På femteplats kommer ett stycke poesi.
   Efter ett besök på Aquarium med farmor och farfar berättar Allan ivrigt om att de varit i en djungel och att det blev natt och att farmor blev rädd och Allan också för det blev mörkt och började regna och blixtra och åska medan de tre sökte skydd under ett basttak eller liknande. Farfar var inte rädd. ”Tyckte du det var läskigt?” frågade vi och Allan la pannan i djupa veck och sa; ”Jaa, åskan skriker…”

På fjärdeplats hittar vi en riktig hjärtekrossare.
   Jag har i flera dagar nu lovat Allan att raka mig, men det blir liksom aldrig av för det prioriteras bort hela tiden. Så skägget bara växer och växer och igår sa jag det igen; ”Ikväll ska jag raka mig – jag lovar.” Men så var det ju så att det var tvättstugan och det skulle handlas och det bara hopade sig.
   Klockan är nära läggdags och jag klär mig för ett sista besök hos tvättmaskinerna och att direkt efter gå och handla mat. Allan sitter i soffan och myser med sin mor och jag, som är stressad, bara ropar in till honom att; GOD NATT, KOMPIS! VI SES IMORGON”
Jag går ut och stänger ytterdörren. Tar några steg mot hissen och hör Allan få ett utbrott genom dörren. ”NEJ, PAPPA RAKA SIG”, skrek han, ”JAG VILL HA EN PUSS SOM INTE STICKS”
   Vilket svek. Det första jag gjorde i morse var att raka bort skägget.

På en tredjeplats lägger vi huvudet på sned och ler osäkert men ärligt.
   Min flickväns farmor gick bort i veckan - nittiofem år gammal och hon var en härlig tant har jag förstått. Dessvärre fick jag aldrig någon riktig chans att lära känna henne. Vi träffades vid några enstaka tillfällen i stökiga miljöer med mycket barn och stoj - och då hon hörde väldigt illa och jag pratar lite otydligt hade vi väldigt svårt att förstå varandra. Men hon skickade oss fina brev i vilka hon visade stor kärlek, visdom och humor. Nu är hon död och hon har förklarat för alla barnsbarnsbarn att hon kommer bli en stjärna i himlen – hon och gammelfarfar – och att de ska se ner på dem alla och vaka över dem.
   Så dagen efter hennes bortgång kommer Allan in i vårt sovrum där vi ligger och mornar oss. Han har hittat ett kort på gammelfarmor någonstans och han visar det för oss och säger hänförd; ”Hon är en stjärna i himlen”

Ett citat fyllt av misstänksamhet landar på en andraplats.
   Påsklunch hos mina föräldrar. Min mamma har gjort en förrätt – en chevrétoast med en röra på bestående av soltorkade, finhackade tomater i en koriandersmet smaksatt med honung. Jag kan varmt rekommendera denna rätt som smakade lite utöver det vanliga. Alla fick en toast och började direkt och med en nyfiken iver att mumsa i sig skapelsen – alla utom Allan. Han ser ner på sin macka med stor skepsis. Efter ett tag undrar vi varför han inte äter, han som älskar ost av alla de slag. Allan skakar försiktigt på huvudet och petar med fingret i den brungröna koriandersmeten. ”Det är bajs”, säger han med en övertygelse i rösten som förvissar oss om att inga motargument i världen kommer rubba hans vetskap.

Och på en obestridd förstaplats uttalas något som skulle kunna rubriceras som en fräckis.
   Allan tenderar att kalla alla - tjejer som killar, män som kvinnor, tanter som gubbar – med samma pronomen; Han. Hon liksom har fallit bort - om det någonsin existerat. Och som de genusmedvetna föräldrar vi är tycker vi detta är lite jobbigt (fast med viss distans). Så vi driver en liten honkampanj.
   Häromdagen står hela familjen samlad i garderoben i stånd att klä oss. Allan berättar något om en tjej men säger fel. ”Han gjorde det, Carla”, eller nåt i den stilen. ”Hon”, säger jag med pedagogisk stämma, ”Carla är en tjej – och då säger man hon”. Allan ser ut som ett frågetecken och jag hukar mig ner för att komma i samma nivå som honom. ”Du vet”, börjar jag, ”Det finns killar och det finns tjejer. Du, Allan, är en kille och pappa är en kille”. ”Och mamma är en kille”, fyller Allan i. ”Nej, nej, nej”, förklarar jag, ”Mamma är en tjej. Det finns en skillnad. Okej, så här då; Pappa och Allan och farfar och morfar och Viggo och Malte och Andreas – vi har alla snoppar. Eller hur?”. Allan tittar ner och lyfter lite på blöjan för att se efter och mycket riktigt – där var den. Jag forsätter; ”Men mamma- hon har ju ingen snopp”.  Allan ser upp mot sin mamma och skakar på huvdet. Han undrar - och det känns nästan som om han ställer frågan till sig själv; ”Vad har mamma då?” Jag stannar upp och försöker komma på det korrekta ordet och frågar tillbaka – mest för att vinna lite tid; ”Ja, vad har mamma?”
   Allan försätter pannan i djupa veck och nickar sedan helt kort och säger; ”Hårstrån!”

_____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om citat, barncitat, barn, åska, skägg, pussar, död, stjärnor, chevré, bajs, hårstrån
Intressant.se