Allan älskar källaren. Jag antar att det har att göra med allt pryttel – alla saker överallt och gångar och vrår och galler och spännande, mörka prång. Själv är jag inte lika entusiastiskt. Källaren är ett ställe dit man går och hämtar något eller lämnar något. Sen vill man ju vidare upp till jordytan igen. Fort. För lampan slocknar ju efter några minuter och lämnar en i ett totalmörker. Och så är det ju Nallen förstås.
   Nallen är ett väsen som jag tror innehar krafter utöver det vanliga. Den är, till ytan, en vanlig, kramgo nalle av abnorma mått men inom den gror en ondska som saknar motstycke. Det syns i dess svarta ögon, dess blick, dess utslagna armar som för den naive inbjuder till en kram men som egentligen är ute efter att få strypa dig. Jag vet det. Alla mina varningssignaler går igång när jag ser Nallen sitta med sitt falska leende i det mörka hörnet vid ingången. Den är farlig. Punkt slut.
   Det var kanske ett år sedan som den kom till vår källare. Jag skulle gå ner med något – en pulka kanske, eller väska – och hoppade till av ren och pur skräck när den mötte mig vid dörren. Den var så oväntad liksom. Så det blev en dålig start och jag skyndade förbi med kalla kårar i ryggraden, låste in vad som nu skulle låsas in i vårt förråd och när jag gick förbi Nallen igen på vägen ut höll jag upp handen som ett skydd – för att slippa möta dess blick. Just in case.
   Sen har den suttit där, på samma sätt, på samma plats – hotfull. Vilket bara styrker min tes om att det inte är någons utan att den tagit sig dit av egen maskin. Släpat sig dit. Sakta, sakta. Hasandes. Fräsandes.
    Allan hyser inte alls samma känslor som jag. Han verkar snarare ha etablerat någon slags bekantskap med Nallen. När vi kommer in genom källardörren höjer han glatt på handen och utbrister; ”Hejsan, Nallen. Hur är det, Nallen”. Paus. ”Mmm, jaha.”
   Vadå? Som om Nallen svarat något. Som om Allan faktiskt förstår honom? I see dead people. Jag tar Allan i handen och drar honom vidare. Vi låser in något och går sedan ut. Allan vinkar och säger; ”Hej då, Nallen. Vi ses imorgon, Nallen!” Konstigt.
  
En gång kom vi ner ochoch fann att Nallen var borta. Jag drog en suck av lättnad. Någon hade tagit mod till sig och slängt den, tänkte jag, och över denna någon vilar kanske en förbannelse nu. Nallens förbannelse. Allan sa inget om Nallens försvinnande. Det var som om Nallen var bortglömd, som om den aldrig varit där.
   Det gick några månader och vid ett besök i tvättstugan skulle Allan tvunget in i källaren också. Vi hade inget ärende där men jag tänkte att det kanske var kul för honom att springa av sig lite. Och det gjorde han och jag sprang efter. Jag förvånades över hur stor källaren var – jag som bara gått den korta biten till vårt förråd och tillbaka, fann nu att gångarna grenade ut som åt alla håll och att jag mycket väl kunde gå vilse där nere. Bakom varje hörn blottades en ny korridor och ett nytt hörn. Allan sprang förtjust utan mål några meter framför mig. Han rundade ett hörn och stannade upp. Såg för en sekund lite rädd ut men sken sedan upp; ”Hejsan, Nallen. Hur är det, Nallen”. Jag frös till is.
   Mycket riktigt – där satt den; djävulen förklädd i en mjuk och gosig syntetpäls. Nallen var tillbaka. Fast egentligen hade den aldrig försvunnit. Den hade bara förflyttat sig till ett annat hörn. En återvändsgränd. Den hade gömt sig. Och där kunde de sitta tyckte jag.
   Men en tid senare var den tillbaka på sin plats vid dörren. Den var fan förbannad. Den hade rört sig igen. Inte nog med det. Framför den stod nu en gammal gunghäst. Trasig och sliten och som hämtad ur en skräckfilm. Jag hade starka funderingar på att flytta upp allt vi förvarar där nere till lägenheten – trots att lägenheten skulle bli proppfull med onödigt bråte man samlar av nostalgiska själ. Men nu när Nallen och gunghästen gaddad ihop sig vid ingången kändes det bara inte säkert längre. Allan red på gunghästen och pratade samtidigt med Nallen. Jag undrade om min son behövde träffa en exorscist.
   Gunghästen försvann lika plötsligt som den dykt upp. Kanske har den glidigt bort till något annat hörn – en avkrok – jag har inte letat. Men jag tror Nallen tagit den – slukat den för att visa sin överlägsenhet.
  
Så en dag för inte allt för länge sedan stod jag ensam där nere. Jag hade klättrat in i vårt överfyllda förråd – klättrat över en nedmonterad vävstol och några flyttlådor med urvuxna barnkläder för att nå en vinterjacka. Man kan säga att jag krånglat in mig i bråte och då – då slocknar lyset. Det blir becksvart och jag ser inte ens handen framför mig. Ett totalt mörker – tjockt och ogenomträngligt. Mina tankar landar oundvikligt på Nallen. Detta är Nallens verk. Den lockar mig ner i avgrunden nu. Den har makten över lysknappen som finns någonstans strax ovanför dess huvud. Panik. Jag försöker ta mig ut ur förrådet, trotsa terrängen. Jag trampar igenom en låda och välter något innan jag känner betonggolvet under mig. Jag tar några steg med utsträckta armar och känner en fuktig stenvägg framför mig. Jag intalar mig själv att ta det lugnt nu. Jävligt lugnt. Andas. Jag trevar mig framåt längst hönsgaller och cementpelare. Försöker minnas avståndet till hörnet jag måste runda. Avståndet till lysknappen Avståndet till Nallen. Jag tänker att om jag ska dö nu så ångrar jag åtminstånde inget. Hörnet kommer, jag känner hur en ny gång öppnar sig åt vänster och går ditåt. Jag känner Nallens diaboliska andedräkt i luften. Slutet är nära nu, tänker jag, hoppas Lisa vet att jag älskar henne. Kommer Allan glömma bort mig? Mitt ben snuddar vid något mjukt och luddigt. Nallen?! Redan?! Jag hoppar till och hjärtat stannar för en sekund. Den har flyttat på sig. Sen sträcker jag mig mot väggen som torde vara precis framför mig men inte är det. Jag faller framstupa över den enorma Nallens kropp och skriker till. Nu är det fan kört. Nallen har mig, tänker jag och kämpar för att komma på fötter. Jag är fullkomligt disorienterad och gör hastiga utfall åt höger och vänster för at hitta en lysknapp eller möjligtvis mota bort Nallen. Klick.
    Det blir ljust. Nallen ligger på rygg men blicken är fäst mot mig. Den ler. Alldeles säkert ler den.

När jag gick ner i dag för att ta denna bild satt Nallen upp igen. Varför är jag inte förvånad?




______________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om källare, nallar, förråd, barn, gunghästar, mörker, övernaturligt