Eriksdalsbadet. 16.03. Allan klänger fast i mig som en liten apunge. Hårt och intesivt kramar han min hals. Trycker sin kind mot min. Ler kanske, det är oklart. Vi står mitt i bassängen och det är så där på gränsen mellan kallt och varmt. Han pekar mot plastdraperiet som avgränsar inne och ute. Han pekar och säger; "Där pappa, utomhus". så säger han och min kropp skjälver av bara tanken. Är han dum? Det snöar ju där ute? Han fortsätter peka och uppmana och sporrar mig till och med lite i sidan som om jag vore en häst, en sjöhäst kanske (ibland får jag till det). Jag tänker den gamla klyshan att man ju bara lever en gång och börjar med små undervattenskutt ta mig mot utgången.

Det är alltså så att något geni byggt Eriksdalsbadets äventyrsbadsavdelning så att man kan simma genom en tunnel och plötsligt befinna sig utomhus - även när det snöar och ditåt var jag nu på väg med min klängapa. Och när vi sedan stod där ute med bara våra huvuden över ytan, i det vatten som var kallt där inne men - i kontrast mot lufttemperaturen - var varmt här ute var det som om någon plötsligt tryckte på en knapp och släppte lös vädrets makter. Det lilla snöfall som fått mig tveksam tidigare ersattes på några få ögonblick till en jävla snöstorm. Eller "jävla" är fel ordval här för trots att den alldeles säkert var djävulsk så var den på samma gång fullkommligt himmelsk. Magisk. Att vara i vatten iklädd bara badbyxor under dessa väderförhållanden var något jag aldrig upplevt förut. Det var mäktigt. Allan sa, "oj oj oj oj" med en nästan religös betoning och lyfte upp näsan mot den ursinniga himmlen. Kisade. Sträckte ut tungan för att fånga flingorna. En barnslig klassiker men jag gjorde precis likadant. Vad fanns det annars att göra? Jag kunde inte komma på något.
   Det var som en scen ur en romantisk film. Fast då hade det ju inte varit en far och hans två och ett halvt år gamla son där i plurret - åh, nej; det hade varit två oehört snygga och totalt samspelande unga människor i perfekt åtsmitande badkläder över utmäjslade rutmagar och styggt styva bröstvårtor. Det hade varit stråkarr och snurriga kameraåkningar och rökmaskiner och konstsnö och oj, vad fint det hade varit.
   Vi var också fina där vi snurrade runt och lapade snö och fnissade fånigt och när vi gled in genom tunneln igen var vi båda hänförda av vår upplevelse. Båda nöjda med vad tunneln visat oss. Båda fullkommligt stelfrusna med våra tungor alltjämt pekandes rakt utåt och varsin istapp under näsan. Båda lyckiga.

Senare i duschrummet stod vi under varsin strilande stråle av varmt vatten och tinade. Allan stod och tvålade in pungen med Nivea Man Active och jag tänkte att det nog inte såg så bra ut men jag hade ju glömt Bamsetvålen. Det klev in en man, eller kanske en björn utan hår - jag vet inte. Stor som ett hus var han i alla fall och marken vibrerade för varje steg han  tog. Okej, det var en överdrift men han ställde sig hur som helst bredvid Allan i duschlängan och jag blev tvungen att backa lite får att få in hela bilden av de två - två varelser av totalt olika mått bredvid varandra båda tvålandes in sina pungar. Mannens pung var ungefär lika stor som hela Allan för att ge er något att gå efter. De stod bredvid. Stor och liten. David och Goliat. Det var helt lysande och hade jag haft modet och en kamera hade jag nog skjutit av en bild och vunnit något slags pris. Det tror jag helt säkert.


___________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om eriksdalsbadet, äventyrsbad, snöstorm, snö, barn, dusch