Jag satt vid köksbordet och tittade på Allan som iklädd enbart sina fem-myror-kalsonger åt en torftig lunch bestående av snabbmakaroner och ketchup. Tidigare låg det också fem falaflar (en falafel, flera falaflar?) på tallriken men han genomskådade dem fort och plockade dem åt sidan. ”Inte köttbullar”, sa han bara och la upp dem på en rad på bordet för att inte se åt dem mer. Jag hade aldrig påstått att det var något annat än falafel men jag orkade inte protestera. Jag hade sedan länge ätit klart och jag var lite stressad trots att jag lovat mig själv att inte vara det idag. Jag hade lovat mig själv att bara rulla med och låta Allan styra mig istället för att jag tålamodslöst försöker styra honom. Allt blir mycket enklare då. Men så kom det där samtalet med den trevliga inviten om parklek i vårsol och kaffe och allt vad det var och jag lockades ofrivilligt ditåt. Det var ju för Allans skull vi skulle gå till en park intalade jag mig själv och sa att; ”Allan, vet du vad? Vi ska gå ut”. Allan såg upp på mig och log pillemariskt. ”Inte än, jag ska äta upp först”, sa han bara och tog upp en makaron mellan sina små prinskorvsfingrar och stoppade dem sakta i munnen. En makaron. En enda av kanske trehudrafyrtiosex stycken. Och så en till (en av trehundrafyrtiofem).
   Jag skulle inte bli stressad. Det hade jag ju bestämt. Jag tog ett djupt andetag och log tvingat. Det är inte varje dag han vill äta upp så snart kommer han tröttna och vilja gå. Det visste jag alldeles säkert.
   Jag trummade med fingrarna i bordet. Allan fortsatte med pincettgreppet. En makaron i taget. Tvåhundrasjuttiotre kvar. Trumm trumm. ”Allan, kan du inte skynda dig lite?” Åh, vad jag avskyr när föräldrar säger så till sina barn och där gjorde jag det själv i samma äckliga tonläge och jag måste medge att jag menade varenda ord. Kanske är det bifogat ibland då, tänkte jag. Kanske har jag dömt ut en hel del föräldrar helt orättvist. Allan lät sig dock inte påverkas. Han tog upp en ny makaron, granskade den noggrant och lät en ketchupklick droppa ner på bordet. Splat. ”Jag har inte bråttom”. Det är orden han väljer att placera i en helt korrekt mening – den lilla satans språkbegåvningen – och jag bestämde mig omedelbart för att släppa garden helt och kasta in handduken för den här fighten kunde jag inte vinna med föräldrahedern i behåll.
  
Han pillade i sig varenda jävla makaron och jag frågade helt oförklarligt om han ville ha mer. ”Nej, nu är jag mätt”, sa han som tur var och hoppade ner från kökssoffan. Han stannade ögonblickligen upp i ren förskräckelse när han såg att han spillt en hel del på golvet - uppåt trettiotvå ketchupkladdiga snabbisar för att vara mer precis-  och han ville promt städa upp efter sig. Och jag bara kände att vad fan kan jag göra, grabben vill städa och vi är ändå så sena att det liksom inte spelar någon roll längre. Allan hämtade en sopborste och jag gick iväg för att klä mig själv för jag insåg att det där kommer ta lite tid. Sopborstar och kladdiga makaroner på vinylgolv gifter sig ju inte direkt.
   Inte långt där efter - jag har kanske hunnit få på mig ett par jeans och valt T-shirt - beklagar sig Allan från köket. ”Oj!”, säger han, ”Oj oj oj, jag kissade lite”
   Nej, han hade inte kissat lite utan han hade kissat ut hela Mälaren på köksgolvet. Makaronerna badade där de låg kvar (utom den enda han lyckas pilla upp på sopskyfflen). En bok av Lena Andersson låg där också och simmade bredvid en kulturdel från DN och lite paljetter och en gummisnodd och jag undrade vad alla dessa saker gjorde på golvet. Fem-myror-kalsongerna åkte av och jag ställde honom i duschen. Jag fick för mig att det var precis dit han ville. Att den påstådda olyckan inte alls var en olycka utan ett smidigt sätt att få sin vilja igenom och då ska ni veta att vi redan badat tidigare under dagen. Allan älskar vatten.
   Han ville hålla duschmunstycket själv med jag visste med säkerhet vad som skulle hända då och sa nej. Det får finnas någon hejd på tokerierna – jag hade ju hunnit klä upp mig i mina finaste stretchkjeans. Han krisar och skriker som om jag aldrig lät honom göra något kul men jag gav mig inte utan stängde av vattnet när han var ren och drog åt kranarna ordentligt. Få honom ur badkaret var värre så jag lät det vara för tillfället och fortsatte min egen ekipering istället. Sa att; ”När du vill följa med ut och göra något kul med mig så säg till”. Det brukar fungera. Tillslut förstår han sitt egen bästa och ger sig. Han brukar säga att; Pappa, nu vill jag följa med!” Eller; ”Allan måste följa med” och man bara ”Åh, vill du det, vad roligt!”
Så brukar det bli men denna gång slutade det i en oväntad tvist; ”Oj, pappa jag kissade... igen”. Jag tittade ner i badkaret och fann min son i lotusställning med en gul pöl i knät. Han plaskade lite med handen i den och skrattade till.

Dagen blev precis som jag planerat den från början; Jag bara rullade med och lät Allan styra mig. Det fanns liksom inget annat sätt.

----------------------------------------------------------------------------------


Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om stress, makaroner, allan, barn, viljor, bad, kiss, parklek