Okej, julen är förbi. Jag tycker att det hela var riktigt trevligt. Att min son förvandlades till ett girigt monster kan jag numera bortse från. Han har kämpat gott och är i dagsläget fri från både sitt okontrollerbara julklappsbegär, sina tomtehallisar och sitt svåra missbruk av pepparkakor. Det var tufft men det gick. Allt handlar om positiva målbilder och starka förebilder vilket jag tror vi kunnat bidra med. Och granen ligger i kartongen och julsakerna i en flyttlåda och julmusiken på sin plats i hyllan och saffranet är slut ochch ett nytt år har angripit oss. Jag ska bli en bättre människa, och även jag har målbilder och starka förebilder. Det är bra Jag har börjat träna på gym och känner mig mogen nog att påstå att jag tränar för en bättre hälsa och ett gott fortsatt liv istället för att jag ska vara ”snygg på stranden i sommar” (för det kommer ju hur som helst inte hända – på den punken är jag säker). Jag har även kommit så långt att jag inte skäms då jag väljer att lyfta de vikter man hittar på ett separat ställ vid sidan av de ”riktiga” vikterna. Alltså de som väger mellan en och tio kilo. Jag tycker inte heller det är pinsamt att jag stönar och stånkar och blir röd i ansiktet av att köra magmuskelmaskinen utan någon vikt alls. Man måste börja någonstans. Eller hur? Rom byggdes inte på en dag.

Så nu är det alltså 2009? Det är fan galet. Jag minns ett tillfälle i min ungdom då jag låg i min säng som man kunde fälla upp och ner med en knapp. Den var jävligt skön föresten, smal men skön. Jag tror det hade med den extremt fluffiga bäddmadrassen att göra. Man liksom sjönk ner och försvann i en härlig omfamnande mjukhet. Så tryckte man på ”upp-pilen” och den började burra och sakta landade man i ett ”tevetittarmode”. Och det var ju dit jag ville komma för jag kollade på teve vid detta tillfälle. Säkerligen var det på natten för det visades ett gammalt avsnitt av Mission Impossible från 1966 där uppdraget var att locka fram information om något, av någon - jag kan tyvärr inte vara mer specifik än så. Hur som helst kom James Phelps och hans minst sagt kreativa crew på den brillianta idéen att få skurken att tro att en epidemi brutit ut och att de måste, med hjälp av banbrytande teknik, frysa ner honom (skurken) om han ville överleva katastrofen. Detta sker och de väcker upp honom till ett påstått åttiotal med svävare, bildtelefoner, robotar och andra coola gadgets. Det återgavs en minst sagt naiv bild av vad mänskligheten skulle hinna med på tjugo år. Det var helt fantastiskt. Minns tyvärr inte varför detta fick honom mer talför men det var mycket pastellfärger i bild.
   Sen tänker jag på Kubrik’s ”2001 – ett rymdäventyr”. Nu är vi ju redan vid 2009 och har inte lyckats kolonisera månen eller skickat folk till yttre galaxen. Vi ligger efter filmens vision av framtiden – minst sagt. Men det gör ingenting, tycker jag. Det känns skönt att vi har lite sånt där kraft framför oss så vår barn också får uppleva lite banbrytande nymodigheter. Dom har ju missat både Nintendo 8-bit, Herrey’s och laserdiscen. Låt dom bosätta sig på Mars så dom får nåt att bli ihågkomna för!


________________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om nyårsafton, nostalgi, framtidsvisioner, mission imposseble, james phelps, 2001 - ett rymdäventyr