Onsdag. Tvättstugedag. Sista tvätten ska hämtas. Jag öppnar dörren och stiger ut i trapphuset och där står han - Hundmannen med sin hund. Jag hejdar mig för en kort sekund men går sedan fram och ställer mig bredvid honom i väntan på hissen. "Hej hej", säger jag med överdriven uppsluppenhet. "Tjeeena", väser han kort tillbaka utan att se åt mitt håll. Hissen kommer och vi stiger på. Han trycker på B och jag dinglar med hissnyckeln som för att påvisa att jag ska vidare ner i tvättstugan. Hissen börjar sin nedåtfärd. Han vänder blicken mot mig och säger lugnt; "Jaag veeet viiisst  vaad een blogg äär". Jag mumlade fram ett nervöst "Jaha" och sänkte omedelbart därefter blicken mot marken - men där stod hunden alltjämt stirrandes med sina tomma, otröttliga ögon och tvingade mig att se upp igen, till mannen som jag tror log fast på en osynligt sätt. Jag såg framåt - rakt in i spegeln och mig sjäv och mannen och hunden med - för dom syntes. Men vad fan ska jag titta då, tänkte jag förvirrat, kan inte den här förbannade hissen stanna någon gång. Och så stannande den och mannen klev av. Han morsade lite nonchalant som avsked innan hissdörren gled igen.


__________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, män, grannar, hissar, tvättstuga, vardagsskräck