Jag är så där lagom trött på det mesta och då menar jag förstås att det aldrig slutar regna och att våren verkar ha så otroligt svårt att få tummen ur och hejhejtanter så. Och till råga på allt kom det in ett helt dagis på bussen där jag satt i morse och jag kände direkt ett tryck över min högra tinning trots att jag gillar barn. Barnen lät och stojade och kommenderades till olika säten av en ensam fröken som verkat gett upp lite och hennes vetskap om att uppgiften är henne övermäktig lyste avslöjande. Det här var ingen bra början på en dag.

Bussen åkte vidare och barnen sjöng och skrek och kastade hårda leksaker på varandra medan Fröken Hopplös gjorde allt som stod i hennes makt för att upprätthålla ordning. Jag undrar om hon är ensam för att någon sjukanmält sig i sista stund eller för att ekonomin inte tillät fler fröknar.
Så stannade bussen vid nästa hållplats och dörrarna gick upp. Jag kikade bort mot dörren och tänkte att med tanke på hur den här dagen startat stiger det väl på ett gäng nynazister nu, eller en till dagisklass eller något annat otäckt. Men det gjorde det inte; det steg på en dvärg.
Det var som om någon slängt en hink med vatten på Fröken Hopplös. Svetten forsade ner för hennes panna och det var ett sånt där ögonblick som det blir i vissa filmer. Jo men som i Terminator 2 när Sarah O'Connor får se Arnold S gå runt hörnet på en korridor på mentalsjukhuset och blir så rädd att hon faller skrikande ihop och allt går i slow-motion och klipps i takt till pampig musik. Det är alltså innan hon förstår att i den här filmen är Arnold S snäll till skillnad från elak och nu tror jag inte att dvärgen på min buss någonsin varit elak men Fröken Hopplös såg problematiken i att få en grupp på tjugo sexåringar att inte påpeka mannens längd och blev därför lika rädd som Sarah.
Men hon är inte dum, Fröken Hopplös. Efter bara några sekunder höjde hon ett myndigt finger i vädret och sa; Okej barn. Nu ska vi leka en lek; Jag vill att ni försöker räkna alla ombord på den här bussen och den som har rätt först får trycka på knappen när vi ska gå av.
Denna lek väckte mitt intresse. Jag funderade på om hon sa det för att vinna tid, eller i ren panik eller om hon trodde att det faktiskt var en bra lösning vilket det självklart inte var. Det gick i och för sig några tysta minuter medan barnen ohyfsat pekade på alla passagerarna och mumlade siffror i ologisk ordning men sen reste sig en rödlätt, rätt smutsig kille i en randig Polarn och Pyret toppluva upp stolt och utropade; Fröken! Jag är klar.
Man fick intrycket om att fröken Hopplös mycket hellre velat att den söta lilla snälla tjejen bredvid killen skulle varit först men hon räknar fortfarande snällt fel i sin hörna.
Fröken Hopplös suckade och sa uppgivet; Ja, Johan, hur många är vi?
Och Johan svarade glatt; Tjugesju styckna. Tjuåtta om man räknar med bävern!

Hela bussen kvävde ett skratt och jag tror att dvärgen gjorde likadant, men för Fröken Hopplös var detta ett steg närmre avgrunden och jag tycker faktiskt lite synd om henne. Poängen är väl att barnen inte såg ner på dvärgen som Fröken Hopplös faktiskt gjorde och Johans drypande kommentar kan bara uppfattas som söt medan hennes rädsla blir direkt otäck. Sen är det ju svårt med ord. En sexårings ihopblandning av orden dvärg och bäver är kanske mer förlåtligt än det faktum att jag valde att inte skriva ut Arnolds efternamn ovan för jag har faktiskt ingen aning om hur det stavas och är lite för lat för att kolla upp det. Men jag kommer komma undan med det för nu är det tryckt ord precis som att Johan senare fick trycka på knappen fast han tyckte att bävern stod lite utanför de vanliga personerna i bussen.