En ursäkt

Du lilla, lilla barn i magen. Pappa ber om ursäkt nu. Du är liksom helt bortglömd. Det har aldrig varit min mening att glömma dig. Det har bara skett. Jag tror den största orsaken är din bror. Han tar liksom plats. Och fokus. Missförstå mig inte nu. Han gör det inte med mening. Han älskar dig innerligt och längtar efter dig. Han visar det tydligt då han kramar och pussar dig där genom mammas buk och säger; ”Jag älskar bebisen”. Han kommer nog bli en fantastisk brorsa den där.
   Jag älskar dig också. Innerligt. Jag förstår att du tvekar. Vi pratar nästan aldrig om dig. Jag känner sällan dina sparkar. Ibland kan jag komma på mig själv att en hel dag gått utan att jag ens ägnat dig en tanke. Det är ju fruktansvärt.
   Annat var det med din bror. När jag fick veta att han fanns där i magen så var det som om någon ryckte bort en matta under mina fötter och jag föll rakt in i ett bottenlöst hav av oro och tvivel och glädje och pirr. Men då var jag bara Kalle och skulle plötsligt bli en pappa. Nu är jag en pappa som ska bli en pappa. Igen. Jag vet vad som väntar liksom. Med din bror var det ett helt mysterium. En ny värld. Ett steg från något jag såg som ett friare liv till något jag kanske trodde skulle bli lite mindre fritt.
   På sätt och vis var det ju så. Men nu vet jag ju att livet även blev rikare. Häftigare. Värdefullt. Så den lilla frihet som om möjligt begränsades var ju en bara piss i nilen i jämnförelse med det som öppnades. Det jag fick. Din bror.
   Så att du inte får lika mycket tid i mina tankar, lille vän, är kanske inte så konstigt.

Men häromkvällen fick jag en aha-uppevelse. Jag låg vaken bakom din mamma som sov och kramade henne med en hand på magen. På dig. Jag var upprymd av idéer och tankar och kunde inte finna ron att somna själv. Så jag låg där. Vaken. Din bror sov. Din mor sov. Du sov… inte. Du började plötsligt sparka som en tok därinne, rakt på min hand. Och där var vi. Du och jag. Ensamma i det mörka rummet. Vi låg så och kommunicerade en lång stund innan jag somnade ifrån dig. Men jag hörde dig och förstod att du var förbannad.

Så.

Förlåt.


_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Att spå i gegga på tangentbord

Ååååäoooooooooooooooppppppooooooikooööööööööööööööööööööööläöläölöpåpoåplopåpp

Jag vet inte vad det var för skit som letat sig in genom fönstret och lagt sig som en gegga över mitt tangentbord men när jag nyss försökte ta bort det skapades den rad ni kan läsa här överst. Geggan försöker säga mig något och jag förstår inte riktigt men visst kan man utläsa ordet pojke någonstans i mitten av raden. Och sen ett plopp framåt slutet. Och däremellan massa skrik och jämmer i form av ån och ön. Egentligen är det ju solklart. Och jag vet inte varför detta sätt att spå spädbarns kön skulle vara mindre trovärdigt än alla andra. Vi har fött barn sedan människans gryning och än så länge har ingen lyckats bekräfta en metod som faktiskt fungerar (bortsett från ultraljud och möjligen vissa andra kirurgiska ingrepp).  Ändå har alla en åsikt. Magens form hit och dit och jaså mår du så illa då väntar du en sån och månens dragningskraft och sannolikheter och osannolikheter och man läser i ögonen och man känner på huden och man känner det till och med på sig. Vi väntar med säkerhet en tjej, en kille och tvillingar ska ni veta. Sannolikheten att någon utbrister; ”Vad vad det jag sa!” i december är väldigt hög. Vi kommer liksom inte undan i år.


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

Bara en sån sak

Usch, jag har blivit dålig i mitt bloggande, men desto bättre i mitt jobbande. Man får ge och ta liksom. Det ena blir lidande och det andra frodas och då jag verkar vara helt utan ambitioner att tjäna pengar på bloggen är det ju nog bra att jag fokuserar på jobben. Men samtidigt händer det så mycket spännande. Igår la vi till exempel en krona på min stående flickväns mage och den låg kvar. Bara en sån sak.


________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om

Vecka tolv

Så låg vi där i sängen – jag och Allan. Han hade redan druckit mjölken och vi hade läst både Jag flyger, Min nya cykel och God natt, Alfons Åberg. Jag älskar att läsa den boken för Allan –God natt, Alfons Åberg. Det är liksom vår bok och definitivt mitt paradnummer. Med den boken i handen är jag den bästa sagoläsaren i världen. Tycker jag. Och Allan klagar inte. Men allt det här var som sagt avklarat och vi låg där i skenet av en nattlampa och Allan bad mig i vanlig ordning att; ”Pappa, inte sjunga”, vilket är störigt då jag även anser mig vara världens bästa godnattvisetolkare. Men låt gå. Jag höll käften och Allans lilla hand kröp in under min nacke och han drog mig till sig. Jag hamnade med mitt huvud på hans axel.  Jag uppkrupen i någon slags fosterställning. Han på rygg med ena handen lekandes i mitt hår och den andra bakom sin egen nacke. Det var liksom bara ciggen som fattades och jag föreställde mig hur tjejer (eller killar) skulle ligga där på hans axel och känna sig trygga och tillfreds om en si sådär femton år.
   Så såg han på mig och sa; ”Pappa, om det blir en pojke ska han heta Bä Bä Vita Lamm och om det blir en flicka ska hon heta Badbyxa.”. Jag nickade och höll med. ”Det är väldigt fina namn, Allan”, sa jag och funderade på om Bä Bä Vita Lamm skulle vara en grupp med både tilltalsnamn och mellannamn – ja, som om ungen skulle heta Bä i förnamn och ha mellannamnen Bä, Vita och lamm – eller om det skulle vara ett namn bara. Bäbäivitalamm. Vi får fundera på det. Vi har ju till december på oss.
   Det är bara vecka tolv än så länge.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

RSS 2.0