Jag bor i ett dockhus. Det ser åtminstone så ut när man står på gatan och ser upp mot fasaden. Stora fönster från golv till tak – på gott och på ont. Tanken att göra en dokumentär om de som bor i fastigheten är minst sagt lockande. Varje människa har ju en historia som är mer eller mindre intressant – det beror på upplägget. I detta hus bor det väldigt mycket intressanta personer verkar det som. Udda personligheter, kufar, halvkändisar, gamla och unga, vanliga och ovanliga, upcomers och vad nu motsatsen till det skulle kunna tänkas vara. Bara på min våning finns det ett väldigt intressant persongalleri. Jag ser en öppningsbild. En total på fasaden och dess inrutning. Det är skymning och tänt i lägenheterna. Vi ser folk i varje fönster göra vad dom nu gör – mina karaktärer. Det är fint.
   Men dokumentären får vänta. Här tänkte jag mig en liten bloggessä om min våning. En följetong. Men jag vet inte om jag vågar. Även då det är mestadels positiva tankar jag har om mina grannar så vill man ju inte hänga ut folk med bara antaganden. Jag vet ju inget om dem. Jag antar. Antar och fantiserar och det gör dom ju så himla mycket mer intressanta. Jag kan ju forma dem hur jag vill. Ja, vi får se.

Hundmannen vågar jag dock skriva lite om mest för att jag är tämligen säker på att han inte ens vet vad en blogg är. Han är ingen potentiell läsare liksom.
   Hundmannen har, som hans namn antyder, en hund – en stor schäfer. Hundmannen talar långsamt med en aningen nasal och väsande röst. Han låter lite elak fast han ler alltid. Han är i sextioårsåldern och har bruna gubbyxor. På vintern har han raggsockor över byxbenen. Han känns som en frisk man i det avseendet att han går långa promenader med sin jycke och man kan till och med möta dom vid tvåtiden på natten – springandes?!! Men samtidigt är han väldigt grå och rödögd. Hmm…

Han envisades med att kalla Allan för Rödluvan i säkert ett och ett halvt års tid. ”Tjeenaa Röödluuvan”, väste han varje gång vi mötte honom i hissen eller på gatan utanför. ”Akta diig såå intee stygga vargen ääter upp diig”, väste han vidare och  visade mot sin hund. Jag vet inte om jag gillade det där riktigt. Jag vet inte heller om han trodde att Allan var en tjej eller om rödluvesnacket var tänkt mer som en fiffig sagometafor med syftning på hunden. Efter ett och ett halvt år gjorde jag hur som helst tydligt att Allan var en pojke - trots sitt långa hår - och då blev det hastigt andra bullar. ”Aaaallaaaaan”, väser han ”Spelaar duu Allan?”. En klassiker man redan hört sig mätt på.
   Men jag tror Hundmannen gillar Allan. Han tycks skina upp när han ser lillkillen och drar alltid något gammalmodigt och fullkomligt obegripligt skämt som han själv skrattar åt. Han kan dröja kvar i trapphus och hålla upp portar i evinnerlighet medan man försöker få på Allan ett par fingervantar eller något annat omöjligt och man bara önskar att han släpper dörren och går men han väntar otröttligt kvar och maler på med väsande obegripligheter; ”Kaan man lååna vagneen nåån daag föör huunden börjaar bli gammaal” eller något liknande. Vad förväntas man svara på det?
   Igår hade vi besök och en minst sagt ivrig skara barn stod vid ytterdörren och drog i handtaget. Vi skulle till parken och dom ville iväg. Plötsligt ringer det på dörren och min vän öppnar för jag står hukad på golvet och snörar på mig skorna. Jag ser inte honom men jag hör Hundmannens bekanta stämma ”Näämen Aaallaan. Ooch Aaallaans koompiis” Sen hörde jag honom gå in i hissen och åka ner. Varför ringde han på? Han bor i helt motsatt hörn och kan omöjligen ha kommit åt knappen av misstag. Ringde han verkligen på för att få säga; ”Näämen Aaalaan. Ooch Aaallaans koompiis”? Märkligt.

En gång mötte jag honom ensam i trapphuset. Vi steg liksom ut samtidigt, hälsade som sig bör och hamnade sen bredvid varandra medan vi väntade på hissen. Hunden såg på mig med granskande blick och började plötsligt morra. Jag är inte hundrädd men när en stor schäfer, gammal eller inte, morrar åt en blir man ju lite knäsvag. Hundmannen kastade en blick på mig och såg sedan framåt igen. En blick bara och sen sa han; ”Ceasar äär en gammaal knaarkhuuund, föörstår duu.”  Det var allt han sa och sen kom hissen med ett klick.

Här vill man ju sluta texten men jag måsta bara förklara att jag inte ”knarkat” sen jag var sjutton. Det var allt.

---------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om grannar, hyreshus, hundägare, hundar, schäferhundar, knark, rödluvan, allan