Allan har tidigare varit rädd för att doppa huvudet i vatten och duscha håret. Fast rädd är kanske fel ordval. Han har tyckt att det har varit obehagligt, och det kan man väl förstå. Men nu har det svängt lite. Han tvättar håret frivilligt och till och med ber om det. Men han vill ligga mot min axel när jag sköljer och säger "nej, nej, nej, nej..." medan jag gör det. Det låter ju lite hemskt men i nejen hörs en förtjusning, ett ja liksom. Ni fattar nog.

Igår tvättade vi håret. När han kom upp från min axel ställde han sig framför mig och såg minst sagt konfunderad ut. Perplex - men också nyfiken som om han just upplevde något han aldrig upplevt förut. Som om det skrämde honom lite samtidigt som han gillade det. Sen nästan skrek han; "Pappa, jag ser  inget!". I någon sekund tänkte jag att vad tusan det var ju inget bra alls. Men sen förstod jag att han sagt fel. Han hörde inget. Så skulle det ju vara.
   Allan började dra i sina små öronsnibbar och efter varje gång sa han; "Ahhhhhh...", med hög röst. Och sen; "Hallå, hallå!", som om han utförde ett inre soundcheck - vilket han ju faktiskt också gjorde. Hela tiden log han och jag bara låg där i det ljumna vattnet och såg förundrat på.Det här löser han nog själv, tänkte jag och mycket riktigt; en kort stund senare skiner han upp och säger något helt underbart. Han säger; "Så pappa, nu lyssnar jag igen".


___________________________________________________________ 
 Läs även andra bloggares åsikter om Barn, allan, vatten i öronen, badkar