat låta det vara. Bara lämnat dörren olåst och gått. Lisa var ju ändå hemma. Men nu gick ju inte det. Jag gick in till henne och ursäktade mig så himla mycket. Jag förklarade situationen som uppstått och undrade om hon sett nycklarna. Det hade hon inte. Yrvaket. Hon tog sig upp och gav sig in i jakten.
    Efter kanske tio minuter tänkte jag att det var bäst att lämna Allan på dagis och sen komma tillbaka och fortsätta leta trots att det gick rakt emot mina tidigare planer. Vi var ju sena nu och han var påklädd, varm och otålig. Sagt och gjort. Lisa förblev vaken och lyfte på saker när vi gick.
    När jag kom tillbaka såg jag att hon hade gått på rätt hårt. Soffan var uppriven och låg utspridd på golvet. Låga möbler var flyttade på. Hon stod och såg ner på en knuten soppåse vi inte slängt än.
    "Tror du Allan lagt dom i soporna?”, undrade hon.
    ”Jag vet  inte. Kanske?”, sa jag. ”Vi får väl se efter”
    Så grävde vi bland sopor en stund och sen fortsatte vi in i garderoben. Vände upp och ner på smutstvätten och precis då jag stod i stånd att riva ut alla kläder i garderoben - om det nu varit så att nycklarna rasat ut ur byxfickorna när jag slängt upp dom där kvällen innan – då fick jag en ond aning. Någonting kändes mot sidan av mitt ben. Något hårt och metalliskt. Jag stannade upp och kastade en blick mot Lisa som plockade ur alla tidningar från tidningsstället på toaletten. Jag slog mot benet och hörde klirret. Jag svor. Hon vände sig och fattade direkt. Nycklarna låg i min ficka. Fickan hade förvisso snurrat sig och flyttat dem ut mot benets sida och då mina jeans var så förbannat tajta och av stretchtyg hade nycklarna stannat så - några centimeter från där de alltid låg. Och där hade de legat hela morgonen och skrattat.


_________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, försvunna nycklar, förvirring

Sitter på ett tåg. Ensam. Eller det är ju fel förstås. Här är fullt av folk. Bland annat sitter en pappa med sin son precis bakom. Pappan läser högt ur en Muminbok – jag vet inte vilken för Allan är lite för ung för Mumin och jag har inte läst dom där böckerna på över tjugo år - när jag själv var barn. Men efter denna resa som ska pågå i drygt fem timmar har jag kanske nött in dom för pappan läser väldigt högt. Högt och artikulerande. Där finns någon slags melodi i hans berättande fast den känns helt fel. Som om han sjunger falskt liksom. Jag misstänker att han tror att han är en hejare på sagoläsning. Jag håller inte med. Fast vem är jag att tycka sånt. Hans son lyssnar ju och följer. Kanske är det bara jag.
Jag försöker koncentrera mig på något annat. På Carl Johan Vallgren som läser ur sin bok ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Han läser bättre än pappan men dessvärre inte högre. Så samtidigt som jag försöker höra till min saga; sagan om Joakim vars far just dött och ett förväntat arv skulle kunna rädda upp allt så tränger sig Mumintrollet, Stinky och Snusmumriken in genom mina lurar. Dom går inte att stänga ute. Så ”Kunzelmann & Kunzelmann” får vänta. Sagan om Mumin kan inte vara så lång. Gud, pappan pratar till sitt barn på ett sätt som gör mig helt allergisk.

Koppla bort. Börja om. Jag sitter på ett tåg. Utan Allan. Han väntar på perrongen i Göteborg med sin mor. Jag har alltså fem timmar framför mig under vilka jag inte kan göra annat än att skriva, läsa, lyssna eller tänka. Och lösa sudoku. Och lägga patiens. Jag älskar att åka tåg på det här viset. Och nu. Det sätter igång något i mig – något som säkerligen skapas av mitt eget romantiserande kring tågresor. Att vara på väg till något nytt. Att något är på gång liksom.
Jag har med mig en termos med kaffe. Detta är detta de sista fem timmarna innan semestern. De sista fem timmarna då jag kan låta mig omslutas av mig själv och skita i allt annat. I samma stund som jag kliver av detta tåg är jag pappa igen. Pappa i ett litet hus i skogen. Pappa till ett barn som inte går på dagis. Älskling till en gravid kvinna. När jag stiger av det här tåget har jag semester och då är det slut på lugnet. Men fan, vad jag längtar efter den där fantastiska, underbara, älskade lilla skitungen och min kvinna – åh, denna kvinna och krabaten som sparkar och bråkar i hennes mage.

På återseende.
Kalle


___________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om tåg, mumin, semester, barn

Det helvita arket på skärmen garvar åt mig. Fast inte nu lägre för nu har jag ju lyckats banka dit dessa bokstäver, dessa ord, denna mening rakt i nyllet på dig. Nu har du det inte så jävla roligt längre, ditt ark.


_______________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ingenting, skrivkramp

Ja, men visst är det helt underbart när solen skiner. Jag har sagt det förr men jag säger det igen; solen tinar och gör att mungipor letar sig uppåt. Allt blir enkelt. Man klär sig och sina barn på ett enkelt sätt och det är enkelt gjort. Man går ledigt bort till en park – man spatserar, njuter, skyddar sig inte från något som faller från himmeln. Man slår ut en filt i något gräs och sätter sig och sen sitter man där. Det är inte svårare. När solen skiner. Och jag tänker att om jag nu mår så här bra i det här klimatet och kanske inte dåligt men dock sämre när det är kallt och regnigt och slaskigt och snöigt – varför bor jag då i Sverige? Varför envisas jag med att bo i ett land i vilket jag kan uppnå total livskvalité enbart två månader om året. Det är ofattbart. Så går sommaren fort som fan förbi och det som möter mig på andra sidan är längtet efter nästa sommar. Och det längtet – visheten om att det finns något annat, något behagligt som anländer i maj/juni – det lotsar mig igenom hela året. Trist att man ägnar så mycket tid åt att längta efter något man kanske inte ens får. Kanske är jag på inspelning den vecka solen bestämmer sig för att komma på en blixtvisit.
   Och därför blir jag stressad. För min sommar hotar mig ständigt med att dra. Lämna mig i sticket över en natt och plötsligt vara som bortblåst. Varje vacker, varm kan vara den sista. Och det kan den ju verkligen vara så jag vågar inte göra något annat än att vara ute på det där fantastiska gräset så fort solen skiner för imorgon kanske det regnar och tänk den ångesten. Ångesten över att spenderat sommarens sista dag på jobbet. Det kan jag inte leva med så jag jobbar inte. Jag ligger i solen och drömmer mig bort till ett land där jag kan ta sommaren med lugn. Där jag kan sitta inne en hel dag och bara jobba och tänka; ja, ja, jag skriver lite till för solen skiner ju imorgon också.

Idag regnar det. Vilken tur att jag njöt igår om det nu var sista soldagen för i år. Men det var det väl inte? Tror ni?



________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om sommar, sol, gräs, arbetsmoral, livskvalité

Så det är ju sånt där mellanväder idag. Åh, det är svårt. Det är lite kallt i luften och blåsten leker runt kring halsen så man drar åt sjalen ett extra varv. Samtidigt går man runt ett hörn och träder in i solen, in i lä. Och man smälter. Mjuknar. Stegen blir slöa och tunga och man dras ofrivilligt in i fantasier om bättre tider. Det ordnar sig tänker man naivt och får en förnimmelse av en fuktig flaskhals i handen och grässtrån som kittlar ens bara tår och en len vind som letar sig upp innanför en uppvikt jeansbyxa. Man ler och känner hur arbetsmoralen bara sjunker. Sakta, sakta övertygas man om att det där manuset som jag skriver kan jag skriva senare. Man undrar var närmaste systembolag ligger och börjar nynna på en dikt av den helt brillianta Bob Hanson;

”Det har börjat handla om mannen. Han som ringer upp till sitt arbete och säger att; Jag kan inte komma och jobba idag. Nehä, säger dom, är du sjuk? Nej, ha ha! Jag är alldeles för frisk för att komma och jobba idag men jag kanske kommer imorgon om jag känner mig sämre. Eller en annan man som ringer in till ett annat arbete och säger att jag kan inte heller komma och jobba idag för solen skiner ju. Och dom; vadå? Är du helt sjuk i huvudet! Ska du bara komma och jobba när det regnar? Nääää… det är ju det som är problemet, säger han. Jag tycker ju om de regniga dagarna ännu mera ju. Ännu mera ju. Ja ja…”

Jag kan den utantill och läser den på dålig skånska tyst för mig själv. Kör solen, kör! Människan har börjat minnas... i huvudet och jag kisar mot solen. Arbeta kan man göra de dagar när man känner sig sämre, tänker jag. Kanske ska jag ringa upp mig själv och säga att jag inte kommer idag? Vad dumt.
   Men så rundar jag hörnet och går in i skuggan och vinden rycker tag i sjalen. Blåser alla tankar om välkylda Coronas och parkhäng ut ur huvudet på mig. Det är inte dags än. Jag lommar upp till kontoret och sätter mig i tystnaden en stund. Med en kaffe. Och jag ler och tänker att; fan alltså. Man ska inte klaga. Och sen skriver jag detta. Och nu är det gjort.

__________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Hansson, Kör solen kör, värme, sommar, Coronas, arbetsmoral, poesi

SÅ vadå? Ibland är man sån. Att man bara skriver utan att tänka. Utan stopp. Bara för att se var det leder. Bara för att man ju måste skriva något varje dag och varje dag är dessvärre varje dag.
    Tiden är knapp. Om fem minuter måste jag blada. Jag ska vara någonstans. Kommer detta inläggg finna en mening på fem minuter? Antagligen inte. Men kanske det dövar stressen ikväll när Allan somnat - tillslut - och den där stunden uppstår. Stunden när man kan vara vuxen och kärleksfull. Stunden då jag vanligtvis tänker; men fan, jag har ju inte bloggat idag? Vad ska Fia, Malin, Sassa och Ullisar säga? Och så bankar det dåliga samvetet på och säger hej hej och man tvingas till datorn och skriver plikttroget trots att man bara borde ta det lugnt. Och andas. Nu kan jag det . Idag har jag bloggat!


______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ingenting

Min arbetskollega Paul Tilly skrev i sin blogg ett inlägg med namnet ”Fördelen med att vara B-kändis” för några månader sedan. Det handlade kortfattat om en inbjudan han fått till ett jippo på Taco Bar där han, i utbyte mot hans närvaro, kunde hämta ett VIP-kort som gav honom ett minst sagt fördelaktigt pris på ovan nämnd snabbmatskedja. Fantastiskt!

Jag har inte dessa fördelar – eller vadå fördel föresten? Det är ju ett högt pris att betala för att få käka lite billigare mexikansk mat. Med B-kändisskapet följer väl minst lika många nackdelar. Som att låsa hela sin karriär till ett specifikt varumärke till exempel. Ja, ja, jag har inte fördelarna och jag har inte heller nackdelarna men vad jag har är en hjärna som inte förstår sig på siffror och kalkyler och buget och företagsformer och sånt där skit - så att fylla i en F-skattansökan var för mig en omöjlighet även efter det att jag gått en heldagskurs på NyFöretagarCentrum (Kursen hette föresten; Hur man fyller i en F-skattsedelansökan.)
   Nej, men jag fattar det inte. Det går inte att få in moms och räknaskapsår i mitt huvud. Det var som om skatteverketpersonligheten som stod framför mig med en färgsprakande PowerPointShow pratade ett totalt obegripligt språk. Detta trots att han gick igenom varje kolumn och ruta i turordning och i stort sätt berättade vad vi skulle fylla i där. Jag började bra med att fylla i namn och adress och det där man sen var det tvärnit.
   En vecka senare bokade jag en personlig rådgivning och satt en timma över ansökan med en korrekt dam i kritsträcksrandig dräkt men gick därifrån om möjligt mer förvirrad. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle få min firma trots att jag hade en redan fungerande och inkomsbringande affärsidé. Men det var inte för mig verkade det som. Eller? Nej, jag ska visa dem att jag också kan, tänkte jag och rigde en ekonom jag känner.
  Några veckor senare hade jag min firma startad och det blev ett rätt bra första år och nu följer med största sannolikhet ett mindre bra finanskrisår. Men det löser sig väl det med. Jag förstår ingenting av vad jag gör - jag bara fakturerar och sparar kvitton och sen ger jag allt i ett kuvert till min ekonomiska vän och får tillbaka ifyllda papper med siffror på.

Varför skriver jag om detta. Jo, i och med att man har tagit kurser hos NyFöretagarCentrum – sifferidiot eller inte – får man deras nyhetsbrev och möjlighet till fördjupningskurser och annat spännande som jag inte orkar ta del av. Så det ligger en hel drös av dessa brev, oöppnade på en gammal mailadress, och idag kände jag att det var dags att gå igenom dem. Kanske finns där något att ta till sig, tänkte jag duktigt och mycket riktigt; jag fann ett mail med följande subjekt;

Inbjudan till FinalGala från Stockholms NyföretagarCentrum

Oj, spännande, tänkte jag och öppnade brevet med ett darrigt musklick.

 Du är mycket välkommen till en festlig kväll där du kan mingla med Maud Olofsson, Stockholms Finansborgarråd Sten Nordin, Stockholms Handelskammares VD Peter Egardt och Företagarnas VD Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Jag tänkte efter - länge. Men hur jag än vände och vred på ordvalet i mitt huvud fick jag inte ihop det. En festlig kväll? För det lät allt annat än kul tyckte jag - sifferidioten - och undrade drömmande hur Taco Bar-Festen hade varit.




Läs även andra bloggares åsikter om nyföretagarcentrum, paul tilly, taco bar, skatteverket, f-skattsedel

06.20. Allan sitter upp i sängen och pratar uppsluppet med Pippidockan. Jag klipper med ögonen och betraktar halvsovande skådespelet. Efter en kort stund får han syn på mig och säger; "Gå upp, pappa" och jag försöker med en harang om att det ju är mitt i natten och vad kan man rimligen vilja göra uppe vid den här tiden? "Leka!", säger Allan och hoppar piggt ur sängen och går ut i vardagsrummet. Ljudet av hundra Duplobitar som hälls ur sin korg förvissar mig om att min dag har börjat.
 
Sedan har det bara pågått utan vila och vi behöver inte gå in på detaljerna men jag är nu jävligt trött helt enkelt. Och nu lägger jag kraftreserven på denna text som dök upp i huvudet på mig då jag nyligen halvsov framför "Aja Baja Alfons". Avsnittet börjar med att Alfons rider på sin pappas rygg och pappan röker samtidigt på sin pipa så det står härliga till och små rökpuffemoln stiger mot taket. Vadå, röker han inomhus?!! Med sitt barn!?? Och leker samtidigt!?? Ja, det gör han faktiskt och jag tänker att den filmen hade inte fått mycket stöd om den gjordes idag. Tanken att pappan skulle röka i bild överhuvudtaget skulle ju inte ens dyka upp-  jag menar pappor slutar ju röka - om dom någonsin rökt - i graviditetsvecka 10 för det står så i regelboken. Nu märker jag hur detta verka landa i att jag tycker att det är bra att föräldrar röker men det gör jag absolut inte. Jag förkastar det högljutt. Men jag tycker det är lite charmigt att Alfons Pappa gör det.
   Och sen tänkte jag vidare på alla sexuella anspelningar som döljs i Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter. Brasse skulle ju kunna förväxlas med en pubertal kåtbock med bara en sak i hjärnan; att ha sex med Eva. Och hur han vid ett tillfälle råkar svära. Jag tror han säger "Men vad fan", och sedan snyggt döljer det i ett generat fniss och massa ord.
   Och jag tänker på hur Svantes morsa i Karlsson på Taket ska ge honom lite bullar och varm choklad och lassar upp typ femton stycken - nej, okej - sju åtminstånde. Men sju bullar är ju rätt många. Skulle jag ge Allan ett fat med sju bullar på... Nej, det skulle jag ju bara inte.
   Och jag tänker på Pippi som Allan tycker så himla mycket om. Hon är ju fan helt jävla vrickad egentligen. Jag menar, vad sysslar hon med? Drar med sig två icke ont anande barn på ett rädddningsuppdrag - i en luftballongssäng, över havet för att krasha på ett högt berg och bygga ett flygplan av gammalt skrot och flyga över en vulkan och kracha igen fast denna gång på en ö med livsfarliga vilda djur och sen kapa ett piratskepp och inta en piratborg och ligga gömnda i en brunn i en hel dag - ja, ni fattar. Det som är mest underligt är väl det faktum att Tommy och Annikas föräldrar lämnar sina barn vid Pippis dörr och drar på en tvåveckors. Eller den fantastiska lilla Annika som är på god väg att bli den perfekta hemmafrun som tvättar Pippis och Tommys kläder på piratskeppet - inte helt politiskt korrekt.
   Och Emil - alla shaking baby syndroms som måste uppstått vid den inspelningen och hans pappa är ju rent agressiv och borde väl egentligen spärras in.
   Och Ramus som går på luffen med suputen Paradis Oskar och Madicken som klättrar på tak och listan kan bli lång.
   Och så tänker jag på Teletubbies och Mor Annas Hjälplinje och Nicke Nyfiken och Dora -The Explorer och herregud tänker jag- Vi måste återinföra omoralen i barnfilmen så vi föräldrar kan känna oss mänskliga igen.


____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om barn, alfons åberg, fem myror, pippi, karlsson på taket, rasmus, emil, barnfilm
intressant.se

Jag vaknade i morse av att dörren slängdes upp och Allan rusade in och skrek något jag aldrig hann uppfatta. I vardagsrummet ekade ljudet av slutstriden i Djungelboken - när Baloo och Sherikan drabbar samman vid det kala trädet och gamarna sjunger och blixten slår ner och allt vad det nu är. Det var min tur att gå upp. Lisa skulle få sova.
   I världen mellan vakenhet och dröm kan kluriga saker hända. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle i min fagra ungdom tyckte mig sväva upp i luften och ut genom fönstret på mitt rum. Sov jag eller var jag vaken? Jag var faktiskt osäker då och är det fortfarande. Jag rökte lite maja ibland som tonåring men jag tror inte det var det. Det är väl så enkelt att hjärnan spelar oss ett spratt bara för när man står med ena foten i dröm och andra i verklighet så kan man inte så noga veta.
   Det sprattet min hjärna spelade mig imorse är ingen verklighet trots att det tycktes verkligt på det sätt att jag är säker på att jag själv inte framkallat det - inte medvetet i alla fall.
   "Kom upp, Pappa!", ropade Allan och i mittt huvud hörde jag ett pling - ett för mig mycket välbekant pling - det Macintoshiska felmeddelandeplinget - och framför mina halvslutna ögon dök en textruta upp; Du får nu ström från reservbatteriet och kommer stängas ner om tio minuter.
   Jag läste texten och blinkade lite med ögonlocken innan den försvann. Jag log och tänkte att min hjärna hade humor. Den är kul. Tio minuter senare satt jag och sov i soffan medan Allan åt upp min macka. Den lilla tjuven.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Macintosh, Felmeddelande, Allan, Barn, Trött

Det är ju så härligt att ibland ta i lite - liksom slita och svettas och stå ute i skogen och lyfta tunga lådor. Och filma. Ja, det var så jag fick det förklarat för mig när det kom upp i bilen ut till set i morse. "Jag är filmarbetare", sa någon och en annan undrade vad en sådan gör "Tja, lyfter massa tunga lådor" Det är en sanning i det för filmlådor är alltid så jävla tunga. Gud, varför måste allt som har med film att göra väga så förbannat mycket. Egentligen är det nog inte innehållet i lådorna som väger mest utan själva lådorna. Otympliga, stora metalllådor med spetsiga hörn och handtag som alltid skär in i handflatan. Man blir mörbultad lägst benen när lådan börjar vobbla och skyndar fram i någon slags styltgång innan man blodig tappar greppet. Nej då, det är inte riktigt så illa. Men nästan. Och sedan kan man aldrig hitta en lättillgänglig plats att filma på utan den ska alltid ligga längst upp på en kulle över en knädjup älv i lera och dy och glashala klippor och Kalle; tappa inte den där lådan den är värdefull! Hela produktionen hänger på den där lådan du just nu bär på.

Jag filmar den här veckan. Reklamfilm - och jag tänker på er mina kära läsare. Jag tänker och tänker på allt det där fina jag ska skriva när den här veckan är över för den tar ju slut redan imorgon. Då har jag hunnit med både det ena och det andra. Jag har varit med beväpnade vakter vid en gränsstation i Azerbadjan (fast inte på riktigt). Jag har varit med skäggiga motorcykelknuttar i en klubblokal i Barkaby. Jag har varit i ett slott. Jag har varit i en skog. Jag har varit. För det är ju så härligt att då ta i lite - liksom slita och svettas och stå ute i skogen och lyfta tunga lådor. Och filma.

Man är så manlig och värkande när man kommer hem mitt i natten med sju lager arbetsläder. Fleece och vindbyxor som en annan knegare och så ropar man; Hooooney, I´m home! Fast det gör man ju inte utan man är knäpptyst för att alla sover och så klär man av sig alla lager kläder och smyger in i sovrummet och där ligger dom och sover; Lisa och Allan. Så sött. Lugna andetag som gör en varm i hjärtat och jag sitter länge och bara ser dom och tänker att äntligen... äntligen är jag hemma igen.

----------------------------------------------------------------------------

Läs även andra bloggares åsikter om filminspelning, reklamfilm, tunga lådor, barkaby, knegare

Jag skrev inget igår. Känns tungt men jag hade annat för mig. Ibland är det så. Att man har annat för sig än att sitta här och klottra ner bokstäver, ord och meningar i stycken och spalter och till slut små historier. Är detta utfyllnad? Javisst! Men ibland är det så. Ibland har inget speciellt hänt. Inget av värde. Och då fyller man ut. Man svävar fritt utan mening. Hoppas att man genom denna rappakalja ska kunna fånga upp något med essens. Något litet bara. En detalj. En nyans. Något. Och då händer det. Ett ljud får mig att se upp och en idé drabbar mig.

Jag har en utsikt. Framtidsutsikt? Nja, det återstår ju att se. Nej, jag menar en hederlig, vanlig gammal utsikt. Och det är väl egentligen ingen dålig vy jag ständigt betraktar heller. Egentligen är den skön. Om man ser lite uppåt- mot himlen. Det är rätt mycket himmel jag ser från mitt kontor på sjätte våningen och vissa dagar är den väldigt vacker. Sommarkvällar med rödrosa sken – då träden prunkar och staden lever – skiner av neonljus och upplysta fönster. Då är det vackert. Om man bortser från motorvägen.
   Motorvägen är i ständig rörelse och den låter. Jag har förstått och accepterat det faktum att det aldrig kommer vara helt tyst på mitt kontor. Accepterat att ett svagt motorljud, ett konstant swishande och swooshande kommer vara för bilarna tar aldrig slut. Det kommer alltid en ny bil. Eller lastbil. Eller buss. Ibland leker jag lekar här uppifrån. Först till tio liksom. Vit Bil vs Svart bil. Volvo vs Opel. Buss vs Lastbil. Ibland. Ibland har jag väldigt lite att göra.
   En annan detalj i min utsikt är den redan omtalade NK-klockan (se detaljbild 1). Jag skrev att jag såg den från mitt kontor i något tidigare blogginlägg och ville därigenom förleda er att tro att jag satt mitt i smeten. Det gör jag inte. Klockan är väldigt långt borta. Väldigt långt där borta snurrar klockan otröttligt och syns mest som en dimmig hägring om dagarna, men om natten lyser den starkt i rött och grönt och tillför mig egentligen inte ett jota. Det är ju omöjligt att läsa tiden på det avståndet. Jag borde kanske skaffa mig en kikare och ge den en funktion. Klockan alltså.



   Bakom motorvägen skymtar vatten. Nu i fryst tillstånd men ändå – vatten - med båtar och vikar. Skog och berg finns i min vy. Jag ser Operan och Dramaten – i alla fall dess klädlager – på andra sidan vattnet. Det är väl inte så dåligt?
   Förutom motorvägen och dess ljud finns det en detalj i utsikten som stör mig. Detaljen känns som en påföljd av motorvägens existens - och till stor del mänsklighetens slarv. Någon har öppnat ett fönster på sin bil och hivat ut en toarulle. Precis utan för mitt fönster. Varför? Det är ju obgripligt men det här hänt. Toarullen tycks ha slungats i en båge över vägens sidoräcke och singlat ner i slänten under, fastnat i ett träd och rullats upp, kanske två meter, innan pappret rivits av och rullen rullat ut ur utsikten. Kvar hänger denna klorblekta påminnelse om mänsklighetens förfall (se detaljbild 2). Och den är för evigt verkar det som.



   Två meter toapapper kom till mig i november. Det har blåst, regnat, snöat, stormat och haglat men det verkar inte som om något biter på pappret. Vad är det för märke? Var det dyrt? Det är i alla fall av hög kvalité för det har stått i mot sex månader av skitvinter. Nu stundar en sommar och jag hoppas att lövverket döljer toapappret. Hoppas. Men man kan ju aldrig så noga veta.

Detta är min utsikt. Jag ger den till er.


Kalle

________________________________________________________________________________

Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan! Intressant?

Utsikt, Toapapper, November, Operan, Motorväg, Kontor, Vatten

Så vad är inspiration då, frågar jag mig själv. En för hög dos koffein mot trötthet utöver det vanliga. För ibland känns det så. Att det är när man ligger där i mörkret med förhöjd puls och irrande tankar – och verkligen försöker sova fast det bara inte går – det är då det händer. När man inte vill bli inspirerad.  Inte alls. När man måste upp tidigt eller när dagis är stängt eller så. När det bara inte går.
   Och nu jag sitter här; på mitt kontor och tittar på bilarna som susar fram och tillbaka nedanför mig och skapar en ljudmatta som inte går att stänga ute – ja, då händer det ju självklart ingenting i skallen på mig. Det är som om alla de fantastiska tankar som hemsökt mig under natten var helt meningslösa. Det kanske de var. De kanske bara var en hop inbillningar skapade av tre koppar kaffe och för hög halt självförtroende.

___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om inspiration, tankar, kaffe, sömnlöshet

Ni kan tro att jag blev besviken igår när jag kom ut från IKEA och möttes av små flingor av lätt snö som fladdrade runt i luften. Jag ville ju ha vår nu. Ville ha bara kofta och uppvikta jeans. Jag har väldigt många koftor faktiskt - eller vad det nu heter? En tunn finstickad tröja som man knäpper med knappar framtill. Kofta? Ja, det spelar väl ingen roll? Det snöade i alla fall fast solen sken härligt. Det var varmt och kallt på samma gång. Mest kallt dock och jag påmindes om att det ju inte ens är april än så det är ju inte så konstigt. Vi är ju så vårkåta allesammans. Det är nästan ironiskt. En dag med vårvibbar och alla klär av sig och får förhoppningar och påminns om en kommande sommar. Den man längtat så efter. Med parkhäng och semester och flip flop- tofflor och uteserveringar och svalkande drycker och badstränder och sand mellan tårna och saltvattensmak på läpparna och havslukt och skärgården och mjukglass och prunkande ängar och svaklande skogar och lättsamhet och värme och kärlek och panamahattar och solglasögon och äntligen - bakom våra solglasögon kan vi vara oss själva. Det är ju mänsklighetens skönasta attribut. Solglasögoonen. Jag känner en ärlig sorg i själen när solen går ner och jag måste ta av dem, för jag är inte tillräckligt häftig för att ha shades om natten. Inte tillräckligt modig. Men solglasögonen är sommarens guldkant. De ersätter strumpan som är vinterns. Jag har bliivit fullkommligt såld på strumpor. Det är Anders förtänst. Jag älskar plötsligt strumpor. Och det är så bra att vi i Sverige tar av oss skorna när vi går in i folks hem. Så jag solt får visa mina randiga, rutiga, färglada. De är så fina.

Gud - Är detta min första modeblogg? Kanske? I så fall borde jag ju komplettera med en bild.



Och en; puss puss, sötisar! Nu ska jag till kiropraktorn!


_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om våren, snö, vårkänslor, strumpor, pussar

Ja, nu är denna tisdag snart slut - men ändå. Och blev den då en värdig fortsättning på måndagen? Nja, det kan diskuteras. Turen stangerade lite och la sig på lur kanske. Eller något. Men jag känner att den finns där. Bakom ett hörn och väntar på de rätta stunden bara.

På väg hem igår kom bussen in i samma stund jag satte mig i kuren. Som för att påvisa vilket flyt jag hade. Jag gick ombord och satte mig ner. Såg Nacka Station försvinna. Sickla. Ingen broöppning - så klart. Jag var inte tidig men inte heller sen. Inte orolig för att något oförutsett skulle försena mig. Men så steg denna tursamma dag mig plötsligt övr huvudet. Jag började tro på ödet. Mitt hjärta bankade hårt då insikten drabbade mig som ett spjut i bröstet. Det ligger ett fantastiskt besked hemma och väntar i brevlådan. Det var vad min inre röst sa till mig. Idag händer det, Kalle, sa rösten, idag är det din tur. Jag trodde den. Den talade sanning - rösten.
   När jag steg av vid Slussen var jag helt svajig i benen. Jag var uppfylld av en ahaupplevelse. Jag hade blivit presenterad en sanning men som den analyserande, undersökande varelse jag är kunde jag inte bara tro på allt vad ens inre röst säger - även då den talar sanning. Jag var tvungen att ta omvägen förbi hemmet och kolla in det där brevet trots att jag skulle bli sen till dagis. Jag kunde bara inte gå dit och hämta lillkillen i det tillstånd jag befann mig i. Jag var illa tvungen annars skulle jag ju stå där på lekplatsen och putta på den där gungan utan att verkligen mena det - liksom mjukputta med tankarna långt borta i brevlådor med brev fyllda med glada besked. Det går ju inte. Så jag skyndade på stegen.

Det låg ett brev där. Mycket riktigt. En påminnelse från Tele 2 att en räkning var obetald. Det var ju ett besked förvisso men kanske inte det besked jag hoppats på. En kvart sen kom jag till dagis. Ändå fylld med hoppfulla tankar om bättre tider - jag mindes vår fina morgon. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Det är nog där skon klämmer - att man tänker sig för mycket, tänkte jag och släppte taget. Rullade hem Allan iklädd bara byxor och t-tröja för det är ju inte alls långt. Inte alls. och sen gick eftermiddagen av bara farten. Och nu är det tisdagkväll. Det är fem minuter kvar till onsdagkväll. Dagarna går och jag väntar spänt på det där brevet... imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om röster i huvudet, besked, bussar, brev, räkningar

Fjorton texter. Nu är jag slut i huvudet. Mina fingrar blöder. Jag är tom. Det finns inget kvar här inne. Och trots detta slit är jag inte ens med på listan. Måste ha gjort en felkalkylering någonstans. Tänkt galet. Man kanske måste hålla igång i tre dagar? En vecka? Fan, det har jag inte krut till. Jag medger att jag är slagen. Jag får hitta mina läsare på något annat sätt.
   Tunnelbanereklam?  

Dåliga kärleksballader öser ut ur högtalarna. Utanför rör sig världen – fram och tillbaka – bilar svischar förbi. Latten är för varmt smakar verkligen inget vidare. Den gör sällan det och det tycker jag är märkligt. När man går in på ett riktigt baristacafé får man ju en klanderfri latte som smeker en ömt i gommen och är läckert dekorerad med ett mjölklöv eller mjölkhjärta eller någon annan kul form. Det tar inte längre tid att göra den, det ser enkelt ut och det kostar inte så mycket. Hur svårt kan det vara att lära ut alla dessa cafétöser att göra juste kaffe? Eller det är väl just det. Att 90 % av alla som jobbar på café är unga, snygga tjejer utan ambition att jobba kvar. Nej, de jobbar ju bara tills vidare. Baristan har ju gjort kaffe till en livsstil. Och då kan man ju kanske förstå att de snygga tjejerna skiter fullständigt hur kaffet smakar – de bara betar av timmarna. Men jag då? Ja, jag kan väl gå till ett baristaställe om det nu är så viktigt för mig. Ja, det är ju rätt förstås. Jag bara klagar. Det kanske är med kaffe som med pizza. Jag gillar fulpizza mer än finpizza till exempel. Och det finns dom som gillar blasköl och de som gillar lite tyngre sorter, som jag, och det är inte alltid så kul för det blir så himla dyrt att gå på krogen. Vissa kanske gillar den brännhetta beska brygd jag har framför mig och jag – jag gillar ljummet kaffe som smeker sig ner i strupen. Men trettio spänn för skiten tycker jag ändå är lite magstarkt.
   Utanför, på andra sidan gatan, lyser ett ord i neonbokstäver; Barista. Det är lite ironiskt att jag sitter här när det jag söker finns bara ett stenkast bort. Och där spelar de säkert inte skvalmusik i högtalarna – där är det nog tyst. Ett rofyllt cafésorl bara. Hur tänkte jag?

Jag skriver massa låtar med en begåvad vän till mig – vi gör en skiva. Soul på svenska. Och det låter bra som fan. Men ibland dyker texter upp som inte passar in riktigt. Det är ju han som sjunger och då texterna blir lite väl personliga blir det svårt för honom att relatera – även då jag inte tvekar en sekund på att han också älskar min son. I alla fall tycker väldigt mycket om.
   Så nu sitter jag fast med den här texten som kanske inte ens är så verst bra eller genomarbetat och tänker; Vadå, ska jag bara slänga den?

Nej, det känns ju onödigt när jag kan publicera den här. Min lovsång till Allan:

Jag är otroligt förundrad
Där jag ligger kvar i sängen
Och jag tänker på ditt ansikte
Och dina spröda läppar
Dom som pratar hela tiden
Och som fyller hela rum med ord
Som alltid har en mening
På nåt obegripligt sätt

Du får aldrig sluta prata
För då kan jag inte leva mer
Jag är fast i dina meningar
Och dina vackra tankar
och så länge jag kan höra
vad du säger och förstå dig
kommer livet ha en mening
och då mår jag ju så bra

Men nu är du inte hemma
Jag är ensam och förfärlig
Jag kan inte sluta tänka på
allt det vackra som du målar
upp i stora fantasier
Där de goda alltid vinner
Det är så härligt att va liten
När världen är så stor

I kontrast till min stendöda palm som jag kommer ta med mig härifrån och slänga i en sopkorg när jag går så har det kommit ett tillskott till familjen. Alltså inte min egen, bokstavligt menat, utan i min närmsta vänkrets. Jag ville här bara kasta ut en stor jävla säck med kärlek i luften och skrika ut; fy fan, vad kul! – medan Bono sjunger One Love på Spotyfy och jag kan ju inte låta bli att bli lite sentimental när man sätter ihop lika delar nyfött och U2.
   Välkommen till världen, du lilla varelse. Farbror Kalle kommer finnas en stund framöver och det ska bli kul att träffa dig snart.
   Egentligen känns du ju lite onödigt att skriva detta till dig för när du kan läsa och förstå – om sex, sju år så där – kanske denna blogg är borta eller så är denna lilla textremsa bortglömd och väl dold långt inne i arkivet.
   Men ändå – man kan ju inte låta bli…