Det finns saker som gör mig så förbannad. Respektlöshet, egoism, krig, mord och orättvisor är några av dem men värst av allt - det som kan få mig helt skogstokig av raseri – är cyklisterna på Götgatsbacken. Jag blir så förbannad. Att bestiga denna gågata är ju som att spela rysk roulette. Värst är budcyklisterna som kör som fullkomliga idioter, frenetiskt plingandes på sina små ringklockor. Jag har varit nära döden ett par gånger. De har varit en hårsmån från att köra in i vår barnvagn när min son var liten och nu när han är stor och går för egen maskin fasar jag för vad som skulle kunna hända. Han har liksom inte alltid ögonen med sig utan kan plötsligt springa ut i gatan för att dra en dans utanför Bauer och den höga musiken eller något annat. Jag kan egentligen inte klandra cykelbuden. Jag vet att de har en otrolig press på sig att hinna leverera så många paket som möjligt för provisionen och överlevnaden. Men det måste ju ha skett olyckor? Kan inget hejda dem?
   Och för en tid sedan var olyckan så närstående att mitt hjärta var långt uppe i halsgropen och innan jag hann hämta mig fick jag en lång harang av; ”Se dig för din jävla söndagsseglare!” efter mig. Jag kände hur gnälltanten tog form och gick fly förbannad hem och skrev ett mail. Jag skrev ett mail till stockholmsstad och frågade vad för slags regler som gällde på en gågata. Så fick jag ett svar i form av ett brev på posten i vilket jag fick allting förklarat för mig.
   På en gågata får cyklar enbart framföras i en hastighet som motsvarar en fotgängares. Alltså en promenadfart. Underförstått; led cykeln eller ha väldigt god balans. Denna regel gäller även om en bil skulle behöva köra på en gågata vilket är tillåtet i form av varutransporter och de undantag som finns för boende i området.
   Nu visste jag något. Jag satt på ett svar. Och det var ju inte värt ett skit. Götgatsbacken är fortfarande en dödsfälla och jag kan inte göra något åt det. Jag vet nu om att i stort sett alla som cyklar på där bryter mot lagen men dom verkar inte själva veta det. Eller så skiter dom i det. Och dom passerar alldeles för fort för att jag ska kunna tillrättavisa. Jag hinner inte ens påkalla uppmärksamhet innan dom är utom hörhåll. Och om jag inte flyttar på mig blir jag påkörd. Om jag inte håller i Allan blir han påkörd. Det är ju så frustrerande alltsammans.
   Så jag har varit på Clas Olsson och köpt ett järnrör. Jo, men ett som passar in perfekt emellan ekrarna i hjulet och får det hela att stanna upp lite. Så man i lugn och ro kan sätta sig ner på knä och informera lite om att alla inklusive dig själv mår bättre om du stressar ner lite. Tar det lite lugnt och leder cykeln. För om man kör så fort som du gör då får man ju magsår tillslut. Eller så kör du på någon. Och det är inget bra. Inget paket som du forslar i ilfart mellan två häftiga kontor är värt det. Så bråttom är det aldrig även om någon chef eller kund påstår det.


_______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Götgatsbacken, cyklister, cykelbud, olyckor, gågator
intressant.se

En spännande resa har det varit. Minst sagt. Jag började med en fråga. Sen blev jag förfärad. Sen slog jag till med förbannad ironi. Och sedan försökte jag förklara vad jag menat med ett tydligt allvar. Sen började jag tänka om lite, när ilskan hade stillats kom jag till någon slags klarhet i mina tidigare åsikter men vände mig samtidigt mot de som varit mina allierade. Och sen såg jag rakt in i mig själv och tänkte måhända på ett nytt sätt. Resan har fått mig att ändra vissa åsikter kring vissa saker. Jag har tvingat mig själv att tänka, luska och rota både i mitt inre och i det yttre. Varje inlägg har tvingat tankarna vidare - har lett mig runt ett hörn där jag mer och mer lärt mig förakta det blinda raseri som drev mig till en början. Och slutsatsen då?

Nu sitter de där. Piratpartiet i EU som ett enfrågeparti med sin enda hjärtefråga. Jag är tacksam att SVT inte bröt sändningarna innan Rick Falkvinge anlände till tevehuset. Att de lät kamerorna rulla trots att sändningen tagit slut i tablån. Annars hade det ju ännu en gång funnits en anledning att peka mot någon märklig variant av diskriminering. Jag är tacksam för detta och det stör mig lite också. Tacksam? Är jag rädd för konsekvenser. Kanske. Men när en förtvivlad KG Bergström försöker ställa frågor till Rick men bara får meningslösheter till svar, exakt samma svar en förtvivlad TV4 reporter fick tidigare under kvällen, känner jag hur min rädsla tar några steg tillbaka. Rick Falkvinge har ju inget verkligt att komma med. Jag tycker mig se det på honom - att han vet det själv. Och hur han finner det otroligt ironiskt att han kommit så här långt i politiken helt utan politik. Allt han gör är att säga emot, att retas, att göra annorlunda. Och då känner jag snarare en lättnad. Han är bara ett Fuck You- finger mot ett samhälle och en industri som kanske behöver ett sådant. Men han är inget annat än en varning. Och förhoppningsvis har denna varning fått sådant gehör att det faktiskt sker något i politiken, på nätet, i skiv- och filmindustrin så att denna man är onödig till riksdagsvalet. Jag hoppas det. Att de inte sjabblar bort detta för om det sker...

Jag tänker på min snart två och ett halvåriga son. Han försöker in i det sista trotsa allt. Nej! Jag vill inte! Du får inte! Jag tänker inte! Det är så utmattande och mina egna sammanbrott har hela tiden besvärat och förvärrat hela situationen. Och han har fått mig dit han ville, den lille. Så många gånger har jag slängt något i golvet och skrikit, eller smällt i en dörr eller barnsligt sagt; ”Näha, då går vi inte ut alls då!” Till slut nådde jag detta, och det mycket på grund av den debatt som pågått, att jag slutade att låta mig provoceras. Så fort jag släppte garden och istället gjorde det han egentligen var ute efter; såg honom, då hände det något.
   När han är som jävligast på ett sätt som gör ont in i märg och ben. Då tar jag ett andetag. Jag sätter mig ner och förklarar den sanning som alltid kommer vara; "Allan, vad du än säger till mig så älskar jag dig." Först blir han förvirrad. Han fattar inte varför jag inte blir arg och han tar i ännu mer; "Nej, du älskar inte mig, Mamma älskar mig." Jag försöker bibehålla mitt lugn och fortsätter med mitt kärleksbudskap. Och det fungerar faktiskt. Sakta men säkert har trotset mildrats. Man kväver inte trots med trots, inte motstånd med motstånd.

Nu förstår jag att väldigt många finner det väldigt provocerande att jag jämför Piratpartiet med en två och en halvåring. Men egentligen är det inte så tokigt. Jag vet att han älskar mig lika mycket som jag vet att det Piratpartiet faktiskt är – det är just trots. För när en man i direktsänd teve står och säger att; i vårt parti har vi medlemmar från alla politiska åskådningar; från radikalvänster kapitalister och får det att låta som en hållbar kombination. Och vill ha ett internet helt utan insyn - där pedofiler och andra idioter får härja fritt. Där inga medel finns att tillgå när det behövs. Och när jag läser på The Pirate Bay att man inte ska maila dom om man finner något otrevligt bland torrenterna utan bara se till och kommentera det positiva. Eller när på samma sida skriver att alla eventuella klagomål från upphovsrättspersoner och/eller lobbyorganisationer kommer göras till åtlöje och hängas ut på siten och återigen samtidigt påstå att de höjt en knyten näve för yttrandefrihet och integriteten. Det är ju lite skrattretande. Jag förstår varför Rick Falkvinge ler så belåtet för jag tänker jag att denna åskådning är ju inte på allvar. Folk har röstat på namnet. För att det var så enkelt. Piratpartiet = Internet. Precis som det betydligt mer genomtänkta Miljöpartiet = Miljö. Inga konstigheter liksom. Och så gick det ju bra. Man behöver inte läsa på eller sätta sig in och hade man gjort det så kanske man insett att man köpt grisen i säcken. Förhoppningsvis blir det tydligt inom en snar framtid. Förhoppningsvis får vi inte ett parti i riksdagen där kapitalister och radikalvänster går hand i hand och banar väg för "otrevliga" saker på internet, tystar oponionen med hot och låter allt annat rasa ihop omkring dem i ren trots och ignorans. Det låter inte så bra. Tycker jag.

_____________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Rick Falkvinge, Piratpartiet, The Pirate Bay, EU-valet, barn
intressant.se

Jag tar det alldeles för personligt och direkt blir jag osäker. Tänker att jag måste tänka efter och höra mig för. Min svåger ler åt mig och säger att han inte är det minsta rädd för de farhågor jag målar upp. Han pekar mot en artikel i SvD där de hade visat på historien. Att samma problematik uppstått när synthesizern kom. En stor samling musiker gjorde stora gester och förespådde musikens undergång. Sen kom kassettbandet och samma klagosång satte igång. Men musiken överlevde och till och med berikades. Man måste väl följa tidens gång och måhända - i detta fall - lyssna till historien. Det kanske ordnar sig ändå? Och det är klart att det gör det. Att förändringar är till det positiva. Att stora skivbolag måste tänka om, att vi måste tänka om. Att Internet också är en enorm tillgång. Att så många fler når ut. Att egentligen vem fan som helst kan skicka ut en låt i etern och få gehör. Folk som via sin MySpacesida plötsligt blir upptäckta och nu står och glänser i rampljuset. Det är ju bra. Det har föresten aldrig varit lätt att vara musiker, eller filmare, eller någon med kulturanknytning. Konkurrensen är stenhård, chansen är liten att nå ut. Den är minimal. Så här tänker jag. Och jag tänker att vad är det då i mig – jag som tidigare varit någon mild variant av radikalvänster, som gått i demonstrationstågen, skrikit slagorden. Vad är det då som gnager i mig.
   Jag minns så väl den gång när jag tröttnade på motståndet, på missnöjet. Jag gick omkring och var arg hela tiden. Arg på allt. På Bush och U.S.A. På Göran Persson och vår regering. På alla auktoritärer och på i stort sätt alla som bar slips. Jag bojkottade allt som kom från Amerika och hade palestinasjal. Det nådde något slags klimax när jag deltog i ett Reclaim the Streets- tåg på första maj. Vi var alla i ett kollektivt medvetande och hurrade när någon slags ledargestalt ropade; ”Vi ska ta tillbaka vår stad, ta tillbaka människan, ta tillbaka kulturen! Ta tillbaka glädjen! Det här är en gatufest!” Ja, eller något liknande. Upprymdhet och iver fyllde mig. Nu jävlar, tänkte jag och höjde en knyten näve i skyn.
   Tåget startade från Medborgarplatsen och redan vid Göta Lejon – knappt hundra meter bort – började det spåra ur. En maskerad kille klättrade upp på taket till teaterns entré och brände amerikanska flaggan. Vi jublade. Jag med. Sen började dom slå sönder alla lampor som satt monterade där under. Med en käpp. Lampa för lampa. Det var inte helt lätt men skam den som ger sig. En annan hade klättrat upp i en lyktstolpe och tände en joppe bara för att visa att han sket i vilket. En tredje hade tagit sig upp på en husfasad och började spraya med svart färg. Först texten ”Fuck the system” sedan massa tags bara. Överallt på den orangeputsade husväggen från tidigt 1900-tal. Rakt över ett fönster där en gubbe stod och såg skrämt på. Tillsist sprayade grabben ett hakkors som jag tror han tänkt dra ett sträck över men färgen tog slut så det stannade av där. Ett hakkors bara. Mitt självsäkra leende hade svalnat lite. Jag var osäker på vad jag höll på med. Vad jag stod för. Reclaim the Streets hade blivit Destroy the Streets. Det kändes snarare som en masspsykos än ett motstånd. Jag kände mig som en hycklare där jag stod mitt i en kokande massa vars högsta önskan var att polisen skulle ingripa och ge de en anledning att börja kasta sten. Men polisen ingrep aldrig. De stod bara på avstånd och såg på medan vi fortsatta röja. Ett skyltfönster krossades och jag gick ner i tunnelbanan och åkte hem. Må hända besviken för att det som hänt var att jag slutat tro på något som var så stark anknutet till den grupp av människor jag umgicks med; missnöjet.
   Under en lång tid velade jag runt i något slags gränsland där jag inte visste av eller till. Det kändes som allt det jag tidigare uppskattat irriterade mig. Jag insåg att jag nog varit väldigt krigisk tidigare.

Hyckleriet ja. Det är kanske mer det som stör mig återigen. Mer än själva fildelningen i sig. Alla skuggzoner man gömmer sig i. Alla lagrum man pekar på. Alla ursäkter man lägger upp. Det är som att hjärtat och omtanken helt opererats ur människan. Det hela känns så egoistiskt bara. Hur många lagvridningar man än gör så förstår ju vilken vettig människa som helst att det inte handlar om integritetskränkning eller förmyndarsamhällen. De båda är för mig förjävligheter men min integritet är mitt privatliv förmyndarsamhällen handlar om kontrollbehov av just min integritet; var jag får röka, var jag får dricka, vad jag får säga osv.
   Att jag måste betala för varor är något annat. Det handlar om sunt förnuft och jag ser inte hur en lag om detta är kränkande. Det är ju inte ens så förfärligt dyrt längre.

Missnöjespartier och liknande rörelser har funnits i alla tider och det har varit nödvändigt för framåtrörelse. Hade vi inte haft folk som höjt rösterna gentemot orättvisor och kränkningar hade vi varit kvar i ett storbondesamhälle idag. Kvinnorörelser, antifascistiska motståndsrörelser, frihetsorganisationer, frihet, jämlikhet, broderskap. Ni förstår vad jag snackar om här. Enade vågor mot bättre förhållande.  Motståndet mot förtrycket. Nageln i ögat.
   Men nu är missnöjet annorlunda. Det handlar inte om massan längre utan bara om individen. Vi snackar inte om en förtryckt folkgrupp chans till jämvikt. Vi snackar inte om rätten till lika löner eller lika chans i samhället. Vi snackar om rätten att slippa betala för musik. En hel rörelse, ett helt parti som spås framgång idag, är helt uppbyggt på egoism och inte solidaritet. Missnöjet har vänt. Totalt.
   Och det är ju inte så konstigt kanske? Vi lever i ett samhälle där allt förväntas vara billigt eller helt gratis. Vi höjer på ögonbrynen om ett klädesplagg kostar mer än vad H&M erbjuder, Vi tycker allt som överstiger IKEAS möbelpriser är att lyxa till det. Vi handlar vår mat på Lidl för priser som egentligen är helt absurda. Hur kan det vara så billigt?
   Ursprungsland Sverige; Kossan göds upp här, slaktas i Polen, förpackas i Lettland, Fryses ner och tinar ett antal gånger. Forslas runt hela Europa för att slutligen komma tillbaka till sitt ursprungsland. Gör vi det annorlunda blir det för dyrt. Det går inte att konkurrera med ett tankesätt. Så industrin går på knäna. Folk varslas. Tacka fan för att det känns tacksamt att ett bord kostar 149 spänn, en t-shirt 59 kr och en kyckling går loss på 19.90 kg. Det känns som en ond spiral satts i rörelse och det ska mycket till för att hejda den. Verkliga saker tappar sitt värde medan vi i samma andetag köper datorer och iPods och LCD-teves för tiotusentals kronor. Och betalar över tiotusen i månaden för en hyresrätt eller köper en bostadsrätt för 4.5 miljoner med låtsaspengar du aldrig äger utan bara lånar. Det är ju knasigt alltihop.

Så här tyckte och tänkte jag när jag låg vaken inatt och vred mig i sängen bredvid min son och sambo. Ibland undrar jag varför jag är där jag är. I en bransch där allt bedöms och beskrivs. I en bransch där hundåren är många och långa. Och så tar jag det så personligt. Det är oproffsigt. Bara för att en mystisk person som kallar sig Grå, stiger in i mitt liv och ger en åsikt som skiljer sig från min egen försätter jag mig i försvarsposition och laddar bössan. Jag försöker tänka rationellt. Över hundra har läst gårdagens inlägg. Två har ventilerat åsikter som skiljer sig från mina egna. Är det bra eller dåligt? Jag blir osäker på mina ord.  Känner att jag måste kolla runt lite. Höra mig för. Hittar piratpartiets hemsida. Läser;

”Piratpartiet vill göra det lagligt att fildela musik och annat så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte. Kommer det innebära döden för skivbolagen? Svaret är mycket enkelt.

Med fri fildelning av musik på internet kommer skivbolagen att finnas kvar - om de tillför något som behövs. Annars kommer de försvinna. Svårare än så är det inte.

Det här är precis samma regler som gäller för all annan näringsverksamhet. Gör man något som människor är beredda att betala för, och gör det bättre än sina konkurrenter, då kan man tjäna pengar. Annars inte.”

Okej, tänker jag. Det låter ju faktiskt snarligt det jag uttryckte igår. Är jag kanske en Piratpartist jag med? Men sen tänker jag att om musiken ska vara fri men samtidigt, om den är bra, så ska folk betala för den. Frivilligt? Fast de inte behöver? För att dom är snälla? Bara av ren godhet. Är alla lagar verkligen till ondo?
   Vidare då. Så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte så är det fritt fram. Men om man tjänar pengar på upphovsrättsskyddad musik då ska plånboken fram. Fine! Jag surfar in på  The Pirate Bay.








Är det helt gratis att annonsera på The Pirate Bay? Delar vi alla på Jen, PumPum och Mendy i vår stora ideella förening? Kanske? Eller är inte detta en vinstdrivande verksamhet? Och finns det då utbetalningar till upphovsmän? Nej, hade det funnits det hade aldrig denna debatt funnits. Men fiffiga svar finns det gott om. Jag surfar in på The Pirate Bay igen. Läser;

”På servern finns enbart torrentfiler. Därmed finns inget upphovsrättsskyddat och/eller olagligt material lagrat hos oss. Det går därför inte att hålla personerna bakom The Pirate Bay ansvariga för materialet som sprids via trackern…”

Just det, jag glömde. Blir jag inte överkörd med finstilta kontrakt och blåst på alla pengar av skivbolag blir jag överkörd av kryphål i lagboken på ”The Pirate Bay. Det finns ju alltid ett svar.

Då jag verkar bli så illa berörd av arg kritik mot det jag skriver, och då jag har en vecka framför mig som jag skulle vilja fylla med kreativitet och inte ilska och frustration, har jag suttit i valet och kvalet om jag ska publicera denna text överhuvudtaget. Men så hittade jag utvägen. Återigen på The Pirater Bay, bara lite längre ner på samma sida.

 ”Medlemmarna på The Pirate Bay representerar en bred fildelningspublik. Därför kan material som verkar stötande finnas tillgängligt. Mejla inte oss om du finner något som otrevligt, fokusera istället på det material du finner positivt…”

Och vips är allt okej. Så, snälla. Kommentera mig inte om du finner min text otrevlig, fokusera istället på de delar du finner positiva… Då vill jag gärna höra dig.


_____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, upphovsrätt, piratpartiet, missnöjespartier, fildelning, hyckleri
intressant.se

Nu vet jag inte längre vilka som är värst. Dom som respektlöst snor vår tid och suger ut vår kreativitet eller vi som tanklöst slår mot allt som rör sig på ett sätt som gör hela den här fighten meningslös. Jag har själv varit där. På sätt och vis placerat några slag under bältet för det är så lätt och bli offer för ursinnet. Hopplösheten. När den omsluter en och man tänker; ”Herregud vad är det för mening.” Då skjuter man vilt omkring sig i panik utan att sikta för att försöka rädda något. Vad som helst.
   Och då känns det så tröttsamt att behöva ställa sig bakom ett gäng konservativa herrar i tweedkavajer med skinnlappar på armbågarna. En samling gubbar som strider för CD-skivans överlevnad och sätter förbud som provocerar. Som strider mot en hel generation. Som strider för stridandes skull känns det som och det gäller båda parter i detta krig. Och i mitten står vi som kanske värnar för musiken och kulturen. För det borde väl vara det detta handlar om och inte en rund plastbit med ett hål i? Jag förstår det nu.
    Men jag kan inte ställa mig bakom piratpartiet och fildelarna – de stjäl från mig och jag finner dem barnsligt provokativa, blint missnöjda och fruktansvärt egoistiska. Men samtidigt känner jag mer och mer hur jag även backar från bakåtsträvarna som verkar bedriva en ogenomtänkt kampanj med så mycket fumligheter, dumma uttalanden och klavertramp som bara kan leda till att de snart skjuter sig själva i nacken – om de inte redan gjort det. Domarskandalen, idiotiska uttalanden, bitska bloggar, förbud mot deltaganden i debatter och så vidare. Och sympatierna för piratpartiet bara växer och växer. Jag förstår det. Dom sätter ett stort jävla fuck you-finger i vägen för en hel rörelse och det är klart att dom gör likadant tillbaka. Det är ju precis det rörelser gör. Pekar finger. Det kunde sätt annorlunda ut om det istället hade sträkts fram en hand..
   Alla dessa misstag har fått mig att stanna upp. Bromsa, sakta ner och tänka efter. Jag har själv viftat mållöst med armarna men jag har vägt mina uttalanden och skrattat åt ironin. Dock har jag tänkt om på en punkt; vi kan inte ta striden kring den där jävla CD-skivans fortvarande. Jag minns i sanning knappt när jag själv stoppade in en sån i en stereo. Jag äger inte ens en stereo för tusan. All musik jag lyssnar på hörs från datorn. För visso ärligt inhandlad från iTunes eller förtärad via en ström från Spotify men ändå - ur datorn.
   Tillgängligheten är nyckeln. Det är där striden måste ske. På internet. De tjänster som finns måste förädlas. De buggar och irritationsmoment som faktiskt existerar måste bort. Om jag till exempel köpt en låt på iTunes måste jag få göra vad jag vill med den. Kopieringsskyddet som nu är gör mig förbannad och den striden har föresten redan gått av stapeln och förlorats i och med kassettsbandets födelse. En låt måste bli billigare. Tillgängligheten ökas i form av länkar på tjänster som Spotify - så du enkelt kan köpa och ta med låtar du tycker om. Men framför allt måste kvalitén på musiken ökas. Den kollektiva känslan, som jag själv också innehar, är att allt för stor mängd musik faktiskt är för dålig för att betala för om det inte är absolut nödvändigt. Och då kanske vi inte ska göra det heller. Men här uppstår det moment 22 som jag och många med mig förfasas av. Om ingen köper musik finns ingen vinst från produktionen och finns ingen vinst från produktionen finns inga pengar till nästa platta. Budgeten för vad en skiva får kosta enligt branschen sjunker och därmed kvalitén. Det säger sig självt. Och det är sorgligt. Man ser till gångbarhet och radiovänlighet och musikaliska utsvävningar blir mindre och mindre vanliga. De pengar som finns läggs på säkra kort. Man vill ha hits som låter som allt annat fast lite annorlunda. Jag har själv fått förfrågon om just såna låtar. Och manus också för den delen. Snygga låtar och snygga filmer och serier med snygga människor. Så sött så man får tandvärk.
   Det är så svårt men vi måste få så många att tänka om, tänka rätt, och börja betala för något de alltid fått gratis. Ge musiken ett värde igen.

Hörde en historia igår från en musiker jag känner. Dennes dotter skall ha frågat sin far vart alla CD-skivor som han har stående i källaren tar vägen; skivor med hans eget band som han tar med på deras spelningar. Han svarar med viss stolthet i rösten att han säljer dem och att lagret därför minskar. Hon rynkar pannan i djupa veck och antar en min av svår tveksamhet. Hon säger; ”Du skojar?”
   Denna tös är nio år gammal. Hon är den kommande generationen. Hon är vår blivande musikkonsument. Hon säger sanningar vi bör lyssna till.
   CD-skivan måste kanske dö men musiken måste få leva.


______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, piratpartiet, upphovsrätt, musik, musiker, cd-skivor
Intressant.se

Försommarkvällens sorl letar sig uppför fasaden och in i vår lägenhet. Man hör tydligt att folk har trevligt där de sitter och mumlar från Söders många uteserveringar. Kvällen är ljummen. Det är lördag. Dagens dos av sol sticker i huden. Allan sover i sin säng. Vi sitter i soffan och snackar och dricker saft – utanför avslutar folk sina härliga stekar på Longhorn eller en riktigt god öl på OT. Jag tycker det är lagom att delta så här; lite på avstånd. Som trött småbarnsförälder är det perfekt och jag tänker; fan, vad det är mysigt att bo mitt i stan ändå.

Senare; Ett bröl hörs utanför. Någon ropar ESSSEEEEMMGUUUULLD! Jag vaknar och förstår inte vilket SM han syftar på. Innebandy? Softboll? Förvirring. Han skriker igen. Strilandet av piss mot husväggen. Ett annat bröl. Två hannar ryker ihop i gränden. Ilskna röster ekar. Svordomar studsar mellan väggarna; långa haranger av ofördelaktiga slangord på det kvinnliga könsorganet och så HOOOORAAAA förstås. En tjej gråter hysteriskt. Glas som går sönder. En polissiren drar igång i och en bil gasar förbi med skrikande däck bort mot Medborgarplatsen. En fotbollsramsa. Raj raj. Ytterligare hannar mopsar upp sig för att imponera på en hona. De skriker och sjunger och kräks – hon fnittrar förtjust. Glaskross igen. Skrik. Piss. Gråt. Högljudd diskussion som försvinner bort. Jag bjuds på ännu en fotbollsrelaterad visa. Det är omöjligt att utröna vilken spelare den handlar om för det är en sluddrig sångare som framför stycket – att den besjungna spelaren är homosexuell framgår dock tydligt och med eftertryck. En krossat hjärta skriker ut sin sorg – ”Hur kunde han!?” En förstående vän tröstar – ”Men, gumman…” Det tystnar i några minuter innan ett riktigt dunderbråk bryter ut på gatan. Flera personer inblandade. Mycket testosteron i omlopp. Höga klubbor. Ett billarm drar igång. Polissirener. Snabba fötter. Lugn. Nytt piss. Tomt prat. Gråt. Fniss. Ett billarm igen och någonstans i denna sommarnattskackafoni lyckas jag somna om. För det är inget upplopp jag hör – det är en smått uppvärmd lördagnatt.

Jag tar Allan i handen och går ut i söndagen. Vi ska köpa smör för vi ska baka chokladbollar. Allan är mycket uppspelt. Någon har pissat ordet ”fitta” på väggen mitt emot min port. En riktig prestation måste jag ändå medge. ”Vad står det?”, frågar Allan och jag skyndar på stegen. Det är helt öde. Inte en själ syns till fast klockan är efter nio. Längs trottoaren ligger sönderslagna flaskor och pisspölar och spyor. Jag hade inte blivit förvånad om en omkullvält, utbrunnen bil hade mött oss utanför O´learys men det gör det inte. Dock har jag svårt att skaka av mig känslan av att svininfluensan just utrotat mänskligheten. Hejhej- tanten sitter inkilad bakom kassan i affären så hon verkar ha överlevt i alla fall. Det var ju skönt. Vi hittar vårt smör och betalar. Det har börjat röra sig lite utanför. Fler överlevare. Världen verkar klarat sig den här helgen också.


______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om piss, män, sport, lördag, söndag, natt, bråk, poliser
intressant.se

Oj, oj, dålig stämning på bloggen. Ilskna röster. Jag var helt enkelt tvungen att undersöka och har nu läst mitt inlägg några gånger och finner inte att jag någonstans försöker mig på en analys av domen i sig – mer än min första åsikt (som mer var där för att sätta resterande text i perspektiv och skapa en spänning)  Det är heller inte min uppgift att göra analyser av domen det för den argumenteras för eller mot av mer sakkunniga i tusentals bloggar och artiklar. Om ni tvunget vill ha min personliga åsikt i saken har jag svårt att leverera. Även då jag är tydlig i min åsikt – att upphovsrätten bör respekteras -  vet jag inte om domen i sig är korrekt utdelad. Det är klart att TPB kan tolkas som en sight för laglig fildelning – motsatsen går inte att bevisa. Och ska vi då stämma hela internet och Google och allt det där? Jag sysslar inte med juridik så jag lämnar detta till dom som kan och hoppas att de gör ett bra jobb.

Nej, mitt inlägg var en lång sarkasm skapad ur en irritation. Det var en högst personlig tankegång framställd ur hjärtat. Något jag behövde få ur mig i stunden. Jag försökte påvisa att jag tyckte det var ironiskt att vi daltade så mycket med TPB- gänget. Att så pass mycket människor stod enade bakom dem när de – för vad jag vet – hade en del smuts i bagaget.
   Dessa påståenden har jag hämtat ur media – ur nyhetsrapporteringar på teve och artiklar ur tidningar. Jag har fastnat för det faktum att Carl Lundström, enligt DN, är öppet främlingsfientlig och detta tjatade jag på om och ironiserade kring. Då han ingår i den dom som fallit - som delaktig – så har jag har valt att tro på det. Precis som många andra säkert valt att tro på Peter Sunde när han hävdar i sina interna och hemredigerade ”presskonferanser” att han aldrig träffat Carl Lundström och att han inte har några som helst anknytningar till TPB. Carl Lundström alltså.
   Om man väljer att tro på det spåret är ju min text förstås väldigt provokativ – men om man tror att rätten dömt rätt - om så enbart i frågan att Carl Lundström är inblandad så ser jag inget fel i mitt sätt att beskriva det.
   Jag hävdar att TPB – oskyldiga eller inte – har råd att betala skadeståndet men då Peter Sunde har ju gjort klart att han aldrig kommer göra det – av ren princip verkar det som – så det spelar väl egentligen ingen roll hur stort detta belopp är.
      Jag hävdar min åsikt i att namnet The Pirate Bay för tankarna till en plats där pirater delar upp sitt byte och det måste jag ju få göra. Är det verkligen en så långsökt tanke? Oavsett namnets ursprung så landar mina tankar ändå där.
    Jag tänker inte ens förklara mig i mitt argument att jag tycker att musik är värt pengar. Jag orkar inte helt enkelt för jag tycker det är så uppenbart. Och jag tvekar inte på att det finns hundratals fiffiga argument med någon laglig prövad grund som bevisar motsatsen - det finns alltid kryphål i lagboken. Jag påstår inget annat än att jag personligen sätter ett värde på musik och önskar att andra också skulle göra det. Min snabbköpsliknelse var en  metafor i vilken jag försökte förklara en känsla – inte ett lagrum. Jag tyckte helt enkelt att det var lite roligt.

Jag har valt att ta bort vissa partier som jag själv fann svajande. Jag ursäktar mig för dessa klavertramp och kan bara försvara mig med att jag lät pennan jobba snabbare än tanken. Inga barnporrsanspelningar eller nazistpariskämt alltså.

Jag erkänner att jag personligen inte känner, har träffat eller vet särskilt mycket om de män som stått åtalade. Jag har bara skrivit en ironiskt text som uppstod i min hjärna medan jag satt i Björns Trädgård och frågade mig själv vad jag egentligen tänkte om Piratrörelsen – så här tyckte jag, visade sig, och det står jag för tills motsatsen är mig bevisad. Jag har läst om pedofil.nu, om B.S.S, om uttalanden som ”Upphovsrätten ska dö!” och jag har blivit upprörd och tyckt att detta kan jag inte sympatisera med. Jag har tyckt att det är ett stort hån och därav nästan ironiskt att så många människor blint sluter upp bakom det här gänget. Jag har tyckt detta och skrev om just det – inget annat.

Egentligen startades hela den här piratrörelsen under en tid då skivor var det enda alternativet och faktiskt var väldigt dyra - uppåt tvåhundra kronor för en skiva och man debatterade hur mycket artisten fick och av det och så vidare. Ett motstånd är mycket behövligt. Annars händer det ju inget. Man fastnar i ett vakuum liksom. Men nu har det ju hänt en hel del; de flesta skivor kan man finna för under hundralappen och en mängd lagliga alternativ finns; allt från Spotify till iTunes. Jag tycker att vågen har vänt åt rätt håll och hoppas på fortsatt utveckling. Jag vill inte sitta här och hurra för compact discen – den känns väl i nuläget lite meningslös. Dock hoppas jag på en annan utveckling – ett nytt tänk som gynnar alla parter. Dock anser jag att upphovsrättens död inte är svaret för det gynnar ingen i det långa loppet.

Det var allt.


______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ftp, carl lundström, piratpartiet, The Pirate Bay, dom, åtal, Peter Sunde
intressant.se

Det är uppror. Jag hör helikoptrar som snurrar runt runt i himlen. Arga röster på gatan. Läser bloggar om bestulen integritet och ett helt skruvat rättssystem och jag förstår inte vad ni snackar om. Jag förstår faktiskt ingenting. Jag har sagt det förr och förr och nu säger jag det igen; Släng piraterna i finkan och svälj den förbannade nyckeln. Vad är det ni tjafsar om?

Så började jag denna text och tanken var att den skulle fortsätta med något i stil med att alla dessa jämnförelser som det kryllar om: att pedofiler och mördare får låga straff eller går fria medan pirater straffas så hårt. Ja, som om det ena var en direkt konsekvens av det andra. Det är klart att pedofiler ska straffas hårdare än de gör, att såna som våldtar och mördar och förstör hela liv ska sitta inlåsta i all evighet. Där är rättsväsendet galet - det är helt korrekt utläst. Men det har väl inget med filstöld att göra?
   Det här skulle jag skriva men så var jag tvungen att släppa bloggandet och gå till dagis och så ville Allan gå till en park och så sken ju solen så där härligt och värmande och tinade upp hjärtat på mig. Och Allan gungade och skrattade så där galet som bara ett barn kan  göra och han kastade fnittrande sand i luften och ropade; "Titta, pappa. Det regnar." Och jag drack en lagom varm kaffe från seveneleven och satt där under ett träd bland alla lekande, livsinspirerande ungar och tänkte att livet är bra härligt ändå. Livet är fint och "Nä, Kalle; nu får du faktiskt ta och sluta gnälla", sa jag till mig själv, "det är bättre och må bra och rulla med som alla andra gör". Så sa jag och log inåt. Det är ju förstås helt galet att stämma dessa stackars utfattiga pirater (med utlandskonton) på den ofantliga summan 30 000 000? Hur ska dom kunna fortsätta sina liv efter det? Kommer dom någonsin kunna betala tillbaka? Dom som gör värdefulla insatser för de utstötta och tar från de rika och ger till de fattiga? Fast förlåt, de tar ju ingenting? Nej, deras livsverk är ju ett sökverktyg för fildelning - de hade ju aldrig tänkt ens tanken på att någon skulle lägga ut piratkopierat material på The Pirate Bay. Nej, det är klart - det är ju en rent sagt idiotiskt anklagelse. Att namnet skulle vara en metafor till sagornas piratvikar där tjuvgods delades ut - ha ha ha- det är ju långsökt. Och upphovsrätten föresten? Vad är det för skit! Menar dem på fullaste allvar att man ska behöva betala för musik, film, spel och program?!! Herregud, var är världen på väg? Betala! Med pengar!? Ha ha ha... Nej, det kan ni ju glömma era jävla storebröder, era sittpisssare. Musik är gratis! Det är ju det som är så fantastiskt. Att de är så justa menar jag, alla de där musikerna som gör musiken åt mig. Dom ska ändå bara vara tacksamma för dom får ju hålla på med musik och allt det där. Föresten tycker jag att allt ska vara gratis. Så borde det ju vara! Grymt, tänk att bara sitta där i snabbköpskassan och blippa gratisvaror och sen när månaden är slut så får jag ett lönekuvert som är helt tomt. Och jag bara till chefen; "Hörru din jävla utsugare - tror du jag vill sitta här och blippa varor gratis hela dagarna eller?" och han ler och säger att; "Du, pysen - varorna är gratis så jag har inga pengar och ge dig" och jag bara rasar och säger att jag kan väl för fan inte jobba utan lön och han säger att det kan jag visst. Så vadå?
   Nej, vilket jävla land man lever i alltså? Sverige? Det enda dom vill är att sätta dit en och rövknulla en. Det är allt det går ut på. Det är då man står emot - slänger gatsten liksom. Virar in halsen i en palestinasjal och skriker "Ner med kapitalet" med en Marlboro röd hängandes i mungipan. "Musik är för dyrt", skriker man - man skriker; "Man gynnar bara kapitalet och storbolagen". Sen går man och köper ett nytt ciggpaket från Phil Morris och drar hem och spelar lite Sony Playstation på sin Samsung LCDteve och knäcker en Carlsberg - proberbly the best beer in the world!
   Nä, det är synd om piraterna. Dom är ju helt oskyldiga. Alltså det där snacket om att de skulle backa upp nynazizter med pengar från the bay - det är ju bullshit! Där är ju allt gratis - det är ju det som är grejen. Vadå? Jaha - du menar reklamen med de nakna tjejerna - det är väl ingen reklam? Det är ju bara bilder. Dom tjänar väl inga pengar på TPB - det är ju superjusta killar ju. Helt vanliga KTH - nördar med rejäla skatteskulder. Hipp hipp hurra för Piratpariet! Jag tycker att vi alla ställer oss upp och bugar oss djupt för dessa herrar som så innerligt berikar våra liv och höjer en knuten näve mot övermakten. Dom har i alla fall humor som har fått så många vänstervridna och antifashister och Timbuktu för bövelen och invandrare och hip hopare och alla andra också att gå i bräschen för ett företag som finansieras av en man som donerar pengar till B.S.S, är öppet högerextrem och misshandlar invandrare i Gamla Stan. Jag menar det är väl lite ironiskt. Och att svara på frågan varför man registrerat domänen pedofil.nu med en hänvisning till yttrandefriheten och att; "jag förmedlar bara adressen, sen får kunden göra vad de vill med sidan" och sen komma undan som någon slags cyberhjälte och få hela Sverige att börja lipa...Jag tar av mig hatten för er.

Heja Piratpartiet. Ni är bara för goa!


_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om nötter, choklad, kan innehålla spår av, död, cynism
Intressant.se

Vi är väl stressade, eller nåt. Så är det ju. Alla gånger jag har skrikit; "Ta på dig byxorna nu, Allan. Vi har bråttom", fast vi egentligen inte har det. Egentligen. Man är bara stressad i grunden liksom. Det ska gå  fort och effektivt och man kan ju bara inte låta värdefulla sekunder gå till spillo för att ett barn tvunget måste prova om byxorna passar på huvudet eller inte. "Titta, pappa, jag är ett spöke". Varför inte? Han ser ju otroligt kul ut med termobyxorna på huvudet och jag kan inte låta bli att skratta fast något inom mig påstår att jag ska vara sträng. Jag har sällan bråttom. Så är det.

Men igår hade jag det. Det handlade förstås inte om liv och död, vilket det sällan gör - men jag ville vara i tid bara. Så jag lämnade kontoret med marginal och gick ner mot bussen. Det var blötsnö överallt och halt så jag tog det lungt. Såg två bussar passera tätt efter varandra men sprang inte för jag skulle troligtvist ha halkat.
   Så jag var ensam i busskuren. Två bussar hade ju precis passerat. Jag läste busstidstabellen och förstod att den ena bussen varit sen och den andra tidig. Nästa skulle komma om sju minuter. Det snöade vertikalt. Kuren fylldes sakta men säkert på med människor. Efter tio minuter stod vi väl sju åtta personer där och frös. Vi rörde oss sakta runt i något underförstått mönster för att hålla igång blodcirkulationen. Efter femton minuter kom bussen körandes. Vi samlades vid trottoarkanten och väntade in dess ankomst. Någon suckade lättatt. Jag stod i klungans främre regioner, där jag hade all rätt att vara då jag ju väntat längst. Det ska väl spela roll?
   Bussen stannade och jag såg att bussen var välfylld med människor. De bakre dörrarna öppnades för att släppa av någon men framdörrarna hölls stängda då jag antod att bussen faktiskt var full. Men de var bara jag som tänkte så. Alla andra väntande gick som på givet kommando fort bort till bakdörrarna och tryckte sig in. Nån skrek AJ men ingen bad om ursäkt. Jag gick efter och tänkte att det kanske var mer plats än jag först trott men det var det inte. Hade det funnits en plats tidigare så var den definitivt upptagen nu. De sju stod och tryckte sig in, lutade över gummor och barnvagnar. Dörrarna gick inte att stänga för en herre i keps stod i vägen för sensorn. Istället för att bara stiga av försökte hans åldrade kropp göra akrbatiska övningar för att inte bryta sensorstrålen. Jag stod utanför i det vertikala snövädret och såg på spektaklet men spektaklet såg inte mig, inte mot mig. Alla tittade skamset bort och tillslut lyckades gubbfan få ordning på fötterna och dörrarna stängdes. Ingen såg mitt fåfängt höjda finger. Bussen åkte iväg.

Jag var ensam i busskuren. En buss hade ju precis passerat. Jag läste busstidstabellen och förstod att den varit sen. Nästa skulle komma om elva minuter. Det snöade vertikalt. Kuren fylldes sakta men säkert på med människor...

Nu när jag ändå håller på måste jag ju i alla fall ta upp det. Sverige avstannade ju fullständigt och grät glädjetårar. Själv blev jag mest förbannat för att House ersatts av direktsändningar från kungahuset. Först blev man ju rädd. Vadå, är det krig? Kungen håller tal till nationen? Men så börjar man fatta vad det handlade om och det var ju gulligt. Men det bara fortsatte. Experter stod i studion och analyserade framtiden och jag bara; Vadå? Var hände med House. Det var ju precis det som skulle få denna timme att gå. Jag skulle äta snabbisar och ketchup och titta på House medan Allan sov men det togs ifrån mig. Repriseringar från det där flådiga rummet – om och om igen – och de var ute och frågade folk på stan och alla var så lyckliga. House? Sen vaknade Allan.
   Ja ja, och löpet var ju givet men att det skulle komma en hel tidning på ett femtiotal sidor med namnet ”Förlovningen” var lite oväntat. De verkar ju inte ens så värst kära? ”Nej, det sa inte klick. Man kan säga att kärleken växte fram nöttes in och…” JA, JA, JA.
   Jag är verkligen ingen Rojalist, framgår det? Men jag tänkte utnyttja situationen och dra på semester nästa år när de ska gifta sig. Så om nån som är mer intresserad av spektaklet än jag finns en lägenhet centralt på söder - ett stenkast från Gamla Stan och vårt slott– ledig och tillgänglig för 10 000/veckan. Mycket nöje!

Lustigt att det är så mycket gnäll om köer. Hörde någon prata ner södralänken här om veckan. "Nu är det helt tjockt där inne i tunneln", sa han med med kostym och slips i negativt tonfall, "nu får dom fan tänka om och bygga bättre." Hans kollega höll med och sa att han suttit fast i fyrtiofem minuter igår. Och så svor dom lite sporadisk och påbörjade ett samtal om siffror och pengar som jag inte förstod något av.
   Självklart generaliserade jag omedelbart in dessa två kostymklädda herrar i varsin stadsjeep. Stora, svarta, blänkande fordon med mycket manlig styrka i. Bilar som med sina monstermotorer skulle köra över vilken terräng som helst; träsk, skog, kullar och dalar – kanske finns det någon liten amfibiefunktion inbyggd också så de lättsamt tar sig fram under vattnet. Helt enkelt ett perfekt fordon för daglig förflyttning från Enskede till Östermalm. Och sen ska bjässen parkeras också. Suck, det är ju så trångt med parkering – De måste göra något.
   Detta var min generalisering. Nu följer bara sanningar.

Det är köer i södralänken dagligen. Det ser jag när jag lättsamt åker förbi med tunnelbanan. Ändå är den bara fylld till en fjärdedel. I varje fordon sitter en person och suckar över trängseln. Bredvid denna syns ett tomt säte. Bakom är två tomma säten. I bakluckan ligger inget stort som ska förflyttas från punkt A till punkt B – inget kylskåp eller tvättmaskin eller annat skrymmande som måste forslas. Nej, bakluckan är tom. Det som forslas är luft. En lång rad av en till tre fjärdedelar helt tomma bilar står och tutar ryker och suckar och svär medan tunnelbanan svischar förbi ovanför. Förlåt men jag fattar faktiskt vad ni klagar över. Ni är ju orsaken. Ingen annan.

Hörde om någon Europeisk stad, pinsamt nog minns jag inte vilken men Amsterdam verkar bekant. Och jag kan inte ens styrka att påståendet är sant, men jag hörde om en europeisk stad i vilken de infört ett förbud mot att tomma bilar kör in i staden. Vill du alltså entra stadskärnan måste du ta med hela familjen eller plocka upp liftare vid stadsgränsen. Detta gjorde att en mängd bilpooler startade och trafiken minskade. Var det Paris? Skitsamma - sant eller inte är det ju en förbannad bra idé både i miljöhänsyn och för mina vänner i kostym som både slipper köer och får sällskap i bilen om morgonen. Det kan vä inte skada.

Läste en liten artikel i DN igår. En liten notis i en hörna på ledarsidan där det ställs en fråga; Varför har media haft så lam bevakning på en detalj i Pirate Bay- rättegången? Nämligen att Carl Lundström, en av de åtalade, är öppet högerextrem, har satsat stora pengar i Nationaldemokraterna, är medlem i BSS (Bevara Sverige Svenskt) och har tillsammans med ett skinnskallegäng misshandlat en invandrare svårt och tydligen blivit åtalad för det.
   Varför skrivs det inte om detta? Ja, det är en bra fråga. Det är ju lite ironiskt att vårt nedladdande gör att Carl Lundström via reklamannonser kan betala nationaldemokrater och hjälpa rasister till makten. Varför är detta hysh hysh?

   Så då kommer min motfråga till DN. Varför blir en sådan här, minst sagt upprörande artikel, bara en notis i ett hörn? Jag försökte hitta artikeln på DN.se för att läsa igenom den ännu en gång men jag lyckades inte hitta den. Konstigt.


_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se

Så här satt jag nyss och skrev en lång arg, artikel om människans oförnuft. Den handlade kortfattat om hur förbannad jag är på alla dessa som ärligt tycker att musik och film ska vara helt gratis. Ett minst sagt aktuellt ämne. Och på radio och teve hör man alla dessa egoister tala på ett, för mig, varje gång lika förvånande sätt. ”upphovsrätten ska dö”, sa en av grundarna av Pirate Bay. ”Jag tänker aldrig betala för musik”, sa någon annan. Det verkar som om detta är den åsikt som dominerar. Vad hände? När blev artisten och dennes musik så värdelös? Var det när tillgängligheten och frestelsen blev för stor? Var det när artister börjarjade förnedras i teve i program som Idol och producenterna höjdes upp som hjältar?
   Så hur ska det då gå till? Artisten förväntas ägna ett halvår åt en skiva och sen dela ut den gratis till mänskligheten och tänka; ja, ja, jag ska ju vara tacksam för jag jobbar ju ändå med musik och det är ju inte alla som får den chansen. Nej, dom andra får ju betalt för sina jobb och kan köpa sina plasmateves och tvättpelare och talande kylskåp och framför allt datoriserade hem med mycket hårddiskspace och snabba bredbandsuppkopplingar. Ja, så dom får plats med all musik och jag hoppas verkligen att de har köpt sig ett par riktigt bra högtalare så jag hörs bra för det är mycket, mycket kärlek nedlagt i dessa låtar, mina vänner. Jaså, 15 000 kronor från Hi-Fi-klubben? Bra där.
   Varför skulle nån göra det? Hur kan folk tro att man så lättvindigt jobbar gratis. Jag minns en tid då en skiva hade ett värde. Den inhandlades och användes. Man lyssnade på musiken och uppskattade den. Man bläddrade i konvolutet och lärde sig låtarna. Det finns inte kvar idag.

Min bästa vän är musiker. Han berättade att han relativt nyligen stod på en scen någonstans i Sverige med sitt band. Deras nya skiva hade sålt i ohyggliga trehundra exemplar. Stället de spelade på var fullsatt; femhundra personer såg dem spela och alla sjöng med i låtarna och kunde texten. Han stod där och visste att han borde vara charmad av att så många uppskattade musiken dock gick inte ekvationen ihop riktigt. De var alla tjuvar. För så krass tycker jag man kan vara.

Är det inte märkligt? Har hela världen gått in i en gigantiskt masspsykos. Musik kommer gå under, fattar ni inte det. Det lämnas inget utrymme för kreativitet och spelglädje. Artisten måste göra allt själva; vara artist, entreprenör, trevlig, otrevlig, smart och tacksam. Kunnig inom allt från marknadsföring till webbsidor och gärna göra sin egen musikvideo själv med en dv-kamera. Ack, alla dessa härliga musikvideos. Vad hände med er?

Jag jobbade med en musikvideo för ett tag sen. Det var ett av Sveriges då största band som gjorde en video till en låt som utan tvekan skulle bli årets låt. Och så blev det. Vi jobbade tjugofyra timmar i sträck men jag fick ut en obetydlig summa pengar. Jag skulle nog känna att jag varit delaktig i något stort. Det fanns inga pengar i Sveriges då största band. Punkt slut.

Det är svårt att lösa detta. Det kanske inte ens går. Snart kommer kanske skivor finansieras av företag och låtar med produktplacering kommer att skrivas. Skivor kommer att se ut som fotbollsarenor. Okej, trist med då får det bli så. Då får vi fixa det och hitta på andra vägar. Men vad som gör mig tårfylld är nonchalansen, den totala oförståelsen till att musik har ett värde. För det har den, ett stort värde!

Detta var alltså ett sammandrag av min långa klagosång. Jag kände att jag blev för arg och lät känslorna ta över. Det blev för anklagande, för barnsligt liksom. Blint fäktande med långsvärdet hit och dit. Jag skrev lite om rättegången och om media som inte verkar ta något ansvar. Jag jämförde Pirate Bays grundare med ofördelaktiga djurarter och drog en passning mot att de, som står så för att allt ska vara gratis, själva blivit ohyggligt rika med sin sida på mist sagt tvivelaktig reklam. Jag svarade på frågan; ”Hur kan vi stämma och fördöma en hel generation?” med något mummel om nazisterna. Jag slog några slag under bältet helt enkelt men jag valde att ta bort det för sån vill jag ju inte vara. Nej, inte jag inte.




_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se

Så vad då? Det var en sån där eftermiddag som skulle kunnat gå förlorad på bara velande och så sa någon; Jag vet, Vi drar till Lek och Bus! Och det lät ju väldigt kul. Lek och bus på samma gång, det kan bara inte gå fel. Ett 5000 kvadratmeter stort, inhängnat, vadderat, färgglatt, mjukt, hårt, bajsblöjadoftande land. Klätterställningar, bollhav, gummi, kalasrum och föräldrarna - dom fick gå in gå in helt gratis! Vi bestämde oss för att skynda oss dit. Det var måndag, det mulet, det var Hissingen - det var Göteborg.
   Och alla barn var så glada. Vi sprang in hand i hand i ett långt skrattande led och köpte glatt entrén till de små, själva kom vi ju som bekant in gratis. En stor, ja, jag vet inte vad, uppenbarade sig. Och jag kände bara att jag måste in i den där labyrinten - nu! Men så talade en vuxen röst inom mig och tyckte att vi nog borde äta först. Så långt var ju allt bara kul. Så långt. Och det var sen... vi mötte.. personalen...
   Vilka trötta människor! Det kände som om de lite gett upp. De kändes som om det inte spelade någon roll alls. Inget. Så när den svettiga tioåringen som klättrat upp och ner i labyrinten kanske trehundrafyrtio gånger, och skjutit med bollkanonerna, och klättrat upp till vulkanen, och åkt galna rutchkanor - när han gick fram till den unga kassörskan i lekochbuslandetkläder och bad flämtande om lite lekochbuslandsvatten så öppnade lekochbustjejen sin lekochbusmun och sa; nej. Jag hajade till, sa hon nej?
   Du måste ha en mugg, förklarade hon inrepeterat, det är våra regler.
   Jag han tappat den, sa killen och smackade med munnen. Lekochbustjejen suckade.
   Du får du köpa en ny för en tia, sa hon.
   Tioåringen hade mjukisbyxor med musse pigg på, för tusan, jag var osäker på om de ens hade fickor. Det kändes lite magstark att kräva honom på en tia. En kort diskussion uppstod dem emellan och jag stirrade och jag tror min blick brände för efter ett kort tag kastade hon en kort, besvärad blick på mig och nästan röt åt killen; Ja, men ta den här då!
   Hon räckte åt honom en liten pyttemugg - en sån som man får hos tandläkaren när man ska skölja. Killen sprang iväg och lekochbustjejen suckade och himlade med ögonen. Försökte få mitt medkännande om att barn, det var det värsta man kunde råka ut för me hon fick det inte. Jag tyckte istället att om hon nu hyser sådant starkt agg mot barn borde hon kanske göra något annat. Så tänkte jag och blev strax därefter avbryten i mina tankar av att hon skriker högt, lutad över disken; Killen! skriker hon, KILLEN!!
   Han hade tagit sin pyttemugg och gått bort till läskstället och börjat fylla på med cola. Det var inte okej. Nej, han skulle genast, hette det, hälla ut all läsk han hade i muggen. Han fick bara ta vatten. Killen försökte med ett vagt, a mä, men hällde sedan ut drycken i rännan. Såg den försvinna till avloppet och tänkte säkert, precis som jag, vad det där skulle varit bra för. sen tog han vatten och gick.
   Ja, herregud, tänkte jag. Nu får det väl ändå vara slut med tokigheterna, men ack. Efter att ha betalt hutlöst mycket pengar för sketen mat försvann en av dagens glada deltagare. En vuxen man, ja, visst. Borta. En stund. Och sen kom han och vi frågade; vart har du varit. Jag har tjafsat med mattanten, sa han. Vad fan menar du, sa vi.
   Tydligen hade en konflikt uppstått kring ketchupen på en hamburgare. Min vän, tål inte ketchup, och när han kikat in under brödet så fanns det där i överflöd. Det brukar vara ketchup på burgare så hans argument att det inte stod något om ketchup på menyn var förvisso korrekt men ändå vagt. Han bad om en ny, fast utan ketchup men vägrades den.
   Du stod här när jag gjorde hamburgaren före din, sa hon övertygat, du måste ha sett att jag la ketchup på hamburgaren före och därför bett mig att inte göra det på din.
   Som om det är hans skyldighet som kund att kontrollera föregående maträtter.
   Du kan få en servett att torka av köttet med men någon ny hamburgare får du inte, sa hon och satte sina knytna nävar vid höften. Icke sa nicke. Njet.
   Det är ju helt absurt! Vad är detta för en parodi. Det slog mig hur mycket pengar det är i omlopp i denna 5000 kvd stora hangar vid Hissingen. Shit, pommes frites. Och så kan de inte bjude på en ny hamburgare till en allergisk, eller ett glas vatten till ett törstigt barn. Och någonstans där kände jag en avsmak för ett ställe som gör barns lek till bussiness. Jag tänkte på alla parklekar som ska säljas ut i Stockholm. Hur kan man tjäna penger på en parklek? Åk rutchkanan - endast tio kronor. Gunga - tre minuter för en tjuga. Låna mickron - lägg en femkrona i myntinkastet. Men sen samlade jag mig kvävde känslan att bara gå. Jag åt upp mina silikonfasta köttbullar (som säkert skulle studsa minst fyra gånger om man hivade dom i golvet) och pulvermos för åttiofem spänn och la till ett stort smile. Jag tog min son i handen och tillsammans sprang vi, nu jämngamla, in i labyrinten och försvann och jävlar i min lilla låda vad kul det var. Man får leka som vuxen om man gör det med sitt barn. Det var dock bara jag som trotsade regeltexten; inga vuxna i studsmattan.
   Nåt skit skulle dom ju ha bara.

Det är en dag som vilken som helst. Jag och min lille son är i affären för att handla. Hejhejtanten sitter vid kassan med sin stora mage. Ibland förundras jag över att växellådan kan komma ut, den där magen är ju som en stor airbag. Vi handlar lite grejer; mjölk, ost, bröd och sånt. Det är tidig morgon och vi ska överraska med en härlig frukost. Sånt är ju kul. Ute är det blött och dimmigt. Hejhejtanten säger hej hej till nästa kund. Hon har ett speciellt sätt att säga det på. Det första hejet är rätt normalt, lite glatt uppåtstigande, inger en förhoppning om ett trevligt bemötande. Men sen följs det raskt av det andra hejet som är molligt, utdraget och mörkt. Som en ond suck. Alltid på samma sätt. Hej Heeeej.
   Vi har handlat klart och jag går till den lilla kö som slingrar sig mot kassan. Min lille son går till plockgodiset som ju som bekant står otroligt tillgängligt vid utgången. Jag ropar åt honom att komma, att vi ska betala och gå, men han hör mig inte för han är som i trans. Åh, alla dessa färger, tänker han, vad härliga färger. Rött, rosa, blått, grönt, och mjukt och hårt och sött och segt. Fy fanken, som om jag vore i paradiset, tänker han och jag ropar igen men lite mer bestämt. Hej hej, säger Hejhejtanten till mig och börjar, utstrålande en smärtsam leda till allt och alla, blippa mina varor. Till och med de annars så glättiga blippen tycks nedstämda. Kom nu! Ropar jag till min dräglande son som ännu en gång totalignorerar mig. Hejhejtanten mumlar entonigt vad jag är skyldig henne och jag betalar med kort. Och godkänn, säger hon med en suck och jag gör om hon säger. Nu, tänker jag och samlar kraft till vad som komma skall, nu tar jag honom. Jag går fram till den lille precis som han är på väg att gräva ner sin hand bland ferarribilarna. Jag säger att nu ska vi faktiskt gå och försöker lyfta honom men det går ju inte. Hon förvandlar sig själv till ogreppbar gelé och faller ihop på golvet – gallskrikandes, vrålandes. Jag försöker förhandla, snacka honom bort till utgången, men det är lönlöst Han bara skriker. Jag försöker fånga honom men han kränger och sparkar och gör sig omöjlig. Folk kollar nu, granskande blickar bränner i nacken, hela affären stannar liksom upp för någon sekund innan alla minns att det är fult att stirra och lägga sig i och låtsas inte höra ungen som vrålar som om han blir misshandlad. Tillslut lyckas jag koppla ett fast grepp och lyfter upp honom. Går snabbt mot kassan och vagnen där en ny konflikt uppstår. INTE SITTA VAGNEN, GOOOODIIIS! Han är nere på golvet igen och det är det är då det händer. Jag möter Hejhejtanten granskande blick och hon suckar besvärat. Jag blev vansinnig.
   Suckar du åt mig? Jag ska säga dig att inte fan är det mitt fel att min son ligger här och skriker. Han är två år gammal och drivs uteslutande av känslor och infall. Han ser inte framåt utan befinner sig i nuet. Och nu vill han ha godis. Ert färgglada, söta, sega godis som ni valt att placera mitt framför hans ögon vid kön. Frestelsen är för stor och han tänker inte; ja ja, jag får vänta till lördag. Det är ett jävla sätt faktiskt att ni gör så här. Att ni spelar med stressade föräldrar och sockergiriga barn som är på väg hem från dagis. Ni vet att vi inte orkar stå emot, att vi oftast löser konflikten lät genom att köpa lite snask bara. Klirr, klirr i kassan. Men jag tänker inte köpa, jag tänker kämpa emot ert sätt och han får skrika och du ska lyssna för det är ditt fel, Hejhejtanten, bara ditt fel att han just nu ligger här.
   Precis så ville jag säga till den suckande Hejhejtanten, men det vågade jag förstås inte. Jag bara föste mitt krisande barn framför mig ut genom skjutdörrarna, ut i friheten, bort från godiset och lockelsen. Och till slut hade han ju glömt det där och allt var bra igen tills nästa kris kom.

Jag pratade om det senare under dagen med min bästa vän. Hon sa att hon talat sin egen son till rätta. Hon hade berättat hur det låg till, att allt godis stod där det stod bara för att lura honom att vilja ha. Att det var ett stort elakt lur bara och efter ett tag så köpte han förklaringen och det blev till en rolig utmaning att gå att handla. Hon berättade att han ibland, när de stod i matkön, kunde rycka henne i byxan och säga med viss lidelse i rösten; Mamma, nu känner jag hur godisbolagen håller på att lura mig.

Juletid... folk verkar stressade. Det handlar om julmat, släktbesök och framför allt om julklappar. Vi lever i ett samhälle uppbyggt på shopping och denna tid är dess peak. Shoppa bort dina problem, shoppa till dig en identitet, shoppa dig lycklig - men jag får inte ihop det? Folk man ser på stan verkar inte så lyckliga. Man jagar runt efter den där julklappen till brorsan, prisspannet ligger mellan två och trehundra. kostar den mindre är man snål, kostar den mer gör man sig till och känns för mer än alla andra. Kompisen - hur mycket ska vi lägga på kompisen julklapp i år? (Vad är han värd?
   Men ändå hittar man ju ingenting mellan två och trehundra som brorsan vill ha. En bra pocketbok är för billig, en snygg tjocktröja för dyr. Och så slutar det med att man köper den där onödiga saken på designtorget för tvåhundrafemton spänn och brorsan ler och tackar ödmjukast och påstår kanske till och med att det var något han önskat sig - Chop2Pot "en skärbräda för dig som tröttnat på att den hackade löken hamnar på spisplattan istället för i kastrullen". Kanterna viks enkelt ihop när man trycker ihop handtaget och det är ju jävligt smart, att påstå något annat vore att ljuga. Jag kanske egentligen är lite sugen själv.

Nu har jag ingen bror och inget av ovanstående drabbar mig i år för vi har proklamerat "en julklappsfri jul". I finanskrisens eftervärkar och köpbegärets tidsålder kändes det väldigt bra att slippa konsumera. Kändes bra. Men fy fan, vad tråkigt! Något barnsligt i mig skriker efter en onödig klapp att ta hem och ställa undan. Och mitt mogna medvetna jag nickar stolt över min mogna medvetenhet. Man är ju ändå en vuxen en pappa, en förebild...

Men nu var det ju inte detta denna blogg skulle handla om; Jag skulle ju skriva en bok. Vilket känns lite krystat just nu eftersom jag inte gör det. Jag gör annat viktigt. Jag bloggar.


_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om Jul, juletid, julstress, shopping, julklappar, julklappsfritt
Intressant.se