För åtta år sedan gick jag ut Stockholms Filmskola. Jag var hungrig och hoppfull. Och ung och dum förstås. Det gör ju sitt till. Så helt ansvarslöst sket jag i allt vettigt som jobb och pengar och karriärer och satte igång att göra film. Det blev inte så mycket gjort tyvärr – några kortfilmer som jag i och för sig tycker håller något slags mått fortfarande, men dock – gjorda av en tjugotvåårig slacker. Det blir ju som det blir. Sen skrevs det mycket och vi vann mark. Jag och min kollega klättrade och det visade sig att det inte var omöjligt att tjäna pengar på att skriva filmmanus trots att de aldrig blev gjorda. Vi skrev och blev mycket uppskattade – fick uppdrag. Blev kaxiga och till viss mån odrägliga. Det slöts optionsrätter och gavs förtroende men inget hände. Jag vågar kalla mig manusförfattare för jag är avlönad men inga av mina verk har någonsin blivit film. Det är lustigt.
   Sedan kom jag av en slump in i reklamfilmsvärlden. Det är en fantastisk värld där det rullar film och absurda idéer blir verklighet. Jag kunde kasta ur mig de mest knasiga och kostsamma situationer till – till exempel ICA-reklamen – och en vecka senare filmade vi dem. Det hände något. Orden blev till bild trots att det inte längre handlade om konst eller kultur utan om att sälja Findus färdigrätter, eller MQ´s kläder eller en trisslott eller vad det nu kunde vara. Jag hade fruktansvärt kul i alla fall. Jag tjänade pengar och glömde bort att skriva och göra film. Glömde faktiskt bort hur man gjorde.
   Sen fick jag barn. Jag tror det räcker med att nämna det utan längre förklaring. Ett barns närvaro gör allt annat onödigt. Och sömnlösa nätter dödar det lilla, lilla av det som blir kvar efter att allt annat blivit onödigt. Och så är det. Ett tag.

Efter två år är lekplatserna inte så kul längre. Man har åkt rutschkanan, man har puttat gungan, man har snurrat gungan, man har grävt i sanden, man har lekt affär i lekstugan, men har spelat fotboll och bandy och basket med en tvååring och är det dessutom kylig vinter eller spöregn eller töväder – ja, det är då man tänker; Gud, vad skönt det vore att få jobba lite igen – skapa något. Och sen skriker man; Akta gungan!
   Dagis blev en frälsning och precis i rätt tid. Inspirationen fick andrum. Jag skaffade mig ett kontor – eller byggde ett kan man nästan säga. Och nu är jag här. I denna stund. Och jag ler åt att min hjärna börjar fungera igen. Nu jävlar, gör den det.
   Och det är ju så skönt att jag nu förstår att jag ändå brinner där inne. En liten - men intensiv låga skriver dessa texter och det har faktiskt, precis som jag hoppats, gett mersmak. Nu händer det saker. Idéerna kommer – Inspirationen kommer. AttGöraListan kommer;