Sovmorgon

05.58. Kalle ligger i sin säng. Han har somnat över sin bok och lampan är fortfarande tänd. Vid hans sida ligger ingen. Barnsängen är tom. Hans familj har åkt i förväg till västkusten och liksom smygstartat semestern. Kalle befinner sig alltså i en situation som sedan snart tre år tillbaka känts fjärr; han kan sova tills han vaknar. Där är ingen liten son som vill leka, eller äta, eller byta blöja eller någonting. Ingen flickvän som vill bli avbytt eller ens umgås. Där finns inget möte att gå på, ingen inspelning att åka till. Det finns inga åtaganden överhuvudtaget - förutom att sova och sedan vakna och varför inte somna om en stund till. Och med detta i tankarna hade Kalle utnyttjat torsdagen väl. Han hade arbetat flitigt fram till midnatt och sedan lämnat kontoret med sin kollega. Väl hemma hade han satt sig vid datorn och löst en soduko. Sen hade han satt på teven och bara stirrat på den med rätt hög volym. För känslan, och för att han visste att han inte skulle väcka nån. Vid tvåtiden hade han gått in i sovrummet, klätt av sig och krypigt ner. Han hade tagit med en kexchoklad i sängen som han åt samtidigt som han läste i ljuset från nattlampan. Han åt glupskt och det frasade och smulade men det gjorde inget för det var ingen som såg honom, ingen som skulle klaga på smulor eller ljud, ingen som skulle stå vid hans nattygsbord klockan 07.45 och storögt se på godispappret och säga; ”Pappa, jag vill ha choklad till frukost.”. Inget av detta kunde hända. Kalle var ensam i några dagar och spelreglerna hade ändrats.
   Trots att han längtat efter dessa dagar hade han natten innan legat oförklarligt vaken och saknat de små snarkningar som annars fyllde sovrummet. Det hade varit omöjligt att sova. Det hade stört honom oerhört – att han nu hade chansen och då funkade det inte. Men det var natten då han ville sova för då skulle han upp till ett möte klockan åtta. Då var somnlösheten ett problem. Nu var det inte det för nu ville han ju läsa för han kunde sova länge följande morgon. Ta igen förlorad nattsömn. Ta igen förlorad nattsömn från snart tre år tillbaka.
   Han vände blad i boken och tog den sista tuggan av chokladen. Han la det rutiga pappret fullt synligt på nattygsbordet och borstade bort smulorna mot den sida av sängen där det vanligtvis ligger en sambo. Sen bullade han till kudden, la sig till rätta på sidan och förflyttade sig till ett mytomspunnet asiatiskt land där samurajer och krigsherrar stred om makt och rikedom och framför allt om heder. Alltid denna högfärdiga, idiotiska heder. Sista gången Kalle kastade en blick mot klockan var hon tjugo minuter över fyra. Det gör inget, tänkte han och log, vad skulle kunna väcka mig?

Roger stjälper i sig det sista av kaffet och slänger sedan pappmuggen i en van gest över sin håriga axel. Gatan är fullständigt öde. Fåglarna kvittrar morgonpiggt och enträget. Det är redan varmt ute och hans stora kroppshydda gör honom svettig. Han torkar lite svett från pannan med en skitig trasa innan han sätter på sig skyddsglasögonen och tar klivet ner i gropen. Det är fredag och en hård men rättvis arbetsvecka närmar sig sitt slut. Men än är det åtta timmar kvar. Han ser på klockan. 05.59. Perfekt. Ett riktigt arbete börjar i arla morgonstund. Allt annat är sovmorgon och fjollerier. Han greppar tag i tryckluftsborren och kopplar den i ett stadigt och vant grepp. Han riktar in den och i samma sekund som klockan slår över till 06.00 startar han den extremt högljudda maskinen och fåglarna flyger skrämt iväg.


_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
intressant.se


Midsommar 2009

Midsommar. Vi var tre par varav två av kvinnorna i gruppen ammade och den tredje var gravid. Med oss fanns fem barn. Vi var på landet. Jag drack en snaps som jag bet av i tre. Vi la oss innan midnatt. Ingenting var som vanligt. Ingenting är som vanligt längre. Nej, allting är så mycket bättre. Det är extraordinärt.
   Vi firade själva högtiden på hembygdsföreningen. Vi trodde det skulle börja dansas runt stången klockan tre och gick dit till dess men vi hade misstolkat allt – man skulle börja klä stången då. Och ha med sig blommor. Vi hade inga blommor men hembygdsfolket blev ändå överlyckliga över att se att någon under sjuttio år dök upp. "Hej hej", kraxade dom och kom vankades mot oss med öppna, darriga armar. En tant frågade med sävlig dialekt om vi bundit en stång förut och det sa oroligt att vi faktiskt att vi hade det. Hon sa att hon själv bundit stång i över fyrtio år och hon skulle minsann visa oss några knep. Vi var självklart oerhört tacksamma. En gubbe lutade sig över de tre av våra fem barn som tog sig runt på egna ben och sa att om de små flickorna gick runt huset så kunde dom gå in och se hur man bodde i ett soldattorp för hundra år sedan. De små flickorna, min son inkluderad, sprang med små glädjehopp över gräsmattan och in i torpet och kastade en snabb blick på den öppna spisen och en på det över tvåhundra år gamla bordet och en på den hemvävda väggbonaden. Sen skrek dom till i ett falsk skratt och sprang rakt ut igen, nära att välta gubben i hallen. Jag tror inte dom riktigt förstått vad gubben lockat med och jag tror inte gubben förstått vad som roar barn för han hade nöjt linkat efter de små, gnidandes sina händer, redo att berätta för lystra öron och nyfikna ögon hur en soldattorpare gjorde eld förra seklet.  Jag stötte upp gubben igen innan han föll och gav honom en menande blick som sa något som skulle tolkas som; vi gör ett nytt försök om tjugo år, kompis. Tanten haffade oss vid utgången och såg nervöst på de tre barnen som i någon slags övertrötthet blandad med ett sockerrus utöver det vanliga bara sprang runt runt och skrattade och skrek. ”Ja, ha ha, vad heter di små flickorne”, undrade hon och baddade oroligt sin fuktiga panna med en spetsdekorerad näsduk. ”Noomi, Paloma och Allan”, sa jag och log vänligt för jag var verkligen vänligt inställd till tanten. Till en början.
   Vi hade med en skjorta till Allan men då alla andra barnen ju var tjejer och skulle ha små fina klänningar så blev han fly förbannad att han inte fick vara lika fin. Jag förstår honom. Jag känner likadant ibland - bara det att jag skulle aldrig våga dyka upp på en fest i en klänning hur fin den än är för jag är indoktrinerad. Han är inte det än så vi gav honom tveklöst vår välsignelse och lånade en blåsa. En blå med små blommor på. Jag förklarade detta för tanten och hon började nervöst berätta om en film hon just sett på teve om en pojke som ville ha flickkläder i skolan och hur det var problematiskt men sån var han bara och det var lite jobbigt för pojkens föräldrar att acceptera men tillslut gjorde dom ju det ändå och nu var dom ju på sätt och vis lyckliga, trots allt. Jag kände att jag inte orkade prata mer med tanten och gick bort för att klä stången istället. Pest eller kolera.
   Det började bra. En väninna till mig tog på sig att binda en av de två kransarna och jag hjälpte henne helhjärtad. Det kändes som om vi gjorde en god insats. Drog vårt strå till stacken liksom. Var del av en uråldrig tradition. Och vi har bundit stång tillsammans förr, jag och Anna, så vi visste vad vi sysslade men. Ändå kom hon smygande, tanten. Försiktigt kom hon bort till oss och gav små tips;”Jag bruker binde så di inte syns någre skälkar. Och så en stor röd blomme var femtonde centimeter ungefär. Men ni gör som ni vill. Di ble jättefint di där ni gör också”. Jag nickade och log. Det kom någon gliring och att vi hade för mycket snöre också och vi borde använda mera hundkex – allt inlindat i fina ord. ”Men man kan justera efteråt”, sa hon vänligt. Och det fick vi göra också. Fick bakläxa. Och sen kände jag att min insats i hembygdsföreningens midsommarfirande var väl utförd och att jag nu kunde sätta mig ner med gott samvete och dricka en kopp kaffe och se på när min transvestit till son och hans två bästa vänner skrämde slag på en hel socken.
   En gubbe värmde upp en ostämd fiol. Stämningen var hög. Tanten sprang runt och såg till att allt gick enligt hennes planer. Jag drack mitt kaffe och väntade på att dansen skulle börja. Det var ju därför vi var där. För att barnen skulle få dansa och uppleva en riktig svenskt tradition Plötsligt drog fiolen igång en svajig version av små grodorna. En samling av de yngre äldre männen lyfte högtidligt upp stången och började föra den runt den lilla gräsplanen. Tre varv. Andaktigt. Tillslut tog sig gruppen in mot mitten och lyckades med viss möda pricka ett litet hål i marken och i något ögonblick trodde jag att de skulle tappa greppet och få stången över sig men ingen annan reagerade så det kanske bara var jag. Nu stod den där. Och vi samlades alla runt den och började dansa. Nu var det igång. Nu hände det. Allan i fullständig extas. Små grodorna, små grodorna. Och sen grisarna. Så långt är jag med. Men sen kom små hästarna. Bara så där och från ingenstans - helt utan förvarning. Ja ja, tänkte jag och gnäggade så salivet sprutade. Gnägg gnägg gnägg gnägg. Och sen små kossorna. Och små hönorna. Och små fåren. Det var som om det aldrig ville ta slut. Det hade liksom hakat upp sig. Men Allan hade ju skitkul så det var bara att hoppa med. Hopp hopp hopp. Båd öron och svans. Till slut fanns det inte längre några små djur kvar att sjunga om.
   Då kom en grupp visor från förra seklet jag aldrig hört. Tanten rusade i ilfart till musikanterna mellan varje bit och dividerade och dominerade. Allt stannade upp hela tiden och det blev segt för våra små men tanten visste hur hon ville ha det. Hon hade gjort det fyrtio gånger tidigare. Hon var måhända lite desillusionerad. Det var inte som förr liksom. Barnen sjöng inte med i det avancerade texterna. De orkade inte dansa i trettio verser. Pojkarna bar klänningar. Papporna hade röda solglasögon och var orakade och hade barn med konstiga namn i märkliga sjalar på magarna. Hennes världsbild var ruckad. Hon drog igång "Räven raskar över isen" med en hysterisk entusiasm. Efter varje vers pekade hon på någon i ringen som skulle bestämma vems visa vi skulle sjunga. Hennes blick var galen och hennes finger riktat som en pistol så det var bara att öppna munnen; Bagarens visa ! Och efter att ha gått igenom kvinnornas, männens, pojkarnas, flickornas, skrattolles, grinolles, bagarens, fiskarens, gubbarnas, gummornas, bondens och fan och hans mosters visa blev det en paus. ”Och nu då?”; frågade hon i tystnaden som uppstått och jag antog att hon äntligen sökte en ny sång. ”Så göra vi”, sa jag som om jag kommit på nåt bra men effekten var motsatt. Jag hade klivit in i hennes territorium för det var inte dags för ”så göra vi” än. Det fanns en klar ordning, en fyrtio år gammal struktur som växt in i henne, som blivit ett med henne, som tagit över henne. En besatthet kring den perfekta midsommaren. Hon sa åt mig i en ton som nästan var hånande att vi ju inte var klara med ”Räven Raskar” än. Och så drog gnetolles visa igång och jag tog min utmattade, klänningsbeklädda son i handen och lämnade ledet.
   Vi åkte hem och satte oss i gräset och barnen plaskade i en upplåstbar pool och sjön nedanför var stilla och spegelblank och det var ett uppehåll i regnandet och solen var fin mot mig. Jag tänkte att man ska nog inte klaga.


__________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
intressant.se

En liten historia bara (inget märkvärdigt)

Så vadå? Han stod ju bara där och lutade sig mot en lyktstolpe och hade inte den där hunden pissat honom på benet hade dagen kunnat sluta rätt bra. Men det gjorde den inte. Åh, nej. Han vände sig snällt mot hundens matte och undrade om hon sett vad som hänt. Tanten ryckte till som hon blivit skrämd av att lyktstolpen talat och ursäktade sig på följande sätt; ”Förlåt vi såg er inte, ni stod ju så stilla.” Sen gick hon bara iväg. ”Din jävla hund pissade på mig!” skrek han efter henne men hon hörde inte. Hon kanske hade nedsatt hörsel. Så kan det varit. Eller så var hon bara rädd.
   Han såg ner på sitt blöta ben och förundrades över att en så pass liten hund kunde kissa så himla mycket. Hans högra ben var verkligen dränkt i urin från knäet och neråt. Det var blött i skon också. Han tog ett steg och hörde hur det klafsade. Han tänkte att han bara borde gå. Klafsa hem fort, krypa ner i sängen, sova bort resten av dagen men då klockan inte var slagen fyra än kändes det alternativet dumt. Fåfängt försökte han borsta av kisset med handen med det gick ju självklart inte. Det enda som hände var att han blev helt kladdig. Då knackade det på hans axel.

   Hon var söt. Sötare än på fotot och hon log och presenterade sig. ”Jag är Frida”, sa hon. Han kände en omedelbar rodnad över kinden. ”Hasse”, sa han, ”Eller Hans, eller Sesse – det är upp till dig”. Nervöst skratt. Han sträckte fram handen men ångrade sig genast. Hon såg undrande på honom. ”Hundpiss”, sa han och tänkte att nu springer jag bara. Jag bara tokrusar iväg utan ett ord. Vi kommer aldrig ses igen. Hon kommer inte ringa. Jag springer. Jag springer. Och så gjorde han det.


____________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ett vykort



Så la jag mig ner mot den uppvärmda klippan och slöt ögonen. Vi hade hittat lä och molnen rusade fram på himlen och solen kom och smekte mig med allt längre intervaller. Vågskvalpet från den steniga stranden bara någon meter nedanför, Allans glädjerop över att få kasta en stenar och pinnar och snäckor i Gullmarsfjorden, den tidvis brännande solen i ansiktet, kvittret från någon sort mindre fågel, lukten av skog och fuktig mossa och tång och det underbara ljudet av tystnaden som ju lyfter fram vind, lövprassel, återigen vågorna och den där jävla fågeln. Vad är det för fågel? Varför vet jag inte det? Vem som helst en generation över mig skulle svara direkt; koltrast, rödhake, blåmes, pingvin? Men det spelar ju ingen roll. Inte just nu.
Allan kommer klättrandes uppför klippan. ”Här kommer mig!”, ropar han glatt. ”Ja, här kommer dig” svarar jag lojt utan att öppna ögonen och ber honom sen att lägga sig bredvid mig. Han gör för en gångs skull som jag säger och så ligger vi där bredvid varandra på en klippa utanför Lysekil. Utsikten som breder ut sig framför oss är makalös men vi ser den inte för vi blundar och jag säger att; ”Allan, det här förstår du, det här är det man kallar livskvalité” och han svarar ”Jaaa aaa!”, med eftertryck som om han verkligen förstår vad jag säger och dessutom håller med. Sen skriker han förtjust att vi ska åka rutschskana och väntar inte på svar utan glider bara ner från klipphällen förföljd av ljudet från grovt friktionsansträngda jeans. Jag ligger kvar och skiter i det. Mormor är säkert där nere och tar emot, tänker jag och inser att livskvalitén ser olika ut från person till person. Dock finns den i allra högsta grad närvarande – här och just nu - för oss alla. För Allan i sitt livs äventyr – vid havet, bersklättringar, skogsutforskningar, i möten med gråsuggor, hästar, daggmaskar och fåglar jag obildat inte vet namnet på. För mig i tystnaden och alla dess ljud, i lukter i lugn och i ro. För mormor längst strandkanten i utsikter och örtagårdar och svampar och tusen fler saker. Varför och varför och varför i helvete bor jag på Götgatan i Stockholm. Jag förstår det inte. Kan någon motivera mig att bo kvar?


PS. Jag är medveten om att filmen i förra inlägget inte funkade för alla. Klantigt av mig. Tar itu med det när jag motvilligt återvänder till civilisationen. DS


___________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om lägenhetsbyten

Jag kan förundras så av många lägenhetsannonser på Björns Bostadsbytare. Vad folk väljer att skriva om sin lägenhet – vad folk väljer att visa av sin lägenhet. Hur folk använder en kamera. Vad tänker till exempel den människa som lägger ut fjorton bilder på sin lägenhet – på rum i alla möjliga vinklar samt en mängd detaljbilder – fast det är så jävla stökigt överallt att man inte kan se den, i texten så omskrivna, nyslipade parketten. Varför inte städa innan du tar och fotar bilderna som ska sälja din lägenhet?
   Eller när det är en lägenhet på nedre botten med  ”en fantastiskt uteplats” i någon grön förort och de tre bilderna som finns är; en suddig bild på ett trångt kök, en suddig bild på ett sovrum med gräsliga tapeter och en plastmatta och det sista bilden är ett suddigt foto av en hemskissad planritning.
   Det är mycket sudd i allmänhet tycker jag. Folk ställer inte skärpan, fotar i mörker med långa slutartider – och det är inte alltid så lätt med sånt där. Men att bara acceptera suddet och lägga ut bilderna istället för att försöka igen tills det blir bra…
   Eller han på Drakenbergsgatan – med tre utsiktsbilder märkta; utsikt från sovrum 1, utsikt från sovrum 2, utsikt från kök – bara det att fönstrena låg på en rad och hade – med några centimeters differens – exakt samma vy. Inte en bild fanns inifrån lägenheten – bara tre snarlika foton i fågelperspektiv av samma drake, i samma lekplats. Och hade kameran tiltats upp lite från draken hade man alldeles säkert sett Tantolunden och kanske lite vatten. Men det gjorde man alltså inte.
   Eller alla dessa detaljbilder på konstiga möbler och sådant som säkerligen inte stannar kvar i flytten – närbilder på lampor eller gungstolar eller ekmöbler – ja, bilder som bara visar just det och inget annat. Och alla toalettbilder sen. De är en standard verkar det som. Man ställer sig som om man ska pissa stående och riktar linsen ner mot locket. Klick klick. En porslinsstol. Vit. Med  en knopp man kan dra i. Klinkers under eller kanske en plastmatta. Pissbestänkt. Varför tror du jag vill se din toalettstol? Jag förutsätter att den finns där och att den är vit och har en knopp. Jag lever i en stad och i ett land där dess ickevarande vore förvånande och värt att fota. Eller om den kanske är svart eller röd eller hårig eller gjord av människoben eller om man bajsade ner i en hajkäft eller något annat spännande – då vill jag se den, annars låt bli. En toa är en toa är en toa.
   Ja, osv.
    
Vi har hållit på ett litet tag nu och det påverkar oss alla tre. Det kommer folk och tittar och man måste hålla fint och vara trevlig. Allan har hållit sig undan vid de flesta visningarna stått bakom mina ben och kikat ut. Lyssnat och uppenbarligen lärt för vid dagens visning visade han säljarförmågor av hög kvalité. Han börjar med att visa upp sin halvuppätna klubba som om den hade något med bytet att göra. Sedan hämtar han sin keps och läser högt upp sitt namn som står med textilpenna i den. Ja, för att legitimera sig kanske – det är ju mycket bedragare i mäklarbranschen. Sen lyckas jag ta över en stund och lotsar oss till köket – påvisar de fantastiska fönstrena som går från golv till tak. Allan avbryter högljutt och får uppmärksamhet. Han pekar med hela armen mot sovrummet och säger; ”Och här är sängen!” Han går in i sovrummet och vår spekulant, som säkert hade kunnat dröja sig kvar i köket en stund till, känner sig manad att följa efter. Den lilla bilhandlaren fortsätter, lika högljutt som övertygande; ”Och här är Pippi!”. Han lyfter på täcket i sin säng och mycket riktigt – där är hon. Jag försöker berätta lite om stundande stambyten men Allan har dykt ner på golvet och avbryter efter att med en magisk gest lyft på överkastet; ”Och här är under sängen… OJ!”
   Under sängen är där vi stuvat allt det vi inte orkat städa och allt det har Allan nu fått syn på. Jag skyndar på visningen mot badrummet Allan kommer efter med en dammig kotte och börjar berätta om en utflykt till Hagaparken med farmor och farfar där denna kotte förvärvats. Hon förstår ingenting.
   Till slut isoleras Allan i ett badkar och visningen avslutades utan avbrott. Han är en stjärna, min lilla Allan – för hon gillade vår lägenhet. Frågan är om vi gillar hennes. Det återstår att se.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
intressant.se

Hundmannen 2

Onsdag. Tvättstugedag. Sista tvätten ska hämtas. Jag öppnar dörren och stiger ut i trapphuset och där står han - Hundmannen med sin hund. Jag hejdar mig för en kort sekund men går sedan fram och ställer mig bredvid honom i väntan på hissen. "Hej hej", säger jag med överdriven uppsluppenhet. "Tjeeena", väser han kort tillbaka utan att se åt mitt håll. Hissen kommer och vi stiger på. Han trycker på B och jag dinglar med hissnyckeln som för att påvisa att jag ska vidare ner i tvättstugan. Hissen börjar sin nedåtfärd. Han vänder blicken mot mig och säger lugnt; "Jaag veeet viiisst  vaad een blogg äär". Jag mumlade fram ett nervöst "Jaha" och sänkte omedelbart därefter blicken mot marken - men där stod hunden alltjämt stirrandes med sina tomma, otröttliga ögon och tvingade mig att se upp igen, till mannen som jag tror log fast på en osynligt sätt. Jag såg framåt - rakt in i spegeln och mig sjäv och mannen och hunden med - för dom syntes. Men vad fan ska jag titta då, tänkte jag förvirrat, kan inte den här förbannade hissen stanna någon gång. Och så stannande den och mannen klev av. Han morsade lite nonchalant som avsked innan hissdörren gled igen.


__________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Grannar del 1 - Hundmannen

Jag bor i ett dockhus. Det ser åtminstone så ut när man står på gatan och ser upp mot fasaden. Stora fönster från golv till tak – på gott och på ont. Tanken att göra en dokumentär om de som bor i fastigheten är minst sagt lockande. Varje människa har ju en historia som är mer eller mindre intressant – det beror på upplägget. I detta hus bor det väldigt mycket intressanta personer verkar det som. Udda personligheter, kufar, halvkändisar, gamla och unga, vanliga och ovanliga, upcomers och vad nu motsatsen till det skulle kunna tänkas vara. Bara på min våning finns det ett väldigt intressant persongalleri. Jag ser en öppningsbild. En total på fasaden och dess inrutning. Det är skymning och tänt i lägenheterna. Vi ser folk i varje fönster göra vad dom nu gör – mina karaktärer. Det är fint.
   Men dokumentären får vänta. Här tänkte jag mig en liten bloggessä om min våning. En följetong. Men jag vet inte om jag vågar. Även då det är mestadels positiva tankar jag har om mina grannar så vill man ju inte hänga ut folk med bara antaganden. Jag vet ju inget om dem. Jag antar. Antar och fantiserar och det gör dom ju så himla mycket mer intressanta. Jag kan ju forma dem hur jag vill. Ja, vi får se.

Hundmannen vågar jag dock skriva lite om mest för att jag är tämligen säker på att han inte ens vet vad en blogg är. Han är ingen potentiell läsare liksom.
   Hundmannen har, som hans namn antyder, en hund – en stor schäfer. Hundmannen talar långsamt med en aningen nasal och väsande röst. Han låter lite elak fast han ler alltid. Han är i sextioårsåldern och har bruna gubbyxor. På vintern har han raggsockor över byxbenen. Han känns som en frisk man i det avseendet att han går långa promenader med sin jycke och man kan till och med möta dom vid tvåtiden på natten – springandes?!! Men samtidigt är han väldigt grå och rödögd. Hmm…

Han envisades med att kalla Allan för Rödluvan i säkert ett och ett halvt års tid. ”Tjeenaa Röödluuvan”, väste han varje gång vi mötte honom i hissen eller på gatan utanför. ”Akta diig såå intee stygga vargen ääter upp diig”, väste han vidare och  visade mot sin hund. Jag vet inte om jag gillade det där riktigt. Jag vet inte heller om han trodde att Allan var en tjej eller om rödluvesnacket var tänkt mer som en fiffig sagometafor med syftning på hunden. Efter ett och ett halvt år gjorde jag hur som helst tydligt att Allan var en pojke - trots sitt långa hår - och då blev det hastigt andra bullar. ”Aaaallaaaaan”, väser han ”Spelaar duu Allan?”. En klassiker man redan hört sig mätt på.
   Men jag tror Hundmannen gillar Allan. Han tycks skina upp när han ser lillkillen och drar alltid något gammalmodigt och fullkomligt obegripligt skämt som han själv skrattar åt. Han kan dröja kvar i trapphus och hålla upp portar i evinnerlighet medan man försöker få på Allan ett par fingervantar eller något annat omöjligt och man bara önskar att han släpper dörren och går men han väntar otröttligt kvar och maler på med väsande obegripligheter; ”Kaan man lååna vagneen nåån daag föör huunden börjaar bli gammaal” eller något liknande. Vad förväntas man svara på det?
   Igår hade vi besök och en minst sagt ivrig skara barn stod vid ytterdörren och drog i handtaget. Vi skulle till parken och dom ville iväg. Plötsligt ringer det på dörren och min vän öppnar för jag står hukad på golvet och snörar på mig skorna. Jag ser inte honom men jag hör Hundmannens bekanta stämma ”Näämen Aaallaan. Ooch Aaallaans koompiis” Sen hörde jag honom gå in i hissen och åka ner. Varför ringde han på? Han bor i helt motsatt hörn och kan omöjligen ha kommit åt knappen av misstag. Ringde han verkligen på för att få säga; ”Näämen Aaalaan. Ooch Aaallaans koompiis”? Märkligt.

En gång mötte jag honom ensam i trapphuset. Vi steg liksom ut samtidigt, hälsade som sig bör och hamnade sen bredvid varandra medan vi väntade på hissen. Hunden såg på mig med granskande blick och började plötsligt morra. Jag är inte hundrädd men när en stor schäfer, gammal eller inte, morrar åt en blir man ju lite knäsvag. Hundmannen kastade en blick på mig och såg sedan framåt igen. En blick bara och sen sa han; ”Ceasar äär en gammaal knaarkhuuund, föörstår duu.”  Det var allt han sa och sen kom hissen med ett klick.

Här vill man ju sluta texten men jag måsta bara förklara att jag inte ”knarkat” sen jag var sjutton. Det var allt.

---------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hallå, våren?!

Tänker på våren som försvann för den är verkligen försvunnen. Den kom som en påminnelse och försvann med ett hånflin. Lämnade oss alla som fån med undanplockade vinterkläder och solglasögon i bröstfickan. ”SMHI; NU KOMMER VÅREN” kunde man läsa på löpsedlarna förra veckan och jag undrar varför jag trodde på det. Eller hoppades kanske är rätt ord. Alla hoppas väl på våren. Och trots att det var snöstorm igår, och snöslask idag, så ser jag folk på gatan iklädda bara munkjackor och jeans – som för att ge vintern fingret och säga; ”Fuck you, vintern. Vi tror inte på dig. Våren är ju här.”, trots att det är minusgrader och vitt på taket.
   Jag har alltid på mig långkalsonger och två tjocktröjor på vintern. Jag hatar att frysa. Det är det värsta jag vet. Men när våren kom gjorde jag som alla andra – klädde av mig. Satt och lät vårsolen värma mitt ansikte och tina min kropp. Lämnade långkalsongerna hemma. Även då det var snöstorm igår. Då stod jag och väntade på bussen och frös som fan och hörde en tant skrocka till en man hon inte kände; ”Ja, du – vad hände med våren?” och mannen, som uppenbaligen var en sann pessimist, svarade surt; ”Men det är ju bara mars, vad tror du?”

Han har ju rätt. Det är ju bara mars. Vad fan tror vi? Men vi lär oss ju aldrig för vi går på samma nit varje år och blir oundvikligt förkylda. Själv badade jag ju utomhus i en snöstorm, och tog av mig långkalsongerna, och bytte till den randiga – tunnare – mössan. Och tog sjal istället för halsduk och lät rocken vara oknäppt och glömde lite nonchalant vantarna hemma. Och nu känner jag ett litet rivjärn i halsen, en svag tempraturhöjning i kroppen och en markant tillökning av snor och kråkor i näsan. Och jag förbannar min klumpighet för nästa vecka är det inspelning och det ska filmas utomhus – i skog och mark och på Barkaby flygfält och i ett infomail stod det att det tydligen var extraordinärt kallt på detta flygfält. Inget jag ser fram emot. Men vad kan jag göra? Vad kan man göra? Förbanna våren som aldrig kom!



--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

The Wrestler

Jag är nästan alltid lite sen till hämtning på dagis Och jag vet inte varför det blir så. Det är som om jag varje dag tror att det tar tio minuter från kontoret till dagis men att det varje dag visar sig ta tjugofem. Och jag blir alltid lika förvånad.
   
   I förra veckan kändes det dock som att jag var i tid. Jag satt redan på bussen och bakom mig satt två unga tjejer och pratade; ”jag laddade hem en rätt bra film igår, The Wrestler, har du sett den?” Den andra tjejen hade inte gjort det så en detaljerad beskrivning följde; ”Alltså det börjar med att Mickey Rourke, han är en sån där gammal wrestlare som typ inte sett sin dotter på trettio år…” Och det bara fortsatte.   
   Jag försökte att inte lyssna för jag hade inte laddat hem filmen utan tänkte se den på bio då den haft premiär istället. Det har jag dessutom sett fram emot. Men att ”inte lyssna” var inget alternativ. Det gick inte för hennes röst var överallt. Den gick inte att stänga ute bara så där, mentalt i huvudet liksom. När hennes okänsliga resumé av filmen närmade sig slutet gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag vände mig om mot henne, som alltså satt rakt bakom mig, och talade. ”Jag sa; Ursäkta, men jag har faktiskt inte sett The Wrestler.”
   Jag hade tänkt säga det lite med glimten i ögat. Som ett träffande skämt. Och att hon skulle skratta till och inse sin fadäs och sen skulle de börja snacka om något annat, nåt besvärligt läxförhör eller billig vinsort eller vad fan vet jag. Men så blev det inte. För när jag vände mig om i min perfekt åtsmitande rock och i flera varv omvirade halsduk var det som om hela min utstyrsel tog ett stryptag runt min hals och varenda ord jag sa blev fullkomligt obegripligt. ”Urskt, mn jg rr fktskt nt stt th wrstlr.” Just så kan det ha låtit. Helt vokallöst. Det kändes dessutom som att snaran gjorde att mina ögon stod ut lite och jag blev röd i ansiktet. Tjejerna tystnade och såg skräckslaget på mig. Sen på varandra. En av dem sa ett skrämt och svajigt; ”Ursäkta?”
    Jag försökte igen. Nu var jag dessutom nervös och pratade för fort och jag tror inte de förstod mig denna gång heller. De såg inte ut att gjort det i alla fall. Fördömt. Jag vände mig fram för lite luft. Svetten rann, jag var varmt klädd. Jag såg mig omkring och upptäckte till min förfäran att alla i bussen hade tystnat och gjorde allt för att inte se åt mitt håll. Jag var tvungen att reda ut det här. Jag vände mig mot tjejerna igen, denna gång med hela kroppen. Jag sa nästan artikulerande att jag inte sett filmen ”The Wrestler” och hon var på väg att avslöja hela handlingen. Hon sa ”jaha”, ryckte osäkert på axlarna och kastade en blick mot sin kompis som övergett henne och nu såg ut genom fönstret.
   Skämtet var gammalt. Sarkasmen låg död i gången. Ironin hade övergett mig. Ingen förstod mig. Jag kände mig jättedum och la till meningen; ”Men jag vill ju inte förstöra ert samtal så prata ni vidare så håller jag för öronen”. Där satt den, tänkte jag. Komik man kan ta på funkar alltid långt ner i åldrarna. Jag vände mig framåt och satte fingrarna i öronen. Men de fortsatte inte snacka, varken om ”The Wrestler” eller om något annat. Det var knäpptyst bakom mig… och framför mig, och bredvid mig.
   Jag insåg sakta att ingen på denna buss gillade mig något värst, att fingrarna jag tryckt in i mina öron nog inte uppfattades som så lustigt eller osjälviskt utan som otroligt drygt. Och vad gör jag nu, tänkte jag. Efter ytterligare stund av total tystnad från samtliga i bussen tog jag ut fingrarna ur öronen och agerade som om inget hänt. Fumlade fram min telefon låtsades skriva några viktiga SMS, kliade mig i nacken, kollade på klockan. Jag var sen igen. Typiskt.

Bussen

Jag är så där lagom trött på det mesta och då menar jag förstås att det aldrig slutar regna och att våren verkar ha så otroligt svårt att få tummen ur och hejhejtanter så. Och till råga på allt kom det in ett helt dagis på bussen där jag satt i morse och jag kände direkt ett tryck över min högra tinning trots att jag gillar barn. Barnen lät och stojade och kommenderades till olika säten av en ensam fröken som verkat gett upp lite och hennes vetskap om att uppgiften är henne övermäktig lyste avslöjande. Det här var ingen bra början på en dag.

Bussen åkte vidare och barnen sjöng och skrek och kastade hårda leksaker på varandra medan Fröken Hopplös gjorde allt som stod i hennes makt för att upprätthålla ordning. Jag undrar om hon är ensam för att någon sjukanmält sig i sista stund eller för att ekonomin inte tillät fler fröknar.
Så stannade bussen vid nästa hållplats och dörrarna gick upp. Jag kikade bort mot dörren och tänkte att med tanke på hur den här dagen startat stiger det väl på ett gäng nynazister nu, eller en till dagisklass eller något annat otäckt. Men det gjorde det inte; det steg på en dvärg.
Det var som om någon slängt en hink med vatten på Fröken Hopplös. Svetten forsade ner för hennes panna och det var ett sånt där ögonblick som det blir i vissa filmer. Jo men som i Terminator 2 när Sarah O'Connor får se Arnold S gå runt hörnet på en korridor på mentalsjukhuset och blir så rädd att hon faller skrikande ihop och allt går i slow-motion och klipps i takt till pampig musik. Det är alltså innan hon förstår att i den här filmen är Arnold S snäll till skillnad från elak och nu tror jag inte att dvärgen på min buss någonsin varit elak men Fröken Hopplös såg problematiken i att få en grupp på tjugo sexåringar att inte påpeka mannens längd och blev därför lika rädd som Sarah.
Men hon är inte dum, Fröken Hopplös. Efter bara några sekunder höjde hon ett myndigt finger i vädret och sa; Okej barn. Nu ska vi leka en lek; Jag vill att ni försöker räkna alla ombord på den här bussen och den som har rätt först får trycka på knappen när vi ska gå av.
Denna lek väckte mitt intresse. Jag funderade på om hon sa det för att vinna tid, eller i ren panik eller om hon trodde att det faktiskt var en bra lösning vilket det självklart inte var. Det gick i och för sig några tysta minuter medan barnen ohyfsat pekade på alla passagerarna och mumlade siffror i ologisk ordning men sen reste sig en rödlätt, rätt smutsig kille i en randig Polarn och Pyret toppluva upp stolt och utropade; Fröken! Jag är klar.
Man fick intrycket om att fröken Hopplös mycket hellre velat att den söta lilla snälla tjejen bredvid killen skulle varit först men hon räknar fortfarande snällt fel i sin hörna.
Fröken Hopplös suckade och sa uppgivet; Ja, Johan, hur många är vi?
Och Johan svarade glatt; Tjugesju styckna. Tjuåtta om man räknar med bävern!

Hela bussen kvävde ett skratt och jag tror att dvärgen gjorde likadant, men för Fröken Hopplös var detta ett steg närmre avgrunden och jag tycker faktiskt lite synd om henne. Poängen är väl att barnen inte såg ner på dvärgen som Fröken Hopplös faktiskt gjorde och Johans drypande kommentar kan bara uppfattas som söt medan hennes rädsla blir direkt otäck. Sen är det ju svårt med ord. En sexårings ihopblandning av orden dvärg och bäver är kanske mer förlåtligt än det faktum att jag valde att inte skriva ut Arnolds efternamn ovan för jag har faktiskt ingen aning om hur det stavas och är lite för lat för att kolla upp det. Men jag kommer komma undan med det för nu är det tryckt ord precis som att Johan senare fick trycka på knappen fast han tyckte att bävern stod lite utanför de vanliga personerna i bussen.

 


RSS 2.0