Som ett lågt skämt från en högre makt

Semestern är slut. En vardag tar vid. Dagis börjar.  Allan vaknar och stiger upp. Vill absolut inte gå till dagis. Inte en jävla chans i helvetet att jag går dit – det var det han menade men han sa bara; Nej. Inte dagis, sa han men det var ju inte så mycket att orda om. Jag visste ju att hur problematiskt det än skulle bli att få på honom kläderna, hur många utbrott som än skulle rasa ner över mig, hur många stopp han än skulle göra på vägen dit och säga ”Jag ska bara…” och ”Oj, titta…” och ”Jag tänkte…” och i någon mycket väl planerad disträhet gå ner och upp för trappan bara en gång till eller dröja sig kvar vid travhästen i fönstret på spelbutiken och gnägga lite för länge för att jag ska tro att det faktiskt roar honom eller vilja slå koden till porten fel fem gånger och varje gång fnissa förnöjt och sedan be om ett nytt försök och hur mycket han än kommer klänga sig fast i mitt ben och skrika och gråta när jag ska gå som om jag lämnade honom rätt i käftarna på hungriga lejon så vet jag att han efter bara några minuter bland lejonen kommer tycka att det är kul och hänga där och kanske till och med älska det – alla vänner, den sköna personalen – och när jag sedan hämtar honom kommer han självklart att fixa och trixa och gråta och bråka och skrika hela vägen hem igen.
   Så jag låter hans klagosång gå förbi och brer honom en messörsmacka och häller upp lite juice. Vi kryper upp i soffan och kollar Bollibompa. Tar det lugnt. Stundvis glömmer han dagisstarten och njuter av sin goda macka.
   Jag för min del är trött som ett as. Klockan är strax över sju och jag bara tuggar mekaniskt i mig frukosten. Ser spöket Laban, Olly Ubåt och alla de andra passera på teven. Väntar - för snart är det min tur att sova en timme till. Samla kraft till dagisbråket, –  kampen att få honom dit och de plågsamma sekunder när man lämnar honom där – sen ut till kontoret och skriva. Skriva för glatta livet tills fingrarna blöder för det är så mycket som samlats i huvudet under denna långa semester. Jag känner hur jag nästan exploderar av kreativitet och lust och hur hela hösten lyser som en enda stor härlig framgång. Jag ler och snart blir det min tur att slockna. Vi byter av och jag kryper ner. Jag somnar snabbt.

08.45 väcks jag. Jag väcks inte med ett; ”God morgon, älskling”, eller en kyss på kinden eller ens av att Allan kittlar mig under foten eller kanske skrattandes drar täcket av mig. Nej. Jag väcks av; Kalle, vakna. Han är helt prickig!

Tjena vattkoppor - vilken komisk timing! Adjö dagisstart. Men en blogg blev det i alla fall. Det var ju på tiden.


____________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Miss Candy

Så där satt vi runt en uppäten middag och smackade belåtet. Allan iklädd en randig morgonrock. Jag på sofflocket. Lisa med ett glas citronvatten framför sig. Inte för att det spelar någon roll - men så var det i alla fall. Vi började tala om det lustiga i att man ofta pratar engelska över ens barns huvud om man inte vill att dom ska förstå. Och att man vid det här laget måste ha använt de engelska orden för glass och godis så många gånger att de borde vara avslöjade för länge sen. Barn är ju inte dumma har vi fått erfara. De vet så mycket mer än vi kan ana.
    Vi tänker att det finns ju bara ett sätt att få reda på huruvida vårt kodspråk håller måttet eller inte. Vi frågar helt enkelt; ”Allan, Vet du vad en icecream är?”
   Allan ser på mig en kort stund och jag ser att han tänker. Sen säger han; ”Det är pappas tröja” Så säger han men han låter inte alls övertygad och söker nickande sin mors blick för bekräftelse. Hon nickar tillbaka och ler sen mot mig. Vi förstår att glasskoden är intakt. It’s a go green for icecream. Jag tar ett djupt andetag och ger mig direkt på eldprovet: ”Vet du vad Candy är då?” frågar jag. Allan ler stort och hugger direkt denna gång helt utan tvekan. ”Ha ha ha”, skrattar han som om han just kommit på mig att ställa en billig kuggfråga. Sen vänder han sig direkt mot Lisa och förklarar; ”Candy, det är ju pappas kompis!”

(Oj, vad jag känner att denna lila anektod inte alls komer till sin rätt i skriven text. Förstår man ens vad som är så fruktansvärt kul?)


________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Göteborg - Lysekil

Så där satt vi i bilen. Svärfar bakom ratten. Bredvid honom värdens största väska – med bälte. I baksätet vår lilla familj. Allan i bilstol, jag i mitten, Lisa och magen bakom svärfar. Bagageutrymmet packat till bristningsgränsen. Och värmen. Denna olidliga värme. Bara så ni förstår under vilka förutsättningar vi gav oss iväg.
Vi skulle resa i knappa två timmar från Göteborg till Lysekil. Allan började protestera redan när vi backade ut från parkeringsplatsen. Han gillar inte att sitta fastspänd. Och jag förstår honom; i en sån där bilbarnstol sitter man ju fastspänd som inför en rymdfärd. Tryckt mot stolsryggen som med sina sidoskydd skymmer honom från att kunna se ut genom fönstret. Typ. Så jag lossar lite på bältet så han kan luta sig fram. Ger honom mitt förtroende. Omedelbart börjar han krångla sig loss och jag får spänna igen. Ja, ja, det är väl så bara. Vi laddar med underhållning. Sjunger och stojar och leker och busar. Har riktigt skoj faktiskt. Och vi kör på – sakta genom stillastående köer och kråksången och så släpper det och krokodilsången och sen fram med lite godis och vipp-på-rumpan-affär. Jag är i högform och Allan har uppenbarligen glömt att han är fjättrad. Jag spexar, han tittar – jag börjar trolla och efter ett tag – när vi åkt nästan hela vägen och börjar närma oss färjan som ska ta oss över Gullmarsfjorden ytttrar han den dräpande kommentaren;

Mamma, kan inte du trolla bort pappa.

Så sa han. Och gav mig en trött blick innan han suckade och såg bort. Jag satt tyst resten av resan.


__________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En vanlig dag i lekplatsen

Solen var stark och många, många människor hade letat sig ut på Djurgården och till lekplatsen vid Rosendahl. Ett myller av barn lekte runt oss och lika många föräldrar såg på. Jag såg på Allan; där uppe på den lilla scenen. Han och hans kusin hade någon slags teaterpjäs. De sa att det var det i alla fall och jag hade löst en barkbitsbiljett och satt mig på en stubbe för att betrakta.
   Pjäsen i sig var väl, till en början, ingen höjdare måste jag medge. De är ju väldigt små båda två och det hela var obegripligt, pladdrigt och överspelat. Den ena sjöng en sång jag aldrig hört förut samtidigt som den andra höll en monolog om tåg. Jag tror det var tåg i alla fall. Och så höll det på och det var på väg att bli lite långtråkigt när Allan tar upp en pinne och börjar suga på den och ropar; ”Titta, jag röker!” Jag visste inte om jag hört rätt och log lite fånigt. ”Vad sa du, Allan?”, frågade jag till och med, dum som man ibland är.  ”JAG RÖKER, PAPPA!” Han säger det nu högt och med viss stolthet i rösten och hans kusin har blivit intresserad också. Hittar en egen pinne. Pappor och mammor ser på mig utan att visa det för tydligt. Men jag känner det. Oj, vad det bränns i nacken.
   Jag därför går fram och tar pinnen från Allan och säger med myndig röst så att alla åskådare hör att; ”Allan, man ska inte röka. Det är inget bra alls”. Allan blir sur. Det syns på honom och det hörs när han skriker; ”Jag vill ha röka!” Jag skrattar till och ser mig om för att se om någon hört det där sista och det hade alla gjort. En del fnissade åt det som faktiskt var roligt och andra såg rent utsagt förolämpade ut. Och Allan bara fortsatte skrika det så – som en ramsa liksom; ”JAG VILL HA RÖ-KA, JAG VILL HA RÖ-KA, JAG VILL HA RÖ-KA” Kusinen föll snabbt in och ropade med i mantrat. Nu började den här föreställningen verkligen ta form och bli värd sin barkbit. Det här var bra. Och jag borde förstås ha låtit det vara bara bra. Bara låtit dom skrika klart och sen få syn på något annat; en boll, pudel, flygplan, vad som helst hade säkert flyttat fokus från ämnet. Fått dom att glömma. Vad som helst. Utom det jag faktiskt sa för jag sa; ”Vet du Allan. När du säger så där tror folk att du vill ha hasch" och gjorde därav bara bra till spektakulärt med enbart några få ord.
   Han lät inte många sekunder passera innan han rappt svarade på det sätt han så ofta gör när det inte längre handlar om riktiga saker utan om att bara säga emot för att han kan. För att det är hans lilla tur att visa var skåpet ska stå liksom och då spelar det ju ingen roll om han förstår innebörden av det han säger - bara den är motsatsen till vad jag säger. Så han tar i från tårna och skriker gällt så att även de föräldrar som gungar sina barn långt borta vid gungorna hör; JAG VILL HA HASCH! Och sen blev det en ny ramsa av denna ordföljd och den skapar till och med en liten dans. En ringdans kan man säga. Där på den upphöjda scenen mitt i allas blickfång dansar de två små kusinerna och skriker; vi vill ha hasch, vi vill ha hasch om och om igen tills de upptäcker att det roliga ordet ju är hasch så de bantar ramsan till just det. ”HASCH HASCH HASCH HASCH HASCH” fyllde området kring Rosendahls Trädgårdar och säkert hela den jävligt kungliga djurgården. Och jag. Jag vände bara blicken bort och sköt ner mina röda solglasögon över ögonen och tänkte att värre saker har väl hänt mig. Eller?

Ett tillägg; Jag röker inte. Det slutade jag med för länge sen och började istället att snusa. När jag fick veta att vi väntade barn slutade jag tvärt med snusandet också. Inte så mycket för de moraliska aspekterna utan för att jag ogillade tanken att vara tvingad till något inför mitt barn. Ett beroende. För det är något jag inte kan förklara; Jag snusar och röker för att jag bara måste. Det klingade illa så jag blev tvungen att bevisa för mig själv och mitt blivande barn att jag inte alls behövde och att denna därför inte heller behöver. En god förebild helt enkelt. Och när detta väl var bevisat var jag ju fri och då kände jag ingen anledning att börja igen. Alltså är jag en bra pappa. Bara så ni vet. Och till alla ni som stod där på lekplatsen och tror att jag röker både det ena och andra med barnen i typ bilen med stängda fönster på långsemestrar och tänder mitt röka  med biltändaren och aldrig tömmer askkoppen - till alla er som tänkte precis så kan jag bara säga att; jag har inte ens ett körkort.


__________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En till sån där dag (fast med en knorr på slutet)

Så det blev inget jobb idag heller. Vad bidde de då då? Det bidde Willy´s i Sickla köpkvarter och inhandling av mat för tvåtusenfemhundra kronor. Det är inte så dyrt egentligen - vi fick ju mycket mat för pengarna (och många nya förpackningar att sopsortera) - men det är klart; man drabbas alltid av ett nervöst flin när kvittot åker ut och det är typ lika långt som en mindre människa och kassörskan frågar; var det bra så? Ja, det var det!
   Det sista jag grabbade tag i innan jag gick mot kassorna var en tanborste av märket Pepsodent med två små sugproppar till fötter. Den var till Allan för den han har är så sliten och jag har lovat honom en ny - en orange. Den här var orange och när han fick den - för kanske tjugo minuter sen - så blev han så där glad och så sa han det till mormor i telefon att; "jag har fått en ny taaaanborte, mormor - tan-bor-te", sa han stolt till mormor och sen till morfar och han sa att den var "oraaaa-ge" och jag tror dom förstod. Sen försvann han bort medan Lisa pratade klart med sina föräldrar och jag fyllde diskmaskinen. Plötsligt stod han i köket igen. Han hade ingen blöja på sig. Under hans lilla pung stack två små oranga sugfötter ut. Vi stannade upp och såg på vår son en stund, en konstpaus liksom, och jag bara; "Va fan, Allan. Du kan väl inte köra upp tandborsten i rumpan?" Och han, högt och tydligt och mycket glatt; "JAG VILLE KÖRA TANDBORSTEN I RUMPAN!"
   Okej, då säger vi så.

(Nej, jag tog ingen bild)

Så det blev inget jobb idag heller. Bättre lycka imorgon.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Some dancing and some scratching

Så för en sekund tvekar jag och tänker; kan jag göra så här? Kan jag röja min anonymtet på detta sätt och hänga ut både barn och röst och hemmamiljö för allmän beskådning. Men så är det ju den bästa film jag gjort. Och han är ju så söt och rolig att jag blir gråtfärdig och jag är ju självfallet stolt över allt detta och då tänker jag att det ska ni få se. Så jag tar ett djupt andetag, nickar beslutsamt och publicerar denna lilla mobilfilm med raka klipp på 7.20 och hoppas att ni orkar se hela för den blir bara bättre och bättre. Mycket nöje.



_______________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Veckans Allancitat - Topp 5

femteplats kommer ett stycke poesi.
   Efter ett besök på Aquarium med farmor och farfar berättar Allan ivrigt om att de varit i en djungel och att det blev natt och att farmor blev rädd och Allan också för det blev mörkt och började regna och blixtra och åska medan de tre sökte skydd under ett basttak eller liknande. Farfar var inte rädd. ”Tyckte du det var läskigt?” frågade vi och Allan la pannan i djupa veck och sa; ”Jaa, åskan skriker…”

fjärdeplats hittar vi en riktig hjärtekrossare.
   Jag har i flera dagar nu lovat Allan att raka mig, men det blir liksom aldrig av för det prioriteras bort hela tiden. Så skägget bara växer och växer och igår sa jag det igen; ”Ikväll ska jag raka mig – jag lovar.” Men så var det ju så att det var tvättstugan och det skulle handlas och det bara hopade sig.
   Klockan är nära läggdags och jag klär mig för ett sista besök hos tvättmaskinerna och att direkt efter gå och handla mat. Allan sitter i soffan och myser med sin mor och jag, som är stressad, bara ropar in till honom att; GOD NATT, KOMPIS! VI SES IMORGON”
Jag går ut och stänger ytterdörren. Tar några steg mot hissen och hör Allan få ett utbrott genom dörren. ”NEJ, PAPPA RAKA SIG”, skrek han, ”JAG VILL HA EN PUSS SOM INTE STICKS”
   Vilket svek. Det första jag gjorde i morse var att raka bort skägget.

På en tredjeplats lägger vi huvudet på sned och ler osäkert men ärligt.
   Min flickväns farmor gick bort i veckan - nittiofem år gammal och hon var en härlig tant har jag förstått. Dessvärre fick jag aldrig någon riktig chans att lära känna henne. Vi träffades vid några enstaka tillfällen i stökiga miljöer med mycket barn och stoj - och då hon hörde väldigt illa och jag pratar lite otydligt hade vi väldigt svårt att förstå varandra. Men hon skickade oss fina brev i vilka hon visade stor kärlek, visdom och humor. Nu är hon död och hon har förklarat för alla barnsbarnsbarn att hon kommer bli en stjärna i himlen – hon och gammelfarfar – och att de ska se ner på dem alla och vaka över dem.
   Så dagen efter hennes bortgång kommer Allan in i vårt sovrum där vi ligger och mornar oss. Han har hittat ett kort på gammelfarmor någonstans och han visar det för oss och säger hänförd; ”Hon är en stjärna i himlen”

Ett citat fyllt av misstänksamhet landar på en andraplats.
   Påsklunch hos mina föräldrar. Min mamma har gjort en förrätt – en chevrétoast med en röra på bestående av soltorkade, finhackade tomater i en koriandersmet smaksatt med honung. Jag kan varmt rekommendera denna rätt som smakade lite utöver det vanliga. Alla fick en toast och började direkt och med en nyfiken iver att mumsa i sig skapelsen – alla utom Allan. Han ser ner på sin macka med stor skepsis. Efter ett tag undrar vi varför han inte äter, han som älskar ost av alla de slag. Allan skakar försiktigt på huvudet och petar med fingret i den brungröna koriandersmeten. ”Det är bajs”, säger han med en övertygelse i rösten som förvissar oss om att inga motargument i världen kommer rubba hans vetskap.

Och på en obestridd förstaplats uttalas något som skulle kunna rubriceras som en fräckis.
   Allan tenderar att kalla alla - tjejer som killar, män som kvinnor, tanter som gubbar – med samma pronomen; Han. Hon liksom har fallit bort - om det någonsin existerat. Och som de genusmedvetna föräldrar vi är tycker vi detta är lite jobbigt (fast med viss distans). Så vi driver en liten honkampanj.
   Häromdagen står hela familjen samlad i garderoben i stånd att klä oss. Allan berättar något om en tjej men säger fel. ”Han gjorde det, Carla”, eller nåt i den stilen. ”Hon”, säger jag med pedagogisk stämma, ”Carla är en tjej – och då säger man hon”. Allan ser ut som ett frågetecken och jag hukar mig ner för att komma i samma nivå som honom. ”Du vet”, börjar jag, ”Det finns killar och det finns tjejer. Du, Allan, är en kille och pappa är en kille”. ”Och mamma är en kille”, fyller Allan i. ”Nej, nej, nej”, förklarar jag, ”Mamma är en tjej. Det finns en skillnad. Okej, så här då; Pappa och Allan och farfar och morfar och Viggo och Malte och Andreas – vi har alla snoppar. Eller hur?”. Allan tittar ner och lyfter lite på blöjan för att se efter och mycket riktigt – där var den. Jag forsätter; ”Men mamma- hon har ju ingen snopp”.  Allan ser upp mot sin mamma och skakar på huvdet. Han undrar - och det känns nästan som om han ställer frågan till sig själv; ”Vad har mamma då?” Jag stannar upp och försöker komma på det korrekta ordet och frågar tillbaka – mest för att vinna lite tid; ”Ja, vad har mamma?”
   Allan försätter pannan i djupa veck och nickar sedan helt kort och säger; ”Hårstrån!”

_____________________________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,
Intressant.se

Med vatten i öronen

Allan har tidigare varit rädd för att doppa huvudet i vatten och duscha håret. Fast rädd är kanske fel ordval. Han har tyckt att det har varit obehagligt, och det kan man väl förstå. Men nu har det svängt lite. Han tvättar håret frivilligt och till och med ber om det. Men han vill ligga mot min axel när jag sköljer och säger "nej, nej, nej, nej..." medan jag gör det. Det låter ju lite hemskt men i nejen hörs en förtjusning, ett ja liksom. Ni fattar nog.

Igår tvättade vi håret. När han kom upp från min axel ställde han sig framför mig och såg minst sagt konfunderad ut. Perplex - men också nyfiken som om han just upplevde något han aldrig upplevt förut. Som om det skrämde honom lite samtidigt som han gillade det. Sen nästan skrek han; "Pappa, jag ser  inget!". I någon sekund tänkte jag att vad tusan det var ju inget bra alls. Men sen förstod jag att han sagt fel. Han hörde inget. Så skulle det ju vara.
   Allan började dra i sina små öronsnibbar och efter varje gång sa han; "Ahhhhhh...", med hög röst. Och sen; "Hallå, hallå!", som om han utförde ett inre soundcheck - vilket han ju faktiskt också gjorde. Hela tiden log han och jag bara låg där i det ljumna vattnet och såg förundrat på.Det här löser han nog själv, tänkte jag och mycket riktigt; en kort stund senare skiner han upp och säger något helt underbart. Han säger; "Så pappa, nu lyssnar jag igen".


___________________________________________________________ 
 Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Allan hjärta Pippi

Och så steg jag då oannonserad in köket och fann min son torrjucka mot Pippi Långstrump på köksgolvet. Jag tappadde helt talförmågan och såg generat bort. Allan fortsatte släta över Pippi som inte gjorde något större motstånd. När han till slut noterade min närvaro sa han; "Oj, hoppsan" och skrattade tillgjort.


(Ursäkta skärpan, det fanns helt enkelt ingen tid för finjusteringar.)

--------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vem bestämmer?

Jag satt vid köksbordet och tittade på Allan som iklädd enbart sina fem-myror-kalsonger åt en torftig lunch bestående av snabbmakaroner och ketchup. Tidigare låg det också fem falaflar (en falafel, flera falaflar?) på tallriken men han genomskådade dem fort och plockade dem åt sidan. ”Inte köttbullar”, sa han bara och la upp dem på en rad på bordet för att inte se åt dem mer. Jag hade aldrig påstått att det var något annat än falafel men jag orkade inte protestera. Jag hade sedan länge ätit klart och jag var lite stressad trots att jag lovat mig själv att inte vara det idag. Jag hade lovat mig själv att bara rulla med och låta Allan styra mig istället för att jag tålamodslöst försöker styra honom. Allt blir mycket enklare då. Men så kom det där samtalet med den trevliga inviten om parklek i vårsol och kaffe och allt vad det var och jag lockades ofrivilligt ditåt. Det var ju för Allans skull vi skulle gå till en park intalade jag mig själv och sa att; ”Allan, vet du vad? Vi ska gå ut”. Allan såg upp på mig och log pillemariskt. ”Inte än, jag ska äta upp först”, sa han bara och tog upp en makaron mellan sina små prinskorvsfingrar och stoppade dem sakta i munnen. En makaron. En enda av kanske trehudrafyrtiosex stycken. Och så en till (en av trehundrafyrtiofem).
   Jag skulle inte bli stressad. Det hade jag ju bestämt. Jag tog ett djupt andetag och log tvingat. Det är inte varje dag han vill äta upp så snart kommer han tröttna och vilja gå. Det visste jag alldeles säkert.
   Jag trummade med fingrarna i bordet. Allan fortsatte med pincettgreppet. En makaron i taget. Tvåhundrasjuttiotre kvar. Trumm trumm. ”Allan, kan du inte skynda dig lite?” Åh, vad jag avskyr när föräldrar säger så till sina barn och där gjorde jag det själv i samma äckliga tonläge och jag måste medge att jag menade varenda ord. Kanske är det bifogat ibland då, tänkte jag. Kanske har jag dömt ut en hel del föräldrar helt orättvist. Allan lät sig dock inte påverkas. Han tog upp en ny makaron, granskade den noggrant och lät en ketchupklick droppa ner på bordet. Splat. ”Jag har inte bråttom”. Det är orden han väljer att placera i en helt korrekt mening – den lilla satans språkbegåvningen – och jag bestämde mig omedelbart för att släppa garden helt och kasta in handduken för den här fighten kunde jag inte vinna med föräldrahedern i behåll.
  
Han pillade i sig varenda jävla makaron och jag frågade helt oförklarligt om han ville ha mer. ”Nej, nu är jag mätt”, sa han som tur var och hoppade ner från kökssoffan. Han stannade ögonblickligen upp i ren förskräckelse när han såg att han spillt en hel del på golvet - uppåt trettiotvå ketchupkladdiga snabbisar för att vara mer precis-  och han ville promt städa upp efter sig. Och jag bara kände att vad fan kan jag göra, grabben vill städa och vi är ändå så sena att det liksom inte spelar någon roll längre. Allan hämtade en sopborste och jag gick iväg för att klä mig själv för jag insåg att det där kommer ta lite tid. Sopborstar och kladdiga makaroner på vinylgolv gifter sig ju inte direkt.
   Inte långt där efter - jag har kanske hunnit få på mig ett par jeans och valt T-shirt - beklagar sig Allan från köket. ”Oj!”, säger han, ”Oj oj oj, jag kissade lite”
   Nej, han hade inte kissat lite utan han hade kissat ut hela Mälaren på köksgolvet. Makaronerna badade där de låg kvar (utom den enda han lyckas pilla upp på sopskyfflen). En bok av Lena Andersson låg där också och simmade bredvid en kulturdel från DN och lite paljetter och en gummisnodd och jag undrade vad alla dessa saker gjorde på golvet. Fem-myror-kalsongerna åkte av och jag ställde honom i duschen. Jag fick för mig att det var precis dit han ville. Att den påstådda olyckan inte alls var en olycka utan ett smidigt sätt att få sin vilja igenom och då ska ni veta att vi redan badat tidigare under dagen. Allan älskar vatten.
   Han ville hålla duschmunstycket själv med jag visste med säkerhet vad som skulle hända då och sa nej. Det får finnas någon hejd på tokerierna – jag hade ju hunnit klä upp mig i mina finaste stretchkjeans. Han krisar och skriker som om jag aldrig lät honom göra något kul men jag gav mig inte utan stängde av vattnet när han var ren och drog åt kranarna ordentligt. Få honom ur badkaret var värre så jag lät det vara för tillfället och fortsatte min egen ekipering istället. Sa att; ”När du vill följa med ut och göra något kul med mig så säg till”. Det brukar fungera. Tillslut förstår han sitt egen bästa och ger sig. Han brukar säga att; Pappa, nu vill jag följa med!” Eller; ”Allan måste följa med” och man bara ”Åh, vill du det, vad roligt!”
Så brukar det bli men denna gång slutade det i en oväntad tvist; ”Oj, pappa jag kissade... igen”. Jag tittade ner i badkaret och fann min son i lotusställning med en gul pöl i knät. Han plaskade lite med handen i den och skrattade till.

Dagen blev precis som jag planerat den från början; Jag bara rullade med och lät Allan styra mig. Det fanns liksom inget annat sätt.

----------------------------------------------------------------------------------
Follow conversation

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Felsägning

Jag tycker det är så gulligt när han säger fel, Allan. När han kallar Karlsson på taket för Claesson på taket och Emil i Lönneberga för Emil i Bergen eller Herr Nilsson för Herr Nilssons (med ett s på slutet). Eller att han, när han trollar, högtidligt viftar med armarna och säger Hokus Pokus Filly Frukost - och sen helt resolut slänger ballongen eller legobiten eller vad han nu hade i handen bakom ryggen, säger TATA och förväntar sig en applåd. Vilket han ju får. Varje gång. Trots att han nog är världens sämsta trollkarl.

Det var bara det. För nu.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vinterbad

Eriksdalsbadet. 16.03. Allan klänger fast i mig som en liten apunge. Hårt och intesivt kramar han min hals. Trycker sin kind mot min. Ler kanske, det är oklart. Vi står mitt i bassängen och det är så där på gränsen mellan kallt och varmt. Han pekar mot plastdraperiet som avgränsar inne och ute. Han pekar och säger; "Där pappa, utomhus". så säger han och min kropp skjälver av bara tanken. Är han dum? Det snöar ju där ute? Han fortsätter peka och uppmana och sporrar mig till och med lite i sidan som om jag vore en häst, en sjöhäst kanske (ibland får jag till det). Jag tänker den gamla klyshan att man ju bara lever en gång och börjar med små undervattenskutt ta mig mot utgången.

Det är alltså så att något geni byggt Eriksdalsbadets äventyrsbadsavdelning så att man kan simma genom en tunnel och plötsligt befinna sig utomhus - även när det snöar och ditåt var jag nu på väg med min klängapa. Och när vi sedan stod där ute med bara våra huvuden över ytan, i det vatten som var kallt där inne men - i kontrast mot lufttemperaturen - var varmt här ute var det som om någon plötsligt tryckte på en knapp och släppte lös vädrets makter. Det lilla snöfall som fått mig tveksam tidigare ersattes på några få ögonblick till en jävla snöstorm. Eller "jävla" är fel ordval här för trots att den alldeles säkert var djävulsk så var den på samma gång fullkommligt himmelsk. Magisk. Att vara i vatten iklädd bara badbyxor under dessa väderförhållanden var något jag aldrig upplevt förut. Det var mäktigt. Allan sa, "oj oj oj oj" med en nästan religös betoning och lyfte upp näsan mot den ursinniga himmlen. Kisade. Sträckte ut tungan för att fånga flingorna. En barnslig klassiker men jag gjorde precis likadant. Vad fanns det annars att göra? Jag kunde inte komma på något.
   Det var som en scen ur en romantisk film. Fast då hade det ju inte varit en far och hans två och ett halvt år gamla son där i plurret - åh, nej; det hade varit två oehört snygga och totalt samspelande unga människor i perfekt åtsmitande badkläder över utmäjslade rutmagar och styggt styva bröstvårtor. Det hade varit stråkarr och snurriga kameraåkningar och rökmaskiner och konstsnö och oj, vad fint det hade varit.
   Vi var också fina där vi snurrade runt och lapade snö och fnissade fånigt och när vi gled in genom tunneln igen var vi båda hänförda av vår upplevelse. Båda nöjda med vad tunneln visat oss. Båda fullkommligt stelfrusna med våra tungor alltjämt pekandes rakt utåt och varsin istapp under näsan. Båda lyckiga.

Senare i duschrummet stod vi under varsin strilande stråle av varmt vatten och tinade. Allan stod och tvålade in pungen med Nivea Man Active och jag tänkte att det nog inte såg så bra ut men jag hade ju glömt Bamsetvålen. Det klev in en man, eller kanske en björn utan hår - jag vet inte. Stor som ett hus var han i alla fall och marken vibrerade för varje steg han  tog. Okej, det var en överdrift men han ställde sig hur som helst bredvid Allan i duschlängan och jag blev tvungen att backa lite får att få in hela bilden av de två - två varelser av totalt olika mått bredvid varandra båda tvålandes in sina pungar. Mannens pung var ungefär lika stor som hela Allan för att ge er något att gå efter. De stod bredvid. Stor och liten. David och Goliat. Det var helt lysande och hade jag haft modet och en kamera hade jag nog skjutit av en bild och vunnit något slags pris. Det tror jag helt säkert.


___________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Snön

Det snöar ute – ett riktigt yrväder. När snön far vertikalt är det inget kul, tycker jag. Jag tycker mer om horisontellt väder. När det faller uppifrån och ner. Då finns paraplyer eller parasoll eller solhattar eller annat som kan skydda duktigt. Och regnar det mycket så går man ju inte ut alls eller om man nu måste så springer man så fort man bara kan. Gör det någon skillnad egentligen? Att springa. Regnet faller ju lika häftigt ändå. Horisontellt. uppifrån och neråt.
   Alla andra riktningar känns hopplösa. Det värsta är nerifrån och upp. Då är man ju riktigt körd. Då är man blöt innanför rocken. Och så är det ju det här med snö; man skyddar sig inte. Man går framåt med stadiga steg och flingorna sätter sig på kläderna och smälter. Halsduken blir sakta men säkert dyngsur. Och mössan och rocken och skägget och allt. Men man skyddar sig inte. Varför? Kanske bär vi alla på en inlärd känsla av att snö är vackert. Att det är roligt. Men i mars? Då är man ju mer sugen på våren.

”Det snöar, pappa” ropar Allan glatt när han ser ut genom fönstret. ”Åka pulka.” Det är ingen fråga. Det är en mild befallning och jag vet ju att han tycker det är så kul och jag vet ju hur blöt den här snön är och känner på mig att det bara är blask av allt vid fyra då han hämtas från dagis. Och jag måste medge att jag känner en viss befrielse när jag förklarar att mamma hämtar idag och att han får snacka pulka med henne. Och det gör han. Ivrigt.
   Han snackar väldigt mycket om väldigt mycket. Det är fantastiskt vilket ordförråd han har. Och när vi kommer ut i det vertikala vädret, och jag känner hur min halsduk omedelbart suger åt sig all fukt och blir tyngre och tyngre, ser jag på Allan som sträcker ut tungen och kisar mot den genomgråa himlen - precis som det ska vara. Han skiter i om snön kommer uppifrån eller från sidan – bara den kommer. Han vet inget om årstider eller månader. Han har inget vårsug. Han vill bara åka sin blåa pulka - igen och igen och igen och igen. Vem kan ta det ifrån honom?

Lite om sittpisseri

Jag erkänner. Jag är bara en halv man. Jag är ett objekt för hån och löje. Jag är en kärring – jag sitter ner och kissar. Och jag sitter där länge och jag läser artiklar och kanske löser en sudoku. Folk i min närhet blir galna när de får vänta och vänta och de ropar genom dörren att; ”Har du inte kissat klart snart?” Och jag; ”Jo, för länge sen men jag ska bara lösa klart min sudoku – den är rätt svår idag.”
   Så för någon månad sedan var vi hemma hos Linus och medan barnen lekte vattenlek i badrummet passade han på att slå en sjua. Stående. För det är väl så man gör. Min son stannade upp. Hans ögon öppnades på vid gavel och hakan föll ner. Vad gör farbror Li-duns, tänkte han som aldrig sett något liknande.
   Sen blev det nya rutiner hemma hos oss. När den lille ska pinka är det inte pottan som gäller längre. Ånej, det är ett minne blott. Allan säger med lätt höjda ögonbryn; ”Jag kissnödig” och man bara; ”Okej, jag hämtar pottan”. ”Nej, Allan kissa som Li-duns”, säger han och nickar för bekräftelse.
   Så nu står man där med honom på toalettringen och försöker få hans lilla veka stråle att åtminstånde träffa toan någon gång ibland.
    Och jag tycker att om han ändå ska kissa så så kan han väl kalla numret ”kissa som pappa” för jag har faktiskt också snopp. Så jag försöker stoltsera när han ser och påvisa att jag också kan men han blir aldrig imponerad. ”Sitt, pappa”, säger han snällt. ”Inte kissa som Li-duns”
   Han är omtänksam, Allan. Så jag sitter väl kvar då. Med något reducerad manlighet men med desto fler lösta sudokus.

Lite om inteleken

Jag är egentligen inte helt hundra på att den här leken är så värst bra men den går i alla fall ut på att man säger till sitt barn att inte göra något och så gör den det. ”Nej, Allan, du får inte äta en tugga till av maten”. Självfallet är det just vad han gör och så säger man; ”Åh, Allan. Du är så busig, vad ska vi göra med dig”. Han skrattar och vi är nöjda för att han, som sällan gör som vi vill, gör som vi vill. Men det har tagit märkliga proportioner nu. Han skriker vid varje tugga; ”Säga NEEEJ!” Som om han vägrar äta om vi inte förbjuder det. Så en middag hos oss numera är som en enda lång harang av förbud och nekanden. Det har liksom gått för långt. Och sen, här om dagen, hände det oförklarliga. Han ville som vanligt att vi skulle säga åt honom att inte äta, vilket vi gör för mat är ju bra att få i sig. Och sen när vi börjar oja oss över hans busighet så avbryter han oss genom att utbrista; JÄLVA UNGE!
   Vad sa han? Sa han jävla unge? Nej, han sa jä-l-va unge. Jaha, då så...

Dröm 2

Så där låg vi i sängen. Allihopa. Som vanligt. Klockan var väl runt tre igen och persiennerna och allt det där. Plötsligt väcks vi av ett skrik så hjärtskärande att man tappade andan för en sekund. Han sitter där igen, den lille, rakt upp och gråter. Han hade drömt, det visste jag, men ännu en gång var det svårt att förstå.
   Jag tänkte på vad som skulle fått mig att skrika så och jag tänkte att jag nog ska raffinera mina tankar genom att tänka som ett barn. Så vadå? Monster, spöken och sånt är ju läskigt förstås. Men han har ju knappt kommit i kontakt med den världen. Spökena i Alfons är ju rätt harmlösa för att inte tala om Spöket Laban. Jag tänker vidare att det är ju en rätt modig grabb ändå. Han verkar oberörd inför det mesta av det som vanligtvis skrämmer barn - sånt som syns på teve eller filmer. Så det är nog precis som föregående natt, tänker jag, en ilska över något. En konflikt. Det sägs ju att en två-åring genomlider tjugofem konflikter om dagen. Eller hur var det nu?

Hur som helst; efter en kort stunds tröstande blir hans skrik tydligare; Inga fickor på pyjamasen!

Nej, det har han ju helt rätt i. Det kan ju få vem som helst förbannad.

Dröm

Klockan är tre på natten. Det är stilla i rummet. Persiennerna skapar mönster i taket tillsammans med ljuset från gatubelysning och billyktor. Någon snarkar sött. Vi ligger tre i sängen. Alla sover. Men då, helt plötsligt, fylls stillheten och tystnaden av ett avgrundsvrål. Min son sätter sig upp i sängen. Han är upprörd, ledsen, rädd -  jag vet inte? Gråter gör han i alla fall. Så mycket att vi inte förstår ett ord av vad han säger. Våra försök till tröst och trygghet verkar lönlösa. Inget kan trösta denne lille krabat för han måste ha drömt något fruktansvärt. Jag ser in i mig själv och frammanar de bilder som skulle få mig att skrika på det sättet. Oj, det är mord och våldtäkter och barnadråp och drunkningsolyckor. Det är orättvisor och elände och onödigheter. Krig, sjukdomar, biologiska och kemiska vapen, diktaturer, avrättningar. Det är hopplösheten. Rasism, nazism, fashism. Den är total mänsklig utplåning, atombomber. Det är fan jordens undergång.
   Efter mycket kramar och ryggsmek och milda röster lyckades vi få honom lite lungare och tillslut hörde vi honom säga det han tidigare vrålat till ohörbarhet; Jag vill ha banan och russin!!!

Ja, det kan ju vara nog så jobbigt.

Allans äpplen

Så där sitter vi alltså i soffan och degar och kollar Karlsson på Taket. Min son sitter naken och ska strax sätta på sig en pyjamas och hoppa i säng. Ja, så enklelt är det förstås inte.
   Hur som helst. Helt plötsligt utropar han - i ett  röstläge som antyder på att det som just hänt är det absolut häftigaste och mest häpnadsväckande han någonsin upplevt; UNDER SNOPPEN!!? MAMMA! PAPPA!? UNDER SNOPPEN?!!
   Han verkar just ha upptäckt sin pung. Den har liksom hängt där i två och ett halvt år men det var just i denna stund - då Karlsson På Taket säger "Det är en världslig sak, en bokhylla? Hälsa din mamma det" - det är precis då han upptäcker sitt bihang och han finner denna lilla påse ytterst fashinerande.
   Ja titta, säger vi, vad är det?
   Han sitter tyst en liten stund, verkar faktiskt ge det en riktig funderare. Klämmer, trycker, tänker och säger med en helt underbar självklarhet; Två små äpplen.

Det var bara det.

RSS 2.0