Tidig morgon. Lördag. Jag är snabb som en iller när den lille vaknar. Tar honom och går upp medan hon sött och ovetande sover vidare. Jag ger honom frukost så tyst jag kan. Barnvakten kommer tjugo minuter senare. Liten slussas ut och lämnar oss för några timmars lek med farmor och farfar. Hon sover fortfarande. Den första etappen av mitt uppdrag är avklarad. Den del som kunde ha gått åt helvete då det är svårt att få en sådan liten krabat att vara tyst på kommando.
   Men nu tog ju den nervösa biten vid. Mitt framträdande. Jag svidade om i min finaste (enda) kostym och dukade fram passionsfrukt, vindruvor, jordgubbar och annat gott på en bricka. Jag torkade av champagneglasen och korkade upp Champangen. Jag kände ringen i kavajfickan. Min puls var hög, hjärtat dunkade fort och hårt. Det var inte det att jag var nervös över utgången. Att hon skulle svara ja – det visste jag. Jag var nervös för att jag, min idiot, alltid måste göra allt så komplicerat och speciellt. Jag kunde ju inte bara gå in där och fråga henne rakt upp och ner. Öppna Champangen och ropa Hoppla! Åh nej, jag var ju tvungen att skriva en sång.
   Initialt var tanken att jag skulle ta hem tre violinister som ackompanjerade min smäckta kärleksballad. Tänkte jag skulle fråga några begåvade gatumusikanter jag sett i gamla stan men jag släppte den idéen då jag insåg att hon skulle väckas ur sömn, vara nyvaken, rödmosig, naken och så vidare. Inte mig emot, eller henne heller tror jag, men det kanske var bättre att hålla förlovningen inom familjen. Så jag gick in i studion, spelade in låten med stråkarrangemang och vad blev det mer; pukor och cymbalkrashar bakgrundskörer och ja - man kan säga att vi tog i lite. Så det blev ett singback framträdande med musiken genom små ipodhögtalare. Mycket portabelt. Mycket romantiskt.

Klockan var väl strax efter 08.00 då jag tryckte på play och sköt upp dörren. Hon vaknade och satte sig förvånat upp. Jag började sjunga med till en början svajig röst men när stråkarna växte och blåset kom smygande så kände jag mig tryggare och framåt slutet sjönk jag ner på knä och sjöng ut frågan med ringen höjd mot henne. Hon sa ja. Och vi drack champagne och pussades lite och… åt vindruvor.

Jag kan medge att jag gärna berättar om detta. Jag är ju lite mallig över hela grejen. Och får man väl vara. Ibland. Lite Mallig och tyst viska; Det du, Daniel…
Jag inser ju nu att jag inte borde lämna er här. Har man sagt A måste man säga B. Men låten är ju väldigt personlig, det måste ni fatta och det är ju lite pinsamt dessutom – för jag sjunger som bäst i duschen. Ni måste också förstå att den är överdrivet romantisk – så till den milda grad.
   Ni får helt enkelt inbilla er hur jävla fin den är…