Vi är väl stressade, eller nåt. Så är det ju. Alla gånger jag har skrikit; "Ta på dig byxorna nu, Allan. Vi har bråttom", fast vi egentligen inte har det. Egentligen. Man är bara stressad i grunden liksom. Det ska gå  fort och effektivt och man kan ju bara inte låta värdefulla sekunder gå till spillo för att ett barn tvunget måste prova om byxorna passar på huvudet eller inte. "Titta, pappa, jag är ett spöke". Varför inte? Han ser ju otroligt kul ut med termobyxorna på huvudet och jag kan inte låta bli att skratta fast något inom mig påstår att jag ska vara sträng. Jag har sällan bråttom. Så är det.

Men igår hade jag det. Det handlade förstås inte om liv och död, vilket det sällan gör - men jag ville vara i tid bara. Så jag lämnade kontoret med marginal och gick ner mot bussen. Det var blötsnö överallt och halt så jag tog det lungt. Såg två bussar passera tätt efter varandra men sprang inte för jag skulle troligtvist ha halkat.
   Så jag var ensam i busskuren. Två bussar hade ju precis passerat. Jag läste busstidstabellen och förstod att den ena bussen varit sen och den andra tidig. Nästa skulle komma om sju minuter. Det snöade vertikalt. Kuren fylldes sakta men säkert på med människor. Efter tio minuter stod vi väl sju åtta personer där och frös. Vi rörde oss sakta runt i något underförstått mönster för att hålla igång blodcirkulationen. Efter femton minuter kom bussen körandes. Vi samlades vid trottoarkanten och väntade in dess ankomst. Någon suckade lättatt. Jag stod i klungans främre regioner, där jag hade all rätt att vara då jag ju väntat längst. Det ska väl spela roll?
   Bussen stannade och jag såg att bussen var välfylld med människor. De bakre dörrarna öppnades för att släppa av någon men framdörrarna hölls stängda då jag antod att bussen faktiskt var full. Men de var bara jag som tänkte så. Alla andra väntande gick som på givet kommando fort bort till bakdörrarna och tryckte sig in. Nån skrek AJ men ingen bad om ursäkt. Jag gick efter och tänkte att det kanske var mer plats än jag först trott men det var det inte. Hade det funnits en plats tidigare så var den definitivt upptagen nu. De sju stod och tryckte sig in, lutade över gummor och barnvagnar. Dörrarna gick inte att stänga för en herre i keps stod i vägen för sensorn. Istället för att bara stiga av försökte hans åldrade kropp göra akrbatiska övningar för att inte bryta sensorstrålen. Jag stod utanför i det vertikala snövädret och såg på spektaklet men spektaklet såg inte mig, inte mot mig. Alla tittade skamset bort och tillslut lyckades gubbfan få ordning på fötterna och dörrarna stängdes. Ingen såg mitt fåfängt höjda finger. Bussen åkte iväg.

Jag var ensam i busskuren. En buss hade ju precis passerat. Jag läste busstidstabellen och förstod att den varit sen. Nästa skulle komma om elva minuter. Det snöade vertikalt. Kuren fylldes sakta men säkert på med människor...