Charles Bukowski

Året var 2002 och det var december månad. Ännu en jul närmade sig. Kan väl tänka mig att det i denna svunna tid, fortfarande snöade om vintern och kanske till och med att snön låg kvar i mer än några timmar. Det var i alla fall så pass kallt att jag bar mössa och halsduk. Jag var tjugotre år gammal och halsduken var en sjal snarare än en halsduk, en palestinasjal. Jag var väldigt politiskt som tjugotreåring, förstår ni. Mycket reclaim the street, skrik, rödvin, billig whiskey och missnöje. Mycket lägereldar och mycket åsikter i stil med att; Alla som bar slips omedelbart borde arkebuseras! No Mercy. Mycket sympatier för palestinier fast jag inte hade någon egentlig koll på vad det hela handlade om. Mycket snack och lite verkstad. Mycket Tom Waits. Jag skrev noveller, hade författardrömmar och blev ständigt refuserad. Jag hade internationalen som ringsignal på mobilen Jag kämpade mig igenom Kafka och Dostojevskij utan att egentligen förstå så mycket. Alltså, jag var ju inte helt jävla korkad. Allt jag gjorde var inte ren idioti. Det var bara det att jag kanske egentligen hade hanterat exakt samma saker, mot samma mål. på helt andra sätt om jag bara vågat. Värderingarna var det inget större fel på egentligen och de har jag kvar fortfarande men jag agerar på ett mer nyanserat sätt. Det är inte så svart på vitt längre, och jag bär till och med slips rätt ofta. Kanske är det så enkelt att jag vuxit upp.
   Men då; jag hade valt att syssla med film. Med kultur. Och med det kom en livsstil som jag bara accepterade och aldrig ifrågasatte.
   Men det fanns en räddning. Det fanns böcker som faktiskt fick igång mig på riktigt och som fortfarande, trots sin enkelhet, hade stor respekt bland mina vänsterpolare: Jack Kerouac, Ken Kesey, Ulf Lundell… och Charles Bukowski – åh, denna underbare gamla slusk till farbror som söp och slogs och knullade sig igenom livet. Hans texter var som att tugga ett hallontuggummi. Man skrattade och blev eftertänksam och fick kåtslag på samma gång. Man ville gå på luffen, man ville jobba med skitjobb och ha det eländigt fattigt och genom den smärtan och lidelsen bli stor konst.
   Fast jag var uppvuxen i Vasastan under goda förhållande och utan svår ungdomsacne så vi spelade liksom inte i samma liga. Jag hade vid tjugotre år aldrig haft ett jobb, om man inte räknade med min praoperiod på restaurang Pampas, och jag bodde fortfarande hemma (det finns förklaringar till allt detta men det kan vi ta senare, eller aldrig)
   Jag drömde om att få det sämre och tvingas till svår dekadans men självklart vågade jag inte ens närma mig det livet.
   Nu blev det ett lite väl långt sidospår här. Den här texten skulle ju handla om den där vinterdagen då jag stod med min mössa och palestinasjal på Centralstationen och väntade på min dåvarande flickvän som skulle rulla in med Göteborgståget (hon hade också palestinasjal – fast svart). Så jag väntade och väntade i godan ro och plötsligt knackade någon mig på axeln. Där stod tre personer; två yngre tjejer och en äldre man med en kamera på magen. Hej, sa dom, vi kommer från Aftonbladets Pulsbilaga. Kan vi ställa dig en fråga? Fråga ni, sa jag. Och så frågade dom. Vad ska man ge sin killkompis i julklapp?
   Mitt hjärta började slå snabbare, lite svett bildades vid hårfästet under min svarta mössa. Här har jag min chans, tänkte jag. Jag kommer med i tidningen! Jag måste säga något riktigt klyftigt nu. Så alla vänstervänner kan klappa mig på axeln runt lägereldarna och säga; Vi såg dig i tidningen. Jävligt bra sagt! Jävligt bra, Kalle. Du är en stor tänkare och en sann vänstervän.
   Men jag stod under tidspress. De tre tittade förväntansfullt på mig och jag tänkte och tänkte och fan vad svårt det var och klämma fram en politisk tanke när man som mest behöver den. Tillslut kände jag att tiden var ute och sa bara; man kan väl ge en bra bok.
   Pulsgänget var inte helt nöjda med mitt tråkiga svar. Kan du ge ett exempel på en bra bok, frågade dom. Och här högg jag direkt; Vad som helst av Charles Bukowski funkar.
   Pulsgänget hade aldrig hört om denna gigant och jag njöt inombords av tanken på att jag visste mer än dessa skämt till journalister medan jag bokstaverade B-U-K-U-W-S-K-I-. Sen tog dom en bild och tackade. De försvann in i folkmassan jag kände att jag ändå gjort bra ifrån mig. Jag kunde självklart sagt något mer reaktionärt eller mumlat fram något om fred på jorden eller en plats i Riksstaden och chansen att förändra eller nåt. Bättre värderingar. En smäll på käften – det hade ju varit coolt sagt! Men jag tyckte att Charles Bukowski gjorde mig rättvis. Inte tillräckligt bra för ryggdunk kanske, men en gillande nick var jag väl värd. Några veckor senare kom jag i tryck:



Det var ju lite snopet. Jag har många gånger undrat om det skett ett missförstånd eller om de medvetet kryddat mitt svar. Något enkelt? Det är ju faktiskt jättekonstigt. Är det inte?

Kommentarer
Postat av: Fia

Hej Kalle man. Såg på fejjan att du hade den här sidan så jag tänkte spana in den.



Det där var faktist jävligt konstigt och måste ha varit snopet då man själv tror at man fått till det, men det var en rolig händelse.



Nu har du en till läsare så nu e vi fem.

2009-02-13 @ 12:53:32
Postat av: Malin

Ja det ar inte latt nar man ar vanster forsoker forandra varden, och blir fel citerad och later som en ostermalms slyngel. Stackare.

2009-02-13 @ 17:02:58
URL: http://mamma.blogg.se/
Postat av: Sassa

Tänk vad fel det blir ibland... Men det blev en underbar historia... :)

2009-02-13 @ 22:06:09
Postat av: Anna (nu undrar du säkert vilken...)

Åh jag kommer ihåg det här - så roligt!!! Heja Kalle.

2009-02-18 @ 10:04:01
Postat av: Kalle

Jag kan se din mailadress, Anna K, annars hade det ju förstås kunnat vara både den ena, och den anna... ha ha ha. Hmmm... Ibland får jag till det.

2009-02-19 @ 15:36:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar



RSS 2.0