Är musik verkligen värdelös?
Så här satt jag nyss och skrev en lång arg, artikel om människans oförnuft. Den handlade kortfattat om hur förbannad jag är på alla dessa som ärligt tycker att musik och film ska vara helt gratis. Ett minst sagt aktuellt ämne. Och på radio och teve hör man alla dessa egoister tala på ett, för mig, varje gång lika förvånande sätt. ”upphovsrätten ska dö”, sa en av grundarna av Pirate Bay. ”Jag tänker aldrig betala för musik”, sa någon annan. Det verkar som om detta är den åsikt som dominerar. Vad hände? När blev artisten och dennes musik så värdelös? Var det när tillgängligheten och frestelsen blev för stor? Var det när artister börjarjade förnedras i teve i program som Idol och producenterna höjdes upp som hjältar?
Så hur ska det då gå till? Artisten förväntas ägna ett halvår åt en skiva och sen dela ut den gratis till mänskligheten och tänka; ja, ja, jag ska ju vara tacksam för jag jobbar ju ändå med musik och det är ju inte alla som får den chansen. Nej, dom andra får ju betalt för sina jobb och kan köpa sina plasmateves och tvättpelare och talande kylskåp och framför allt datoriserade hem med mycket hårddiskspace och snabba bredbandsuppkopplingar. Ja, så dom får plats med all musik och jag hoppas verkligen att de har köpt sig ett par riktigt bra högtalare så jag hörs bra för det är mycket, mycket kärlek nedlagt i dessa låtar, mina vänner. Jaså, 15 000 kronor från Hi-Fi-klubben? Bra där.
Varför skulle nån göra det? Hur kan folk tro att man så lättvindigt jobbar gratis. Jag minns en tid då en skiva hade ett värde. Den inhandlades och användes. Man lyssnade på musiken och uppskattade den. Man bläddrade i konvolutet och lärde sig låtarna. Det finns inte kvar idag.
Min bästa vän är musiker. Han berättade att han relativt nyligen stod på en scen någonstans i Sverige med sitt band. Deras nya skiva hade sålt i ohyggliga trehundra exemplar. Stället de spelade på var fullsatt; femhundra personer såg dem spela och alla sjöng med i låtarna och kunde texten. Han stod där och visste att han borde vara charmad av att så många uppskattade musiken dock gick inte ekvationen ihop riktigt. De var alla tjuvar. För så krass tycker jag man kan vara.
Är det inte märkligt? Har hela världen gått in i en gigantiskt masspsykos. Musik kommer gå under, fattar ni inte det. Det lämnas inget utrymme för kreativitet och spelglädje. Artisten måste göra allt själva; vara artist, entreprenör, trevlig, otrevlig, smart och tacksam. Kunnig inom allt från marknadsföring till webbsidor och gärna göra sin egen musikvideo själv med en dv-kamera. Ack, alla dessa härliga musikvideos. Vad hände med er?
Jag jobbade med en musikvideo för ett tag sen. Det var ett av Sveriges då största band som gjorde en video till en låt som utan tvekan skulle bli årets låt. Och så blev det. Vi jobbade tjugofyra timmar i sträck men jag fick ut en obetydlig summa pengar. Jag skulle nog känna att jag varit delaktig i något stort. Det fanns inga pengar i Sveriges då största band. Punkt slut.
Det är svårt att lösa detta. Det kanske inte ens går. Snart kommer kanske skivor finansieras av företag och låtar med produktplacering kommer att skrivas. Skivor kommer att se ut som fotbollsarenor. Okej, trist med då får det bli så. Då får vi fixa det och hitta på andra vägar. Men vad som gör mig tårfylld är nonchalansen, den totala oförståelsen till att musik har ett värde. För det har den, ett stort värde!
Detta var alltså ett sammandrag av min långa klagosång. Jag kände att jag blev för arg och lät känslorna ta över. Det blev för anklagande, för barnsligt liksom. Blint fäktande med långsvärdet hit och dit. Jag skrev lite om rättegången och om media som inte verkar ta något ansvar. Jag jämförde Pirate Bays grundare med ofördelaktiga djurarter och drog en passning mot att de, som står så för att allt ska vara gratis, själva blivit ohyggligt rika med sin sida på mist sagt tvivelaktig reklam. Jag svarade på frågan; ”Hur kan vi stämma och fördöma en hel generation?” med något mummel om nazisterna. Jag slog några slag under bältet helt enkelt men jag valde att ta bort det för sån vill jag ju inte vara. Nej, inte jag inte.
_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se
Så hur ska det då gå till? Artisten förväntas ägna ett halvår åt en skiva och sen dela ut den gratis till mänskligheten och tänka; ja, ja, jag ska ju vara tacksam för jag jobbar ju ändå med musik och det är ju inte alla som får den chansen. Nej, dom andra får ju betalt för sina jobb och kan köpa sina plasmateves och tvättpelare och talande kylskåp och framför allt datoriserade hem med mycket hårddiskspace och snabba bredbandsuppkopplingar. Ja, så dom får plats med all musik och jag hoppas verkligen att de har köpt sig ett par riktigt bra högtalare så jag hörs bra för det är mycket, mycket kärlek nedlagt i dessa låtar, mina vänner. Jaså, 15 000 kronor från Hi-Fi-klubben? Bra där.
Varför skulle nån göra det? Hur kan folk tro att man så lättvindigt jobbar gratis. Jag minns en tid då en skiva hade ett värde. Den inhandlades och användes. Man lyssnade på musiken och uppskattade den. Man bläddrade i konvolutet och lärde sig låtarna. Det finns inte kvar idag.
Min bästa vän är musiker. Han berättade att han relativt nyligen stod på en scen någonstans i Sverige med sitt band. Deras nya skiva hade sålt i ohyggliga trehundra exemplar. Stället de spelade på var fullsatt; femhundra personer såg dem spela och alla sjöng med i låtarna och kunde texten. Han stod där och visste att han borde vara charmad av att så många uppskattade musiken dock gick inte ekvationen ihop riktigt. De var alla tjuvar. För så krass tycker jag man kan vara.
Är det inte märkligt? Har hela världen gått in i en gigantiskt masspsykos. Musik kommer gå under, fattar ni inte det. Det lämnas inget utrymme för kreativitet och spelglädje. Artisten måste göra allt själva; vara artist, entreprenör, trevlig, otrevlig, smart och tacksam. Kunnig inom allt från marknadsföring till webbsidor och gärna göra sin egen musikvideo själv med en dv-kamera. Ack, alla dessa härliga musikvideos. Vad hände med er?
Jag jobbade med en musikvideo för ett tag sen. Det var ett av Sveriges då största band som gjorde en video till en låt som utan tvekan skulle bli årets låt. Och så blev det. Vi jobbade tjugofyra timmar i sträck men jag fick ut en obetydlig summa pengar. Jag skulle nog känna att jag varit delaktig i något stort. Det fanns inga pengar i Sveriges då största band. Punkt slut.
Det är svårt att lösa detta. Det kanske inte ens går. Snart kommer kanske skivor finansieras av företag och låtar med produktplacering kommer att skrivas. Skivor kommer att se ut som fotbollsarenor. Okej, trist med då får det bli så. Då får vi fixa det och hitta på andra vägar. Men vad som gör mig tårfylld är nonchalansen, den totala oförståelsen till att musik har ett värde. För det har den, ett stort värde!
Detta var alltså ett sammandrag av min långa klagosång. Jag kände att jag blev för arg och lät känslorna ta över. Det blev för anklagande, för barnsligt liksom. Blint fäktande med långsvärdet hit och dit. Jag skrev lite om rättegången och om media som inte verkar ta något ansvar. Jag jämförde Pirate Bays grundare med ofördelaktiga djurarter och drog en passning mot att de, som står så för att allt ska vara gratis, själva blivit ohyggligt rika med sin sida på mist sagt tvivelaktig reklam. Jag svarade på frågan; ”Hur kan vi stämma och fördöma en hel generation?” med något mummel om nazisterna. Jag slog några slag under bältet helt enkelt men jag valde att ta bort det för sån vill jag ju inte vara. Nej, inte jag inte.
_________________________________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, tpb, upphovsrätten, domen, piratpartiet
intressant.se
Kommentarer
Trackback
