Tänker på våren som försvann för den är verkligen försvunnen. Den kom som en påminnelse och försvann med ett hånflin. Lämnade oss alla som fån med undanplockade vinterkläder och solglasögon i bröstfickan. ”SMHI; NU KOMMER VÅREN” kunde man läsa på löpsedlarna förra veckan och jag undrar varför jag trodde på det. Eller hoppades kanske är rätt ord. Alla hoppas väl på våren. Och trots att det var snöstorm igår, och snöslask idag, så ser jag folk på gatan iklädda bara munkjackor och jeans – som för att ge vintern fingret och säga; ”Fuck you, vintern. Vi tror inte på dig. Våren är ju här.”, trots att det är minusgrader och vitt på taket.
   Jag har alltid på mig långkalsonger och två tjocktröjor på vintern. Jag hatar att frysa. Det är det värsta jag vet. Men när våren kom gjorde jag som alla andra – klädde av mig. Satt och lät vårsolen värma mitt ansikte och tina min kropp. Lämnade långkalsongerna hemma. Även då det var snöstorm igår. Då stod jag och väntade på bussen och frös som fan och hörde en tant skrocka till en man hon inte kände; ”Ja, du – vad hände med våren?” och mannen, som uppenbaligen var en sann pessimist, svarade surt; ”Men det är ju bara mars, vad tror du?”

Han har ju rätt. Det är ju bara mars. Vad fan tror vi? Men vi lär oss ju aldrig för vi går på samma nit varje år och blir oundvikligt förkylda. Själv badade jag ju utomhus i en snöstorm, och tog av mig långkalsongerna, och bytte till den randiga – tunnare – mössan. Och tog sjal istället för halsduk och lät rocken vara oknäppt och glömde lite nonchalant vantarna hemma. Och nu känner jag ett litet rivjärn i halsen, en svag tempraturhöjning i kroppen och en markant tillökning av snor och kråkor i näsan. Och jag förbannar min klumpighet för nästa vecka är det inspelning och det ska filmas utomhus – i skog och mark och på Barkaby flygfält och i ett infomail stod det att det tydligen var extraordinärt kallt på detta flygfält. Inget jag ser fram emot. Men vad kan jag göra? Vad kan man göra? Förbanna våren som aldrig kom!



--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om vår, våren, vintern, tjocktröjor, långkalsonger, vårsolen, SMHI, Mars, förkylning

Jag skrev inget igår. Känns tungt men jag hade annat för mig. Ibland är det så. Att man har annat för sig än att sitta här och klottra ner bokstäver, ord och meningar i stycken och spalter och till slut små historier. Är detta utfyllnad? Javisst! Men ibland är det så. Ibland har inget speciellt hänt. Inget av värde. Och då fyller man ut. Man svävar fritt utan mening. Hoppas att man genom denna rappakalja ska kunna fånga upp något med essens. Något litet bara. En detalj. En nyans. Något. Och då händer det. Ett ljud får mig att se upp och en idé drabbar mig.

Jag har en utsikt. Framtidsutsikt? Nja, det återstår ju att se. Nej, jag menar en hederlig, vanlig gammal utsikt. Och det är väl egentligen ingen dålig vy jag ständigt betraktar heller. Egentligen är den skön. Om man ser lite uppåt- mot himlen. Det är rätt mycket himmel jag ser från mitt kontor på sjätte våningen och vissa dagar är den väldigt vacker. Sommarkvällar med rödrosa sken – då träden prunkar och staden lever – skiner av neonljus och upplysta fönster. Då är det vackert. Om man bortser från motorvägen.
   Motorvägen är i ständig rörelse och den låter. Jag har förstått och accepterat det faktum att det aldrig kommer vara helt tyst på mitt kontor. Accepterat att ett svagt motorljud, ett konstant swishande och swooshande kommer vara för bilarna tar aldrig slut. Det kommer alltid en ny bil. Eller lastbil. Eller buss. Ibland leker jag lekar här uppifrån. Först till tio liksom. Vit Bil vs Svart bil. Volvo vs Opel. Buss vs Lastbil. Ibland. Ibland har jag väldigt lite att göra.
   En annan detalj i min utsikt är den redan omtalade NK-klockan (se detaljbild 1). Jag skrev att jag såg den från mitt kontor i något tidigare blogginlägg och ville därigenom förleda er att tro att jag satt mitt i smeten. Det gör jag inte. Klockan är väldigt långt borta. Väldigt långt där borta snurrar klockan otröttligt och syns mest som en dimmig hägring om dagarna, men om natten lyser den starkt i rött och grönt och tillför mig egentligen inte ett jota. Det är ju omöjligt att läsa tiden på det avståndet. Jag borde kanske skaffa mig en kikare och ge den en funktion. Klockan alltså.



   Bakom motorvägen skymtar vatten. Nu i fryst tillstånd men ändå – vatten - med båtar och vikar. Skog och berg finns i min vy. Jag ser Operan och Dramaten – i alla fall dess klädlager – på andra sidan vattnet. Det är väl inte så dåligt?
   Förutom motorvägen och dess ljud finns det en detalj i utsikten som stör mig. Detaljen känns som en påföljd av motorvägens existens - och till stor del mänsklighetens slarv. Någon har öppnat ett fönster på sin bil och hivat ut en toarulle. Precis utan för mitt fönster. Varför? Det är ju obgripligt men det här hänt. Toarullen tycks ha slungats i en båge över vägens sidoräcke och singlat ner i slänten under, fastnat i ett träd och rullats upp, kanske två meter, innan pappret rivits av och rullen rullat ut ur utsikten. Kvar hänger denna klorblekta påminnelse om mänsklighetens förfall (se detaljbild 2). Och den är för evigt verkar det som.



   Två meter toapapper kom till mig i november. Det har blåst, regnat, snöat, stormat och haglat men det verkar inte som om något biter på pappret. Vad är det för märke? Var det dyrt? Det är i alla fall av hög kvalité för det har stått i mot sex månader av skitvinter. Nu stundar en sommar och jag hoppas att lövverket döljer toapappret. Hoppas. Men man kan ju aldrig så noga veta.

Detta är min utsikt. Jag ger den till er.


Kalle

________________________________________________________________________________

Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan! Intressant?

Utsikt, Toapapper, November, Operan, Motorväg, Kontor, Vatten

Allan älskar källaren. Jag antar att det har att göra med allt pryttel – alla saker överallt och gångar och vrår och galler och spännande, mörka prång. Själv är jag inte lika entusiastiskt. Källaren är ett ställe dit man går och hämtar något eller lämnar något. Sen vill man ju vidare upp till jordytan igen. Fort. För lampan slocknar ju efter några minuter och lämnar en i ett totalmörker. Och så är det ju Nallen förstås.
   Nallen är ett väsen som jag tror innehar krafter utöver det vanliga. Den är, till ytan, en vanlig, kramgo nalle av abnorma mått men inom den gror en ondska som saknar motstycke. Det syns i dess svarta ögon, dess blick, dess utslagna armar som för den naive inbjuder till en kram men som egentligen är ute efter att få strypa dig. Jag vet det. Alla mina varningssignaler går igång när jag ser Nallen sitta med sitt falska leende i det mörka hörnet vid ingången. Den är farlig. Punkt slut.
   Det var kanske ett år sedan som den kom till vår källare. Jag skulle gå ner med något – en pulka kanske, eller väska – och hoppade till av ren och pur skräck när den mötte mig vid dörren. Den var så oväntad liksom. Så det blev en dålig start och jag skyndade förbi med kalla kårar i ryggraden, låste in vad som nu skulle låsas in i vårt förråd och när jag gick förbi Nallen igen på vägen ut höll jag upp handen som ett skydd – för att slippa möta dess blick. Just in case.
   Sen har den suttit där, på samma sätt, på samma plats – hotfull. Vilket bara styrker min tes om att det inte är någons utan att den tagit sig dit av egen maskin. Släpat sig dit. Sakta, sakta. Hasandes. Fräsandes.
    Allan hyser inte alls samma känslor som jag. Han verkar snarare ha etablerat någon slags bekantskap med Nallen. När vi kommer in genom källardörren höjer han glatt på handen och utbrister; ”Hejsan, Nallen. Hur är det, Nallen”. Paus. ”Mmm, jaha.”
   Vadå? Som om Nallen svarat något. Som om Allan faktiskt förstår honom? I see dead people. Jag tar Allan i handen och drar honom vidare. Vi låser in något och går sedan ut. Allan vinkar och säger; ”Hej då, Nallen. Vi ses imorgon, Nallen!” Konstigt.
  
En gång kom vi ner ochoch fann att Nallen var borta. Jag drog en suck av lättnad. Någon hade tagit mod till sig och slängt den, tänkte jag, och över denna någon vilar kanske en förbannelse nu. Nallens förbannelse. Allan sa inget om Nallens försvinnande. Det var som om Nallen var bortglömd, som om den aldrig varit där.
   Det gick några månader och vid ett besök i tvättstugan skulle Allan tvunget in i källaren också. Vi hade inget ärende där men jag tänkte att det kanske var kul för honom att springa av sig lite. Och det gjorde han och jag sprang efter. Jag förvånades över hur stor källaren var – jag som bara gått den korta biten till vårt förråd och tillbaka, fann nu att gångarna grenade ut som åt alla håll och att jag mycket väl kunde gå vilse där nere. Bakom varje hörn blottades en ny korridor och ett nytt hörn. Allan sprang förtjust utan mål några meter framför mig. Han rundade ett hörn och stannade upp. Såg för en sekund lite rädd ut men sken sedan upp; ”Hejsan, Nallen. Hur är det, Nallen”. Jag frös till is.
   Mycket riktigt – där satt den; djävulen förklädd i en mjuk och gosig syntetpäls. Nallen var tillbaka. Fast egentligen hade den aldrig försvunnit. Den hade bara förflyttat sig till ett annat hörn. En återvändsgränd. Den hade gömt sig. Och där kunde de sitta tyckte jag.
   Men en tid senare var den tillbaka på sin plats vid dörren. Den var fan förbannad. Den hade rört sig igen. Inte nog med det. Framför den stod nu en gammal gunghäst. Trasig och sliten och som hämtad ur en skräckfilm. Jag hade starka funderingar på att flytta upp allt vi förvarar där nere till lägenheten – trots att lägenheten skulle bli proppfull med onödigt bråte man samlar av nostalgiska själ. Men nu när Nallen och gunghästen gaddad ihop sig vid ingången kändes det bara inte säkert längre. Allan red på gunghästen och pratade samtidigt med Nallen. Jag undrade om min son behövde träffa en exorscist.
   Gunghästen försvann lika plötsligt som den dykt upp. Kanske har den glidigt bort till något annat hörn – en avkrok – jag har inte letat. Men jag tror Nallen tagit den – slukat den för att visa sin överlägsenhet.
  
Så en dag för inte allt för länge sedan stod jag ensam där nere. Jag hade klättrat in i vårt överfyllda förråd – klättrat över en nedmonterad vävstol och några flyttlådor med urvuxna barnkläder för att nå en vinterjacka. Man kan säga att jag krånglat in mig i bråte och då – då slocknar lyset. Det blir becksvart och jag ser inte ens handen framför mig. Ett totalt mörker – tjockt och ogenomträngligt. Mina tankar landar oundvikligt på Nallen. Detta är Nallens verk. Den lockar mig ner i avgrunden nu. Den har makten över lysknappen som finns någonstans strax ovanför dess huvud. Panik. Jag försöker ta mig ut ur förrådet, trotsa terrängen. Jag trampar igenom en låda och välter något innan jag känner betonggolvet under mig. Jag tar några steg med utsträckta armar och känner en fuktig stenvägg framför mig. Jag intalar mig själv att ta det lugnt nu. Jävligt lugnt. Andas. Jag trevar mig framåt längst hönsgaller och cementpelare. Försöker minnas avståndet till hörnet jag måste runda. Avståndet till lysknappen Avståndet till Nallen. Jag tänker att om jag ska dö nu så ångrar jag åtminstånde inget. Hörnet kommer, jag känner hur en ny gång öppnar sig åt vänster och går ditåt. Jag känner Nallens diaboliska andedräkt i luften. Slutet är nära nu, tänker jag, hoppas Lisa vet att jag älskar henne. Kommer Allan glömma bort mig? Mitt ben snuddar vid något mjukt och luddigt. Nallen?! Redan?! Jag hoppar till och hjärtat stannar för en sekund. Den har flyttat på sig. Sen sträcker jag mig mot väggen som torde vara precis framför mig men inte är det. Jag faller framstupa över den enorma Nallens kropp och skriker till. Nu är det fan kört. Nallen har mig, tänker jag och kämpar för att komma på fötter. Jag är fullkomligt disorienterad och gör hastiga utfall åt höger och vänster för at hitta en lysknapp eller möjligtvis mota bort Nallen. Klick.
    Det blir ljust. Nallen ligger på rygg men blicken är fäst mot mig. Den ler. Alldeles säkert ler den.

När jag gick ner i dag för att ta denna bild satt Nallen upp igen. Varför är jag inte förvånad?




______________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om källare, nallar, förråd, barn, gunghästar, mörker, övernaturligt

Eriksdalsbadet. 16.03. Allan klänger fast i mig som en liten apunge. Hårt och intesivt kramar han min hals. Trycker sin kind mot min. Ler kanske, det är oklart. Vi står mitt i bassängen och det är så där på gränsen mellan kallt och varmt. Han pekar mot plastdraperiet som avgränsar inne och ute. Han pekar och säger; "Där pappa, utomhus". så säger han och min kropp skjälver av bara tanken. Är han dum? Det snöar ju där ute? Han fortsätter peka och uppmana och sporrar mig till och med lite i sidan som om jag vore en häst, en sjöhäst kanske (ibland får jag till det). Jag tänker den gamla klyshan att man ju bara lever en gång och börjar med små undervattenskutt ta mig mot utgången.

Det är alltså så att något geni byggt Eriksdalsbadets äventyrsbadsavdelning så att man kan simma genom en tunnel och plötsligt befinna sig utomhus - även när det snöar och ditåt var jag nu på väg med min klängapa. Och när vi sedan stod där ute med bara våra huvuden över ytan, i det vatten som var kallt där inne men - i kontrast mot lufttemperaturen - var varmt här ute var det som om någon plötsligt tryckte på en knapp och släppte lös vädrets makter. Det lilla snöfall som fått mig tveksam tidigare ersattes på några få ögonblick till en jävla snöstorm. Eller "jävla" är fel ordval här för trots att den alldeles säkert var djävulsk så var den på samma gång fullkommligt himmelsk. Magisk. Att vara i vatten iklädd bara badbyxor under dessa väderförhållanden var något jag aldrig upplevt förut. Det var mäktigt. Allan sa, "oj oj oj oj" med en nästan religös betoning och lyfte upp näsan mot den ursinniga himmlen. Kisade. Sträckte ut tungan för att fånga flingorna. En barnslig klassiker men jag gjorde precis likadant. Vad fanns det annars att göra? Jag kunde inte komma på något.
   Det var som en scen ur en romantisk film. Fast då hade det ju inte varit en far och hans två och ett halvt år gamla son där i plurret - åh, nej; det hade varit två oehört snygga och totalt samspelande unga människor i perfekt åtsmitande badkläder över utmäjslade rutmagar och styggt styva bröstvårtor. Det hade varit stråkarr och snurriga kameraåkningar och rökmaskiner och konstsnö och oj, vad fint det hade varit.
   Vi var också fina där vi snurrade runt och lapade snö och fnissade fånigt och när vi gled in genom tunneln igen var vi båda hänförda av vår upplevelse. Båda nöjda med vad tunneln visat oss. Båda fullkommligt stelfrusna med våra tungor alltjämt pekandes rakt utåt och varsin istapp under näsan. Båda lyckiga.

Senare i duschrummet stod vi under varsin strilande stråle av varmt vatten och tinade. Allan stod och tvålade in pungen med Nivea Man Active och jag tänkte att det nog inte såg så bra ut men jag hade ju glömt Bamsetvålen. Det klev in en man, eller kanske en björn utan hår - jag vet inte. Stor som ett hus var han i alla fall och marken vibrerade för varje steg han  tog. Okej, det var en överdrift men han ställde sig hur som helst bredvid Allan i duschlängan och jag blev tvungen att backa lite får att få in hela bilden av de två - två varelser av totalt olika mått bredvid varandra båda tvålandes in sina pungar. Mannens pung var ungefär lika stor som hela Allan för att ge er något att gå efter. De stod bredvid. Stor och liten. David och Goliat. Det var helt lysande och hade jag haft modet och en kamera hade jag nog skjutit av en bild och vunnit något slags pris. Det tror jag helt säkert.


___________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om eriksdalsbadet, äventyrsbad, snöstorm, snö, barn, dusch

Så vad är inspiration då, frågar jag mig själv. En för hög dos koffein mot trötthet utöver det vanliga. För ibland känns det så. Att det är när man ligger där i mörkret med förhöjd puls och irrande tankar – och verkligen försöker sova fast det bara inte går – det är då det händer. När man inte vill bli inspirerad.  Inte alls. När man måste upp tidigt eller när dagis är stängt eller så. När det bara inte går.
   Och nu jag sitter här; på mitt kontor och tittar på bilarna som susar fram och tillbaka nedanför mig och skapar en ljudmatta som inte går att stänga ute – ja, då händer det ju självklart ingenting i skallen på mig. Det är som om alla de fantastiska tankar som hemsökt mig under natten var helt meningslösa. Det kanske de var. De kanske bara var en hop inbillningar skapade av tre koppar kaffe och för hög halt självförtroende.

___________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om inspiration, tankar, kaffe, sömnlöshet

Jag har en hjärnskada. Då var det sagt. En hjärnskada - på riktigt. När jag var sexton var jag med om något som vi kanske lite felaktigt kallar "olyckan". Det var en olycka förstås på det sätt att det inte var planerat och fick förödande konsekvenser men det var ingen bilkrash eller fal från en hög höjd eller sånt. Nej, det var en sjuksköterska som klantde sig. Jag förstår att detta, för den ovetande, låter jättespännande men de var inte själva "olyckan" detta skulle handla om. Nej, jag vill förlägga handlingen i nutid. Idag närmare bestämt. 10.40 för att vara exakt. Då jag går till en kiropraktor för att behandla en överjävlig ischiassmärta och han blir helt till sig i trasorna när jag berättar min historia. Den som ni alltså inte får höra. I alla fall inte här och nu.

Min skada är tydligen något utöver det vanliga. Strax efter det att jag på ett mirakulöst sätt kommit tillbaka till livet och lärt mig gå och tala igen. Fått tillbaka synen och allt det där. Ja, då var jag ett hett ämne och ett objekt för forskning. Fick förfrågningar om att vara med på läkarkonferanser och sånt. Men jag tackade nej och hoppade av karusellen. Satsade på tonårsheten och ignorerade sjukdomen. Det var nog min lilla terapi. Att ignorera där andra kanske läser på och lär sig allt om sitt tillstånd. Därför vet jag väldigt lite om de latinska termerna, namnen och orsakerna till att min kropp beter sig som den gör. Den bara gör det. Jag är sådan och jag är väldigt nöjd med det liv jag lever och den jag blivit. Läkarna däremot - de har svårare att hålla samma coollugn kring min kondition.
 
För kanske tre år sedan var på på ett vanligt husläkarbesök angående något jag inte minns. Det är oväsentligt. Min läkare, som jag tycker mycket om och respekter djupt. Mest för att jag ringde henne från Spanien en gång och frågade om råd då jag bodde i ett hus där det också bodde en katt, Nisse, vilket orsakade mig astma och så var det något problem med en försvunnen medicin och oj - vilken lång parantes detta blev. Hennes svar, tilllika medicinska slutsats misstänker jag, var i alla fall ett utrop som jag minns tydligt; "Kalle, Get the fuck out of there!". En läkare med det vokabuläret måste man hålla hårt i förstår ju vem som helst. Nu har jag tappat bort mig helt.
   Jo, just det. Hon gjorde bort sig en gång då hon lät läkardjävulen i sig ta över och hon lite upphetsat förklarade att jag är ett unikt fall, en once-in-a-life-time-patient liksom. Och om hon fick visa upp mig för en läkarstudent, vi kan kalla honom Magnus, som hon hade under sina vingar skulle han berikas och bli en mycket bättre läkare. Typ. Det är ju svårt att tacka nej till en sådan förfrågan. Man ville ju inte att Magnus skulle fråntas chansen att lyckas i livet. Så jag sa ja.
   I all upphetsning tappade hon det förtroliga förhållande vi hade till varandra. Medan hon visade upp mig för Magnus kände jag mig som ett objekt. Hon gick runt mig -  gjorde plötsliga utfall mot mina knän med reflexklubban och de båda släppte ifrån sig suckar av häpnad. De latinska namnen haglade. Jag förstod ingenting och kände mig lite som en cirkusbjörn i en bur för uppvisning. Hoppla! Jag blev besviken på henne då, minns jag, men det är som sagt glömt och förlåtet.

Idag hände det igen. Medan jag berättade för min kiropraktor om min historia såg jag hur hans ögon vidgades. Och när han sedan hade mig på sin brist i bara kalsongerna stönade han nöjt medan han följde min ryggrad med fingrarna. Han försvann bort och kom tillbaka med reflexklubban. Slog mig både här och där och stod sedan helt perplex en stund innan han fann orden. "Du måste förstå att du är ett unikt fall som man bara läser om i skolan men aldrig får uppleva" "Jaha", sa jag nästan blygt och visste inte om jag skulle känna mig hedrad eller tycka synd om mig själv. Han fortsatte förklara att jag hade ditten och datten och massa latinska namn och grejer. "Oj då..." sa jag. Han var bara tvungen att testa en sak, förklarade han, och drog med en sticka under min högra fot som reagerade med att min stortå ställde sig i givakt rakt upp. Han nickade, nöjd över sin upptäckt, och förklarade att detta med tån är helt enormt. Han sa att Plantarreflexen var positiv med tåspretning och stortån uppåt (eler något liknade) och det verkade vara något av de mest fashinerade man kunde se. Ovanligt som snö i Sahara. Jag kände mig faktiskt hedrad. Lite stolt. Tänk att lilla jag hade allt det där. Och en positiv stortå till råga på allt. Min känsla kring hans agerande var helt motsatt det jag uppevt med husläkaren. Jag förstod hans upphetsning och den gladde mig. Jag kände förtroende för honom medan han knäckte min rygg så det frasade.
   När jag sen klädde på mig fick jag för mig att jag kanske borde ringa upp läkarhögskolan eller liknande och låta mig exprimenteras med. Kanske kan jag lära någon något.
   Dessvärre var ischiassmärtan kvar. Hur blir man av med den då?

____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om hjärnskador, husläkare, kiropraktorer, latinska termer, avvikelser, objektifiering, mirakel

Ni kan tro att jag blev besviken igår när jag kom ut från IKEA och möttes av små flingor av lätt snö som fladdrade runt i luften. Jag ville ju ha vår nu. Ville ha bara kofta och uppvikta jeans. Jag har väldigt många koftor faktiskt - eller vad det nu heter? En tunn finstickad tröja som man knäpper med knappar framtill. Kofta? Ja, det spelar väl ingen roll? Det snöade i alla fall fast solen sken härligt. Det var varmt och kallt på samma gång. Mest kallt dock och jag påmindes om att det ju inte ens är april än så det är ju inte så konstigt. Vi är ju så vårkåta allesammans. Det är nästan ironiskt. En dag med vårvibbar och alla klär av sig och får förhoppningar och påminns om en kommande sommar. Den man längtat så efter. Med parkhäng och semester och flip flop- tofflor och uteserveringar och svalkande drycker och badstränder och sand mellan tårna och saltvattensmak på läpparna och havslukt och skärgården och mjukglass och prunkande ängar och svaklande skogar och lättsamhet och värme och kärlek och panamahattar och solglasögon och äntligen - bakom våra solglasögon kan vi vara oss själva. Det är ju mänsklighetens skönasta attribut. Solglasögoonen. Jag känner en ärlig sorg i själen när solen går ner och jag måste ta av dem, för jag är inte tillräckligt häftig för att ha shades om natten. Inte tillräckligt modig. Men solglasögonen är sommarens guldkant. De ersätter strumpan som är vinterns. Jag har bliivit fullkommligt såld på strumpor. Det är Anders förtänst. Jag älskar plötsligt strumpor. Och det är så bra att vi i Sverige tar av oss skorna när vi går in i folks hem. Så jag solt får visa mina randiga, rutiga, färglada. De är så fina.

Gud - Är detta min första modeblogg? Kanske? I så fall borde jag ju komplettera med en bild.



Och en; puss puss, sötisar! Nu ska jag till kiropraktorn!


_______________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om våren, snö, vårkänslor, strumpor, pussar

Så vadå… (aah, här kommer en ”så vadå-blogg”. Det är ju de texterna jag tycker allra mest om. Dom där när man bara kastas in i ett skönt nonsens. Ett ingenting fast med en mening. De där detaljerna som ger livet en guldkant. Bling blinget liksom. När man går nöjt ifrån vad skit man nu kan ha upplevt och tänker ”Satan i gatan, vilken bra filmscen det här kommer bli, eller novell, eller roman. Eller en blogg kanske?” I detta fall blir det en blogg för med viss eftertanke så var det kanske inte så jävla spektakulärt.) Dock;

Så vadå. Det var bara dags att ge caféskriveriet en chans till. Denna gång gick jag direkt dit jag trodde mig trivas och visst var det ett kaffe som lekte i gommen – jajjemän, och dessutom rättvisemärkt. För samvetet och smaklökarna…
   Skitsamma. Jag slog upp datorn och satte genast igång med lite nödvändigt ont. Brev som skulle skrivas och skickas hit och dit. Och så mailen förstås. 1 new message. Från konstnärsnämnden. Subject; Kalle Carmbacks ansökan om Projektbidrag‏. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Gud, vad oromantiskt, tänkte jag. Ett mail? Det här är ju viktiga saker, för fan. Kanske början till något stort. Det borde ju gå ut via den riktiga posten. Jo, men visst känns det så? Man vill kolla brevet genom en lampa innan man öppnar, känna vikten i handen. Är det mer än ett A4? Om det är det – är det i så fall bra eller dåligt. Är adressen skriven för hand? Är det i så fall bra eller dåligt. Ja, ni vet och så där håller man ju på och ponerar tills någon i ens närhet med mindre tålamod än en själv skriker åt en att lägga av och river upp kuvertet i ett enda svep. RITSCH. Och så har man sitt svar där på svart och vitt. Du har fått så här mycket pengar att göra film för eller så här mycket eller inget alls. Men ett mail? Det enda man kan göra är ju att klicka på det. Klick.

Dnr 41-48/2009
 
BESLUTSMEDDELANDE
 
Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 9 mars 2009 beslutat avslå din ansökan/dina ansökningar om arbetsstipendium/målinriktat arbetsstipendium/projektbidrag.
 
I denna ansökningsomgång sökte 708 personer 989 stipendier/bidrag. Av dessa beviljades 153 st. Totalt fördelades 12 327 000 kronor. Ytterligare information och förteckning över samtliga stipendier och bidrag finns på… bla bla bla

Eva.

Avslag. Det var vår i Stockholm idag. Inte så man kan gå i uppvikta jeans och t-shirt men ändå lite vår. Kyligt, men vår. Är solen varmare än vanligt? Eller är det så enkelt att solen är. Punkt. Eller vet ni vad jag tror? Jag tror att vintern är luktlös. Om det är kylan som pajar snoken eller något annat det vet jag inte - men det är något med lukterna och dofterna. Eller hur?
   ”Det luktar vår!”, utbrast jag lite högfärdigt igår när jag gick hemåt på skeppsbron med min flickvän och hon undrade vad det var som luktade. Jag funderade, sniffade och kom fram till att det jag kände var sopor, avgas och piss i en smakfull blandning. Och hav. Vår. Vintern luktar inte. Våren gör det.
   Avslag. Det faktum att vårsolen smekte min kind genom fönstret. Det faktum att kaffet var så himla gott. Det var det som ändå fick mig att le åt meddelandet och tänka att; ja, ja… det var ju väntat. Jag hade sökt pengar för en film jag inte hade en susning om hur jag skulle genomföra. Min budgetkalkyl var ett par osäkra skott från höften. Min förklaring var att jag med pengarna skulle ta reda på hur fan jag ska bete mig i ärendet. Min förhoppning var att de var galna nog att tro mig. Det gjorde de alltså inte. Avslag. Ja, ja.
    Jag drack mitt kaffe och skakade det av mig. Tänkte på SFI och andra spännande alternativ till finansiärer. Andra väntetider. En tjej stannar vid mitt bord och pekar på en ledig stol bredvid mig. Hon frågar på amerikanska om hon får sitta ner och jag kan ju inte neka henne. Hon förklarar att hon, precis som jag, ska jobba lite med sin dator. Vi når något slags samförstånd i detta och jobbar på var sitt håll. Lite som ett kontorslandskap. Så plötsligt lutar hon sig mot mig och frågar om jag är bra på engelska – på engelska alltså. Och jag svarar jakande. Hon ser lite lättad ut och vrider sin dator mot mig. Visar ett mail på svenska och ber mig översätta det åt henne. Hon förstår inte svenska så bra, säger hon – på engelska. Jag läser;

Dnr 41-54/2009
 
BESLUTSMEDDELANDE
 
Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 9 mars 2009 beslutat avslå din ansökan/dina ansökningar om arbetsstipendium/målinriktat arbetsstipendium/projektbidrag.
 
I denna ansökningsomgång sökte 708 personer 989 stipendier/bidrag. Av dessa beviljades 153 st. Totalt fördelades 12 327 000 kronor. Ytterligare information och förteckning över samtliga stipendier och bidrag finns på… bla bla bla

Eva.

Avslag. Jag kan inte låta bli att börja skratta och hon tror nog för att ögonblick att jag har ett positivt besked att delge henne. Men det har jag ju inte. Jag förklarar mig. Att hon nekats sitt projektbidrag men att jag också nekats det en halvtimma tidigare bara centimetrar bort. Hur stor är chansen? 708 personer sökte 989 bidrag och 153 beviljades. Vi bor tio miljoner i Sverige. Hon var inte ens svensk? Jag vet inte hur jag ska kunna räkna ut någon slags statistik eller sannolikhet på dessa variablar. Jag är helt enkelt för dålig på matte. Men det känns ju som om chansen är rätt liten att två stycken personer i en grupp av 708 råkar slå sig ner bredvid varandra och mottaga exakt samma mail med samma svar. Att den ena dessutom ber den andra översätta? Men den stora frågan är förstås; vad fan betyder det? Är det bra eller dåligt? Kan jag väga det i handen och tjuvläsa svaret genom att belysa det en lampa? Kan jag?


______________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om slumpen, konstnärsnämnden, avslag, projektbidrag
intressant.se

Ja, nu är denna tisdag snart slut - men ändå. Och blev den då en värdig fortsättning på måndagen? Nja, det kan diskuteras. Turen stangerade lite och la sig på lur kanske. Eller något. Men jag känner att den finns där. Bakom ett hörn och väntar på de rätta stunden bara.

På väg hem igår kom bussen in i samma stund jag satte mig i kuren. Som för att påvisa vilket flyt jag hade. Jag gick ombord och satte mig ner. Såg Nacka Station försvinna. Sickla. Ingen broöppning - så klart. Jag var inte tidig men inte heller sen. Inte orolig för att något oförutsett skulle försena mig. Men så steg denna tursamma dag mig plötsligt övr huvudet. Jag började tro på ödet. Mitt hjärta bankade hårt då insikten drabbade mig som ett spjut i bröstet. Det ligger ett fantastiskt besked hemma och väntar i brevlådan. Det var vad min inre röst sa till mig. Idag händer det, Kalle, sa rösten, idag är det din tur. Jag trodde den. Den talade sanning - rösten.
   När jag steg av vid Slussen var jag helt svajig i benen. Jag var uppfylld av en ahaupplevelse. Jag hade blivit presenterad en sanning men som den analyserande, undersökande varelse jag är kunde jag inte bara tro på allt vad ens inre röst säger - även då den talar sanning. Jag var tvungen att ta omvägen förbi hemmet och kolla in det där brevet trots att jag skulle bli sen till dagis. Jag kunde bara inte gå dit och hämta lillkillen i det tillstånd jag befann mig i. Jag var illa tvungen annars skulle jag ju stå där på lekplatsen och putta på den där gungan utan att verkligen mena det - liksom mjukputta med tankarna långt borta i brevlådor med brev fyllda med glada besked. Det går ju inte. Så jag skyndade på stegen.

Det låg ett brev där. Mycket riktigt. En påminnelse från Tele 2 att en räkning var obetald. Det var ju ett besked förvisso men kanske inte det besked jag hoppats på. En kvart sen kom jag till dagis. Ändå fylld med hoppfulla tankar om bättre tider - jag mindes vår fina morgon. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Det är nog där skon klämmer - att man tänker sig för mycket, tänkte jag och släppte taget. Rullade hem Allan iklädd bara byxor och t-tröja för det är ju inte alls långt. Inte alls. och sen gick eftermiddagen av bara farten. Och nu är det tisdagkväll. Det är fem minuter kvar till onsdagkväll. Dagarna går och jag väntar spänt på det där brevet... imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om röster i huvudet, besked, bussar, brev, räkningar

Jag var nog inte riktigt mig själv förra veckan. Minimala motgångar tryckte ner mig i skiten bit för bit och efter ett tag blir man ju så där bitter och cynisk och sjukligt självgod som jag verkat i mina senaste texter. Jag vill inte dementera dem – för jag tror fortfarande att jag kan stå upp och argumentera för dess innehåll. Dock vill jag bara förklara att jag är långt ifrån den perfekta pappan och de föräldrar som kommenterats i förra veckans texter är fantastiska sådana som uppfostrar sina barn med stor kärlek och ömhet. Jag älskar er!

Så. Vad är det då som fick mig att fullständigt tappa hoppet på mänskligheten? Jag vet inte riktigt. Det började med den där bussincidenten som påminde mig om det ena och det andra. Allting blev så tydligt tyckte jag där jag satt i mitt svarta hål. Och inget fick jag gjort på jobbet och andra motgångar som att en köksrenovering på kontoret inte är ekonomiskt försvarbart - ja, det kan ju få vem som helst ur balans. Och varför kommer aldrig det där svaret från konstnärsnämnden? Jag ville inte ens skriva mina bloggar för jag kände mig bara äcklig i dem. Ni fattar, den ena föder den andra som göder den tredje som sänker den fjärde fullständigt och plötsligt är jag en lika dålig farsa, som en hopplös idiot och ett fullkomligt obegåvat fan - det är lika bra att dra ner rullgardinen för gott.
   Dessutom hade jag ischiaskänningar, analklåda och en irriterande känsla i halsen – en känsla av att en förkylning var på väg. I så fall den fjärde i år. Ni kan tro att jag var ur balans. Så förlåt.

Helgen fortsatte i samma anda. Det är något med helgerna. En känsla av lugn och ro, en tid för skoj och mys och familjehäng. En känsla. Och man satsar högt för att få den precis så där fantastisk som man vill ha den. Så där så man helt spontant kan utbrista; Gud, vad vi hade det kul i helgen, vilken helg, härligt! Och så har man massor av frisk energi till en lång och plågsam vecka. Men så blir det inte så. Istället tömmer man ut sig fullständigt så att måndagen kommer som en befrielse. Fast den där energin – den är mer som en avlägsen dröm, en hägring.
    Jag var nära en gråtattack i går. Ibland är det så otacksamt att vara förälder. Jag skrek faktiskt åt Allan; ”Men kan inte någonting - nån jävla gång - vara kul?!!”. Och sen ville jag böla lite men det gjorde jag alltså inte. Han hade då ägnat hela dagen åt att göra motstånd och få hysteriska utbrott åt allt vi tog oss till. Vår helg;

Lördag. Packat en picknick korg med mackor och varm choklad. Vi säger; ”Allan, vi ska åka till skogen” ”Jaaa”, skriker han upphetsat, ”skoooogen!”. ”Kom så klär vi på oss”, säger vi. ”Nej”, säger han. Fyrtiofem minuter senare är jag så nära att slänga de där jävla termobrallorna i väggen och skrika; ”Nu skiter jag i det här!!”. Men det gör jag inte utan vi lirkar och ber och bråkar och när vi äntligen står utanför dörren är all lust till dagen som bortblåst. Alla är osams med alla, irritationen är som en tjock slemmig massa kring hela familjen. Dock blir ju Allan på topphumör så fort han ser snön och skogen och alla möjligheter. Det vet vi ju annars skulle vi aldrig kämpa så. Och efter ett tag smälter även vi. Jag gör en stilig snögubbe. Allan tar genast sönder den men det är inget jag kan skälla på trots att jag blir helt knäckt. Jag var väldigt stolt över den där gubben. Sen tar chokladen slut och vi fryser och det regnar och vi vill gärna åka hem. Vi vill… inte Allan.



Söndag. ”idag ska vi gå på bio?” Jaaaaa, biiiioo!” ”Kom så klär vi på oss!”. ”Nej…”
   En dryg timme senare sitter vi på Burger King. Utmattade, hungriga, griniga. Vårt biobesök närmar sig och jag är lite svajig inför hela grejen. Sist vi försökte blev han ledsen redan när de släckte ner i salongen och börja ropa högt; ”TÄNDA LAMPAN, TÄNDA LAMPAN”. Vi gick efter någon minut. Men nu är han ju äldre.
    Vi fick våra hamburgare och han åt väldigt mycket. Vi hade riktigt trevligt vill jag medge och vi bad varandra om ursäkt och tyckte att vi nu skulle se fram emot det som väntade. Jag och min Lisa började bena i var i problemet ligger. Stressen och alla påtvingade måsten och all trafik och betong kom på tal. Vi insåg vad vi behövde göra. Vi behövde flytta. Vi trivs inte i stan. Vi vill inte att Allan ska behöva växa upp här, mellan Götgatan och Hornsgatan. Vi vill slippa avgaser och svart snö och stress och faror. Många av mina vänner skulle skratta åt tanken på att jag skulle bo i hus på landet men jag tror dom har fel. Jag tror det är precis där jag skulle må som bäst. Man måste ju testa i alla fall. Så vi skakade hand på följande;
   Vi ska köpa ett hus, lantligt – en bit ifrån Stockolm. En så pass lång bit att priset är rimligt men ändå så nära att vi kan ta oss dit. Ett lantställe. Till en början. Lantställe, men inget ruckel. Vinterbonat med el och vatten och hela fadderullan så vi kan flytta dit om andan faller in. Det får kosta lite extra. Tyckte jag, så det fungerar från början. Runt en miljon – i Gnesta. Perfekt! Då saknas det bara - en miljon!
   Handskaket kändes ändå bra. Vi hade en plan. Det är en början. Jag frågade Allan när vi skulle flytta; ”Om ett halvår eller om tre år?” Han nickade och såg ut genom fönstret. Jag frågade igen och han såg på mig med en klarhet i blicken sällan skådad och sa; ”Tomteluva!”
   Då så.
   Bredvid oss slog sig en familj ner. Mamma, pappa och två barn. På tre och fem kanske. De ser lite lantliga ut. Ena barnet säger att det vill ha korv och mamman förklarar följande; ”Det finns inte korv här. Här finns hamburgare. Vet ni vad en hamburgare är?” Båda barnen, alltså tre och fem år gamla, skakar på huvudet. ”Det är en sån sak som flickan där äter”, förklarar mamman och pekar mot min son. Ja, han blir alltid förväxlad som en flicka för att han har lite längre hår och röda termobyxor. Alltid.
   Vi håller lite fånigt upp Allans hamburgare för att introducera skräpmatskulturen för de två små underbarnen bredvid oss. (Det slog mig att Allan fick sin första hamburgare när han var runt året gammal. Det var sommar och jag var hungrig och ville hänga lite i en park så jag köpte en Whopper till mig och en liten cheesburgare till Allan. Men jag skämdes så över detta näringsövergrepp att jag satte mig bakom en buske i Fatbursparken och matade i honom skräpet – i smyg. Jag såg mig försiktigt omkring vid varje tugga. Han gillade det. Jag vet inte om det var smaken eller hemlighetsmakeriet som tilltalade honom. Båda delar kanske. Han var helt gul av senap runt munnen minns jag och jag hade inga våtservetter så jag doppade papper i Fanta och försökte torka. Det gick inget bra, han blev bara helt sockerkladdig, och han var märkt resten av dagen av min dåliga karaktär. Detta var en parantes.)

Vi lämnade Burger King strax därefter. Flydde den perfekta famijen och gick på bio. Lennarts Hellsings ABC. För de allra minsta stod det i annonsen. Jag fattade ingenting. Det var som ett psykadeliskt äventyr som lika gärna skulle kunna ha gjorts av en påtänd William Burroughs. Droger måste varit inblandat på något sett i varje fall. Men Allan gillade det. Han var lite rädd i början men kröp sen upp i mitt knä och satt uppmärksamt hela tiden medan han höll hårt i min hand. Och åt Alhgrens Bilar fast det inte var lördag. Det var fint. Och så tog filmen slut och kläder skulle på och skriken tog vid och tålamod tänjdes.

Det var sen, hemma igen. När ingenting funkade och man kände sig som den uslaste av pappor med bara ett ord i vokabuläret; nej, nej NEJ! Det var då jag utbrast; ”Men kan inte någonting - nån jävla gång - vara kul?!!” och började nästan gråta. Det hade kanske varit bra. Att släppa lite på trycket. Men samtidigt har jag fått för mig att det skulle skapa någon slags skuld i den lilla två-och-ett-halvt-åringen. Att han skulle tro att jag gråter för att han gjort fel och inte förstå att det är tvärt om; att jag vet att det testas gränser och tålamod och att han är den finaste lilla kille på jorden – men att jag gråter för att mitt tålamod tagit slut, att min bägare runnit över. Min bägare. Det kanske är fel. Jag bet ihop i alla fall. Frågan skapade ett ögonblicks tystnad i lägenheten. Det var som om min undran hade träffat honom. Som om han förstod - kanske bara för ett ögonblick – förstod mig, min frustration.
   När vi sen sa god natt kom han nära och la sin panna mot min. Han var tyst en stund och så sa han; ”Pappa”, sa han och jag sa ”ja”. ”Det var jätteroligt med bio.” Sen pussade han mig på munnen och la sig ner. ”God natt”, sa han.

Jag bävade lite för denna morgon. Lisa började tidigt och var borta redan när vi vaknade. Jag bävade - för det mesta av trots och motstånd riktas mot mig. Det kan ta en evinnerlig tid och kraft att klä på honom och komma iväg till dagis Men det hände inte idag. Jag hade den underbaraste av mornar. Lugnt och skönt. Vi åt upp all frukost. Vi hjälptes åt med påklädning och gick förvånande tidigt ut genom dörren. Så skönt. En fantastisk start på veckan.
   Sen väl på kontoret hittade jag en kökshurts i en korridor med texten; Ska slängas om ingen tar den. Vi tog den. En renovering av köket är numera lite mer ekonomiskt gångbart. Och det är bara måndag. Innan lunch. Vad mer kan denna vecka bjuda på?

För några år sedan bodde jag i Bagarmossen och jag nyttjade snus. Det ena har egentligen inget med det andra att göra mer än att det båda är delar av denna historia. För det var ur Bagarmossens tunnelbana jag klev upp en kväll strax efter nio och mitt snus var slut. Jag skyndade mot Konsum och tänkte att jag kanske kunde haffa en personal därinne och få köpa en dosa fast det var stängt. Men ingen personal fanns att finna. Ica var också stängt. Det fanns en kvällsöppen kiosk men dom tog inte kort och det var där jag hade mitt kapital – fast på kortet med ett saldo under hundralappen. Bankomaten funkade alltså inte. Hopplöst tänkte jag och paniken stegrade sig i min kropp. Det väntade en natt utan snus. Hur fan genomlider man det, undrade jag skräckslaget och det var precis då, i den stunden, som det knackade på min axel. Jag vände mig om och mötte en suddig blick. Alltså riktigt svajig. Blicken tillhörde en uteliggare. ”Har du en femma”, så han sluddrigt, ”eller några spänn räcker”. Jag slog på skinnjackan för att påvisa min situation. Att jag var pank. Han log. ”Det är okej. Vad gör du?”, sa han och pekade mot konsum och skyltfönstret jag just kikat in i. ”Ska du göra ett intjack”. Jag skrattade och förklarade att jag ville köpa snus och så det där med kortet och hundringen och ja - ni fattar. Han fattade också och sa något så oväntat som; ”Ja, men för i helvete. Låna av mig.”

Paus.

Så jag måste bara spinna vidare på det här med människan och hennes beteende. Vi är ju långt ifrån klanderfria. Vi är rädda, fördomsfulla, stressade, fega och det är ju bara början. Jag är likadan. Det är liksom svårt att hänga av sig allt det där man lärt in. Det finns där. Alltid. Mer eller mindre. Hos alla… utan möjligen Thomas Di Leva då. Fast han har säkert sina sidor också. Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt här. Kanske att jag tror vi begår många misstag. Att vi uppfostrar våra barn fel. Man ska ha vassa armbågar för att klara sig i livet. Man ska kämpa sig fram för världen är hård. Kall och elak – inget är gratis. Ta för dig. Jag vet inte men är inte världen precis vad vi gör den till. Den är hård och farlig till viss del, absolut. Men är den verkligen så svårlevd att varje människa måste vara en entreprenör av hög klass för att ta sig fram överhuvudtaget?

Vi hade ett utvecklingssamtal på dagis för några dagar sedan. Pedagogen Mimmi sa att Allan var omtänksam, hjälpsam och empatiskt. Och jag blev så glad. Det är ju precis de egenskaper som man vill att ett barn ska ha. Jag drog mig till minnes ett samtal jag haft med några andra föräldrar angående Allans motvilja till att ta för sig. Han satt mest hos oss när andra barn var med och blev snabbt ledsen när någon leksak stals ur hans hand. Vi kände oss som dåliga föräldrar som hade ett passivt barn som inte tog plats. Som blev ledsen istället för att slå tillbaka. Fast jag tror vi både kände att det är klart att man blir ledsen när någon kommer fram och snor något helt fräckt ur handen på en. Blir inte du det?
    ”Gå och ta tillbaka bilen då”, sa jag ändå alltid prövande men jag hoppades att han aldrig skulle göra det. ”Ingen fara”, sa de andra föräldrarna, ”Vänta bara tills han börjar på dagis – då kommer han få lära sig att ta plats och ta för sig. Det kommer bli mitt och ditt för hela slanten”. Jag sa att jag trodde att det inte var ett måste men fick inget bifall. ”Han blir sån, sa dom”. Punkt slut.

Jag är en mer erfaren förälder nu. Mer självsäker i papparollen och jag vill lite malligt medge att dom hade fel. Allan har också stunder av ”min och din” men hans armbågar är mjuka och underbara. Än så länge. Och om egenskaper som empati och omtänksamhet är dåliga – ja, då är det väl åt helvete med den här världen. Då offrar jag tragiskt nog mitt barn till vargarna för jag tänker fortsätta uppfostra honom att ge istället för att ta.

Så hur gick det med uteliggaren i Bagis. Inget vidare. Jag kunde inte ta emot hans pengar. Han ville låna mig, till och med ge mig stålar med motiveringen; ”Nästa gång bjuder du mig.” Men jag gick inte med på det. Jag kunde inte bjuda honom på glädjen att få hjälpa en medmänniska då jag var så fast besluten om att det var han som behövde hjälp. Inte jag. Jag var kanske rädd för att hamna i tacksamhetsskuld till en luffare, jag var full av fördom kring hela hans personlighet. Han ville bara hjälpa men jag tillät det inte. Det hela slutade med att han jagade mig runt torget - fly förbannad med tjugolappar regnande efter sig och vrålandes; ”Är du för fin för mina pengar, din jävel”
   Han ville ge men jag ville inte ha – inte ta. Jag tror inte jag får ihop den här bloggen riktigt men det får man inte alltid. Sånt är livet.

Vi är väl stressade, eller nåt. Så är det ju. Alla gånger jag har skrikit; "Ta på dig byxorna nu, Allan. Vi har bråttom", fast vi egentligen inte har det. Egentligen. Man är bara stressad i grunden liksom. Det ska gå  fort och effektivt och man kan ju bara inte låta värdefulla sekunder gå till spillo för att ett barn tvunget måste prova om byxorna passar på huvudet eller inte. "Titta, pappa, jag är ett spöke". Varför inte? Han ser ju otroligt kul ut med termobyxorna på huvudet och jag kan inte låta bli att skratta fast något inom mig påstår att jag ska vara sträng. Jag har sällan bråttom. Så är det.

Men igår hade jag det. Det handlade förstås inte om liv och död, vilket det sällan gör - men jag ville vara i tid bara. Så jag lämnade kontoret med marginal och gick ner mot bussen. Det var blötsnö överallt och halt så jag tog det lungt. Såg två bussar passera tätt efter varandra men sprang inte för jag skulle troligtvist ha halkat.
   Så jag var ensam i busskuren. Två bussar hade ju precis passerat. Jag läste busstidstabellen och förstod att den ena bussen varit sen och den andra tidig. Nästa skulle komma om sju minuter. Det snöade vertikalt. Kuren fylldes sakta men säkert på med människor. Efter tio minuter stod vi väl sju åtta personer där och frös. Vi rörde oss sakta runt i något underförstått mönster för att hålla igång blodcirkulationen. Efter femton minuter kom bussen körandes. Vi samlades vid trottoarkanten och väntade in dess ankomst. Någon suckade lättatt. Jag stod i klungans främre regioner, där jag hade all rätt att vara då jag ju väntat längst. Det ska väl spela roll?
   Bussen stannade och jag såg att bussen var välfylld med människor. De bakre dörrarna öppnades för att släppa av någon men framdörrarna hölls stängda då jag antod att bussen faktiskt var full. Men de var bara jag som tänkte så. Alla andra väntande gick som på givet kommando fort bort till bakdörrarna och tryckte sig in. Nån skrek AJ men ingen bad om ursäkt. Jag gick efter och tänkte att det kanske var mer plats än jag först trott men det var det inte. Hade det funnits en plats tidigare så var den definitivt upptagen nu. De sju stod och tryckte sig in, lutade över gummor och barnvagnar. Dörrarna gick inte att stänga för en herre i keps stod i vägen för sensorn. Istället för att bara stiga av försökte hans åldrade kropp göra akrbatiska övningar för att inte bryta sensorstrålen. Jag stod utanför i det vertikala snövädret och såg på spektaklet men spektaklet såg inte mig, inte mot mig. Alla tittade skamset bort och tillslut lyckades gubbfan få ordning på fötterna och dörrarna stängdes. Ingen såg mitt fåfängt höjda finger. Bussen åkte iväg.

Jag var ensam i busskuren. En buss hade ju precis passerat. Jag läste busstidstabellen och förstod att den varit sen. Nästa skulle komma om elva minuter. Det snöade vertikalt. Kuren fylldes sakta men säkert på med människor...

Det snöar ute – ett riktigt yrväder. När snön far vertikalt är det inget kul, tycker jag. Jag tycker mer om horisontellt väder. När det faller uppifrån och ner. Då finns paraplyer eller parasoll eller solhattar eller annat som kan skydda duktigt. Och regnar det mycket så går man ju inte ut alls eller om man nu måste så springer man så fort man bara kan. Gör det någon skillnad egentligen? Att springa. Regnet faller ju lika häftigt ändå. Horisontellt. uppifrån och neråt.
   Alla andra riktningar känns hopplösa. Det värsta är nerifrån och upp. Då är man ju riktigt körd. Då är man blöt innanför rocken. Och så är det ju det här med snö; man skyddar sig inte. Man går framåt med stadiga steg och flingorna sätter sig på kläderna och smälter. Halsduken blir sakta men säkert dyngsur. Och mössan och rocken och skägget och allt. Men man skyddar sig inte. Varför? Kanske bär vi alla på en inlärd känsla av att snö är vackert. Att det är roligt. Men i mars? Då är man ju mer sugen på våren.

”Det snöar, pappa” ropar Allan glatt när han ser ut genom fönstret. ”Åka pulka.” Det är ingen fråga. Det är en mild befallning och jag vet ju att han tycker det är så kul och jag vet ju hur blöt den här snön är och känner på mig att det bara är blask av allt vid fyra då han hämtas från dagis. Och jag måste medge att jag känner en viss befrielse när jag förklarar att mamma hämtar idag och att han får snacka pulka med henne. Och det gör han. Ivrigt.
   Han snackar väldigt mycket om väldigt mycket. Det är fantastiskt vilket ordförråd han har. Och när vi kommer ut i det vertikala vädret, och jag känner hur min halsduk omedelbart suger åt sig all fukt och blir tyngre och tyngre, ser jag på Allan som sträcker ut tungen och kisar mot den genomgråa himlen - precis som det ska vara. Han skiter i om snön kommer uppifrån eller från sidan – bara den kommer. Han vet inget om årstider eller månader. Han har inget vårsug. Han vill bara åka sin blåa pulka - igen och igen och igen och igen. Vem kan ta det ifrån honom?

Fjorton texter. Nu är jag slut i huvudet. Mina fingrar blöder. Jag är tom. Det finns inget kvar här inne. Och trots detta slit är jag inte ens med på listan. Måste ha gjort en felkalkylering någonstans. Tänkt galet. Man kanske måste hålla igång i tre dagar? En vecka? Fan, det har jag inte krut till. Jag medger att jag är slagen. Jag får hitta mina läsare på något annat sätt.
   Tunnelbanereklam?  

Jag erkänner. Jag är bara en halv man. Jag är ett objekt för hån och löje. Jag är en kärring – jag sitter ner och kissar. Och jag sitter där länge och jag läser artiklar och kanske löser en sudoku. Folk i min närhet blir galna när de får vänta och vänta och de ropar genom dörren att; ”Har du inte kissat klart snart?” Och jag; ”Jo, för länge sen men jag ska bara lösa klart min sudoku – den är rätt svår idag.”
   Så för någon månad sedan var vi hemma hos Linus och medan barnen lekte vattenlek i badrummet passade han på att slå en sjua. Stående. För det är väl så man gör. Min son stannade upp. Hans ögon öppnades på vid gavel och hakan föll ner. Vad gör farbror Li-duns, tänkte han som aldrig sett något liknande.
   Sen blev det nya rutiner hemma hos oss. När den lille ska pinka är det inte pottan som gäller längre. Ånej, det är ett minne blott. Allan säger med lätt höjda ögonbryn; ”Jag kissnödig” och man bara; ”Okej, jag hämtar pottan”. ”Nej, Allan kissa som Li-duns”, säger han och nickar för bekräftelse.
   Så nu står man där med honom på toalettringen och försöker få hans lilla veka stråle att åtminstånde träffa toan någon gång ibland.
    Och jag tycker att om han ändå ska kissa så så kan han väl kalla numret ”kissa som pappa” för jag har faktiskt också snopp. Så jag försöker stoltsera när han ser och påvisa att jag också kan men han blir aldrig imponerad. ”Sitt, pappa”, säger han snällt. ”Inte kissa som Li-duns”
   Han är omtänksam, Allan. Så jag sitter väl kvar då. Med något reducerad manlighet men med desto fler lösta sudokus.

Jag är egentligen inte helt hundra på att den här leken är så värst bra men den går i alla fall ut på att man säger till sitt barn att inte göra något och så gör den det. ”Nej, Allan, du får inte äta en tugga till av maten”. Självfallet är det just vad han gör och så säger man; ”Åh, Allan. Du är så busig, vad ska vi göra med dig”. Han skrattar och vi är nöjda för att han, som sällan gör som vi vill, gör som vi vill. Men det har tagit märkliga proportioner nu. Han skriker vid varje tugga; ”Säga NEEEJ!” Som om han vägrar äta om vi inte förbjuder det. Så en middag hos oss numera är som en enda lång harang av förbud och nekanden. Det har liksom gått för långt. Och sen, här om dagen, hände det oförklarliga. Han ville som vanligt att vi skulle säga åt honom att inte äta, vilket vi gör för mat är ju bra att få i sig. Och sen när vi börjar oja oss över hans busighet så avbryter han oss genom att utbrista; JÄLVA UNGE!
   Vad sa han? Sa han jävla unge? Nej, han sa jä-l-va unge. Jaha, då så...

För åtta år sedan gick jag ut Stockholms Filmskola. Jag var hungrig och hoppfull. Och ung och dum förstås. Det gör ju sitt till. Så helt ansvarslöst sket jag i allt vettigt som jobb och pengar och karriärer och satte igång att göra film. Det blev inte så mycket gjort tyvärr – några kortfilmer som jag i och för sig tycker håller något slags mått fortfarande, men dock – gjorda av en tjugotvåårig slacker. Det blir ju som det blir. Sen skrevs det mycket och vi vann mark. Jag och min kollega klättrade och det visade sig att det inte var omöjligt att tjäna pengar på att skriva filmmanus trots att de aldrig blev gjorda. Vi skrev och blev mycket uppskattade – fick uppdrag. Blev kaxiga och till viss mån odrägliga. Det slöts optionsrätter och gavs förtroende men inget hände. Jag vågar kalla mig manusförfattare för jag är avlönad men inga av mina verk har någonsin blivit film. Det är lustigt.
   Sedan kom jag av en slump in i reklamfilmsvärlden. Det är en fantastisk värld där det rullar film och absurda idéer blir verklighet. Jag kunde kasta ur mig de mest knasiga och kostsamma situationer till – till exempel ICA-reklamen – och en vecka senare filmade vi dem. Det hände något. Orden blev till bild trots att det inte längre handlade om konst eller kultur utan om att sälja Findus färdigrätter, eller MQ´s kläder eller en trisslott eller vad det nu kunde vara. Jag hade fruktansvärt kul i alla fall. Jag tjänade pengar och glömde bort att skriva och göra film. Glömde faktiskt bort hur man gjorde.
   Sen fick jag barn. Jag tror det räcker med att nämna det utan längre förklaring. Ett barns närvaro gör allt annat onödigt. Och sömnlösa nätter dödar det lilla, lilla av det som blir kvar efter att allt annat blivit onödigt. Och så är det. Ett tag.

Efter två år är lekplatserna inte så kul längre. Man har åkt rutschkanan, man har puttat gungan, man har snurrat gungan, man har grävt i sanden, man har lekt affär i lekstugan, men har spelat fotboll och bandy och basket med en tvååring och är det dessutom kylig vinter eller spöregn eller töväder – ja, det är då man tänker; Gud, vad skönt det vore att få jobba lite igen – skapa något. Och sen skriker man; Akta gungan!
   Dagis blev en frälsning och precis i rätt tid. Inspirationen fick andrum. Jag skaffade mig ett kontor – eller byggde ett kan man nästan säga. Och nu är jag här. I denna stund. Och jag ler åt att min hjärna börjar fungera igen. Nu jävlar, gör den det.
   Och det är ju så skönt att jag nu förstår att jag ändå brinner där inne. En liten - men intensiv låga skriver dessa texter och det har faktiskt, precis som jag hoppats, gett mersmak. Nu händer det saker. Idéerna kommer – Inspirationen kommer. AttGöraListan kommer;

Jag har gått vidare i mina tankar kring muskler. Förr i tiden handlade det om att vara snygg, deffad och markerad (vilket jag kan lova er att jag aldrig varit och aldrig kommer kunna bli). Men jag har i mitt gångna liv tränat till och från med detta i sikte – och alltid blivit lika besviken. Nu är jag snart trettio. Och jag har tänkt om. Det handlar inte längre om utseende utan det handlar om att leva smärtfritt vid sextiofem.
   Så nu går jag på gym, på friskis, och av en kanske mer vettig orsak – att må bra.

Dock finns ju det där i tankarna. Det där om att lyfta stort och mycket. Och medan jag stod i gångmaskingen och trampade läste jag i Friskistidningen och där stod en glädjande sak om muskler. De hävdar att man under sin första månad kommer att bli dubbelt så stark, lyfta dubbelt så mycket. Vad skönt, tänkte jag som tar i så jag nästan spricker när jag lyfter fem kilo i axelmackapären. Men sen forsatte min tanke; om man lyfter trettio kilo, ja då blir ju ökningen markant. Sextio kilo är ju väldigt många plattor. En stor hög, minst sagt. Men när mina fem dubblas till tio. Ja, då är det ju bara en platta till. Jag lyfter två plattor istället för en. Och stönar fortfarande besvärat samtidigt. Hur mycket tjänar jag på det?
  Tur att jag tränar för hälsa och inget annat. Det är tur.

Dåliga kärleksballader öser ut ur högtalarna. Utanför rör sig världen – fram och tillbaka – bilar svischar förbi. Latten är för varmt smakar verkligen inget vidare. Den gör sällan det och det tycker jag är märkligt. När man går in på ett riktigt baristacafé får man ju en klanderfri latte som smeker en ömt i gommen och är läckert dekorerad med ett mjölklöv eller mjölkhjärta eller någon annan kul form. Det tar inte längre tid att göra den, det ser enkelt ut och det kostar inte så mycket. Hur svårt kan det vara att lära ut alla dessa cafétöser att göra juste kaffe? Eller det är väl just det. Att 90 % av alla som jobbar på café är unga, snygga tjejer utan ambition att jobba kvar. Nej, de jobbar ju bara tills vidare. Baristan har ju gjort kaffe till en livsstil. Och då kan man ju kanske förstå att de snygga tjejerna skiter fullständigt hur kaffet smakar – de bara betar av timmarna. Men jag då? Ja, jag kan väl gå till ett baristaställe om det nu är så viktigt för mig. Ja, det är ju rätt förstås. Jag bara klagar. Det kanske är med kaffe som med pizza. Jag gillar fulpizza mer än finpizza till exempel. Och det finns dom som gillar blasköl och de som gillar lite tyngre sorter, som jag, och det är inte alltid så kul för det blir så himla dyrt att gå på krogen. Vissa kanske gillar den brännhetta beska brygd jag har framför mig och jag – jag gillar ljummet kaffe som smeker sig ner i strupen. Men trettio spänn för skiten tycker jag ändå är lite magstarkt.
   Utanför, på andra sidan gatan, lyser ett ord i neonbokstäver; Barista. Det är lite ironiskt att jag sitter här när det jag söker finns bara ett stenkast bort. Och där spelar de säkert inte skvalmusik i högtalarna – där är det nog tyst. Ett rofyllt cafésorl bara. Hur tänkte jag?

Jag skriver massa låtar med en begåvad vän till mig – vi gör en skiva. Soul på svenska. Och det låter bra som fan. Men ibland dyker texter upp som inte passar in riktigt. Det är ju han som sjunger och då texterna blir lite väl personliga blir det svårt för honom att relatera – även då jag inte tvekar en sekund på att han också älskar min son. I alla fall tycker väldigt mycket om.
   Så nu sitter jag fast med den här texten som kanske inte ens är så verst bra eller genomarbetat och tänker; Vadå, ska jag bara slänga den?

Nej, det känns ju onödigt när jag kan publicera den här. Min lovsång till Allan:

Jag är otroligt förundrad
Där jag ligger kvar i sängen
Och jag tänker på ditt ansikte
Och dina spröda läppar
Dom som pratar hela tiden
Och som fyller hela rum med ord
Som alltid har en mening
På nåt obegripligt sätt

Du får aldrig sluta prata
För då kan jag inte leva mer
Jag är fast i dina meningar
Och dina vackra tankar
och så länge jag kan höra
vad du säger och förstå dig
kommer livet ha en mening
och då mår jag ju så bra

Men nu är du inte hemma
Jag är ensam och förfärlig
Jag kan inte sluta tänka på
allt det vackra som du målar
upp i stora fantasier
Där de goda alltid vinner
Det är så härligt att va liten
När världen är så stor

Tidig morgon. Lördag. Jag är snabb som en iller när den lille vaknar. Tar honom och går upp medan hon sött och ovetande sover vidare. Jag ger honom frukost så tyst jag kan. Barnvakten kommer tjugo minuter senare. Liten slussas ut och lämnar oss för några timmars lek med farmor och farfar. Hon sover fortfarande. Den första etappen av mitt uppdrag är avklarad. Den del som kunde ha gått åt helvete då det är svårt att få en sådan liten krabat att vara tyst på kommando.
   Men nu tog ju den nervösa biten vid. Mitt framträdande. Jag svidade om i min finaste (enda) kostym och dukade fram passionsfrukt, vindruvor, jordgubbar och annat gott på en bricka. Jag torkade av champagneglasen och korkade upp Champangen. Jag kände ringen i kavajfickan. Min puls var hög, hjärtat dunkade fort och hårt. Det var inte det att jag var nervös över utgången. Att hon skulle svara ja – det visste jag. Jag var nervös för att jag, min idiot, alltid måste göra allt så komplicerat och speciellt. Jag kunde ju inte bara gå in där och fråga henne rakt upp och ner. Öppna Champangen och ropa Hoppla! Åh nej, jag var ju tvungen att skriva en sång.
   Initialt var tanken att jag skulle ta hem tre violinister som ackompanjerade min smäckta kärleksballad. Tänkte jag skulle fråga några begåvade gatumusikanter jag sett i gamla stan men jag släppte den idéen då jag insåg att hon skulle väckas ur sömn, vara nyvaken, rödmosig, naken och så vidare. Inte mig emot, eller henne heller tror jag, men det kanske var bättre att hålla förlovningen inom familjen. Så jag gick in i studion, spelade in låten med stråkarrangemang och vad blev det mer; pukor och cymbalkrashar bakgrundskörer och ja - man kan säga att vi tog i lite. Så det blev ett singback framträdande med musiken genom små ipodhögtalare. Mycket portabelt. Mycket romantiskt.

Klockan var väl strax efter 08.00 då jag tryckte på play och sköt upp dörren. Hon vaknade och satte sig förvånat upp. Jag började sjunga med till en början svajig röst men när stråkarna växte och blåset kom smygande så kände jag mig tryggare och framåt slutet sjönk jag ner på knä och sjöng ut frågan med ringen höjd mot henne. Hon sa ja. Och vi drack champagne och pussades lite och… åt vindruvor.

Jag kan medge att jag gärna berättar om detta. Jag är ju lite mallig över hela grejen. Och får man väl vara. Ibland. Lite Mallig och tyst viska; Det du, Daniel…
Jag inser ju nu att jag inte borde lämna er här. Har man sagt A måste man säga B. Men låten är ju väldigt personlig, det måste ni fatta och det är ju lite pinsamt dessutom – för jag sjunger som bäst i duschen. Ni måste också förstå att den är överdrivet romantisk – så till den milda grad.
   Ni får helt enkelt inbilla er hur jävla fin den är…

Nu när jag ändå håller på måste jag ju i alla fall ta upp det. Sverige avstannade ju fullständigt och grät glädjetårar. Själv blev jag mest förbannat för att House ersatts av direktsändningar från kungahuset. Först blev man ju rädd. Vadå, är det krig? Kungen håller tal till nationen? Men så börjar man fatta vad det handlade om och det var ju gulligt. Men det bara fortsatte. Experter stod i studion och analyserade framtiden och jag bara; Vadå? Var hände med House. Det var ju precis det som skulle få denna timme att gå. Jag skulle äta snabbisar och ketchup och titta på House medan Allan sov men det togs ifrån mig. Repriseringar från det där flådiga rummet – om och om igen – och de var ute och frågade folk på stan och alla var så lyckliga. House? Sen vaknade Allan.
   Ja ja, och löpet var ju givet men att det skulle komma en hel tidning på ett femtiotal sidor med namnet ”Förlovningen” var lite oväntat. De verkar ju inte ens så värst kära? ”Nej, det sa inte klick. Man kan säga att kärleken växte fram nöttes in och…” JA, JA, JA.
   Jag är verkligen ingen Rojalist, framgår det? Men jag tänkte utnyttja situationen och dra på semester nästa år när de ska gifta sig. Så om nån som är mer intresserad av spektaklet än jag finns en lägenhet centralt på söder - ett stenkast från Gamla Stan och vårt slott– ledig och tillgänglig för 10 000/veckan. Mycket nöje!

I kontrast till min stendöda palm som jag kommer ta med mig härifrån och slänga i en sopkorg när jag går så har det kommit ett tillskott till familjen. Alltså inte min egen, bokstavligt menat, utan i min närmsta vänkrets. Jag ville här bara kasta ut en stor jävla säck med kärlek i luften och skrika ut; fy fan, vad kul! – medan Bono sjunger One Love på Spotyfy och jag kan ju inte låta bli att bli lite sentimental när man sätter ihop lika delar nyfött och U2.
   Välkommen till världen, du lilla varelse. Farbror Kalle kommer finnas en stund framöver och det ska bli kul att träffa dig snart.
   Egentligen känns du ju lite onödigt att skriva detta till dig för när du kan läsa och förstå – om sex, sju år så där – kanske denna blogg är borta eller så är denna lilla textremsa bortglömd och väl dold långt inne i arkivet.
   Men ändå – man kan ju inte låta bli…

Min palm är död, min palm är död. Den kan inte säga kockodi kockoda, den kan inte säga kockodi kockoda. Stendöd.
   Palmen inhandlades för snart ett halvår sen. På IKEA samtidigt som mycket annat. Tanken var att den skulle stå praktfull på mitt kontor och syresätta luften. Och den var stor som ett hus. Den syresatte inte bara rummet och tog även upp en tredjedel av dess yta. Men jag tänkte att jävlar i min illa låda vad jag kommer kunna ta djupa andetag här inne. Och min hjärna kommer att jobba i högvarv och ack så vackra saker kommer uppstå bara av palmens påtagliga närvaro.
   Palmen var svårplacerad, det var den och just för sin storlek. Tillslut hittade den ett hem mellan skrivbordet och en vägg. Den lutade sig storsint ut över bordsskivan och skapade en illusion av att jag var på Bahamas, eller Bali, eller Thailand kanske för när jag såg ut genom fönstret var utsikten inramad av ett bladverk från fjärran länder. Ibland killade den mig kärleksfullt i nacken med sina gröna fingrar eller drog ett skämt när jag stod och kopierade något lutad under den. Ja, kopiatorn står där. På skrivbordets kortända i skydd av palmens skugga
   "Den ska stå ljust men inte i direkt solljus", står det på krukan. Och så har den stått. Och om man sen läser vidare förstår man i förskräckelse vad som gått snett. Jorden får aldrig torka och växtnäring skall ges en gång i månaden…
   Jag har dödat palmen. Jag har dödat. Palmen.

Det var efter jullovet jag insåg att den var sjuk, palmstackaren. Dess skämt var lika torra som jorden som omslöt den och jag anade en bitter underton i alt den gjorde. Ett stänk av ”hur kunde du göra så här mot mig” i dess sus. Jag gjorde självklart allt som stod i min makt. Lecakulor och ny jord, friskt vatten och näring. Jag klippte av alla döda grenar och den skrek vid varje knips. När jag var klar var palmen en annan palm än innan. Den hade halverat sitt omfång och såg utsatt och naken ut. Dess hosta var förskräcklig. Men jag tänkte att nu, nu när allt det sjuka var kapat, när jorden var fuktig och frisk och toppad med ekoogisk växtnäring då skulle den få liv igen och börja på nytt.
   Jag hade fel.

När jag kom hit i måndags var den på väg till andra sidan. Jag medger att jag svikit den igen och varit hemma en vecka och vabbat med min son. Men jag försöker intala mig själv att jag inte kunnat göra något för jorden var fortfarande fuktig. Den hade inte druckit en droppe. Den hade liksom gett upp.
   Jag satt med och höll den i bladet medan den gav sitt sista andetag; ett sista kontribut till mitt rums luft. Jag kände hur bladet veknade i min hand. Jag grät en stilla tår över dess själ.

Tänkte på det här om onödiga organ. Främst då blindtarm och visdomständer. Varför har vi dem egentligen? De har liksom ingen funktion alls. Och det kan ju tyckas märkligt då allt annat i vår kropp han en så pass vital uppgift. Varenda liten pryl. Människan är ju en en så pass komplex varelse. Fulländad till perfektion – och det gäller ju allt på jorden egentligen. Om jag stoppar ner ett frö i marken och häller på lite vatten så växer det upp en… ja men en tulpan eller något. Vad säger du? Det låter ju som rent hokus pokus det där. Eller som min son säger ” Hokus pokus filly frukost filly”
   Jo men det är ju sant. Det växer upp nåt. Och sen förstår ni, sen kommer det en liten humla som KAN flyga fast det är teoretiskt omöjligt - och den käkar nektar ur blomman. Ja, det är vad den äter. Och sen fastnar det massa pollen i röven på den medan dem mumsar och så åker den till nästa blomma och då blir den befruktad typ och så blir det nya blommor. Ja, nåt sånt. Och detta gör i sin tur att luften syresätts av klorofyll och vi kan andas och gud vad jag längtar tills dess att min son börjar i lågstadiet så jag för plugga på lite om det här för det känns som rent svammel faktiskt.
   Hur som helst hör ju allt ihop. Allt har ett samband. Allt utom blindtarmen. Och jag tänker att det kan ju bara inte vara så. Det måste finnas en tanke. Tänk om det är så jävligt att tanken med blindtarmen står utanför vårt förstånd. Tänk om det finns en himmel och en gud och en Sankte Per och så säger han; ” Hej, hej, välkommen till himmelen. Blindtarmen tack!”
   Och man bara tänker shit och frågar vad han menar och han ler lite överlägset och säger; ”Men lille vän. Du tror väl inte att du kommer in i himlen utan att visa blindtarmen. Hur skulle det se ut?”
   Men försöker förklara att den har opererats bort – akut – men Sankte Per är lika oresonlig som en dörrvakt vid Stureplanoch bara; ”Ja, men har du medlemskort då... i Svenska kyrkan? Inte? Stick… nästa. Hej, välkomna till himlen. Kan jag få se er blindtarm.”

Lustigt att det är så mycket gnäll om köer. Hörde någon prata ner södralänken här om veckan. "Nu är det helt tjockt där inne i tunneln", sa han med med kostym och slips i negativt tonfall, "nu får dom fan tänka om och bygga bättre." Hans kollega höll med och sa att han suttit fast i fyrtiofem minuter igår. Och så svor dom lite sporadisk och påbörjade ett samtal om siffror och pengar som jag inte förstod något av.
   Självklart generaliserade jag omedelbart in dessa två kostymklädda herrar i varsin stadsjeep. Stora, svarta, blänkande fordon med mycket manlig styrka i. Bilar som med sina monstermotorer skulle köra över vilken terräng som helst; träsk, skog, kullar och dalar – kanske finns det någon liten amfibiefunktion inbyggd också så de lättsamt tar sig fram under vattnet. Helt enkelt ett perfekt fordon för daglig förflyttning från Enskede till Östermalm. Och sen ska bjässen parkeras också. Suck, det är ju så trångt med parkering – De måste göra något.
   Detta var min generalisering. Nu följer bara sanningar.

Det är köer i södralänken dagligen. Det ser jag när jag lättsamt åker förbi med tunnelbanan. Ändå är den bara fylld till en fjärdedel. I varje fordon sitter en person och suckar över trängseln. Bredvid denna syns ett tomt säte. Bakom är två tomma säten. I bakluckan ligger inget stort som ska förflyttas från punkt A till punkt B – inget kylskåp eller tvättmaskin eller annat skrymmande som måste forslas. Nej, bakluckan är tom. Det som forslas är luft. En lång rad av en till tre fjärdedelar helt tomma bilar står och tutar ryker och suckar och svär medan tunnelbanan svischar förbi ovanför. Förlåt men jag fattar faktiskt vad ni klagar över. Ni är ju orsaken. Ingen annan.

Hörde om någon Europeisk stad, pinsamt nog minns jag inte vilken men Amsterdam verkar bekant. Och jag kan inte ens styrka att påståendet är sant, men jag hörde om en europeisk stad i vilken de infört ett förbud mot att tomma bilar kör in i staden. Vill du alltså entra stadskärnan måste du ta med hela familjen eller plocka upp liftare vid stadsgränsen. Detta gjorde att en mängd bilpooler startade och trafiken minskade. Var det Paris? Skitsamma - sant eller inte är det ju en förbannad bra idé både i miljöhänsyn och för mina vänner i kostym som både slipper köer och får sällskap i bilen om morgonen. Det kan vä inte skada.

Jag är lite sent igång här. Hade ju lovat en första text redan 10.00 och nu är hon närmre 11.00. Men det är en mindre strid att komma iväg varje morgon. Eller egentligen är det väl inte det. Det är bara en själv som är stressad och ens barn som inte är det. Han är väldigt lugn. Så lugn att jag misstänker att han kör lite med mig. Lite bara.
   Han sitter liksom och leker med frukosten till klockan nio och då ska vi ju vara på dagis. Jag säger att nu förstår du lille vän, nu måste vi kila. Han får plötsligt en väldig aptit - äter sin macka så där lagom snabbt och vill ha yoghurt och banan efter. Och juice- inte mjölk. Juice. Och jag tänker att om nu gossen äntligen äter så kan jag ju inte vägra honom det bara för att jag är stressad. Stressad till vadå? Bloggrallyt? Äsh, han äter i lugnan ro. Bollibompa tar slut på teven - eller jag låtsas det och stänger av för att få lite fokus på maten. Allan tuggar väldigt bra. Jag bestämmer mig för att hoppa över tandborstning. 09.30 börjar jag bli lite otålig. Nu måste vi faktiskt gå, säger jag man Allan svara lugnt att han bara ska dricka upp juicen  först. Sakta, sakta klunkar han i sig drycken. Oj, säger han, oj jag spillde!
   Ja, ni fattar. Han vet precis och han drar ut på det in i det sista och sen ska vi ju bara klä på oss också...

Nu förstår ni. Nu har jag tänkt till. Som kompensation för att jag knappt skrev något förra veckan (till mina sex hängivna läsares besvikelse) samt ett försök att ännu en gång öka min läsarkrets tänker jag köra ett stort bloggrally på fredag. Jag kommer ägna veckan åt att skriva en mängd texter av OTROLIGT hög kvalité och sedan publicera dem under nämnd dag med en halvtimmes mellanrum (eller vad sokm nu krävs) för att ta mig upp på första platsen på blogg.se´s mest aktiva lista. Det kommer bli svårt. Det kommer bli hårt. Kenza skriver väldigt ofta. Väldigt väldig ofta. Men jag ska gå förbi om nu svetten så ska rinna nerför min rygg och mina fingrar ska blöda. Det ska gå. Det ska gå.

Vänta bara...

Jag var på första-hjälpenkurs igår. För barn. Och det känns ju som om en sådan kurs borde vara obligatorisk för alla. Men samtidigt som det var ett kunskapslyft och en nyckel till att våga agera när något händer så var det jävligt skrämmande för när man låg där på golvet och blåste luft i små babydockor med små plastbröstkorgar som höjdes och sänkes så bad man ju samtidigt till alla möjliga makter att detta får ju aldrig hända på riktigt - får inte! Och lärarinan spelade upp scener om andnöd och medvetslöshet och fy fan vad hon var realistisk. Blodet stannade i ådrorna och jag tog djupa andetag vill jag lova. Hjälp, ropade hon ut i luften och talade samtidigt till sig själv; Baby-Ann andas inte, mumlade hon, herregud, hon får ingen luft.
   Jävlar...

Men det var inte det jag skulle skriva om. Nej, för när vi satt där på kursen och försökte låtsas få liv i Baby- Ann mindes jag att jag vid ett annan tillfälle gjort samma sak. På BVC fick man nämligen en betydligt mindre kurs i samma ämne och Baby- Ann var med där också. Om än mer realistisk med en liten skumbit i halsen som man skulle få ut med hjälp av olika dunkar och tryck. Alla mammorna satt där (för det var bara mammor på de där träffarna, och jag förstås). Ja, de satt och dunkade och skumbitar flög hit och dit, Bra, nu andas Baby-Ann hörde man BVC-tanten säga. Till alla. Utom mig. Hur jag än bankade och dunkade och skakade satt den där jävla biten kvar. Till slut satt alla bara och tittade på mina desperata försök att få plastdockan att andas men det hände inte till slut gav jag upp. Det var ju ändå bara en docka. Vi pratade aldrig om det sen. Bara sköt det åt sidan och gick vidare till nästa punkt i mammagruppens agenda. Min Baby- Ann var tragiskt nog död.

Och sen mindes jag en annan dråplig historia.

Vi gick en kurs under graviditeten. En profilaxkurs! Och som något slags bevis på hur långt man kan nå med rätt målbild skulle vi slå en blyertspenna i två delar med pekfingret. Man skulle satsa all kraft strax under pennan och inte på den för att kunna slå sönder den. Precis så skulle vi fokusera senare på förlossningen, hette det. Vi skulle visualisera framåt - att vi låg med barnet i famnen och inte på det smärtsamma och jobbiga vi upplevde i stunden. Alla fick en penna. Partnern höll upp den och folk slog. Knak knak knak. Läraren la till; se detta som en symbol för er egen förlossning.
   Jag höjde mitt pekfinger, siktade strax under pennan, tog några koncentrerade profilaxandningar och slog till med all kraft. Pennan gick inte sönder. Den slogs ur min flickväns händer och for med udden neråt - rakt ner - och in i hennes fot. Hon skrek tll, det blödde lite. Jag drog pennan ur hennes kropp men udden blev krar där inne. Vi fruktade blyförgiftning och jag drog ett dråpligt skämt om symbolik.
   Nu blev vår förlossning rätt dramatisk faktiskt. Om det berodde på att jag slog in en penna i min flickväns fot vet jag inte. Det verkar inte så troligt. Och någon blyförgiftning har ännu inte dykt upp trots att  blyertspetsen fortfarande är kvar strax under huden - som ett minnesmärke över något... kul?