Min palm är död, min palm är död. Den kan inte säga kockodi kockoda, den kan inte säga kockodi kockoda. Stendöd.
   Palmen inhandlades för snart ett halvår sen. På IKEA samtidigt som mycket annat. Tanken var att den skulle stå praktfull på mitt kontor och syresätta luften. Och den var stor som ett hus. Den syresatte inte bara rummet och tog även upp en tredjedel av dess yta. Men jag tänkte att jävlar i min illa låda vad jag kommer kunna ta djupa andetag här inne. Och min hjärna kommer att jobba i högvarv och ack så vackra saker kommer uppstå bara av palmens påtagliga närvaro.
   Palmen var svårplacerad, det var den och just för sin storlek. Tillslut hittade den ett hem mellan skrivbordet och en vägg. Den lutade sig storsint ut över bordsskivan och skapade en illusion av att jag var på Bahamas, eller Bali, eller Thailand kanske för när jag såg ut genom fönstret var utsikten inramad av ett bladverk från fjärran länder. Ibland killade den mig kärleksfullt i nacken med sina gröna fingrar eller drog ett skämt när jag stod och kopierade något lutad under den. Ja, kopiatorn står där. På skrivbordets kortända i skydd av palmens skugga
   "Den ska stå ljust men inte i direkt solljus", står det på krukan. Och så har den stått. Och om man sen läser vidare förstår man i förskräckelse vad som gått snett. Jorden får aldrig torka och växtnäring skall ges en gång i månaden…
   Jag har dödat palmen. Jag har dödat. Palmen.

Det var efter jullovet jag insåg att den var sjuk, palmstackaren. Dess skämt var lika torra som jorden som omslöt den och jag anade en bitter underton i alt den gjorde. Ett stänk av ”hur kunde du göra så här mot mig” i dess sus. Jag gjorde självklart allt som stod i min makt. Lecakulor och ny jord, friskt vatten och näring. Jag klippte av alla döda grenar och den skrek vid varje knips. När jag var klar var palmen en annan palm än innan. Den hade halverat sitt omfång och såg utsatt och naken ut. Dess hosta var förskräcklig. Men jag tänkte att nu, nu när allt det sjuka var kapat, när jorden var fuktig och frisk och toppad med ekoogisk växtnäring då skulle den få liv igen och börja på nytt.
   Jag hade fel.

När jag kom hit i måndags var den på väg till andra sidan. Jag medger att jag svikit den igen och varit hemma en vecka och vabbat med min son. Men jag försöker intala mig själv att jag inte kunnat göra något för jorden var fortfarande fuktig. Den hade inte druckit en droppe. Den hade liksom gett upp.
   Jag satt med och höll den i bladet medan den gav sitt sista andetag; ett sista kontribut till mitt rums luft. Jag kände hur bladet veknade i min hand. Jag grät en stilla tår över dess själ.