Jag har en hjärnskada. Då var det sagt. En hjärnskada - på riktigt. När jag var sexton var jag med om något som vi kanske lite felaktigt kallar "olyckan". Det var en olycka förstås på det sätt att det inte var planerat och fick förödande konsekvenser men det var ingen bilkrash eller fal från en hög höjd eller sånt. Nej, det var en sjuksköterska som klantde sig. Jag förstår att detta, för den ovetande, låter jättespännande men de var inte själva "olyckan" detta skulle handla om. Nej, jag vill förlägga handlingen i nutid. Idag närmare bestämt. 10.40 för att vara exakt. Då jag går till en kiropraktor för att behandla en överjävlig ischiassmärta och han blir helt till sig i trasorna när jag berättar min historia. Den som ni alltså inte får höra. I alla fall inte här och nu.

Min skada är tydligen något utöver det vanliga. Strax efter det att jag på ett mirakulöst sätt kommit tillbaka till livet och lärt mig gå och tala igen. Fått tillbaka synen och allt det där. Ja, då var jag ett hett ämne och ett objekt för forskning. Fick förfrågningar om att vara med på läkarkonferanser och sånt. Men jag tackade nej och hoppade av karusellen. Satsade på tonårsheten och ignorerade sjukdomen. Det var nog min lilla terapi. Att ignorera där andra kanske läser på och lär sig allt om sitt tillstånd. Därför vet jag väldigt lite om de latinska termerna, namnen och orsakerna till att min kropp beter sig som den gör. Den bara gör det. Jag är sådan och jag är väldigt nöjd med det liv jag lever och den jag blivit. Läkarna däremot - de har svårare att hålla samma coollugn kring min kondition.
 
För kanske tre år sedan var på på ett vanligt husläkarbesök angående något jag inte minns. Det är oväsentligt. Min läkare, som jag tycker mycket om och respekter djupt. Mest för att jag ringde henne från Spanien en gång och frågade om råd då jag bodde i ett hus där det också bodde en katt, Nisse, vilket orsakade mig astma och så var det något problem med en försvunnen medicin och oj - vilken lång parantes detta blev. Hennes svar, tilllika medicinska slutsats misstänker jag, var i alla fall ett utrop som jag minns tydligt; "Kalle, Get the fuck out of there!". En läkare med det vokabuläret måste man hålla hårt i förstår ju vem som helst. Nu har jag tappat bort mig helt.
   Jo, just det. Hon gjorde bort sig en gång då hon lät läkardjävulen i sig ta över och hon lite upphetsat förklarade att jag är ett unikt fall, en once-in-a-life-time-patient liksom. Och om hon fick visa upp mig för en läkarstudent, vi kan kalla honom Magnus, som hon hade under sina vingar skulle han berikas och bli en mycket bättre läkare. Typ. Det är ju svårt att tacka nej till en sådan förfrågan. Man ville ju inte att Magnus skulle fråntas chansen att lyckas i livet. Så jag sa ja.
   I all upphetsning tappade hon det förtroliga förhållande vi hade till varandra. Medan hon visade upp mig för Magnus kände jag mig som ett objekt. Hon gick runt mig -  gjorde plötsliga utfall mot mina knän med reflexklubban och de båda släppte ifrån sig suckar av häpnad. De latinska namnen haglade. Jag förstod ingenting och kände mig lite som en cirkusbjörn i en bur för uppvisning. Hoppla! Jag blev besviken på henne då, minns jag, men det är som sagt glömt och förlåtet.

Idag hände det igen. Medan jag berättade för min kiropraktor om min historia såg jag hur hans ögon vidgades. Och när han sedan hade mig på sin brist i bara kalsongerna stönade han nöjt medan han följde min ryggrad med fingrarna. Han försvann bort och kom tillbaka med reflexklubban. Slog mig både här och där och stod sedan helt perplex en stund innan han fann orden. "Du måste förstå att du är ett unikt fall som man bara läser om i skolan men aldrig får uppleva" "Jaha", sa jag nästan blygt och visste inte om jag skulle känna mig hedrad eller tycka synd om mig själv. Han fortsatte förklara att jag hade ditten och datten och massa latinska namn och grejer. "Oj då..." sa jag. Han var bara tvungen att testa en sak, förklarade han, och drog med en sticka under min högra fot som reagerade med att min stortå ställde sig i givakt rakt upp. Han nickade, nöjd över sin upptäckt, och förklarade att detta med tån är helt enormt. Han sa att Plantarreflexen var positiv med tåspretning och stortån uppåt (eler något liknade) och det verkade vara något av de mest fashinerade man kunde se. Ovanligt som snö i Sahara. Jag kände mig faktiskt hedrad. Lite stolt. Tänk att lilla jag hade allt det där. Och en positiv stortå till råga på allt. Min känsla kring hans agerande var helt motsatt det jag uppevt med husläkaren. Jag förstod hans upphetsning och den gladde mig. Jag kände förtroende för honom medan han knäckte min rygg så det frasade.
   När jag sen klädde på mig fick jag för mig att jag kanske borde ringa upp läkarhögskolan eller liknande och låta mig exprimenteras med. Kanske kan jag lära någon något.
   Dessvärre var ischiassmärtan kvar. Hur blir man av med den då?

____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hjärnskador, husläkare, kiropraktorer, latinska termer, avvikelser, objektifiering, mirakel