Du lilla, lilla barn i magen. Pappa ber om ursäkt nu. Du är liksom helt bortglömd. Det har aldrig varit min mening att glömma dig. Det har bara skett. Jag tror den största orsaken är din bror. Han tar liksom plats. Och fokus. Missförstå mig inte nu. Han gör det inte med mening. Han älskar dig innerligt och längtar efter dig. Han visar det tydligt då han kramar och pussar dig där genom mammas buk och säger; ”Jag älskar bebisen”. Han kommer nog bli en fantastisk brorsa den där.
   Jag älskar dig också. Innerligt. Jag förstår att du tvekar. Vi pratar nästan aldrig om dig. Jag känner sällan dina sparkar. Ibland kan jag komma på mig själv att en hel dag gått utan att jag ens ägnat dig en tanke. Det är ju fruktansvärt.
   Annat var det med din bror. När jag fick veta att han fanns där i magen så var det som om någon ryckte bort en matta under mina fötter och jag föll rakt in i ett bottenlöst hav av oro och tvivel och glädje och pirr. Men då var jag bara Kalle och skulle plötsligt bli en pappa. Nu är jag en pappa som ska bli en pappa. Igen. Jag vet vad som väntar liksom. Med din bror var det ett helt mysterium. En ny värld. Ett steg från något jag såg som ett friare liv till något jag kanske trodde skulle bli lite mindre fritt.
   På sätt och vis var det ju så. Men nu vet jag ju att livet även blev rikare. Häftigare. Värdefullt. Så den lilla frihet som om möjligt begränsades var ju en bara piss i nilen i jämnförelse med det som öppnades. Det jag fick. Din bror.
   Så att du inte får lika mycket tid i mina tankar, lille vän, är kanske inte så konstigt.

Men häromkvällen fick jag en aha-uppevelse. Jag låg vaken bakom din mamma som sov och kramade henne med en hand på magen. På dig. Jag var upprymd av idéer och tankar och kunde inte finna ron att somna själv. Så jag låg där. Vaken. Din bror sov. Din mor sov. Du sov… inte. Du började plötsligt sparka som en tok därinne, rakt på min hand. Och där var vi. Du och jag. Ensamma i det mörka rummet. Vi låg så och kommunicerade en lång stund innan jag somnade ifrån dig. Men jag hörde dig och förstod att du var förbannad.

Så.

Förlåt.


_____________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ursäkt, barn, tvåan, graviditet