Det snöar ute – ett riktigt yrväder. När snön far vertikalt är det inget kul, tycker jag. Jag tycker mer om horisontellt väder. När det faller uppifrån och ner. Då finns paraplyer eller parasoll eller solhattar eller annat som kan skydda duktigt. Och regnar det mycket så går man ju inte ut alls eller om man nu måste så springer man så fort man bara kan. Gör det någon skillnad egentligen? Att springa. Regnet faller ju lika häftigt ändå. Horisontellt. uppifrån och neråt.
   Alla andra riktningar känns hopplösa. Det värsta är nerifrån och upp. Då är man ju riktigt körd. Då är man blöt innanför rocken. Och så är det ju det här med snö; man skyddar sig inte. Man går framåt med stadiga steg och flingorna sätter sig på kläderna och smälter. Halsduken blir sakta men säkert dyngsur. Och mössan och rocken och skägget och allt. Men man skyddar sig inte. Varför? Kanske bär vi alla på en inlärd känsla av att snö är vackert. Att det är roligt. Men i mars? Då är man ju mer sugen på våren.

”Det snöar, pappa” ropar Allan glatt när han ser ut genom fönstret. ”Åka pulka.” Det är ingen fråga. Det är en mild befallning och jag vet ju att han tycker det är så kul och jag vet ju hur blöt den här snön är och känner på mig att det bara är blask av allt vid fyra då han hämtas från dagis. Och jag måste medge att jag känner en viss befrielse när jag förklarar att mamma hämtar idag och att han får snacka pulka med henne. Och det gör han. Ivrigt.
   Han snackar väldigt mycket om väldigt mycket. Det är fantastiskt vilket ordförråd han har. Och när vi kommer ut i det vertikala vädret, och jag känner hur min halsduk omedelbart suger åt sig all fukt och blir tyngre och tyngre, ser jag på Allan som sträcker ut tungen och kisar mot den genomgråa himlen - precis som det ska vara. Han skiter i om snön kommer uppifrån eller från sidan – bara den kommer. Han vet inget om årstider eller månader. Han har inget vårsug. Han vill bara åka sin blåa pulka - igen och igen och igen och igen. Vem kan ta det ifrån honom?