Jag är nästan alltid lite sen till hämtning på dagis Och jag vet inte varför det blir så. Det är som om jag varje dag tror att det tar tio minuter från kontoret till dagis men att det varje dag visar sig ta tjugofem. Och jag blir alltid lika förvånad.
   
   I förra veckan kändes det dock som att jag var i tid. Jag satt redan på bussen och bakom mig satt två unga tjejer och pratade; ”jag laddade hem en rätt bra film igår, The Wrestler, har du sett den?” Den andra tjejen hade inte gjort det så en detaljerad beskrivning följde; ”Alltså det börjar med att Mickey Rourke, han är en sån där gammal wrestlare som typ inte sett sin dotter på trettio år…” Och det bara fortsatte.   
   Jag försökte att inte lyssna för jag hade inte laddat hem filmen utan tänkte se den på bio då den haft premiär istället. Det har jag dessutom sett fram emot. Men att ”inte lyssna” var inget alternativ. Det gick inte för hennes röst var överallt. Den gick inte att stänga ute bara så där, mentalt i huvudet liksom. När hennes okänsliga resumé av filmen närmade sig slutet gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag vände mig om mot henne, som alltså satt rakt bakom mig, och talade. ”Jag sa; Ursäkta, men jag har faktiskt inte sett The Wrestler.”
   Jag hade tänkt säga det lite med glimten i ögat. Som ett träffande skämt. Och att hon skulle skratta till och inse sin fadäs och sen skulle de börja snacka om något annat, nåt besvärligt läxförhör eller billig vinsort eller vad fan vet jag. Men så blev det inte. För när jag vände mig om i min perfekt åtsmitande rock och i flera varv omvirade halsduk var det som om hela min utstyrsel tog ett stryptag runt min hals och varenda ord jag sa blev fullkomligt obegripligt. ”Urskt, mn jg rr fktskt nt stt th wrstlr.” Just så kan det ha låtit. Helt vokallöst. Det kändes dessutom som att snaran gjorde att mina ögon stod ut lite och jag blev röd i ansiktet. Tjejerna tystnade och såg skräckslaget på mig. Sen på varandra. En av dem sa ett skrämt och svajigt; ”Ursäkta?”
    Jag försökte igen. Nu var jag dessutom nervös och pratade för fort och jag tror inte de förstod mig denna gång heller. De såg inte ut att gjort det i alla fall. Fördömt. Jag vände mig fram för lite luft. Svetten rann, jag var varmt klädd. Jag såg mig omkring och upptäckte till min förfäran att alla i bussen hade tystnat och gjorde allt för att inte se åt mitt håll. Jag var tvungen att reda ut det här. Jag vände mig mot tjejerna igen, denna gång med hela kroppen. Jag sa nästan artikulerande att jag inte sett filmen ”The Wrestler” och hon var på väg att avslöja hela handlingen. Hon sa ”jaha”, ryckte osäkert på axlarna och kastade en blick mot sin kompis som övergett henne och nu såg ut genom fönstret.
   Skämtet var gammalt. Sarkasmen låg död i gången. Ironin hade övergett mig. Ingen förstod mig. Jag kände mig jättedum och la till meningen; ”Men jag vill ju inte förstöra ert samtal så prata ni vidare så håller jag för öronen”. Där satt den, tänkte jag. Komik man kan ta på funkar alltid långt ner i åldrarna. Jag vände mig framåt och satte fingrarna i öronen. Men de fortsatte inte snacka, varken om ”The Wrestler” eller om något annat. Det var knäpptyst bakom mig… och framför mig, och bredvid mig.
   Jag insåg sakta att ingen på denna buss gillade mig något värst, att fingrarna jag tryckt in i mina öron nog inte uppfattades som så lustigt eller osjälviskt utan som otroligt drygt. Och vad gör jag nu, tänkte jag. Efter ytterligare stund av total tystnad från samtliga i bussen tog jag ut fingrarna ur öronen och agerade som om inget hänt. Fumlade fram min telefon låtsades skriva några viktiga SMS, kliade mig i nacken, kollade på klockan. Jag var sen igen. Typiskt.