Så där låg vi i sängen. Allihopa. Som vanligt. Klockan var väl runt tre igen och persiennerna och allt det där. Plötsligt väcks vi av ett skrik så hjärtskärande att man tappade andan för en sekund. Han sitter där igen, den lille, rakt upp och gråter. Han hade drömt, det visste jag, men ännu en gång var det svårt att förstå.
   Jag tänkte på vad som skulle fått mig att skrika så och jag tänkte att jag nog ska raffinera mina tankar genom att tänka som ett barn. Så vadå? Monster, spöken och sånt är ju läskigt förstås. Men han har ju knappt kommit i kontakt med den världen. Spökena i Alfons är ju rätt harmlösa för att inte tala om Spöket Laban. Jag tänker vidare att det är ju en rätt modig grabb ändå. Han verkar oberörd inför det mesta av det som vanligtvis skrämmer barn - sånt som syns på teve eller filmer. Så det är nog precis som föregående natt, tänker jag, en ilska över något. En konflikt. Det sägs ju att en två-åring genomlider tjugofem konflikter om dagen. Eller hur var det nu?

Hur som helst; efter en kort stunds tröstande blir hans skrik tydligare; Inga fickor på pyjamasen!

Nej, det har han ju helt rätt i. Det kan ju få vem som helst förbannad.