Compact Disk Error
Och då känns det så tröttsamt att behöva ställa sig bakom ett gäng konservativa herrar i tweedkavajer med skinnlappar på armbågarna. En samling gubbar som strider för CD-skivans överlevnad och sätter förbud som provocerar. Som strider mot en hel generation. Som strider för stridandes skull känns det som och det gäller båda parter i detta krig. Och i mitten står vi som kanske värnar för musiken och kulturen. För det borde väl vara det detta handlar om och inte en rund plastbit med ett hål i? Jag förstår det nu.
Men jag kan inte ställa mig bakom piratpartiet och fildelarna – de stjäl från mig och jag finner dem barnsligt provokativa, blint missnöjda och fruktansvärt egoistiska. Men samtidigt känner jag mer och mer hur jag även backar från bakåtsträvarna som verkar bedriva en ogenomtänkt kampanj med så mycket fumligheter, dumma uttalanden och klavertramp som bara kan leda till att de snart skjuter sig själva i nacken – om de inte redan gjort det. Domarskandalen, idiotiska uttalanden, bitska bloggar, förbud mot deltaganden i debatter och så vidare. Och sympatierna för piratpartiet bara växer och växer. Jag förstår det. Dom sätter ett stort jävla fuck you-finger i vägen för en hel rörelse och det är klart att dom gör likadant tillbaka. Det är ju precis det rörelser gör. Pekar finger. Det kunde sätt annorlunda ut om det istället hade sträkts fram en hand..
Alla dessa misstag har fått mig att stanna upp. Bromsa, sakta ner och tänka efter. Jag har själv viftat mållöst med armarna men jag har vägt mina uttalanden och skrattat åt ironin. Dock har jag tänkt om på en punkt; vi kan inte ta striden kring den där jävla CD-skivans fortvarande. Jag minns i sanning knappt när jag själv stoppade in en sån i en stereo. Jag äger inte ens en stereo för tusan. All musik jag lyssnar på hörs från datorn. För visso ärligt inhandlad från iTunes eller förtärad via en ström från Spotify men ändå - ur datorn.
Tillgängligheten är nyckeln. Det är där striden måste ske. På internet. De tjänster som finns måste förädlas. De buggar och irritationsmoment som faktiskt existerar måste bort. Om jag till exempel köpt en låt på iTunes måste jag få göra vad jag vill med den. Kopieringsskyddet som nu är gör mig förbannad och den striden har föresten redan gått av stapeln och förlorats i och med kassettsbandets födelse. En låt måste bli billigare. Tillgängligheten ökas i form av länkar på tjänster som Spotify - så du enkelt kan köpa och ta med låtar du tycker om. Men framför allt måste kvalitén på musiken ökas. Den kollektiva känslan, som jag själv också innehar, är att allt för stor mängd musik faktiskt är för dålig för att betala för om det inte är absolut nödvändigt. Och då kanske vi inte ska göra det heller. Men här uppstår det moment 22 som jag och många med mig förfasas av. Om ingen köper musik finns ingen vinst från produktionen och finns ingen vinst från produktionen finns inga pengar till nästa platta. Budgeten för vad en skiva får kosta enligt branschen sjunker och därmed kvalitén. Det säger sig självt. Och det är sorgligt. Man ser till gångbarhet och radiovänlighet och musikaliska utsvävningar blir mindre och mindre vanliga. De pengar som finns läggs på säkra kort. Man vill ha hits som låter som allt annat fast lite annorlunda. Jag har själv fått förfrågon om just såna låtar. Och manus också för den delen. Snygga låtar och snygga filmer och serier med snygga människor. Så sött så man får tandvärk.
Det är så svårt men vi måste få så många att tänka om, tänka rätt, och börja betala för något de alltid fått gratis. Ge musiken ett värde igen.
Hörde en historia igår från en musiker jag känner. Dennes dotter skall ha frågat sin far vart alla CD-skivor som han har stående i källaren tar vägen; skivor med hans eget band som han tar med på deras spelningar. Han svarar med viss stolthet i rösten att han säljer dem och att lagret därför minskar. Hon rynkar pannan i djupa veck och antar en min av svår tveksamhet. Hon säger; ”Du skojar?”
Denna tös är nio år gammal. Hon är den kommande generationen. Hon är vår blivande musikkonsument. Hon säger sanningar vi bör lyssna till.
CD-skivan måste kanske dö men musiken måste få leva.
______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, piratpartiet, upphovsrätt, musik, musiker, cd-skivor
Intressant.se
Kan du utveckla exakt hur piraterna tar saker från dig?
Jag kanske tar fel, men sättet du skriver på får mig att tro att du är gammal nog att minnas att privatkopiering är fullt lagligt. Så länge kopieringen sker ideellt är det fullt lagligt att kopiera musik, film och annan media för privat bruk, eftersom du och alla andra betalat en avgift på varje tomt kassettband, videoband, flashminne, CD, DVD, hårddisk och annat lagringsmedia. Denna privatkopieringsavgift, eller kassettersättning som det också kallas går till upphovsrättsinnehavare, ungefär på samma sätt som STIM och SAMI. Detta finns bara utifall du skulle använda lagringsmediet till att kopiera något upphovsrättsskyddat.
Men för några år sedan blev det helt plötsligt olagligt att kopiera via Internet (från TV, radio, från kompisar, eller liknande går fortfarande bra). Det blev ett brott så fruktansvärt att fundamental rättspraxis som gällt sedan Antiken får vändas upp-och-ned bara för detta.
Men alla betalar fortfarande avgiften, eftersom den fortfarande ingår i priset på all form av lagringsmedia...
Ja vi betalar fortfarande kopieringsavgiften som Grå sa. Jag som amatörfotograf med digitalsystemkamera fyller lätt många stora hårddiskar med rå-filer, redigeradebilder och säkerhetskopior på dessa och det är mitt material där jag är upphovsman men endå har jag betalat kassettavgift till andra, ja även på den separata hårddisk som jag har bara har operativsystem och program på har jag betalat film- och musikindustrins lagringsavgift på. Jag kan leva med detta faktum och har så gjort men alla kan visst inte det och får aldrig nog på jakten på mer pengar mer makt och kontroll.
Vackert och bra skrivet. Skall bemötas med den respekt det förtjänar - en utsträckt hand.
Jag tror du har rätt men det är samtidigt den fråga som jag funderar minst över när jag har valt PP. Mina skäl att välja PP är av ideologiska skäl.
Jag är född, uppvuxen med och sätter min tro till det demokratiska systemet och ett fritt samhälle. (Fritt inte anarkistiskt) Jag ser hur alla mina värderingar hotas i "säkerhetens" namn.
Varje år dör mångdubbelt fler på vägarna i Europa pga. rattfylla men vi sätter inte in kameror och alkomätare i bilarna. Detta är för att det skulle inskränka på "40-talisternas" frihet. Bilen är deras frihetssymbol.
Well min frihetsymbol är internet och min fria oövervakade ocensurerade tillgång till nätet. När staten börjar jaga mig kommer jag att gömma mig och när dom tar fast mig kommer jag slåss. Jag är inte ensam om detta och det är därför de nya represiva lagarna bekymmrar mig mycket mer än musikernas intäkter. Jag hoppas dock att musiker även i framtiden skall få ersättning för sina verk. Kanske inte fullt så länge som nu (livstid+70 år) men iaf. under kanske 20 år eller något liknande (jag har faktist inte någon speciell åsikt i frågan).
Ur det perspektivet tror jag att du och jag kan mötas och ta varandra i hand med ömsesidig respekt för den andras åsikter.
Mvh
Fredrik Larsson
Kära grå. Varför bits du? Varför är du så arg? Ja, jag är gammal nog att förstå ett och annat och det jag försöker förklara i detta inlägg är att jag vill nå en förståelse och en överenskommelse. Jag söker ett sätt som gynnar alla parter. Att jag vill inpränta ett värde i kulturen så att jag kan lita på det goda omdömet igen. Jag älskar de gamla blandbanden. Jag vill kunna dela med mig av min musik till mina vänner. Självklart. Men jag känner inte dig? Eller?
Min åsikt är att de "rättsliga" lagrum du pekar på är självklara men att de utnyttjas med en barnslig envishet. Idiella föreningar? Det vet väl både du och jag att de bara är något att gömma sig bakom och peka på när någon försöker kränka det som numera kallas integritet. "rätten" att ladda hem musik gratis. Lagligt - det kan du kanske få det till men min personliga åsikt - och det kanske bara är jag då - är att vi borde lyssna till hjärtat istället. Jag kan - men vill jag verkligen?
Det var det jag ville säga med detta. Att jag önskade ge musik ett värde igen. Något som vi alla - pirater eller ickepirater, bakåtsträvare eller visonärer - väl borde uppskatta.
Om du nu vill ha ett rakare svar på den fråga du faktiskt ställer; hur jag menar att piraterna stjäl från mig så kan jag förklara det som sådant att det sker på flera plan. Jag har redan i mitt inlägg pratat om utslätning av musik - en tendens mot att allt låter likadant, att man satsar på säkra kort. Du har aldrig hört talas om mig eller min musik. Jag har väldigt få stimmmade låtar och inga alls rättighetsspengar att vänta från skivor i butik. Jag tror jag fick en utbetalning från STIM på 156 kronor för något år sedan. Det beskyller jag ingen för. Dock är det en framtid jag oroar mig för. Just nu är ju mitt i ett projekt av en karaktär som befinner sig i gränslandet. Det är en chansning när man står själv, förstår du. Det är svårt att strida mot de stora jättarna. Skulle vi få samma chanser som till att synas som E.M.D för att nämna någon är jag säker på att succén är ett faktum. Jag tror att den gamla parollen; they've say jump, you say how high finner sig väl i musikbranchen. Om de ger sig fan på att vi, alltså långt ifrån alla men tillräckligt många, ska gilla en viss akt, ser de till att vi gör det. Att det går runt ekomonisk. Reklam, tevetid, idoldyrkan. En sån apparat är kostsam. Men den genererar stash. Etablerade artister tar ut gager på runt 200 000 kr för att spela i en dryg timma. Då spelar det mindre roll hur mycket upphovsrättspengar som kommer in.
Men så tänker jag - fan, jag behöver inte den backningen. Behöver inte bolagens ryggdunkanden och löften om stjärnstatus. Vi gör vår grej! För att få vår "skiva" att låta som vi vill. Med musiker som får en rättvis betalning och med den utrustning som skapar ljudet vi eftersöker behöver vi 80 000. Då har vi låtarna. Att sedan ge oss själva den reklam som kanske krävs för att folk ska förstå att något är på gång har vi inte räknat på men det är inte gratis. Så man får hanka sig fram. Få nån kompis att ställa upp med en gratistjänst; göra en hemsida. Få lite bilder tagna av något utan pröjs. Ställer du upp Pierre? Jobba sig igenom några gigs där man får en femhundring i handen och några öl. Åttio tusen är avlägset. Banken ser inte riktigt säkerheten i skivproduktion så de lånar oss inget. Dom säger att ingen köper skivor längre. Kan jag tro. Så nu kommer vi till vad jag anser mig bli bestulen på; kreativitet, lust och ambition. För var finner jag lusten att lägga ner allt detta arbete, all den energi, till att skapa något till dig att lyssna på, att dansa till eller älska till eller vad nu nu gör - när den allmänna opinionen anser att det är till allas höga rätt att ladda ner det gratis. Och sedan peka på att de faktiskt är lagligt för att du betalat rättighetspengar på ett USB-minne eller en brännbar CD-skiva; pengar som Bert Karlsson stoppar i fickan. Eller att du har en idiell förening. Jag har ändå inget ut av det, hur idiell din förening än är. Jag vill inte vara med i Idol, jag vill inte dra ner byxorna för en skivbolagsjätte som klappar mig överlägset på axeln och påstår att jag ska vara tacksam. Jag vill bara skriva bra musik som du, Grå, ska tycka om att lyssna på. Det är allt.
Hoppas du läser och förstår vad jag menar. Ha det bra.
