Så vadå… (aah, här kommer en ”så vadå-blogg”. Det är ju de texterna jag tycker allra mest om. Dom där när man bara kastas in i ett skönt nonsens. Ett ingenting fast med en mening. De där detaljerna som ger livet en guldkant. Bling blinget liksom. När man går nöjt ifrån vad skit man nu kan ha upplevt och tänker ”Satan i gatan, vilken bra filmscen det här kommer bli, eller novell, eller roman. Eller en blogg kanske?” I detta fall blir det en blogg för med viss eftertanke så var det kanske inte så jävla spektakulärt.) Dock;

Så vadå. Det var bara dags att ge caféskriveriet en chans till. Denna gång gick jag direkt dit jag trodde mig trivas och visst var det ett kaffe som lekte i gommen – jajjemän, och dessutom rättvisemärkt. För samvetet och smaklökarna…
   Skitsamma. Jag slog upp datorn och satte genast igång med lite nödvändigt ont. Brev som skulle skrivas och skickas hit och dit. Och så mailen förstås. 1 new message. Från konstnärsnämnden. Subject; Kalle Carmbacks ansökan om Projektbidrag‏. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Gud, vad oromantiskt, tänkte jag. Ett mail? Det här är ju viktiga saker, för fan. Kanske början till något stort. Det borde ju gå ut via den riktiga posten. Jo, men visst känns det så? Man vill kolla brevet genom en lampa innan man öppnar, känna vikten i handen. Är det mer än ett A4? Om det är det – är det i så fall bra eller dåligt. Är adressen skriven för hand? Är det i så fall bra eller dåligt. Ja, ni vet och så där håller man ju på och ponerar tills någon i ens närhet med mindre tålamod än en själv skriker åt en att lägga av och river upp kuvertet i ett enda svep. RITSCH. Och så har man sitt svar där på svart och vitt. Du har fått så här mycket pengar att göra film för eller så här mycket eller inget alls. Men ett mail? Det enda man kan göra är ju att klicka på det. Klick.

Dnr 41-48/2009
 
BESLUTSMEDDELANDE
 
Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 9 mars 2009 beslutat avslå din ansökan/dina ansökningar om arbetsstipendium/målinriktat arbetsstipendium/projektbidrag.
 
I denna ansökningsomgång sökte 708 personer 989 stipendier/bidrag. Av dessa beviljades 153 st. Totalt fördelades 12 327 000 kronor. Ytterligare information och förteckning över samtliga stipendier och bidrag finns på… bla bla bla

Eva.

Avslag. Det var vår i Stockholm idag. Inte så man kan gå i uppvikta jeans och t-shirt men ändå lite vår. Kyligt, men vår. Är solen varmare än vanligt? Eller är det så enkelt att solen är. Punkt. Eller vet ni vad jag tror? Jag tror att vintern är luktlös. Om det är kylan som pajar snoken eller något annat det vet jag inte - men det är något med lukterna och dofterna. Eller hur?
   ”Det luktar vår!”, utbrast jag lite högfärdigt igår när jag gick hemåt på skeppsbron med min flickvän och hon undrade vad det var som luktade. Jag funderade, sniffade och kom fram till att det jag kände var sopor, avgas och piss i en smakfull blandning. Och hav. Vår. Vintern luktar inte. Våren gör det.
   Avslag. Det faktum att vårsolen smekte min kind genom fönstret. Det faktum att kaffet var så himla gott. Det var det som ändå fick mig att le åt meddelandet och tänka att; ja, ja… det var ju väntat. Jag hade sökt pengar för en film jag inte hade en susning om hur jag skulle genomföra. Min budgetkalkyl var ett par osäkra skott från höften. Min förklaring var att jag med pengarna skulle ta reda på hur fan jag ska bete mig i ärendet. Min förhoppning var att de var galna nog att tro mig. Det gjorde de alltså inte. Avslag. Ja, ja.
    Jag drack mitt kaffe och skakade det av mig. Tänkte på SFI och andra spännande alternativ till finansiärer. Andra väntetider. En tjej stannar vid mitt bord och pekar på en ledig stol bredvid mig. Hon frågar på amerikanska om hon får sitta ner och jag kan ju inte neka henne. Hon förklarar att hon, precis som jag, ska jobba lite med sin dator. Vi når något slags samförstånd i detta och jobbar på var sitt håll. Lite som ett kontorslandskap. Så plötsligt lutar hon sig mot mig och frågar om jag är bra på engelska – på engelska alltså. Och jag svarar jakande. Hon ser lite lättad ut och vrider sin dator mot mig. Visar ett mail på svenska och ber mig översätta det åt henne. Hon förstår inte svenska så bra, säger hon – på engelska. Jag läser;

Dnr 41-54/2009
 
BESLUTSMEDDELANDE
 
Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 9 mars 2009 beslutat avslå din ansökan/dina ansökningar om arbetsstipendium/målinriktat arbetsstipendium/projektbidrag.
 
I denna ansökningsomgång sökte 708 personer 989 stipendier/bidrag. Av dessa beviljades 153 st. Totalt fördelades 12 327 000 kronor. Ytterligare information och förteckning över samtliga stipendier och bidrag finns på… bla bla bla

Eva.

Avslag. Jag kan inte låta bli att börja skratta och hon tror nog för att ögonblick att jag har ett positivt besked att delge henne. Men det har jag ju inte. Jag förklarar mig. Att hon nekats sitt projektbidrag men att jag också nekats det en halvtimma tidigare bara centimetrar bort. Hur stor är chansen? 708 personer sökte 989 bidrag och 153 beviljades. Vi bor tio miljoner i Sverige. Hon var inte ens svensk? Jag vet inte hur jag ska kunna räkna ut någon slags statistik eller sannolikhet på dessa variablar. Jag är helt enkelt för dålig på matte. Men det känns ju som om chansen är rätt liten att två stycken personer i en grupp av 708 råkar slå sig ner bredvid varandra och mottaga exakt samma mail med samma svar. Att den ena dessutom ber den andra översätta? Men den stora frågan är förstås; vad fan betyder det? Är det bra eller dåligt? Kan jag väga det i handen och tjuvläsa svaret genom att belysa det en lampa? Kan jag?


______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om slumpen, konstnärsnämnden, avslag, projektbidrag
intressant.se