Så låg vi där i sängen – jag och Allan. Han hade redan druckit mjölken och vi hade läst både Jag flyger, Min nya cykel och God natt, Alfons Åberg. Jag älskar att läsa den boken för Allan –God natt, Alfons Åberg. Det är liksom vår bok och definitivt mitt paradnummer. Med den boken i handen är jag den bästa sagoläsaren i världen. Tycker jag. Och Allan klagar inte. Men allt det här var som sagt avklarat och vi låg där i skenet av en nattlampa och Allan bad mig i vanlig ordning att; ”Pappa, inte sjunga”, vilket är störigt då jag även anser mig vara världens bästa godnattvisetolkare. Men låt gå. Jag höll käften och Allans lilla hand kröp in under min nacke och han drog mig till sig. Jag hamnade med mitt huvud på hans axel.  Jag uppkrupen i någon slags fosterställning. Han på rygg med ena handen lekandes i mitt hår och den andra bakom sin egen nacke. Det var liksom bara ciggen som fattades och jag föreställde mig hur tjejer (eller killar) skulle ligga där på hans axel och känna sig trygga och tillfreds om en si sådär femton år.
   Så såg han på mig och sa; ”Pappa, om det blir en pojke ska han heta Bä Bä Vita Lamm och om det blir en flicka ska hon heta Badbyxa.”. Jag nickade och höll med. ”Det är väldigt fina namn, Allan”, sa jag och funderade på om Bä Bä Vita Lamm skulle vara en grupp med både tilltalsnamn och mellannamn – ja, som om ungen skulle heta Bä i förnamn och ha mellannamnen Bä, Vita och lamm – eller om det skulle vara ett namn bara. Bäbäivitalamm. Vi får fundera på det. Vi har ju till december på oss.
   Det är bara vecka tolv än så länge.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om godnatt, Barn, Allan, Alfons, vecka tolv, namn