Det är en dag som vilken som helst. Jag och min lille son är i affären för att handla. Hejhejtanten sitter vid kassan med sin stora mage. Ibland förundras jag över att växellådan kan komma ut, den där magen är ju som en stor airbag. Vi handlar lite grejer; mjölk, ost, bröd och sånt. Det är tidig morgon och vi ska överraska med en härlig frukost. Sånt är ju kul. Ute är det blött och dimmigt. Hejhejtanten säger hej hej till nästa kund. Hon har ett speciellt sätt att säga det på. Det första hejet är rätt normalt, lite glatt uppåtstigande, inger en förhoppning om ett trevligt bemötande. Men sen följs det raskt av det andra hejet som är molligt, utdraget och mörkt. Som en ond suck. Alltid på samma sätt. Hej Heeeej.
   Vi har handlat klart och jag går till den lilla kö som slingrar sig mot kassan. Min lille son går till plockgodiset som ju som bekant står otroligt tillgängligt vid utgången. Jag ropar åt honom att komma, att vi ska betala och gå, men han hör mig inte för han är som i trans. Åh, alla dessa färger, tänker han, vad härliga färger. Rött, rosa, blått, grönt, och mjukt och hårt och sött och segt. Fy fanken, som om jag vore i paradiset, tänker han och jag ropar igen men lite mer bestämt. Hej hej, säger Hejhejtanten till mig och börjar, utstrålande en smärtsam leda till allt och alla, blippa mina varor. Till och med de annars så glättiga blippen tycks nedstämda. Kom nu! Ropar jag till min dräglande son som ännu en gång totalignorerar mig. Hejhejtanten mumlar entonigt vad jag är skyldig henne och jag betalar med kort. Och godkänn, säger hon med en suck och jag gör om hon säger. Nu, tänker jag och samlar kraft till vad som komma skall, nu tar jag honom. Jag går fram till den lille precis som han är på väg att gräva ner sin hand bland ferarribilarna. Jag säger att nu ska vi faktiskt gå och försöker lyfta honom men det går ju inte. Hon förvandlar sig själv till ogreppbar gelé och faller ihop på golvet – gallskrikandes, vrålandes. Jag försöker förhandla, snacka honom bort till utgången, men det är lönlöst Han bara skriker. Jag försöker fånga honom men han kränger och sparkar och gör sig omöjlig. Folk kollar nu, granskande blickar bränner i nacken, hela affären stannar liksom upp för någon sekund innan alla minns att det är fult att stirra och lägga sig i och låtsas inte höra ungen som vrålar som om han blir misshandlad. Tillslut lyckas jag koppla ett fast grepp och lyfter upp honom. Går snabbt mot kassan och vagnen där en ny konflikt uppstår. INTE SITTA VAGNEN, GOOOODIIIS! Han är nere på golvet igen och det är det är då det händer. Jag möter Hejhejtanten granskande blick och hon suckar besvärat. Jag blev vansinnig.
   Suckar du åt mig? Jag ska säga dig att inte fan är det mitt fel att min son ligger här och skriker. Han är två år gammal och drivs uteslutande av känslor och infall. Han ser inte framåt utan befinner sig i nuet. Och nu vill han ha godis. Ert färgglada, söta, sega godis som ni valt att placera mitt framför hans ögon vid kön. Frestelsen är för stor och han tänker inte; ja ja, jag får vänta till lördag. Det är ett jävla sätt faktiskt att ni gör så här. Att ni spelar med stressade föräldrar och sockergiriga barn som är på väg hem från dagis. Ni vet att vi inte orkar stå emot, att vi oftast löser konflikten lät genom att köpa lite snask bara. Klirr, klirr i kassan. Men jag tänker inte köpa, jag tänker kämpa emot ert sätt och han får skrika och du ska lyssna för det är ditt fel, Hejhejtanten, bara ditt fel att han just nu ligger här.
   Precis så ville jag säga till den suckande Hejhejtanten, men det vågade jag förstås inte. Jag bara föste mitt krisande barn framför mig ut genom skjutdörrarna, ut i friheten, bort från godiset och lockelsen. Och till slut hade han ju glömt det där och allt var bra igen tills nästa kris kom.

Jag pratade om det senare under dagen med min bästa vän. Hon sa att hon talat sin egen son till rätta. Hon hade berättat hur det låg till, att allt godis stod där det stod bara för att lura honom att vilja ha. Att det var ett stort elakt lur bara och efter ett tag så köpte han förklaringen och det blev till en rolig utmaning att gå att handla. Hon berättade att han ibland, när de stod i matkön, kunde rycka henne i byxan och säga med viss lidelse i rösten; Mamma, nu känner jag hur godisbolagen håller på att lura mig.