Klockan är tre på natten. Det är stilla i rummet. Persiennerna skapar mönster i taket tillsammans med ljuset från gatubelysning och billyktor. Någon snarkar sött. Vi ligger tre i sängen. Alla sover. Men då, helt plötsligt, fylls stillheten och tystnaden av ett avgrundsvrål. Min son sätter sig upp i sängen. Han är upprörd, ledsen, rädd -  jag vet inte? Gråter gör han i alla fall. Så mycket att vi inte förstår ett ord av vad han säger. Våra försök till tröst och trygghet verkar lönlösa. Inget kan trösta denne lille krabat för han måste ha drömt något fruktansvärt. Jag ser in i mig själv och frammanar de bilder som skulle få mig att skrika på det sättet. Oj, det är mord och våldtäkter och barnadråp och drunkningsolyckor. Det är orättvisor och elände och onödigheter. Krig, sjukdomar, biologiska och kemiska vapen, diktaturer, avrättningar. Det är hopplösheten. Rasism, nazism, fashism. Den är total mänsklig utplåning, atombomber. Det är fan jordens undergång.
   Efter mycket kramar och ryggsmek och milda röster lyckades vi få honom lite lungare och tillslut hörde vi honom säga det han tidigare vrålat till ohörbarhet; Jag vill ha banan och russin!!!

Ja, det kan ju vara nog så jobbigt.