Semestern är slut. En vardag tar vid. Dagis börjar.  Allan vaknar och stiger upp. Vill absolut inte gå till dagis. Inte en jävla chans i helvetet att jag går dit – det var det han menade men han sa bara; Nej. Inte dagis, sa han men det var ju inte så mycket att orda om. Jag visste ju att hur problematiskt det än skulle bli att få på honom kläderna, hur många utbrott som än skulle rasa ner över mig, hur många stopp han än skulle göra på vägen dit och säga ”Jag ska bara…” och ”Oj, titta…” och ”Jag tänkte…” och i någon mycket väl planerad disträhet gå ner och upp för trappan bara en gång till eller dröja sig kvar vid travhästen i fönstret på spelbutiken och gnägga lite för länge för att jag ska tro att det faktiskt roar honom eller vilja slå koden till porten fel fem gånger och varje gång fnissa förnöjt och sedan be om ett nytt försök och hur mycket han än kommer klänga sig fast i mitt ben och skrika och gråta när jag ska gå som om jag lämnade honom rätt i käftarna på hungriga lejon så vet jag att han efter bara några minuter bland lejonen kommer tycka att det är kul och hänga där och kanske till och med älska det – alla vänner, den sköna personalen – och när jag sedan hämtar honom kommer han självklart att fixa och trixa och gråta och bråka och skrika hela vägen hem igen.
   Så jag låter hans klagosång gå förbi och brer honom en messörsmacka och häller upp lite juice. Vi kryper upp i soffan och kollar Bollibompa. Tar det lugnt. Stundvis glömmer han dagisstarten och njuter av sin goda macka.
   Jag för min del är trött som ett as. Klockan är strax över sju och jag bara tuggar mekaniskt i mig frukosten. Ser spöket Laban, Olly Ubåt och alla de andra passera på teven. Väntar - för snart är det min tur att sova en timme till. Samla kraft till dagisbråket, –  kampen att få honom dit och de plågsamma sekunder när man lämnar honom där – sen ut till kontoret och skriva. Skriva för glatta livet tills fingrarna blöder för det är så mycket som samlats i huvudet under denna långa semester. Jag känner hur jag nästan exploderar av kreativitet och lust och hur hela hösten lyser som en enda stor härlig framgång. Jag ler och snart blir det min tur att slockna. Vi byter av och jag kryper ner. Jag somnar snabbt.

08.45 väcks jag. Jag väcks inte med ett; ”God morgon, älskling”, eller en kyss på kinden eller ens av att Allan kittlar mig under foten eller kanske skrattandes drar täcket av mig. Nej. Jag väcks av; Kalle, vakna. Han är helt prickig!

Tjena vattkoppor - vilken komisk timing! Adjö dagisstart. Men en blogg blev det i alla fall. Det var ju på tiden.


____________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, dagisstart, barn, semesterslut, vattkoppor