Så la jag mig ner mot den uppvärmda klippan och slöt ögonen. Vi hade hittat lä och molnen rusade fram på himlen och solen kom och smekte mig med allt längre intervaller. Vågskvalpet från den steniga stranden bara någon meter nedanför, Allans glädjerop över att få kasta en stenar och pinnar och snäckor i Gullmarsfjorden, den tidvis brännande solen i ansiktet, kvittret från någon sort mindre fågel, lukten av skog och fuktig mossa och tång och det underbara ljudet av tystnaden som ju lyfter fram vind, lövprassel, återigen vågorna och den där jävla fågeln. Vad är det för fågel? Varför vet jag inte det? Vem som helst en generation över mig skulle svara direkt; koltrast, rödhake, blåmes, pingvin? Men det spelar ju ingen roll. Inte just nu.
Allan kommer klättrandes uppför klippan. ”Här kommer mig!”, ropar han glatt. ”Ja, här kommer dig” svarar jag lojt utan att öppna ögonen och ber honom sen att lägga sig bredvid mig. Han gör för en gångs skull som jag säger och så ligger vi där bredvid varandra på en klippa utanför Lysekil. Utsikten som breder ut sig framför oss är makalös men vi ser den inte för vi blundar och jag säger att; ”Allan, det här förstår du, det här är det man kallar livskvalité” och han svarar ”Jaaa aaa!”, med eftertryck som om han verkligen förstår vad jag säger och dessutom håller med. Sen skriker han förtjust att vi ska åka rutschskana och väntar inte på svar utan glider bara ner från klipphällen förföljd av ljudet från grovt friktionsansträngda jeans. Jag ligger kvar och skiter i det. Mormor är säkert där nere och tar emot, tänker jag och inser att livskvalitén ser olika ut från person till person. Dock finns den i allra högsta grad närvarande – här och just nu - för oss alla. För Allan i sitt livs äventyr – vid havet, bersklättringar, skogsutforskningar, i möten med gråsuggor, hästar, daggmaskar och fåglar jag obildat inte vet namnet på. För mig i tystnaden och alla dess ljud, i lukter i lugn och i ro. För mormor längst strandkanten i utsikter och örtagårdar och svampar och tusen fler saker. Varför och varför och varför i helvete bor jag på Götgatan i Stockholm. Jag förstår det inte. Kan någon motivera mig att bo kvar?


PS. Jag är medveten om att filmen i förra inlägget inte funkade för alla. Klantigt av mig. Tar itu med det när jag motvilligt återvänder till civilisationen. DS


___________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om lysekil, sol, barn, gullmarsfjorden, skog, livskvalité