Äntligen tisdag!
Ja, nu är denna tisdag snart slut - men ändå. Och blev den då en värdig fortsättning på måndagen? Nja, det kan diskuteras. Turen stangerade lite och la sig på lur kanske. Eller något. Men jag känner att den finns där. Bakom ett hörn och väntar på de rätta stunden bara.
På väg hem igår kom bussen in i samma stund jag satte mig i kuren. Som för att påvisa vilket flyt jag hade. Jag gick ombord och satte mig ner. Såg Nacka Station försvinna. Sickla. Ingen broöppning - så klart. Jag var inte tidig men inte heller sen. Inte orolig för att något oförutsett skulle försena mig. Men så steg denna tursamma dag mig plötsligt övr huvudet. Jag började tro på ödet. Mitt hjärta bankade hårt då insikten drabbade mig som ett spjut i bröstet. Det ligger ett fantastiskt besked hemma och väntar i brevlådan. Det var vad min inre röst sa till mig. Idag händer det, Kalle, sa rösten, idag är det din tur. Jag trodde den. Den talade sanning - rösten.
När jag steg av vid Slussen var jag helt svajig i benen. Jag var uppfylld av en ahaupplevelse. Jag hade blivit presenterad en sanning men som den analyserande, undersökande varelse jag är kunde jag inte bara tro på allt vad ens inre röst säger - även då den talar sanning. Jag var tvungen att ta omvägen förbi hemmet och kolla in det där brevet trots att jag skulle bli sen till dagis. Jag kunde bara inte gå dit och hämta lillkillen i det tillstånd jag befann mig i. Jag var illa tvungen annars skulle jag ju stå där på lekplatsen och putta på den där gungan utan att verkligen mena det - liksom mjukputta med tankarna långt borta i brevlådor med brev fyllda med glada besked. Det går ju inte. Så jag skyndade på stegen.
Det låg ett brev där. Mycket riktigt. En påminnelse från Tele 2 att en räkning var obetald. Det var ju ett besked förvisso men kanske inte det besked jag hoppats på. En kvart sen kom jag till dagis. Ändå fylld med hoppfulla tankar om bättre tider - jag mindes vår fina morgon. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Det är nog där skon klämmer - att man tänker sig för mycket, tänkte jag och släppte taget. Rullade hem Allan iklädd bara byxor och t-tröja för det är ju inte alls långt. Inte alls. och sen gick eftermiddagen av bara farten. Och nu är det tisdagkväll. Det är fem minuter kvar till onsdagkväll. Dagarna går och jag väntar spänt på det där brevet... imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om röster i huvudet, besked, bussar, brev, räkningar
På väg hem igår kom bussen in i samma stund jag satte mig i kuren. Som för att påvisa vilket flyt jag hade. Jag gick ombord och satte mig ner. Såg Nacka Station försvinna. Sickla. Ingen broöppning - så klart. Jag var inte tidig men inte heller sen. Inte orolig för att något oförutsett skulle försena mig. Men så steg denna tursamma dag mig plötsligt övr huvudet. Jag började tro på ödet. Mitt hjärta bankade hårt då insikten drabbade mig som ett spjut i bröstet. Det ligger ett fantastiskt besked hemma och väntar i brevlådan. Det var vad min inre röst sa till mig. Idag händer det, Kalle, sa rösten, idag är det din tur. Jag trodde den. Den talade sanning - rösten.
När jag steg av vid Slussen var jag helt svajig i benen. Jag var uppfylld av en ahaupplevelse. Jag hade blivit presenterad en sanning men som den analyserande, undersökande varelse jag är kunde jag inte bara tro på allt vad ens inre röst säger - även då den talar sanning. Jag var tvungen att ta omvägen förbi hemmet och kolla in det där brevet trots att jag skulle bli sen till dagis. Jag kunde bara inte gå dit och hämta lillkillen i det tillstånd jag befann mig i. Jag var illa tvungen annars skulle jag ju stå där på lekplatsen och putta på den där gungan utan att verkligen mena det - liksom mjukputta med tankarna långt borta i brevlådor med brev fyllda med glada besked. Det går ju inte. Så jag skyndade på stegen.
Det låg ett brev där. Mycket riktigt. En påminnelse från Tele 2 att en räkning var obetald. Det var ju ett besked förvisso men kanske inte det besked jag hoppats på. En kvart sen kom jag till dagis. Ändå fylld med hoppfulla tankar om bättre tider - jag mindes vår fina morgon. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Det är nog där skon klämmer - att man tänker sig för mycket, tänkte jag och släppte taget. Rullade hem Allan iklädd bara byxor och t-tröja för det är ju inte alls långt. Inte alls. och sen gick eftermiddagen av bara farten. Och nu är det tisdagkväll. Det är fem minuter kvar till onsdagkväll. Dagarna går och jag väntar spänt på det där brevet... imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om röster i huvudet, besked, bussar, brev, räkningar
Kommentarer
Postat av: malin
Ha hjag tycker allan ar duktig som ens kan satta pa sig byxorna sjalva. Och ni ar duktiga som har talamodet att lata honom gora det. Ibland far jag ocksa psykbryt pa mina barn tex nar rakel pratar och pratar med sin hoga galla pipiga rost och det aldrig tar slut. Da har det hant i bland att jag bara skriker.... tyst mamma har ont i huvudet. Tror inte man vinner manga pedagog poang pa det.
Trackback
