Jag skrev inget igår. Känns tungt men jag hade annat för mig. Ibland är det så. Att man har annat för sig än att sitta här och klottra ner bokstäver, ord och meningar i stycken och spalter och till slut små historier. Är detta utfyllnad? Javisst! Men ibland är det så. Ibland har inget speciellt hänt. Inget av värde. Och då fyller man ut. Man svävar fritt utan mening. Hoppas att man genom denna rappakalja ska kunna fånga upp något med essens. Något litet bara. En detalj. En nyans. Något. Och då händer det. Ett ljud får mig att se upp och en idé drabbar mig.

Jag har en utsikt. Framtidsutsikt? Nja, det återstår ju att se. Nej, jag menar en hederlig, vanlig gammal utsikt. Och det är väl egentligen ingen dålig vy jag ständigt betraktar heller. Egentligen är den skön. Om man ser lite uppåt- mot himlen. Det är rätt mycket himmel jag ser från mitt kontor på sjätte våningen och vissa dagar är den väldigt vacker. Sommarkvällar med rödrosa sken – då träden prunkar och staden lever – skiner av neonljus och upplysta fönster. Då är det vackert. Om man bortser från motorvägen.
   Motorvägen är i ständig rörelse och den låter. Jag har förstått och accepterat det faktum att det aldrig kommer vara helt tyst på mitt kontor. Accepterat att ett svagt motorljud, ett konstant swishande och swooshande kommer vara för bilarna tar aldrig slut. Det kommer alltid en ny bil. Eller lastbil. Eller buss. Ibland leker jag lekar här uppifrån. Först till tio liksom. Vit Bil vs Svart bil. Volvo vs Opel. Buss vs Lastbil. Ibland. Ibland har jag väldigt lite att göra.
   En annan detalj i min utsikt är den redan omtalade NK-klockan (se detaljbild 1). Jag skrev att jag såg den från mitt kontor i något tidigare blogginlägg och ville därigenom förleda er att tro att jag satt mitt i smeten. Det gör jag inte. Klockan är väldigt långt borta. Väldigt långt där borta snurrar klockan otröttligt och syns mest som en dimmig hägring om dagarna, men om natten lyser den starkt i rött och grönt och tillför mig egentligen inte ett jota. Det är ju omöjligt att läsa tiden på det avståndet. Jag borde kanske skaffa mig en kikare och ge den en funktion. Klockan alltså.



   Bakom motorvägen skymtar vatten. Nu i fryst tillstånd men ändå – vatten - med båtar och vikar. Skog och berg finns i min vy. Jag ser Operan och Dramaten – i alla fall dess klädlager – på andra sidan vattnet. Det är väl inte så dåligt?
   Förutom motorvägen och dess ljud finns det en detalj i utsikten som stör mig. Detaljen känns som en påföljd av motorvägens existens - och till stor del mänsklighetens slarv. Någon har öppnat ett fönster på sin bil och hivat ut en toarulle. Precis utan för mitt fönster. Varför? Det är ju obgripligt men det här hänt. Toarullen tycks ha slungats i en båge över vägens sidoräcke och singlat ner i slänten under, fastnat i ett träd och rullats upp, kanske två meter, innan pappret rivits av och rullen rullat ut ur utsikten. Kvar hänger denna klorblekta påminnelse om mänsklighetens förfall (se detaljbild 2). Och den är för evigt verkar det som.



   Två meter toapapper kom till mig i november. Det har blåst, regnat, snöat, stormat och haglat men det verkar inte som om något biter på pappret. Vad är det för märke? Var det dyrt? Det är i alla fall av hög kvalité för det har stått i mot sex månader av skitvinter. Nu stundar en sommar och jag hoppas att lövverket döljer toapappret. Hoppas. Men man kan ju aldrig så noga veta.

Detta är min utsikt. Jag ger den till er.


Kalle

________________________________________________________________________________

Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan! Intressant?

Utsikt, Toapapper, November, Operan, Motorväg, Kontor, Vatten